Now that I've finally watched Metropolis, it does not surprise me that Hitler was a big admirer of Mr. F. Lang. Metropolis glorifies the Mediator, the link between "brain" and "hands", leaders and workers, and in that, it seems to promote just about the same idea about societal harmony that fascism and nazism are all about. There are different groups in society, each of which should be restricted to its given function. If these functions are upset, society degenerates into disorder and chaos. It was the prominence of this theme that made me put aside another interpretation: that Lang's monstruous city (in which the workers toil and live in their own underground city) is supposed to work as a critical depiction of civilization, inhumane labor, class differences, the power of machines etc. But I would say that Metropolis is titillating, rather than critical. Lang is said to have hated the ending of the film - the happy resolution in which worker & capitalist are reunited. But what was his intention(s) with the rest of the film?
Another "fascist" aspect of it is its depiction of crowds vs. individuals. There are the faceless, bustling crowds of workers, easily manipulated, rowdy, crawling the city like ants. The only individuals who gain a Face are people contributing to the making of History. (It would be interesting to compare Lang's depiction of riots with, for example, Eisenstein's - their attitudes may have similarities and differences. I have to re-watch Potemkin.)
Despite its psychological thinness and despite of its political agenda, Metropolis is still a film that I don't regret watching. In comparison to this, most modern movies utilize the medium of film-making very poorly. Metropolis is bristling with quirky angles, unexpected experiments and crazy, futuristic settings. It all feels very fresh and in that the movie is of course all the more engaging to watch - it's highly entertaining.
And well, my feelings when watching it did not differ substantially from the experience of watching Leni Riefenstahl's film about the 1936 olympic games. Now, after all this, I am a little curious about Watchmen. A modern Metropolis, but less artistically interesting? (Sin city was not that interesting and somehow I expect more of the same.)
27 April 2009
23 April 2009
14 April 2009
Om diagnoser.
Förstasidan på Dagens nyheters webbsidor innehåller varje dag stort uppslagna läsarfrågor som besvaras av experter. Idag läser jag om en människa (jag märker att jag var benägen att beskriva en 'hon' och det säger något om tendenser hos mig själv som jag inte tycker om) som beskriver ångestattacker som drabbar henom trots att hen i övrigt anser sig leva ett bra liv. Hen har, skriver hen, prövat olika terapiformer men har avstått från att äta mediciner. Frågan som hen ställer till DN:s expert är om dessa ångestattacker är något som hen helt enkelt måste acceptera och lära sig leva med.
Sergej Andréewitch, psykiater, börjar med en idiotisk utläggning om den naturliga ångesten som är ett essentiellt skydd ur evolutionär synvinkel. Han kallar ångesten ett "larmsystem" och att larmsystemet slås på en gång för mycket är ett pris vi får betala, resonerar doktorn. Hur denna evolutionspsykologiska utvikning om att ångesten skyddar oss från faror (vilka är de? rovdjuren? grottkollegan?) är tänkt att hjälpa den ångestdrabbade förblir en smula oklart.
Men Andréewitch går vidare och säger att den som upplever ångesten som ett hinder bör söka hjälp. Sedan säger han något jag finner intressant. "'Mycket ångest' är i sig inget psykiatriskt sjukdomstillstånd eller syndrom, utan ett symptom som kan vara en del av snart sagt alla psykiska sjukdomstillstånd, alltifrån depression till schizofreni." Jag har egentligen inget problem med att ångest beskrivs som ett symptom. Men att den ångestdrabbade, som Andréewitch tycks mena, genom olika experter bör få en diagnos som klarlägger vad ångesten är ett symptom på, finner jag desto mera problematiskt. Diagnosen, skriver psykiatern, ska baseras på en noggrann utredning och bedömning.
Men vems utredning? Vems bedömning? För att säga det uppenbara: Andréewitch menar att det tillhör psykiaterns jobb att göra denna utredning. Psykiatern fastställer en diagnos. Psykiatern vet vilka behandlingsmetoder som är effektiva och vilka som inte är det. Det finns personer till vars expertis hör vårt psykiska liv. Denna expertis kulminerar i diagnoser som baserar sig på noggranna utredningar.
"Är ångesten exempelvis en del i ett paniksyndrom? En depression? En emotionellt instabil personlighetsstörning? Svaret är helt avgörande för hur behandlingsplanen utformas."
De här frågorna riktas inte till den ångestdrabbade. Här tycks det varken finnas rum för mellanmänsklig dialog eller ens det slags självreflektion som en sådan dialog kan ge upphov till och som gör det meningsfullt att tala om ångesten som symptom på något annat. Men enligt Andréewitch är ångesten inte ett uttryck för svårigheter - det är ett symptom på kliniska tillstånd. Och diagnosen är något som "du har rätt att få information om: vad den baseras på, och var du själv kan läsa vidare om den." Det här är säkert i en viss bemärkelse sagt i all mening (som han säger - alla patienter vet inte vad de behandlas för) - men låter det inte en aning skrämmande att tänka att ditt själsliv är något som din psykiater helt sonika kan informera dig om, så att ni därefter kan gå vidare till en väl underbyggd behandlingsplan?
Evidensbaserad behandling, no-nonsense, bästa tillgängliga kunskap - men kunskap om vad då? Varför vill man tala om kunskap här? Vad är det som ska vetas?
Men Andréewitch har å andra sidan rätt i att ångest inte alltid låter sig förklaras i termer av tidigare händelser eller den nuvarande livssituationen. Det finns fysiska dimensioner här och det är inte självklart hur de ska förstås eller hur den drabbade ska förhålla sig. Han har dessutom säkert rätt i att den allmänna beskrivningen som gavs av personen som ställde frågan knappast gör det möjligt att säga något om vad den ångestdrabbade bör göra eller hur hen bör förhålla sig.
