1 December 2014

Egenmäktigt förfarande

Har spenderat dagen med att samla ihop mig efter tandläkarmys. Eftersom folk jag känner haft så olika tankar kring Egenmäktigt förfarande, den prisade romanen av Lena Andersson, blev jag nyfiken på att läsa den. Bokrecensioner har hyllat dess språkliga minimalism och igenkänningsfaktor. Jag läser och blir omedelbart förbryllad. Andersson skriver inte stramt. Det här är inte minimalism. Däremot är texten distanserad på ett sätt som troligen ska reflektera huvudpersonens intellektuella hållning. Som de flesta vet är huvudpersonen en poet som är insyltad i en misslyckad halvromans med en äldre konstnär som hon närmast besinningslöst klänger sig fast vid, trots att hon betraktar sig själv som en förnuftsmänniska och trots att konstnären är noll intresserad. Hon anser att konstnären förpliktigat sig till att fortsätta relationen och han glider undan. Hon tyder tecken och väntar.

Istället för att dras in och dras med eller beröras finner jag bokens stil enormt bisarr. Boken kunde vara skriven 1936 eller 1947 och ord som maliciös och fenomenologisk och oförvitlighet pyntar den i mitt öra pratigt "aforistiska" texten. ”Hjärnan känner inga tempus. Det den längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.” Alltså, jag blir snarare pinsamt berörd av de här aforismerna än slagen av deras klokskap. Vad är Andersson ute efter? Visst är hon på rätt spår när hon dissekerar en asymmetrisk relation. I och med romanen har begreppet kulturman etablerats utifrån bokens Hugo Rask, en konstnär som tycker om att sola sig i sin egen glans och glida undan ansvar. Bokens huvudsakliga spår, huvudkaraktären Ester Nilssons stalkeraktiga längtan, är också lovande och i vissa passager tycker jag det är riktigt kusligt att läsa om det tvångsmässiga sökandet efter kärlek hos en som verkligen inte vill ha den andra.

Mitt problem är att jag har jättesvårt att gå in i plågorna såsom de stakas ut i Anderssons begreppsvärld, som närmast tycks hämtad från den analytiska filosofin med dess idéer om frihet, kontrakt och skyldigheter. Romanens sätt att gestalta slår mig som filosofiskt i ordets sämsta bemärkelse. Konflikten mellan förnuft och begär, frihet och tyranni, vilja och behov. Anderssons prosa får mig varken att uppleva eller få syn på detta förnuft eller detta begär. Kanske är jag ogin läsare, men för mig framstår karaktärerna som principer, filosofisk paff. Ester Nilsson - poeten vars slitningar läsaren förväntas känna igen och sympatisera med. Hugo Rask - objektet för åtrån som berättaren explicit beskriver som en människa som vill ha så lite bekymmer som möjligt.

Kanske är det jag mest av allt förhåller mig tveksam till folks sätt att hylla romanens klarhet. Språket ÄR i en viss mening 'klart', men jag skulle säga att vad som kännetecknar boken är dess staplande av idéer. Begäret, frihetsberövandet, ansvarsflykten. Alltså, kanske min bristande inlevelse hänger samman med att precis allt stavas ut. När Hugo inte hör av sig efter ett kärleksmöte heter det: "Hon höll på att brinna upp inifrån." Varje vändning i Ester Nilssons känsloliv ges en ironisk och avmätt artikulering. Problemet är inte den kyliga tonen (den kunde fungera hur bra som helst) utan hur förutsägbart den här kylan används som kontrast mot Esters bultande passion. Egentligen kunde jag bra tänka mig en skrämmande roman som dissekerar känslor. Men Egenmäktigt förfarande sysslar med att förklara. Här är berättarperspektivet centralt. Ibland iakttar berättaren. Det är okej. Men oftare blir perspektivet en extension av Esters, där berättaren positionerar sig som Esters klartänkta röst. Så här förhåller det sig på riktigt. Perspektivet gäller hur personer skildras, men också olika livsvisdomar som strös ut till höger och vänster om hur det på riktigt förhåller sig om man är en mogen & fullvuxen & tänkande människa som släppt illusionerna och det falska hoppet. Dessutom tycks inte bara berättarperspektivet utan också författaren Andersson kämpa för att få Ester att trots att framstå som den klartänkta med sina ideal om liberala rättigheter och maktlöshet, medan konstnären säger dumma saker om Stalin och imperialism.

