Det kommer lysande saker på TV ibland. Förra veckan visade den finlandssvenska kanalen FST5 dokumentären H:r Landshövding som kom ut häromåret och som fick mycket fin kritik. Vad handlar den om? Anders Björck, landshövding i Uppsala. Landshövding - ett begrepp behäftat med en matt hinna av tristess och byråkrati - inte ett sannolikt tema för TV-underhållning. Men det här är en av de mest underhållande filmer jag sett på evigheter. Filmaren Måns Månsson jobbar med ett svartvitt, grovkornigt foto och i många scener ställs kameran en bra bit från händelsernas mitt. Formen är viktig. Med denna teknik skapas en komisk lyster av monotona möten och högtidliga ceremonier. Effekten påminner mig om Roy Andersson och Fassbinder om vartannat. Björck pratar i telefon, Björck cotailminglar, Björck vandrar genom en ändlös korridor som får mig att tänka på rigshospitalet i Riket.
Anders Björck är moderat. Han har en lång politisk karriär bakom sig. Jag är inte så insatt i den.Som underhållningsperson är väl Anders Björck mest känd för sin odödliga kommentar "vet hut!" men här visas han i rollen av slipad byråkrat som klarar av att uttala vilka fånigheter som helst utan några (märkbara) skrupler. I en fantastisk scen pratar Anders Björck på i en lokalradiointervju. Linné ska firas genom otaliga jubileumstillfällen. Avslutningsvis ber reportern Anders Björck säga något om Carl von Linné. Och Björck han har läst på. - Med ett lärt tonfall säger Björck att Linnés svenska är något alldeles extra. En annan rolig kommentar i intervjun är Björcks förmodan att de flesta Uppsalabor äger en frack. Det är ju promoveringar och allt möjligt.
Det här är inte en film om politik. Det här är en film om en väldigt märklig idé om representation. I sin egenskap av landshövding förväntas Anders Björck delta i alla möjliga sammanhang där han ska inviga kulturåkrar, klippa av band och hålla tal. Björck planerar sin schedule och funderar på hur han ska hinna med allt - mötet med kungen 13:00 osv. Det som gör Landshövdingen till en så rolig och underhållande film är att den visar både bombastiska invigningsceremonier och monotona korridorvandringar som de mänskliga och absurda rutiner de är.
Jag är väldigt nyfiken på vad Anders Björck själv tänker om den här filmen. Det är inte så att filmen försöker krypa under huden på honom eller försöker kompromettera honom på något sätt. Björck framställs som plikttrogen, socialt gångbar och - professionell. Björcks yta av "upptagen politiker" lämnar efter sig en blank yta - som åskådare har jag ingen aning om hur Björck förhåller sig till sitt jobb (kanske är det det som kallas professionalism?).
1 comment:
Visst var den bra, jag höll på att skratta ihjäl mig hela tiden! Samtidigt kunde jag inte bli av med en känsla av overklighet. Inte så att filmen skulle kännas iscensatt, jag fattar inte bara att man kan VARA som Björck i filmen.
I en scen på Björcks arbetsrum talar huvudpersonen med sin assistent, berättar att han har bråttom att skriva ett tal som han ska hålla följande dag. I samma stund som assistenten går ut genom dörren börjar Björck att för hand skriva talet, och han fortsätter oavbrutet att fylla ark efter annat med text.
Det här är inte effektivitet, han går fan på som en duracellkanin oberoende av om det gäller socitetsmingel eller talskrivande. En mycket märklig person, det där.
U
Post a Comment