"Målet tycker jag alltid måste vara att individen fungerar så bra som möjligt och kan uppfylla sin livspotential utan att hindras av sin psykiska sjukdom. Om vägen dit går över psykologisk behandling, läkemedel eller båda i kombination är mindre intressant, huvudsaken att man kan nå målet; att få ett bättre liv." skriver psykiatern och uppmanar till sund pragmatism vad gäller frågor kring medicinering.
Men vad den här sunda pragmatismen och upptagenheten vid diagnoser möjligen är mindre intresserad är hur ångestattackerna ska förstås i relation till en konkret människas liv. Jag menar inte att det alltid måste finnas "ett djupare problem" också om allt verkar bra. Andréewitch talar om en välfungerande individ som förverkligar sin potential. Visst, det går att förstå vad han menar. Men det låter här som om kontrasten vore klar: förverkligande av potential och de störande moment som, för att använda psykiaterns term, psykisk sjukdom innebär. Jag kommer naturligtvis att låta som en gammal vänsterradikal när jag säger det här, men finns det inte samhälleligt-ideologiska dimensioner av vad som är en "välfungerande människa"? Skulle Andréewitch säga att detta är något helt subjektivt? Men om han säger det så vet jag inte i vilket samhälle han lever. Men också: att i det här sammanhanget hänvisa till subjektivt välbefinnande rimmar på sätt och vis illa med det objektivistiska diagnosspråket. Hur går de här sakerna ihop? Menar Andréewitch att det enda som patienten/klienten själv kan ta ställning till i relation till klarläggandet av ångestsymptomen är en beskrivning av inre välbefinnanden och en nykter överläggning om eventuell medicinering/behandling? Att terapeuten och klienten tillsammans skulle nå klarhet om något verkar i den här beskrivningen inte som en väsentlig del av behandling av ångestsymptom.
Avslutningsvis vill jag säga att diagnostisering är långt ifrån ett så svart-vitt fenomen som jag här kanske har gett sken av. Diagnostisering spelar olika roller och det finns förstås olika samhälleliga och personliga dimensioner här som kan gå åt olika håll. Jag är inte ute efter ett för-eller-emot psykofarmaka. Det som jag också är medveten om är att moralismen lätt smyger sig in i de här diskussionerna och att det finns allt för många romantiserade beskrivningar av ångest. Jag har velat formulera en fråga, och den här oron handlar inte om vad en eller annan psykiater säger, utan något mera allmänt än så. Det slags diskurs som jag ställer mig kritisk till innebär att vissa diskussioner överhuvudtaget inte blir möjliga. Om allt som rör vårt själsliv handlar om subjektivt välbefinnande och vetenskapligt baserade diagnoser - då tycks fältet för frågor och problem krympas ner betydligt. Andréewitchs resonemang utgår från att den komplexitet som finns i psykiaterns och den ångestdrabbades relation till psykiska fenomen för den enes del är vetenskapligt-empiriska, för den andre pragmatiska. Det här bekymrar mig.
Sergej Andréewitch, psykiater, börjar med en idiotisk utläggning om den naturliga ångesten som är ett essentiellt skydd ur evolutionär synvinkel. Han kallar ångesten ett "larmsystem" och att larmsystemet slås på en gång för mycket är ett pris vi får betala, resonerar doktorn. Hur denna evolutionspsykologiska utvikning om att ångesten skyddar oss från faror (vilka är de? rovdjuren? grottkollegan?) är tänkt att hjälpa den ångestdrabbade förblir en smula oklart.
Men Andréewitch går vidare och säger att den som upplever ångesten som ett hinder bör söka hjälp. Sedan säger han något jag finner intressant. "'Mycket ångest' är i sig inget psykiatriskt sjukdomstillstånd eller syndrom, utan ett symptom som kan vara en del av snart sagt alla psykiska sjukdomstillstånd, alltifrån depression till schizofreni." Jag har egentligen inget problem med att ångest beskrivs som ett symptom. Men att den ångestdrabbade, som Andréewitch tycks mena, genom olika experter bör få en diagnos som klarlägger vad ångesten är ett symptom på, finner jag desto mera problematiskt. Diagnosen, skriver psykiatern, ska baseras på en noggrann utredning och bedömning.
Men vems utredning? Vems bedömning? För att säga det uppenbara: Andréewitch menar att det tillhör psykiaterns jobb att göra denna utredning. Psykiatern fastställer en diagnos. Psykiatern vet vilka behandlingsmetoder som är effektiva och vilka som inte är det. Det finns personer till vars expertis hör vårt psykiska liv. Denna expertis kulminerar i diagnoser som baserar sig på noggranna utredningar.
"Är ångesten exempelvis en del i ett paniksyndrom? En depression? En emotionellt instabil personlighetsstörning? Svaret är helt avgörande för hur behandlingsplanen utformas."
De här frågorna riktas inte till den ångestdrabbade. Här tycks det varken finnas rum för mellanmänsklig dialog eller ens det slags självreflektion som en sådan dialog kan ge upphov till och som gör det meningsfullt att tala om ångesten som symptom på något annat. Men enligt Andréewitch är ångesten inte ett uttryck för svårigheter - det är ett symptom på kliniska tillstånd. Och diagnosen är något som "du har rätt att få information om: vad den baseras på, och var du själv kan läsa vidare om den." Det här är säkert i en viss bemärkelse sagt i all mening (som han säger - alla patienter vet inte vad de behandlas för) - men låter det inte en aning skrämmande att tänka att ditt själsliv är något som din psykiater helt sonika kan informera dig om, så att ni därefter kan gå vidare till en väl underbyggd behandlingsplan?
Evidensbaserad behandling, no-nonsense, bästa tillgängliga kunskap - men kunskap om vad då? Varför vill man tala om kunskap här? Vad är det som ska vetas?