Min kanske största invändning mot boken gäller dess ofta hyllade igenkänningsfaktor. Jo, jag känner jag igen mig i vissa saker hos Ester, och det är utan tvekan ibland plågsamt att läsa om hur Ester går in situationer fast hon vet att hon borde släppa taget, gå hem till sitt. Det som verkligen stör mig är hur denna igenkänning hela tiden mynnar ut i förnumstiga konstateranden om kärlekens väsen, begärets väsen, moralens väsen. O.s.v. Märkligt nog förvandlas det som kunde ha blivit brutalt och omvälvande - att förhålla sig till fula känslor och efterhängset och besviket/bittert begär - till något som jag nästan är benägen att kalla självgott. Jag får nämligen genomgående en känsla av att läsaren, tillsammans med berättarrösten (som f.ö. är snarlik den röst som finns i Lena Anderssons kolumner) förväntas nicka och muttra, ja, nog är det ju så nog, med det mänskliga! Trots det som på ett plan framstår som en "borrande" drabbning med svåra saker, knepiga begär och smärtsamma relationer, känns boken som en intellektuell klapp på axeln, oss klart tänkande driftsmänniskor emellan.

(En smått komisk grej är att min pocketutgåva innehåller FYRA SS hyllningsord från recensioner och reaktioner. Flera av dem från Twitter. En: "Jag blev blown away efter första sidan.")

PS. I en kolumn i DN skriver Andersson, a propos kritik hon fått av läsare som vill höra mer om konstnärens sida: "Det finns ingen djupstudie att göra av en människas relation till det den inte alls tänker djupt på. Förströddhet är ett tema med litterära begränsningar. [....] När den förströdda berättar samma sak som när den engagerat observerande gör det känner läsaren inte igen historien. Detta är intressant som fenomen men knappast den sortens insikt som här efterfrågats." Menar hon faktiskt att litteratur mest bara kan handla om folk som reflekterar djupt på saker?

28 November 2014

"Det kollektiva undermedvetna"

I Arbetaren läser jag om hur det antiziganistiska våldet fortsätter i Sverige. Romska migranters boplatser har attackerats och olika typer av våld riktas mot tiggande romer. Det är sorgligt att läsa. En forskare som uttalar sig så här:
Enligt Jan Selling, historiker vid Uppsala universitet som forskat på antiziganism, kan den nuvarande svåra och utsatta situationen för romer delvis förklaras av de mycket gamla och seglivade negativa föreställningar om romer som ligger som en bottensats i det kollektiva västerländska undermedvetna, ständigt redo att aktiveras av olika faktorer.
Själv har jag svårt att ta den här beskrivningen på allvar. Vad skulle det innebära att det finns en undermedveten föreställning som aktiveras av olika faktorer? För mig låter det här närmast som ett sätt att mystifiera våldet (samma forskare säger senare många klargörande saker om våld och hat). Som om det finns något sådant som en undermedveten mekanism, antiziganismen, som ibland aktiveras. Men ingen form av rasism är mekanismer som 'utlöses'.

.... Jag stannar upp i funderingarna. Här sitter jag och ... filosoferar & rotar i begrepp medan våldet mot och förtrycket av romer pågår överallt i Europa. 

.... Men jag kan inte släppa det. Tanken att det finns hat som på något märkligt sätt lever vidare, generation efter generation, i formen av ett kollektivt medvetande är undanglidande och dunkel. JA: Det finns en lång, hemsk historia av förtryck mot romer. Att förstå den historien är viktigt. Däremot tror jag det är enormt centralt att just här ge akt på sätt att tala som har en potentiellt passiverande roll. För egen del tycker jag talet om 'kollektivt västerländsk undermedvetet' kan ha en sådan potential, om hatet mot romer därigenom framstår som något vi går och bär på hela tiden, och sen, PANG, kommer hatet upp till ytan i en viss situation. Att prata om det omedvetna för att säga nåt om rasism kan ge viktig förståelse, tror jag, liksom det också kan vara klargörande att säga att det hat som rasismen uttrycker har med det kollektiva att göra (att uppgå eller försvinna i ett kollektiv för att slippa undan ansvar). Men: bilden av något omedvetet som vandrar generation från generation - den bilden förstår jag mg inte på. Och den bilden fångar in det som vore AKUT med att faktiskt försöka förstå antiziganismens historia och den fruktansvärda situationen i Europa idag.

