Jag försöker ihärdigt gräva fram mina ryskakunskaper. När jag bläddrar i mina gamla skolböcker slår det mig hur mycket bokserien som skrevs under sovjettiden skiljer sig från de ryskaböcker som gavs ut under nittiotalet (de senare användes i mina gymnasiekurser och även om den första boken kom ut på finska på åttiotalet är det inte mycket sovjetigt med den). Redan fotografierna, eller inställningen till fotografier, skiljer sig åt. I de sjuttiotalsproducerade böckerna -TROJKA - (som reviderades lite på åttiotalet) är det grådaskiga bilder med hyperrealistiska teman som gäller. Traktorer, lastfartyg, stelfrusna människor på busshållplatser, ödsliga höghus, sammanbitna arbetare som när det är som allra roligast spelar schack eller bygger modellbåtar. Det är....grått. När man ser på de här bilderna står det klart för en att i Sovjet, där sken solen aldrig. Lika lite som i vissa polisfilmer. På nittiotalet, i POSJALSTA, däremot satsar man på att presentera grönskande datjor, spacklade, leende kvinnor och allehanda ryska matläckerheter. Ryssland framställs fortfarande som lite "exotiskt", men det är inte det gigantiska sovjetimperiet som presenteras.
Det som är mest fascinerande med sovjetboken (som är del ett i en bokserie på tre) är faktarutorna som ska förse en med matnyttigheter om Sovjetunionen. Man betonar landets diversitet. Nybörjarstudenten får lära sig att prisa de sibirska bergen och att tala om fabrikerna i Magintogorsk, Tjeljabinsk och Sverdlovsk - där byggs det bilar, motorer och traktorer som kommer väl till pass för kolchoserna! Man får läsa följande: "Ukraina har såväl gruvor och tung industri som ett högt industrialiserat jordbruk. Republiken producerar mer än en fjärdedel av all mjölk och allt kött i SSSR. Den är världens största producent av sockerbetor." Det är något med den här beskrivningen av det högt industrialiserade landet som idag framstår som otroligt antikverat. Om man vill presentera ett land och framhäva något intressant, då är det inte längre - tror jag - sockerbetsodlingar som man tar fasta på. Och den grådassiga bilden av en ändlös rad av skyskrapsboxar känns inte heller som något man skulle se i en lärobok idag.
I Kirigistan, får vi veta, finns Sovjetunionens högsta berg. Berget heter Pit Kommunizma. Undrar om det har bytt namn?
Förstås är det så att också många av bokens ryska fraser bär spår av sin tid. Där man i nittiotalsboken får bekanta sig med personer som är skådespelare och businessmän, är det i sjuttiotalsboken fabriks- och kolchosarbetare som står i centrum. Och alla kvinnor är lärare. En del roliga fraser, som pionjärernas motto, får man lära sig: Pioner, k borbje za djelo kommunistitjeskoi partij - bud gatov! ("Pionjär, var redo till kamp för det kommunistiska partiets sak!") Pionjärerna var ungefär som komsomol: en scoutliknande rörelse för barn där syftet var att bygga upp små sovjetmedborgare till både kropp och skäl (bl.a. skulle pionjärerna uppfostras till arbete). Ett av kapitlen handlar om små barn som är på pionjärkoloni - deras uppgift är att vara arbetshjälp i byggandet av en ny stadion. Det ökande västerländska inflytandet i sjuttiotalets sovjet kommenteras torrt i en inforuta: "Grammofon eller kassettbandspelare, liksom jeans och modekläder, drar till sig ungdomens intresse mera än äldre generationers ideologiska diskussioner och revolutionära sånger." Vladimir Iljitj gråter vaxtårar där han ligger.
Ryskaläroboken från sovjettiden är full av små fakta som på något sätt är väldigt talande. Som att bokbutiken i Moskva som dåförtiden sålde utländsk litteratur hetter 'drusjba' - vänskap. Eller fenomenet 'subbotnik' - frivilligarbete som utfördes vissa extra högtidliga lördagar. Eller som att det på många/de flesta arbetsplatser fanns något som kallades "krasnij ugolok", den röda hörnan - med de obligatoriska porträtten av Lenin och Marx. Där kunde man spela spel, läsa tidningar, samtala om politik. Nu undrar jag varför det inte finns en röd hörna på min arbetsplats?
Och så avundas jag (skolboks-)sovjetmedborgaren en annan sak. Jag vill också åka på semesterhem! Till Krim!
No comments:
Post a Comment