Men Andréewitch har å andra sidan rätt i att ångest inte alltid låter sig förklaras i termer av tidigare händelser eller den nuvarande livssituationen. Det finns fysiska dimensioner här och det är inte självklart hur de ska förstås eller hur den drabbade ska förhålla sig. Han har dessutom säkert rätt i att den allmänna beskrivningen som gavs av personen som ställde frågan knappast gör det möjligt att säga något om vad den ångestdrabbade bör göra eller hur hen bör förhålla sig.
"Målet tycker jag alltid måste vara att individen fungerar så bra som möjligt och kan uppfylla sin livspotential utan att hindras av sin psykiska sjukdom. Om vägen dit går över psykologisk behandling, läkemedel eller båda i kombination är mindre intressant, huvudsaken att man kan nå målet; att få ett bättre liv." skriver psykiatern och uppmanar till sund pragmatism vad gäller frågor kring medicinering.
Men vad den här sunda pragmatismen och upptagenheten vid diagnoser möjligen är mindre intresserad är hur ångestattackerna ska förstås i relation till en konkret människas liv. Jag menar inte att det alltid måste finnas "ett djupare problem" också om allt verkar bra. Andréewitch talar om en välfungerande individ som förverkligar sin potential. Visst, det går att förstå vad han menar. Men det låter här som om kontrasten vore klar: förverkligande av potential och de störande moment som, för att använda psykiaterns term, psykisk sjukdom innebär. Jag kommer naturligtvis att låta som en gammal vänsterradikal när jag säger det här, men finns det inte samhälleligt-ideologiska dimensioner av vad som är en "välfungerande människa"? Skulle Andréewitch säga att detta är något helt subjektivt? Men om han säger det så vet jag inte i vilket samhälle han lever. Men också: att i det här sammanhanget hänvisa till subjektivt välbefinnande rimmar på sätt och vis illa med det objektivistiska diagnosspråket. Hur går de här sakerna ihop? Menar Andréewitch att det enda som patienten/klienten själv kan ta ställning till i relation till klarläggandet av ångestsymptomen är en beskrivning av inre välbefinnanden och en nykter överläggning om eventuell medicinering/behandling? Att terapeuten och klienten tillsammans skulle nå klarhet om något verkar i den här beskrivningen inte som en väsentlig del av behandling av ångestsymptom.
Avslutningsvis vill jag säga att diagnostisering är långt ifrån ett så svart-vitt fenomen som jag här kanske har gett sken av. Diagnostisering spelar olika roller och det finns förstås olika samhälleliga och personliga dimensioner här som kan gå åt olika håll. Jag är inte ute efter ett för-eller-emot psykofarmaka. Det som jag också är medveten om är att moralismen lätt smyger sig in i de här diskussionerna och att det finns allt för många romantiserade beskrivningar av ångest. Jag har velat formulera en fråga, och den här oron handlar inte om vad en eller annan psykiater säger, utan något mera allmänt än så. Det slags diskurs som jag ställer mig kritisk till innebär att vissa diskussioner överhuvudtaget inte blir möjliga. Om allt som rör vårt själsliv handlar om subjektivt välbefinnande och vetenskapligt baserade diagnoser - då tycks fältet för frågor och problem krympas ner betydligt. Andréewitchs resonemang utgår från att den komplexitet som finns i psykiaterns och den ångestdrabbades relation till psykiska fenomen för den enes del är vetenskapligt-empiriska, för den andre pragmatiska. Det här bekymrar mig.
H:r landshövding
Det kommer lysande saker på TV ibland. Förra veckan visade den finlandssvenska kanalen FST5 dokumentären H:r Landshövding som kom ut häromåret och som fick mycket fin kritik. Vad handlar den om? Anders Björck, landshövding i Uppsala. Landshövding - ett begrepp behäftat med en matt hinna av tristess och byråkrati - inte ett sannolikt tema för TV-underhållning. Men det här är en av de mest underhållande filmer jag sett på evigheter. Filmaren Måns Månsson jobbar med ett svartvitt, grovkornigt foto och i många scener ställs kameran en bra bit från händelsernas mitt. Formen är viktig. Med denna teknik skapas en komisk lyster av monotona möten och högtidliga ceremonier. Effekten påminner mig om Roy Andersson och Fassbinder om vartannat. Björck pratar i telefon, Björck cotailminglar, Björck vandrar genom en ändlös korridor som får mig att tänka på rigshospitalet i Riket.
Anders Björck är moderat. Han har en lång politisk karriär bakom sig. Jag är inte så insatt i den.Som underhållningsperson är väl Anders Björck mest känd för sin odödliga kommentar "vet hut!" men här visas han i rollen av slipad byråkrat som klarar av att uttala vilka fånigheter som helst utan några (märkbara) skrupler. I en fantastisk scen pratar Anders Björck på i en lokalradiointervju. Linné ska firas genom otaliga jubileumstillfällen. Avslutningsvis ber reportern Anders Björck säga något om Carl von Linné. Och Björck han har läst på. - Med ett lärt tonfall säger Björck att Linnés svenska är något alldeles extra. En annan rolig kommentar i intervjun är Björcks förmodan att de flesta Uppsalabor äger en frack. Det är ju promoveringar och allt möjligt.
Det här är inte en film om politik. Det här är en film om en väldigt märklig idé om representation. I sin egenskap av landshövding förväntas Anders Björck delta i alla möjliga sammanhang där han ska inviga kulturåkrar, klippa av band och hålla tal. Björck planerar sin schedule och funderar på hur han ska hinna med allt - mötet med kungen 13:00 osv. Det som gör Landshövdingen till en så rolig och underhållande film är att den visar både bombastiska invigningsceremonier och monotona korridorvandringar som de mänskliga och absurda rutiner de är.
