Maya Deren

I watched Maya Deren's short, experimental film Meshes of the Afternoon the other day. It's a brilliant film and the music fits the mood perfectly.

Göstas sista anteckning

Det är tyst i bilen. Jag simulerar sömn. Jag anar att du vill ställa frågor. Vi har trätt ut och in på det redan. Det spelas radio. Jag kommer att tänka på söndagarna med min faster. Jag åkte med henne i bilen och vi lyssnar på radio. Motorn brusar. Det är alltid fel växel i. Vi lyssnar på radiokorsordet. 'Vet du vad det här är', frågar min faster och plirar med ögonen. Det är en ritual. Vi lyssnar andäktigt på en programserie om emigranter och en annan om Georg Malmstén. Vi säger alltid samma saker men det spelar ingen roll. Det finns ett slags ovillkorlig vänlighet där som är viktigare än något annat. Det mörknar. Hon tvärnitar. Däck mot is. 'Oj!' Ett rådjur springer in i skogen. Men det vet jag bara för att min faster säger det.

Jag lyssnar knappt på något annat. Low: Slide. "They tell you come tomorrow / nothing for you now / and listen so intently / and slide / hearing only yourself / you wait for the truth / how can you get it / when all you do / is slide?"

Släktingarna radas upp runt kaffebordet. Det knyter sig i magen när hon börjar berätta. 'Och va hon int hemma från Sibirien .... Ekaterinburg ... eller nånting.' Jag vet inte i vilken anda jag ska lyssna. Berättelserna kommer och kommer. Här vet man allt och har hört allt och genomskådat allt. Det är politiker som vi är släkt med och båtar och värmesystem och recept i tidningen Birka och djur som gör mer skada än nytta och unga män som kör runt, runt, runt. 'Man har ju märkt att....' 'Man visste ju hur det sku gå.' (d.v.s. åt helvete) 'Man hade på känn att...' Ingen säger 'jag'. Jag pratar likadant själv och orkar inte höra min egen röst. Icke-vetandets fina mörker. Glömmer & glömmer & glömmer. Den trumpna förvåningen. Jag håller käften. Tårtan står på bordet och en av de rosadraperade varelserna (Helga/Justina/Amanda) välter ett saftglas. 'Berätta vad du fick av tomten', säger varelsens mamma uppfordrande. Ungen stirrar framför sig med kusliga grodögon. Hon griper tag i en kaka. En till. 'Bara en Justina' manar mor. Ungen tittar bort. Ingen vet vad hon tänker på. En hund gör entré, sen en annan, tjockare.

Det är den vanliga rutinen men bara nästan. Vi träffas på ett annat ställe och reminiscerar om gamla saker, gamla skrönor, gamla oförrätter. Ibland är det tyst. 'Mmm.' 'Jonä.' Jag tycker om dig, skithög.

Mitt huvud går i bitar. Jag ledsagas ner för en hal stig. Funderar på om jag ska kasta upp i snödrivan eller teckna en hälsning på viking lines heltäckande matta. HEJDÅ NISSE TACK FÖR DOM HÄR ÅREN! Jag sätter mig ner på arslet. Försöker titta på havet och hålla mig vid medvetande. Det går inte att tänka på något för tankarna strös runt i hjärnan och det gör ont det med. Det finns en vinkel som huvet kan uthärda. Bredvid mig konverseras det på finska. "Ska vi gå och dansa nu vännen, visst ska vi?" "Låt mig dö!" "Du lovade ju!" Hon går själv och uppenbarar sig några timmar senare. "När man är utomlands ska man inte knussla." Karamellpåsar frasar, tangon malas fram, en spelautomat rasslar, en hord barn skriker och min tinning dallrar olycksbådande. Havet går från grönt och grått och rosa till svart.

Måns Wadensjö - Förlossningen

De betalar en inte bara för att vara vaken. De betalar oss för att arbeta, på det sättet är vi faktiskt lika de andra. Men på vår sida om saken är det inte arbetet som räknas, det är timmarna. Oavsett om man har tid - det kan hända - att räkna dem, eller inte.

Jag uppmärksammas på en märklig liten bok utgiven på Modernista. Den heter Förlossningen och är skriven av Måns Wadensjö. Han har själv jobbat som vårdbiträde på en förlossningsavdelning. I boken avlägger han rapport om arbetsdelning, rutiner, vardagspratet. Boken är svår att genrebestämma. Det är kanske en roman och kanske poesi och kanske en självbiografisk bok eller kanske en sorts handbok. Det som kännetecknar Wadensjös ton är lågmäldheten. Det som gör det till en riktigt fin bok är den uppmärksamhet han ägnar sjukhuslivet, kollegorna och rutinerna (om patienterna sägs det egentligen ganska lite, gott så). Wadensjö låter vardagsarbetet träda fram. Han dramatiserar inte - förutom kanske på de sista sidorna där han frångår det egentliga ämnet och ger sig i kast med förlossningen som fenomen (snarare än arbetsprocess där en mängd aktörer är inblandade).

Wadensjö beskriver nattskiften på avdelningen. Det är ändlösa korridorer, kulvertar och tunnlar, läkare på sparkcyklar, fikapauser, de synliga och osynliga hierarkierna:

Lapparna är alltid undertecknade med egen hand, men alla vet att de i sista hand inte kan komma från henne, trots att man själv sett henne sätta upp dem. Det är sjukhusledningen, VD eller kanske Gud som talar, men inte Chefsbarnmorskan. Det vet man, för på lapparna skriver hon aldrig 'jag' - bara Chefbarnmorska.

