mittiläsningen: Shirley Jackson

Jag läser en novellsamling av den amerikanska författaren Shirley Jackson som heter The Lottery and Other Stories. Låt det bli sagt genast: Jackson är en skribent som på ett lågmält sätt extraherar fram en typ av mycket vardaglig fasa. Hon rubriceras ofta som skräckförfattare. Tydligen har hon också skrivit saker som är mer renodlad "horror" men genast när jag börjar läsa den här samlingen med noveller blir det tydligt att blicken riktas mot skräck, en märklig sorts melankolisk skräck.

En av berättelserna handlar om en ung man, Tom, som bor i en prydlig våning. Han fixar middag åt sin slarvmaja-granne som bor i en nästan likadan, men råddigare, lägenhet dit han har nyckel. Grannen kommer över, och Tom vill excellera med rätter och dukning. Mitt under middagen dyker grannens chef upp en bullrig typ. Grannen vill göra ett gott intryck, bjuder in chefen och börjar agera värdinna. Den egentliga värden upptäcker att hans granne gradvis börjar presentera honom som sin gäst, och att hon ger sken av att lägenheten är hennes. Den korta och lakoniska berättelsen slutar med att Tom blir bortbaxad till grannens råddiga lya. Alltså det här låter ju inte särskilt mycket "horror" men i Jacksons sätt att skriva blir det just skräck som träder fram. En fasa som liknar t.ex. en situation där du säger något, men den du pratar med reagerar som om du inte sagt något överhuvudtaget.

Jacksons stil är inte lågmäld som i "lugn humanism" eller så. Det är litteratur hård som flinta. Absolut gehör för stämningar och dialog. Alltså jag vet om ganska få författare som är skickliga på att skriva dialog. Ofta är dialogen det som blir lite töntigt, lite generiskt, lite enahanda. Hos Jackson: svängarna tas ut, i det lilla. Jag blir ibland överväldigad av att läsa skönlitteratur. Det här är en sådan gång, utan att jag egentligen är förmögen att säga varför, vad det är som träffar så rätt.

Jag påmindes om Jackson när jag läste en streckare i SvD för inte så länge sen. Kom ihåg att jag i mina bokhamstringsskov införskaffat en novellsamling - måste genast sätta igång och läsa. En formulering i streckaren jag upplever att är på pricken är att Jackson inte är ute efter att uppdaga en form av fasa som vilar under en välpolerad yta. Obehaget som träder fram kunde i just de berättelser jag hittills läst istället ses som en sorts aspektseende: vardagen blixtbelyses på ett visst sätt. Det fasansfulla är inte mystiskt, utan självklart. Och det är den här självklarheten som gör berättelserna, bland dem den om Tom som undergivet blir förvisad till grannen efter att ha blivit veritabelt utsuddad ur sitt eget liv, så smärtsamma att läsa.

Det som slår mig som ovanligt i novellerna är hur fasan förankras i en grundläggande sorg. Det här gör berättelserna till existentiella rivjärn.

High-security race to the bottom

På teve sändes nyligen den svenska dokumentären Förvaret från 2015 (regisserad av Anna Persson och Shaon Chakraborty). Dokumentären följer med en fängelseliknande anstalt för människor som kort sagt ska tvingas ut ur Sverige - asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och som Migrationsverket bedömer att måste hållas i förvar, låsas in, tills de deporteras. Lågmälda scener lyfter fram den oro som enhetens boende känner. Ibland bottenlös oro. Ibland: en tom korridor, någon som skriker. Flera av de tvångsintagna har varit på anstalten under många månader i väntan på olika beslut. Bland personalen får vi möta människor som bryr sig, som försöker göra situationen drägligare för de som tvingas bo där. Vardagliga saker som att röka på gården eller göra det trevligt på kvällsfikat. I flera repriser ifrågasätts den här vänligheten, mänskligheten av ledningen som ett problem. Att en enhet ordnar trevligt till kaffet eller så förvandlas till en besvärlig standardhöjning: det får de andra enheterna att se dåliga ut och sådant kan ju inte pågå. Det här sägs i en anda av: nämen ni förstår ju hur det är.... Ett åberopande av yrkesmässigt samförstånd. Personalen uppmanas att förhålla sig som "tjänstemän", att hålla distansen, tänka på sin roll. Just misstänksamheten mot att göra boendet mindre byråkratiskt är slående. Istället för att det är byråkratin som framstår som det stabila och självklara är det här som att fasthållandet vid professionella standarder framstår som ett pågående drag i en outsägligt grym migrationspolitik där människor måste behandlas som bytbara representanter för strömmen av migranter.

- - - För ett tag sedan, några månader nu, läser jag om de finländska planerna på att bygga nya enheter för asylsökanden som nekats asyl och som inte lämnar landet frivilligt. I tidningen konstaterades det här som någon typ av helt naturlig utveckling, något som måste växa fram, givet läget.

Förvaret frammanar bilden av en byråkratisk anstalt där ledningen förvandlar situationen till neutraliserande nyspråk ("förvar", "förvarstagna") där det institutionaliserade våldet ändå knappast blir mindre påtagligt. Dokumentären visar också på ett beundransvärt sakligt sätt hur människor hanterar den här vidriga situationen. Personal som inte låter en minimistandard begränsa hur de gör sitt jobb. En av de tvångsintagna, en ung man, verkar hålla sig vid liv genom att ifrågasätta, prata, diskutera. Det är en osentimental produktion som är ruggig att se just eftersom den är så ointresserad t.ex. av "human interest". Vi serveras inte en bekväm helhetsfigurbild av de människor som förekommer i filmen. Men bilderna engagerar. Det här är eventuellt ett politiskt relevant angreppssätt: i filmen får vi se människor som frågas ut om vem de är. En kvinna från Tjetjenien med svåra hjärtproblem säger att hon flytt från två krig. Hon intervjuas av byråkrater som hävdar att hon förfalskat sitt namn och sina personuppgifter - nu ska hela sanningen fram. "Hela sanningen" blir ett led i utredningen: ska hon få stanna?

Dokumentären har ofta fått recensenter att hänvisa till den amerikanske dokumentärskaparen Frederick Wiseman. Wisemans filmer borde jag i något skede få tassarna över. - - Men en grej om det: när den här jämförelsen görs, och när det konstaterats att dokumentären inte är sentimental, sägs det allt som oftast att kameran är "objektivt registrerande". Det är en ganska märklig (och tröttsam!) dikotomi: antingen tårdrypande manipulation eller det objektivt registrerande. Kan det inte finnas många andra sätt att göra icke-sentimental dokumentärfilm?