Jag är väldigt nyfiken på vad Anders Björck själv tänker om den här filmen. Det är inte så att filmen försöker krypa under huden på honom eller försöker kompromettera honom på något sätt. Björck framställs som plikttrogen, socialt gångbar och - professionell. Björcks yta av "upptagen politiker" lämnar efter sig en blank yta - som åskådare har jag ingen aning om hur Björck förhåller sig till sitt jobb (kanske är det det som kallas professionalism?).
12 April 2009
Gösta's dirt
Gösta's gaze is glued to the ground / Gösta is on the ground / Gösta is the ground / the ground is on Gösta11 April 2009
9 April 2009
Ryska och sovjetryska
Jag försöker ihärdigt gräva fram mina ryskakunskaper. När jag bläddrar i mina gamla skolböcker slår det mig hur mycket bokserien som skrevs under sovjettiden skiljer sig från de ryskaböcker som gavs ut under nittiotalet (de senare användes i mina gymnasiekurser och även om den första boken kom ut på finska på åttiotalet är det inte mycket sovjetigt med den). Redan fotografierna, eller inställningen till fotografier, skiljer sig åt. I de sjuttiotalsproducerade böckerna -TROJKA - (som reviderades lite på åttiotalet) är det grådaskiga bilder med hyperrealistiska teman som gäller. Traktorer, lastfartyg, stelfrusna människor på busshållplatser, ödsliga höghus, sammanbitna arbetare som när det är som allra roligast spelar schack eller bygger modellbåtar. Det är....grått. När man ser på de här bilderna står det klart för en att i Sovjet, där sken solen aldrig. Lika lite som i vissa polisfilmer. På nittiotalet, i POSJALSTA, däremot satsar man på att presentera grönskande datjor, spacklade, leende kvinnor och allehanda ryska matläckerheter. Ryssland framställs fortfarande som lite "exotiskt", men det är inte det gigantiska sovjetimperiet som presenteras.
Det som är mest fascinerande med sovjetboken (som är del ett i en bokserie på tre) är faktarutorna som ska förse en med matnyttigheter om Sovjetunionen. Man betonar landets diversitet. Nybörjarstudenten får lära sig att prisa de sibirska bergen och att tala om fabrikerna i Magintogorsk, Tjeljabinsk och Sverdlovsk - där byggs det bilar, motorer och traktorer som kommer väl till pass för kolchoserna! Man får läsa följande: "Ukraina har såväl gruvor och tung industri som ett högt industrialiserat jordbruk. Republiken producerar mer än en fjärdedel av all mjölk och allt kött i SSSR. Den är världens största producent av sockerbetor." Det är något med den här beskrivningen av det högt industrialiserade landet som idag framstår som otroligt antikverat. Om man vill presentera ett land och framhäva något intressant, då är det inte längre - tror jag - sockerbetsodlingar som man tar fasta på. Och den grådassiga bilden av en ändlös rad av skyskrapsboxar känns inte heller som något man skulle se i en lärobok idag.
I Kirigistan, får vi veta, finns Sovjetunionens högsta berg. Berget heter Pit Kommunizma. Undrar om det har bytt namn?
Förstås är det så att också många av bokens ryska fraser bär spår av sin tid. Där man i nittiotalsboken får bekanta sig med personer som är skådespelare och businessmän, är det i sjuttiotalsboken fabriks- och kolchosarbetare som står i centrum. Och alla kvinnor är lärare. En del roliga fraser, som pionjärernas motto, får man lära sig: Pioner, k borbje za djelo kommunistitjeskoi partij - bud gatov! ("Pionjär, var redo till kamp för det kommunistiska partiets sak!") Pionjärerna var ungefär som komsomol: en scoutliknande rörelse för barn där syftet var att bygga upp små sovjetmedborgare till både kropp och skäl (bl.a. skulle pionjärerna uppfostras till arbete). Ett av kapitlen handlar om små barn som är på pionjärkoloni - deras uppgift är att vara arbetshjälp i byggandet av en ny stadion. Det ökande västerländska inflytandet i sjuttiotalets sovjet kommenteras torrt i en inforuta: "Grammofon eller kassettbandspelare, liksom jeans och modekläder, drar till sig ungdomens intresse mera än äldre generationers ideologiska diskussioner och revolutionära sånger." Vladimir Iljitj gråter vaxtårar där han ligger.
Ryskaläroboken från sovjettiden är full av små fakta som på något sätt är väldigt talande. Som att bokbutiken i Moskva som dåförtiden sålde utländsk litteratur hetter 'drusjba' - vänskap. Eller fenomenet 'subbotnik' - frivilligarbete som utfördes vissa extra högtidliga lördagar. Eller som att det på många/de flesta arbetsplatser fanns något som kallades "krasnij ugolok", den röda hörnan - med de obligatoriska porträtten av Lenin och Marx. Där kunde man spela spel, läsa tidningar, samtala om politik. Nu undrar jag varför det inte finns en röd hörna på min arbetsplats?
Och så avundas jag (skolboks-)sovjetmedborgaren en annan sak. Jag vill också åka på semesterhem! Till Krim!
Det som är mest fascinerande med sovjetboken (som är del ett i en bokserie på tre) är faktarutorna som ska förse en med matnyttigheter om Sovjetunionen. Man betonar landets diversitet. Nybörjarstudenten får lära sig att prisa de sibirska bergen och att tala om fabrikerna i Magintogorsk, Tjeljabinsk och Sverdlovsk - där byggs det bilar, motorer och traktorer som kommer väl till pass för kolchoserna! Man får läsa följande: "Ukraina har såväl gruvor och tung industri som ett högt industrialiserat jordbruk. Republiken producerar mer än en fjärdedel av all mjölk och allt kött i SSSR. Den är världens största producent av sockerbetor." Det är något med den här beskrivningen av det högt industrialiserade landet som idag framstår som otroligt antikverat. Om man vill presentera ett land och framhäva något intressant, då är det inte längre - tror jag - sockerbetsodlingar som man tar fasta på. Och den grådassiga bilden av en ändlös rad av skyskrapsboxar känns inte heller som något man skulle se i en lärobok idag.