Wadensjö har skrivit en bra bok om arbete. Det är roligt att se att en sån här ändå experimentell bok ges ut på ett stort förlag och blir relativt uppmärksammad i medierna.

The "real" Valerie Solanas and what it means for a text to reject followers

It's hypothetical. No, hypothetical is the wrong word. It's just a literary device. There's no organization called SCUM. . . . It's not even me . . . I mean, I thought of it as a state of mind. In other words, women who think a certain way are SCUM. Men who think a certain way are in the men's auxiliary of SCUM.

This is a quote from a Valerie Solanas interview in The Village Voice (1977). Breanne Fahs wrote an excellent article on Solanas in Feminist Studies 34, no. 3 (2008), in which she, among other things discusses the contradictions of Valerie Solanas, the real human being, and the SCUM Manifesto. She discusses the question whether the manifesto is to be taken as a hypothetical text, and whether Solanas' propagation of violence is literary performance or performed reality. Fahs discusses the way Solanas' work has been discredited using the Warhol shooting as proof of the text's being "insane". Fahs argues there are more fruitful approaches than this one. She talks about the inseparability of madness and non-madness.

At best, then, the Warhol shootings were simply an anomalous glitch, a concrete attempt at revenge for mistreatment and neglect of Solanas's most sacred belongings. At worst, the shootings destroyed SCUM'S political potential, as she unknowingly handed over most of her (limited) power to the forces of institutionalization and was from then on simply at their mercy (603).

Fahs also discusses the complexities surrounding authorship, reception and canonization. She ponders on Solanas' uncomfortable relation to the printed library version of her manifest. "A new
preface hy Vivian Gornick serves as a brilliant commentary and introduction to this new edition—and adds to the point of view of today's Women's Liberation militants..." Solanas scribbled on the cover: flea. Valerie Solanas resisted assimilation with the feminist movement, with sexual labels, with social roles - but she also resisted assimilation with the publishing industry. This, of course, adds another level to the question of what is the "true" Valerie Solanas. (One interesting question concerns SCUM itself, is it SCUM as in scum or S.C.U.M. as in society for cutting up men?) One of the copies of SCUM Manifesto I've held in my hand had a razor on its cover, and the other had a picture of Solanas arrested by a policeman. This says a lot about how her work is viewed. Solanas - the spokesperson for gruesome violence. Solanas - the criminal, the killer. The first time I read the text I read it on the Internet, and it was unclear to me to what extent the typos etc. were supposed to be there. Fahs correctly concludes there can be no single answer to what is to count as a "true" version of the text or as a true representation of Valerie Solanas.

There are a bunch of interesting issues that Fahs touches upon. One of them concerns how Solanas' text is to be read so that it is not falsificated. There has been attempts to make the manifesto palatable, a witty contribution to feminist history, something to be read among other texts from different historical situations, a diatribe fully comparable to Weiniger's Dialectic of Sex or Nietzsche's advice about the whip.

Several introductions to Solanas' text emphasize that the SCUM is a movement without following. I think Stridsberg, Swedish writer, says that it is Valerie, not even Valerie, that is the sole follower. But not all of these introductions makes this point to disqualify the text. To say that the SCUM manifesto is not a blueprint for a mass movement is to say something about what the reader is confronted with. As Fah also writes, Solanas' text is outspokenly anti-movement. The movement is epitomized by genteel ladies in a demonstration rally, hippies glorifying Nature, conformism. SCUM is fuck-up rather than the construction of Stalwart Utopia.

"Can an antimovement text actually inform a movement like feminism? How can such texts preserve their authority and power if they are couched in terms that soften their blow?" This is a good question, even though it risks to take for granted some connotations of what it means for feminism to be a "movement" (an agenda, some founding principles, a clearly formulated idea, a program of action).

Solanas demands a more certain absolute and a more distant extreme. She laughs in the face of apologetic, we-don't-really-hate-men, we're-not-leshians, we-shave-ourarmpits, we're-not-offensive feminism. She arouses the central anxieties of the feminist movement, picking fights and inciting us to call out our theoretical and practical differences. Indeed, she provokes us to consider a different kind of absolute, and even if we situate ourselves in opposition to such ideology, it is nevertheless considered (613).

I would argue that this hint of a certain form of absolute is not to be softened into more reasonable or "feasible" political thinking. It is important to acknowledge what this sense of the absolute in Solanas is about. I would say her text reveals an absolute sense of hope, a sense of hope that goes beyond "why future generations?", daddy's girls and Males. The manifesto expresses the hope that the world could be different (as she writes, magic, a world of love).

And that hope can never be formulated into terms that would fit a movement.

Sture goes south

The street parliament is gathered.

Night sky / sea sick / someone quotes Catullus out of the blue / Sture chokes on a chestnut.

Sture does not want to go to the Vatican city. Sture enters the Vatican city. A friendly American priest tells them that the easiest path there goes through a parking lot. The parking space is huge. There are six levels of urban absurdity and one door leads straight to papal gloss. Sture takes a deep breath and walks through the door.

Sture snaps the ultimate tourist photo. To the right: a friend. To the right: a stall sells photos of the pope. Ratzinger grins like Leland Palmer.

Something goes on. People with funny hats. One of them has a beard. Someone who is in the know suggests that the pope has granted these people an audience.

This might be the most beautiful place in the Vatican city.

It's summer winter spring autumn.

Sture contemplates landscapes / landscapes contemplate Sture.

A Hitchcock moment.

A 2001: space odyssey moment.