Nu kan det låta som om jag sitter i min filosofistol och vänder på ord, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara noga med vad man kan avse med att 'förklara' här. Det har, trots allt, att göra med att inte fördunkla rasism, att inte göra rasismen till något ogripbart, något vi ovetande går runt och bär på. För den bilden är farlig. 

(Jag gör här inga påståenden om vad forskaren i citatet gör anspråk på att säga, det vet jag för lite om för att kunna dra några slutsatser överhuvudtaget, det var ett sätt att tala jag reagerade på, ett sätt att tala jag också stött på som en beskrivning av antisemitism.)

26 November 2014

Transfobi och förståelse

I riksdagen diskuterades nyligen en förändring av den s.k. translagen, den lag som bl.a. förutsätter att transpersoner som opererar sig måste genomgå en sterilisering. Det är mycket bra att politiker engagerar sig för att förändra den här vidriga lagstiftningen - och på samma gång är det deprimerande att se att det finns människor som ställer sig i talarstolen och försvarar den. Att en sådan lag överhuvudtaget finns vittnar om en institutionaliserad form av transfobi, en rädsla för det som utmanar bilden av två kön ordnade i relation till varandra enligt ett visst fixerat system (kvinnor föder barn, osv.).

På senare tid har jag grubblat över former av rädslor som explicit riktar sig mot transmänniskor*. Nyligen hörde jag en vän slå fast att transpersoner som går igenom olika former av operationer bedrar sig själva. Deras problem kommer inte att lösas genom operationer, hävdade hen och gick vidare med att jämföra dessa ingrepp med skönhetsoperationer. Min vän är under inga omständigheter en person som försvarar idén att det bara finns två kön och att de förhåller sig till varandra på ett visst sätt. Därför blev jag överrumplad. Framför allt: det hen sa uttryckte - eller så lät det i mina öron - en tvärsäkerhet som förvånade och förbryllade mig. Samtalet rann ut i sanden och vi gick över till att prata om något annat och det jag efteråt slogs av var hur diskussionen kom att centreras kring ett diffust "dem", fast vi i andra sammanhang pratat om hur snäva bilder av kön berör och stör oss. 

En blogg jag följt med ett slag som jag verkligen uppskattar är Gendermom. I den berättar en mamma om sin vardag tillsammans med M, sin dotter. En dotter som när hon var helt liten började protestera mot att betraktas som en pojke. Det jag tycker om i bloggen är dess funderande ton. Skribenten skriver reflekterande och utan fördömanden om sina egna  och omgivningens tvivel och komplexa reaktioner. Bloggen är alltså inte skriven ur perspektivet att presentera en bild av vad trans är: det är berättelserna, nyanserna, och själv/förståelsen som står i centrum. Hon nämner exempelvis egna och andras "felsägningar": att lära sig mer om sitt eller någon annans barn är inte primärt sett att lära sig applicera ett pronomen rätt. Det viktiga är livet tillsammans, och där kan pronomen spela roll. Betraktelserna tar upp exempel på tanklöshet där människor sagt dumma saker de senare bett om förlåtelse för. Hon ger också exempel på grymhet och enögdhet. Men det rör sig inte om en uppräkning av problem. Lika ofta behandlas glädje, tacksamhet och vidgade horisonter. Bloggen visar hur otroligt mycket vår vardag präglas av kön, och vad det innebär att bryta mot invanda mönster, eller vad det innebär att vilja anamma ett visst könsspecifikt språk som ens eget.