I Kirigistan, får vi veta, finns Sovjetunionens högsta berg. Berget heter Pit Kommunizma. Undrar om det har bytt namn?
Förstås är det så att också många av bokens ryska fraser bär spår av sin tid. Där man i nittiotalsboken får bekanta sig med personer som är skådespelare och businessmän, är det i sjuttiotalsboken fabriks- och kolchosarbetare som står i centrum. Och alla kvinnor är lärare. En del roliga fraser, som pionjärernas motto, får man lära sig: Pioner, k borbje za djelo kommunistitjeskoi partij - bud gatov! ("Pionjär, var redo till kamp för det kommunistiska partiets sak!") Pionjärerna var ungefär som komsomol: en scoutliknande rörelse för barn där syftet var att bygga upp små sovjetmedborgare till både kropp och skäl (bl.a. skulle pionjärerna uppfostras till arbete). Ett av kapitlen handlar om små barn som är på pionjärkoloni - deras uppgift är att vara arbetshjälp i byggandet av en ny stadion. Det ökande västerländska inflytandet i sjuttiotalets sovjet kommenteras torrt i en inforuta: "Grammofon eller kassettbandspelare, liksom jeans och modekläder, drar till sig ungdomens intresse mera än äldre generationers ideologiska diskussioner och revolutionära sånger." Vladimir Iljitj gråter vaxtårar där han ligger.
Ryskaläroboken från sovjettiden är full av små fakta som på något sätt är väldigt talande. Som att bokbutiken i Moskva som dåförtiden sålde utländsk litteratur hetter 'drusjba' - vänskap. Eller fenomenet 'subbotnik' - frivilligarbete som utfördes vissa extra högtidliga lördagar. Eller som att det på många/de flesta arbetsplatser fanns något som kallades "krasnij ugolok", den röda hörnan - med de obligatoriska porträtten av Lenin och Marx. Där kunde man spela spel, läsa tidningar, samtala om politik. Nu undrar jag varför det inte finns en röd hörna på min arbetsplats?
Och så avundas jag (skolboks-)sovjetmedborgaren en annan sak. Jag vill också åka på semesterhem! Till Krim!
7 April 2009
Musil reading diary chapter 40
We haven't seen a lot of action lately, but chapter 40 is, I have to say, decidedly action-packed. Ulrich does not stop ruminating on "qualities" (I doubt he ever will!) - that he is made up of qualities that are not really his own. Ulrich is a character that is revealed in a gradually more and more unsympathetic light. "With a certain passage of time, a certain inclination toward the negative has developed in him, a flexible dialectic of feeling that easily leads him to discover a flaw in something widely approved of or, conversely, to defend the forbidden and to refute responsibilities with a resentment that springs from the desire to create his own responsibilities." But what does all this result in? A conventional life, that some take to be self-indulgence. But Ulrich considers his life project as a struggle against himself - against every inclination, quality - toward Greatness.
After this follows a lengthy exposition on the theme "Geist". "Mind and spirit, in combination with a numinous other something, is the most ubiquitous thing there is." But what is Geist (spirit) anyway? If it is ubiquitous, where is it to be found? Who has it? "What can we do with all this spirit?" Sure, I experience this discussion about Geist as immensly antiquarian. (Or let's say I'm not that big a Hegel reader yet) The "Geist" Ulrich is talking about seems to take the shape of something absolute, but from the perspective of history there is only a seemingly endless multitude of values, goals, etc. "Geist" is here something fleeting and tansient. And maybe that's why Ulrich has become more and more suspicious of "mind", a nauseating, dissecting, ruthless gaze for which nothing is fixed and everything is contingent. "And so the mind or spirit is the great opportunist, itself impossible to pin down, take hold of, anywhere, one is tempted to believe that of all its influence nothing is left but decay." But this is clearly Ulrich's own concept of "mind" and "spirit" and not the one that Leinsdorf, for example, would subscribe to. But I guess, once again, that Musil intends to show that a certain version of "rationalism" and a certain version of "spiritualism" (or whatever one should call it) boils down to one thing: opportunism.
Amidst all this, Ulrich suddenly bursts out: "I simply don't love myself." And a while later, Musil talks about a second, despairing Ulrich; an Ulrich with no words at his disposal; an Ulrich that is still able to feel pain and rage.
Ulrich's experience of the world is that it has dissolved into specialized knowledge and that each of us is hopelessly thrown back to our small guild. "Mind" and "spirit" are everywhere - and nowhere. And the political implication of this is that it does not make much difference whether we are governed by philosopher-kings or selfish politicians. In both cases, there is no room for serious reflection on the part of the "ordinary citizen". The next scene exemplifies Ulrich's "negative tendency". A humble worker has had one drink too many and is now having a small outburst provoked by two gentlemen who are praising the patriotic campaign. A few police officers show up and arrest the worker. With a few dry remarks, Musil makes it clear that it is the sneaky power of the state that transforms a slightly inebriated worker into a political Activist. Ulrich, who cannot resist the temptation of criticizing the conventional, tells the police officers that they should release the man - after all, he's just a weeny bit drunk. The police officers did not appreciate his intervation. And Ulrich, in turn, was apalled by the barking police officers: "Ulrich was unaccustomed to regarding the state as other than a hotel in which one was entitled to polite service..."
Ulrich is dragged off to the police station. In a superb way, Musil disentangles Austro-hungarian bureaucratic monstrosities. Ulrich, for his part, may be alienated for himself, but the State does not care: he has to give them his name, adress and his occupation. A statistical demystification of his person. Ulrich is a good catch. Who would have the authority to announce his innocence, anyway? But one thing miraculously saves Ulrich. The police commissioner himself has heard about Ulrich from Leinsdorf, and as it happens, Ulrich's case reach the ears of the commissioner. Ulrich can hardly be locked up, as Leinsdorf has decided to appoint Ulrich the secretary of the Parallel campaign!
After this follows a lengthy exposition on the theme "Geist". "Mind and spirit, in combination with a numinous other something, is the most ubiquitous thing there is." But what is Geist (spirit) anyway? If it is ubiquitous, where is it to be found? Who has it? "What can we do with all this spirit?" Sure, I experience this discussion about Geist as immensly antiquarian. (Or let's say I'm not that big a Hegel reader yet) The "Geist" Ulrich is talking about seems to take the shape of something absolute, but from the perspective of history there is only a seemingly endless multitude of values, goals, etc. "Geist" is here something fleeting and tansient. And maybe that's why Ulrich has become more and more suspicious of "mind", a nauseating, dissecting, ruthless gaze for which nothing is fixed and everything is contingent. "And so the mind or spirit is the great opportunist, itself impossible to pin down, take hold of, anywhere, one is tempted to believe that of all its influence nothing is left but decay." But this is clearly Ulrich's own concept of "mind" and "spirit" and not the one that Leinsdorf, for example, would subscribe to. But I guess, once again, that Musil intends to show that a certain version of "rationalism" and a certain version of "spiritualism" (or whatever one should call it) boils down to one thing: opportunism.
Amidst all this, Ulrich suddenly bursts out: "I simply don't love myself." And a while later, Musil talks about a second, despairing Ulrich; an Ulrich with no words at his disposal; an Ulrich that is still able to feel pain and rage.
Ulrich's experience of the world is that it has dissolved into specialized knowledge and that each of us is hopelessly thrown back to our small guild. "Mind" and "spirit" are everywhere - and nowhere. And the political implication of this is that it does not make much difference whether we are governed by philosopher-kings or selfish politicians. In both cases, there is no room for serious reflection on the part of the "ordinary citizen". The next scene exemplifies Ulrich's "negative tendency". A humble worker has had one drink too many and is now having a small outburst provoked by two gentlemen who are praising the patriotic campaign. A few police officers show up and arrest the worker. With a few dry remarks, Musil makes it clear that it is the sneaky power of the state that transforms a slightly inebriated worker into a political Activist. Ulrich, who cannot resist the temptation of criticizing the conventional, tells the police officers that they should release the man - after all, he's just a weeny bit drunk. The police officers did not appreciate his intervation. And Ulrich, in turn, was apalled by the barking police officers: "Ulrich was unaccustomed to regarding the state as other than a hotel in which one was entitled to polite service..."
Ulrich is dragged off to the police station. In a superb way, Musil disentangles Austro-hungarian bureaucratic monstrosities. Ulrich, for his part, may be alienated for himself, but the State does not care: he has to give them his name, adress and his occupation. A statistical demystification of his person. Ulrich is a good catch. Who would have the authority to announce his innocence, anyway? But one thing miraculously saves Ulrich. The police commissioner himself has heard about Ulrich from Leinsdorf, and as it happens, Ulrich's case reach the ears of the commissioner. Ulrich can hardly be locked up, as Leinsdorf has decided to appoint Ulrich the secretary of the Parallel campaign!
6 April 2009
5 April 2009
Final: Solaris
I'm listening to the 1998 CD reissue of Solaris by a project called Final (a.ka. Justin Broadrick of Godflesh and Jesu). This is scary, fantastic, minimalist drone music. The title is very apt. The woozy, ominous space ship in the Tarkovsky movie is really present in the music.
Seminar.
I took the train to Tampere at 7 a.m. The sun was barely up. I had a few flashbacks. We were in Tampere a few years ago. You were fighting incessantly. I kept quiet. We had beers on the grass beside the river. Suddenly, you started to hum a melody from a commercial for an amusement park. I laughed so hard I had to lie down. You began fighting again. On the bus ride home, you and I cracked a few beers more. We had a profound philosophical discussion but I have no recollection whatsoever about what. Another flashback. A political congress. My first (and almost my last). It was boring as hell. Some got drunk after the first few hours. I didn't drink back then. I didn't know anything about shit but still - we were supposed to suggest members for a board. I made a fool of myself a thousand times and felt like an ass. The entire youth organization was standing outside a night club later that night. A few of the guys hollered, on the top of their lungs, "TEINILIHAAAA" (which is girlie meat). And that's that about social democracy.
Seminar. Theme: Work. When I arrived at the congress centre, I was suddenly sceptical. Who the hell arranges a philosophy thing in a conference centre? Maybe this wasn't a philosophy thing at all. Another matter indicated it wasn't. The absence of ponytails. I could not bear the thought that a fashion revolution is taking place within Finnish (male) philosophy. The first speaker, a prof.em. in educational science, talked about intelligence and creativity. My scepticism multiplied. He said vaguely controversial things about bureaucracy but otherwise his speech was simply a praise of work. But it got worse. A woman (dressed in typically Finnish-culturally-sophisticated-woman outfit: cloak). She is an artist. I can understand the line of reasoning of the conference organizers. "Let's invite an artist. That will give us an interesting talk about work." But you know what? This was awful. This woman did not have anything sensible to say about anything. Not art, not work, not even herself. I tried to zone out. I couldn't. She showed a bunch of puke-inducing powerpoint slides, she talked about how GREAT it is to work with something one likes and that we all can find something good in what we do if only we adjust our attitude. Bullshit! Even though the seminar was not aimed at a specific group of academics, there is simply no justification for this load of HIPPIE SHIT. What was most worrying of all this was not the lady herself, but the fact that the audience seemed to have enjoyed it. I cooled myself off outside - in the drizzle that made Tampere a very alluring place indeed.