Bloggen (som numera också innehåller en podcast) är konkret på ett sätt som jag tror är fruktbart just här. Den inbjuder till rörligt tänkande, att stanna upp och fundera, också på sitt eget liv och den egna närmiljön. Frågan "vem är jag", "vem är du" och "vem är vi" dyker upp i olika tappningar. Frågorna ställs hela tiden på nya sätt, i nya situationer, på akuta eller mindre akuta sätt, i olika stämningar.  Nu vill jag inte idolisera skribenten, men det jag särskilt beundrar är förmågan att inte hamna i panik över andras rädsla. Här finns tålamod, och också plats för ilska och till och med vrede över trångsynthet och människors vägran att lära sig eller ifrågasätta. /Tack till B som rekommenderade bloggen!/

Det som gjorde mig ledsen i min väns kommentar var framför allt den där tvärsäkerheten, påståendet om hur saker måste vara. Bloggen jag pratat om är exemplarisk just här. Utan att predika vänder den sig till en allmänhet som kanske inte är insatta i problematiken. Eller, ska vi säga, människor som av olika skäl inte funderat över frågor kring kön, kropp och könade mönster. Det jag tagit med mig från den är att det inte är katastrofalt om någon hasplar ur sig en idiotisk grej. Jag menar inte att vad som helst ska kunna flyga förbi utan att beröra, men det skribenten påminner om (eller så läser jag) är att samtalen fortsätter. Det riktigt hemska är när samtalen blir låsta, när det inte finns rum att utbyta erfarenheter, visa på sin egen sårbarhet eller att öppna sig inför den andras berättelse. Snarare än att sträva efter att ängsligt stampa fast en slutgiltig beskrivning av relationer och frågor karaktäriseras texterna av en prövande, sökande ton, och, framför allt, en kärleksfullhet utifrån vilken det som framträder är hopp, framtid och ansvar.

I den andan hoppas jag på fortsatta samtal med min vän. Jag vet att vi kommer att diskutera det här framöver, och kanske på mera konstruktiva sätt.

Dessutom hoppas jag att lagstiftningen kring trans ändras illa kvickt här i Finland. För som det är nu kan det inte fortsätta. Också här behövs eftertänksamhet, men också resolut handling.

* Jag tror det är viktigt att hålla i minnet att transbegreppet innefattar en mängd olika saker, att det rör sig om ett paraplybegrepp med olika innebörder, och där folk har sinsemellan olika förståelser av vad trans är.

24 November 2014

Mumin minus mumin

I min barndom lästes det inte mumin. Min farmor, som läste högt för oss, föredrog antagligen bullerbybarn och hårt arbetande nybyggare på prärien framom bohemeri och dålighetsliv i mumindalen. För ett tag sen läste jag Pappan och havet. Jag fick sån ångest av beskrivningarna av ensamheten och det plågade projektet att hålla den patriarkala familjen rullande att jag måste ta andningspauser då och då. Nu knycker jag ponks idé och läser Sent i november sent i november.

Boken är lite som om Tove Jansson beslutit sig för att dekonstruera hela muminvärlden. Saken är nämligen den att Muminfamiljen inte är på plats i dalen. En närmast postapokalyptisk känsla av frånvaro råder. I muminhuset har ett genomgående depressivt och slokörat gäng samlats vars gemensamma nämnare tycks vara tvångstankar, fantasier och förhoppningar som graviterar mot muminfamiljen, gemytet och de uppsluppna äventyren i mumindalen. Muminfamiljen är en idé, ett begär, eller en dröm. Det som är slående i boken är hur bilden av den trygga, livsnjutande men också lite konstigt konturlösa och avpersonifierade muminfamiljen framställs som problematisk och hoppingivande på en och samma gång. De olika figurerna som sökt sig till det tomma muminhuset börjar performera muminskap. Det ska festas och hållas utflykter och byggas kojor. När trivseln inte infinner sig framstår tomheten i huset ännu tydligare. Den världsvana hemulen som aldrig lärt sig segla, den lilla homsan med mammakomplex vars inre dämoner frammanas genom en naturhistorisk bok, onkelskruttet som söker efter Urfadern, snusmumriken som växlar mellan att vara undflyende och frihetlig kulturman och att söka sig till gemenskap, och så den pinade filifjonkan som tar sin tillflykt till mammans kök. Mymlan är mest som lilla my, fast snällare; hon tycks inte lika drabbad av familjens frånvaro.

Kort sagt: muminfamiljens gemenskap står i kontrast till kärlekslöshet och en värld fattig på mening där även en opraktisk hemul desperat hugger ved och bygger misslyckade trädkojor och där en filifjonka samlar ihop förfallen mat för att återskapa familjens stimmiga middagar.

Den fråga som blir akut är vilket slags sökande och vilket slags längtan det här disparata gänget hänger sig åt. VEM är muminfamiljen - egentligen? På ett otäckt ställe i boken beskrivs hur en av figurerna inte förmår föreställa sig dem annat än som ansiktslösa.