The rest of the seminar was better. Even the ponytails showed up. Quiet sociological observations about the immaterialization of work were like honey to my ear. And a few interesting points were made. One of them concerned the different ways in which work is visible or invisible. One academic talked about work within the tourism industry, and how a lot of that work is somehow supposed to be invisible. The female worker who is paid to smile humbly at the customer, to assist the customer in such a way that he hardly notices it. Another academic talked about the way work has become more and more hard to describe. This was not accepted without protests. One person from the audience (with whom I spoke later) added the important point that it says a lot about US what work we consider to be "real work", work that is visible, accepted. She talked about the example of how people says about female trainees: "they don't actually work here...." In a very illuminating way, she pointed out the various meanings of talk about "real work" (the academic who bemoans that he hasn't done much "real work", the question whether a smile is "real work" etc., etc.). Another person in the audience, a burly man in a lumber jacket, was not hugely impressed by the idea that work has become increasingly immaterial and/or abstract. OF COURSE PEOPLE STILL WORK he hollered, and there is something important in his slightly indignant reaction. The "immaterialization" easily becomes an ideology, a perspective on work that blind us to stuff real people say and experience about their jobs. If you want to ascribe the notion of "immaterial work" to the person at the paper industry factory whose job is mainly about pressing some keys on the computer, this person might protest wildly. Maybe s/he doesn't conceive of her work as immaterial at all. Maybe she sees it as a manual shitwork that is very concrete: pressing the buttons.
Quite a few of the speakers talked about political rhetoric. How "work" was banned as a subversive word in right-wing politics, but how it has sneaked back into use, but with a very specific content. Work has become "a value". It is important to "work hard". And this has nothing to do with concrete aspects of work. The point of this political use of "work morale" is simply to shuffle people into the labor market under conditions that employees have no influence over (because, you know, work is valuable in itself). A vital aspect of keeping the labor market a place in which workers don't decide the rules is that there is a large group of unemployed people whose GREATEST DESIRE is to get an entrance into the labor market - to get a job whatever it is, whatever salary is paid, under whatever conditions.
Quiet a few of the speakers were in agreement about the bullshittiness of the politically elevated program of getting people to work more, prolong their years in the labor market. They said (I think) that this idea builds on an illosory static conception about "welfare" (=all the shit that we think that we need) and that the calculations politicians present are simply WRONG, ideologically charged mumbo-jumbo.
Listening to these people was a sobering experience - especially in relation to the two speakers who simply glorified work as some kind of personal virtue.
Seminar. Theme: Work. When I arrived at the congress centre, I was suddenly sceptical. Who the hell arranges a philosophy thing in a conference centre? Maybe this wasn't a philosophy thing at all. Another matter indicated it wasn't. The absence of ponytails. I could not bear the thought that a fashion revolution is taking place within Finnish (male) philosophy. The first speaker, a prof.em. in educational science, talked about intelligence and creativity. My scepticism multiplied. He said vaguely controversial things about bureaucracy but otherwise his speech was simply a praise of work. But it got worse. A woman (dressed in typically Finnish-culturally-sophisticated-woman outfit: cloak). She is an artist. I can understand the line of reasoning of the conference organizers. "Let's invite an artist. That will give us an interesting talk about work." But you know what? This was awful. This woman did not have anything sensible to say about anything. Not art, not work, not even herself. I tried to zone out. I couldn't. She showed a bunch of puke-inducing powerpoint slides, she talked about how GREAT it is to work with something one likes and that we all can find something good in what we do if only we adjust our attitude. Bullshit! Even though the seminar was not aimed at a specific group of academics, there is simply no justification for this load of HIPPIE SHIT. What was most worrying of all this was not the lady herself, but the fact that the audience seemed to have enjoyed it. I cooled myself off outside - in the drizzle that made Tampere a very alluring place indeed.
The rest of the seminar was better. Even the ponytails showed up. Quiet sociological observations about the immaterialization of work were like honey to my ear. And a few interesting points were made. One of them concerned the different ways in which work is visible or invisible. One academic talked about work within the tourism industry, and how a lot of that work is somehow supposed to be invisible. The female worker who is paid to smile humbly at the customer, to assist the customer in such a way that he hardly notices it. Another academic talked about the way work has become more and more hard to describe. This was not accepted without protests. One person from the audience (with whom I spoke later) added the important point that it says a lot about US what work we consider to be "real work", work that is visible, accepted. She talked about the example of how people says about female trainees: "they don't actually work here...." In a very illuminating way, she pointed out the various meanings of talk about "real work" (the academic who bemoans that he hasn't done much "real work", the question whether a smile is "real work" etc., etc.). Another person in the audience, a burly man in a lumber jacket, was not hugely impressed by the idea that work has become increasingly immaterial and/or abstract. OF COURSE PEOPLE STILL WORK he hollered, and there is something important in his slightly indignant reaction. The "immaterialization" easily becomes an ideology, a perspective on work that blind us to stuff real people say and experience about their jobs. If you want to ascribe the notion of "immaterial work" to the person at the paper industry factory whose job is mainly about pressing some keys on the computer, this person might protest wildly. Maybe s/he doesn't conceive of her work as immaterial at all. Maybe she sees it as a manual shitwork that is very concrete: pressing the buttons.
Quite a few of the speakers talked about political rhetoric. How "work" was banned as a subversive word in right-wing politics, but how it has sneaked back into use, but with a very specific content. Work has become "a value". It is important to "work hard". And this has nothing to do with concrete aspects of work. The point of this political use of "work morale" is simply to shuffle people into the labor market under conditions that employees have no influence over (because, you know, work is valuable in itself). A vital aspect of keeping the labor market a place in which workers don't decide the rules is that there is a large group of unemployed people whose GREATEST DESIRE is to get an entrance into the labor market - to get a job whatever it is, whatever salary is paid, under whatever conditions.
Quiet a few of the speakers were in agreement about the bullshittiness of the politically elevated program of getting people to work more, prolong their years in the labor market. They said (I think) that this idea builds on an illosory static conception about "welfare" (=all the shit that we think that we need) and that the calculations politicians present are simply WRONG, ideologically charged mumbo-jumbo.
Listening to these people was a sobering experience - especially in relation to the two speakers who simply glorified work as some kind of personal virtue.
1 April 2009
Dan Fägerquist
Jag har nämnt Dan Fägerquists Vysotskijskiva förut. Jag återkommer till den hela tiden. Det är speciellt en sång på den här skivan som är helt fantastisk, fast jag inte är säker på varför. Sången heter "På sjukhuset" och den klockar in på 1:29 (Vysotskijs original är ännu kortare!). Jag kan lyssna hur många gånger som helst utan att tröttna. Och förstås är den här sången lika fantastisk på ryska. Men mina ryskakunskaper är rostiga. Lyssna på den svenska tolkningen här.
Musil reading diary chapters 38-39
Chpt. 38. In lots of places, Musil voices his critical stance towards all things "exstatic", "blissfully sensual" and "spiritual". This theme is given an especially forceful expression in Clarisse' and Walter's relation to music. Musil delivers lengthy descriptions of their perceived unity in music. "Clarisse and Walter were off like two locomotives racing side by side. The piece they were playing came rushing at their eyes like flashing rails, vanished under the thundering engine, and spread out behind them as a ringing, resonant, marvellously present landscape." Their feelings coalesce into one musical whole, but Musil twists this depiction around by questioning the authenticity of their feelings. As a matter of fact, their minds were both drifting in differing directions; the force of music influenced them in a hypnotic, rather than invigorating, way. It is all too evident that Walter enjoys the bliss of music as this seems to be the only way in which he can reach out to Clarisse. "She was firmly bound to him." Musil goes on to describe Walter's attachment to music as his escape to a cozy little womb in which the affairs of the world has no bearing on him.
Clarisse, for her part, is stuck with two ideas of herself. She wants to be the Florence Nightingale figure - for Walter, for Ulrich - and even for Moosebrugger the sex criminal. But Clarisse also aspires towards something Great. She has always imagined herself as aiming towards Greatness. But even though her playing has improved, and despite the heap of books she ploughed through, she is worried that all her knowledge and skills will somehow evaporate. Just like Moosebrugger, Clarisse is trapped: the marriage traps her. Walter is scared that she will break loose; her sense of intimacy with Ulrich frightens him.
In Chpt. 39, Ulrich once again mulls over the elusive notion of "quality" in a person. Every project undertaken by him is as it were pursued for no inner reasons whatsoever. He wants to act and every possibility to act should be seized but that does not mean that he cares about what he is doing. He cares about doing. He lives his life as if he himself comprises as set of qualities, which in turn he sees as external circumstances, a result of the situations he has found himself acting in. The only thing that matters to Ulrich is that his belief in his own strength is intact. Musil muses about the various attitudes we adopt towards "impersonal thinking". In a surgeon, detachment is a professional virtue, but a murderer who commits his crime in a particularly emotionless way is perceived to be all the more brutal. What is so disturbing about Ulrich is that in his mind, "personal" and "impersonal" have become super-concepts, signifying one thing in one context, another thing in another. But Musil wants to say that Ulrich's lack of personal responsibility or sense of self is not a personal problem characteristic of a specific psychological situation. He is, of course, having larger questions about the modern, Austrian/western culture in mind. "Who can say nowadays that his anger is really his own anger when so many people talk about it and claim to know more about it that he does? A world of qualities without a man has arisen..." Musil depict as dissolving "I". But the contrast he/Ulrich makes to people in earlier times who are like "cornstalks in a field" is both tired and contrived. Ulrich really thinks a lot about himself - an interesting fact about a man with a self-proclaimed Naked Intellect.
Clarisse, for her part, is stuck with two ideas of herself. She wants to be the Florence Nightingale figure - for Walter, for Ulrich - and even for Moosebrugger the sex criminal. But Clarisse also aspires towards something Great. She has always imagined herself as aiming towards Greatness. But even though her playing has improved, and despite the heap of books she ploughed through, she is worried that all her knowledge and skills will somehow evaporate. Just like Moosebrugger, Clarisse is trapped: the marriage traps her. Walter is scared that she will break loose; her sense of intimacy with Ulrich frightens him.
In Chpt. 39, Ulrich once again mulls over the elusive notion of "quality" in a person. Every project undertaken by him is as it were pursued for no inner reasons whatsoever. He wants to act and every possibility to act should be seized but that does not mean that he cares about what he is doing. He cares about doing. He lives his life as if he himself comprises as set of qualities, which in turn he sees as external circumstances, a result of the situations he has found himself acting in. The only thing that matters to Ulrich is that his belief in his own strength is intact. Musil muses about the various attitudes we adopt towards "impersonal thinking". In a surgeon, detachment is a professional virtue, but a murderer who commits his crime in a particularly emotionless way is perceived to be all the more brutal. What is so disturbing about Ulrich is that in his mind, "personal" and "impersonal" have become super-concepts, signifying one thing in one context, another thing in another. But Musil wants to say that Ulrich's lack of personal responsibility or sense of self is not a personal problem characteristic of a specific psychological situation. He is, of course, having larger questions about the modern, Austrian/western culture in mind. "Who can say nowadays that his anger is really his own anger when so many people talk about it and claim to know more about it that he does? A world of qualities without a man has arisen..." Musil depict as dissolving "I". But the contrast he/Ulrich makes to people in earlier times who are like "cornstalks in a field" is both tired and contrived. Ulrich really thinks a lot about himself - an interesting fact about a man with a self-proclaimed Naked Intellect.
Subscribe to:
Posts (Atom)