Alla biter de sig fast i föreställningen om lyckliga familjen, alla försöker de bota sin längtan efter muminfamiljen genom att på olika sätt få det ödsliga huset och den ödsliga dalen att bli lite mera muminlika. I slutet av den i stort sätt händelsefattiga berättelsen börjar idealet blekna bort men en lika skör som robust gemenskap växer fram när muminhusets ockupanter märker att de måste ty sig till varandra. I och med att fixeringarna bleknar blir ensamheten också lättare att bära.

Ett spår som löper igenom boken är hur den höstliga och avfolkade dalen med dess bäck/å/flod och farliga skog avtecknar sig mot de bekanta muminmarkörerna. Mat, tobak, whisky, historier. Tonen blir allt kargare, men det är inte så att existensen för figurerna tynar bort. Det är som att den kyliga luften i slutet av boken blir lättare att andas. "Höstens lugna gång mot vintern är ingen dålig tid."

Som sagt, jag har inte läst muminböckerna förut och låter mig hänföras av dem nu. Janssons språk svartnar av melankoli men förlorar sig aldrig där. En ständig saklighet. Sent i november är den sista boken om mumin. Om Pappan och havet till stora delar är i det närmaste klaustrofobisk (trots havsvindarna) ångest går Sent i november i mera väderbitna toner: melankoli, ruggighet och envist liv. 

23 November 2014

landskap

Satt just på ett fint filosoficafé om uppmärksamhet. En sak som sades handlade om drömmar. Att beskriva en dröm, att återberätta en dröm, är ofta knepigt, och kan vara tradigt för andra. Samtidigt: att skriva om drömmar är också att stiga in i drömmen, fortsätta drömmen, associera, jobba med bilder, treva sig fram i det obekanta.

Häromnatten drömmer jag att jag går nerför Kaskisbacken. Ett vitt, olycksbådande, genomskärande ljus. Utanför Apteekki står en klunga folk. De samtalar lågt sinsemellan. Jag tänker buffa mig igenom hopen men någon klappar mig på axeln och jag svänger mig om. "Hej M!" säger en figur lugnt, samlat, som om vi setts för kanske två dagar sen. Jag svarar trevande, undrar var jag träffat henne och om vi känner varandra bra. Hon ser bekant ut. Vagt bekant. Försöker tyda hennes ansikte. Det säger ingenting. Pokeransikte, slutet kanske, eller hemlighetsfullt. Vi pratar och hon frågar om jag vill komma på kaffe. Hon bor lite högre upp i Kaskisbacken. Jag är så förbannat nyfiken på hur jag känner henne att jag säger visst, visst, men utan att röja att jag inte har en aning om vem hon är. Jag hör att hon är ålänning och på lägenhetsdörren står ett sånt där allmänåländskt namn, typ Mattson. Väl inne ser jag att hennes residens är ENORM. Bostaden består av otaliga rum och alla är inredda i en helt omöjlig art deco-stil. Ett storslaget 1925, eller så. Alla möbler har galna men strama geometriska mönster och golvet består av skrikiga rutmönster i svart-vitt. Jag förundrar mig och hon glider omkring helt vardagligt i de väldiga rummen. Samtalet tar aldrig riktigt fart. Hör mig för om en toalett och får anvisningar. Trappan till övervåningen består av en lös och slingrig stegliknande konstruktion och jag klättrar oändligt långsamt och oändligt klumpigt upp dit. Vad gör jag egentligen där, slår det mig. När jag väl kravlat mig upp till övervåningen ser jag plötsligt två barn. Som spöken. Kanske hennes syskon, tänker jag, men ändrar mig: hennes barn. Ungarna är tysta och kusliga och bleka. Ålänningen tittar fram från en sirlig dörröppning - hur fan har hon förflyttat sig upp? - och jag beklagar mig om ett bakrus. Ålänningen försvinner och dyker upp med en handfull pulver och piller. Jag sträcker klentroget fram mina händer och tar emot denna "medicin". Tänker att nä, nä, nä, det här spolar jag ner på vessan och mest oroar jag mig för hur jag ska ta mig ner för den vingliga stegen och ta mig bort från lägenheten, uppför backen, hem. Sen vaknar jag, och ännu då är jag fullt upptagen med att försöka erinra mig var jag träffat denna skumma ålänninga-Mattson i den surrealistiska art deco-lägenheten. Kanske den faktiskt finns där, våningen, i huset efter Apteekki och att den där Mattson som jag eventuellt känner bor där på riktigt?

Och ja, när jag skriver det här är det både att komma ihåg, att fantisera, att associera, att föreställa sig och - kanske - att drömma vidare.

21 November 2014

Arbetskonflikt och krav

Igår inledde vårdfacket Tehy en strejk på Åland. Det har varit en lång process och mycket resultatlösa förhandlingen mellan facket och landskapsregeringen. Strejken är i sig mycket kontroversiell. Åland består av många öar och att slussa folk vidare till andra vårdenheter är inte helt enkelt. Det som gjort läget ännu mera spänt är att vårdfacket beslutat att inte ha kvar s.k. skyddsarbete. Detta har väckt mycket starka reaktioner. Ett av strejkens huvudsakliga slagord är "lika lön för likvärdigt arbete". Strejken uppmärksammar med andra ord på ett mycket förtjänstfullt sätt dåligt betalda jobb i kvinnodominerade branscher. Arbetsgivaren är i det här fallet landskapet. Därifrån har man försökt undvika en konflikt genom att meddela att en process är på gång där ojämställda löner ska ses över. Det finns också ett annat drag i reaktionerna på strejken som jag tycker är långt mera betänkligt. Gång efter annan har det framhållits att om man går Tehys krav till mötes kommer andra fack att börja ställa krav, så att en oändlig spiral uppstår av krav på höjda löner. För egen del tycker jag det här är ett sätt att inte ta den feministiska aspekten av arbetskonflikten på allvar. Här får man det att låta som om det gäller löner som sådana, och ja, alla vill vi väl ha högre lön?!? Representanter från Tehy har däremot gått och ut berättat om jobbet, inte bara lönen, utan också om nattskiften, organisatoriska saker och patientkontakt. Bilden som tagits fram från landskapsregeringens sida, eller ja, i synnerhet dess finansminister, är att så fort ett fackförbund ställer krav, då kommer alla att bli som galna och väckas ur nåt slags dvala och det uppstår katastrof.

Det jag också tänkt på är hur viktigt det är i det här läget att granska retorik. Så här säger finansministern i dagens HBL: "Det som gör mig ledsen och bekymrad är att ni [Tehy] tror att vi inte uppskattar ert arbete. Men det är inte det som det handlar om, ni är guld värda. Men vi har ett system vi måste följa." Vilket är detta system? Vad innebär det att landskapsregeringens företrädare, arbetsköparen*, säger att visst uppskattar och värdesätter vi ert arbete - men.

En positiv sak med strejken och dess förspel är hur den väckt en lust att prata om sin arbetsplats. Det känns bra att läsa släktingars inlägg på FB där de solidariserar sig med andra, utbyter erfarenheter med arbetskamrater och där folk som inte är omedelbart delaktiga också tar ställning för Tehyiternas krav. Både i insändare och på Facebook har jag också läst flera beskrivningar av hur beskrivningar av jobbet och ens relation till det lyfts fram eller ifrågasätts. Här har både funnits funderingar kring huruvida det är bra att säga att arbetet är ett 'kall' och vad det betyder att företrädare för landskapsregeringen uppmanar vårdarna att 'göra sin plikt'. 

Hoppas det finns en lösning på det här, och snabbt.

* I (mestadels) vänsterkretsar i Sverige har man lanserat begreppet arbetsköpare istället för arbetsgivare. Jag tror det kan vara bra att på detta sätt skifta begreppsligheten från att "ge" arbete till att "köpa" arbetskraft. Ett slags påminnelse om hur saker fungerar. (Tydligen är ordet arbetsköpare numera så vedertaget att det kan hittas också i rimlexikon.)

20 November 2014

Ett vredesinlägg

Alltså - alltså - alltså.

Förslaget om jämställd äktenskapslagstiftning har röstats ner i ett lagutskott med rösterna 9-8. Mot förslaget: c, sannf, kd och de flesta saml. Två typer förklarar att den nuvarande lagstiftningen tryggar barnens rättigheter.  I Husis läser idag jag en fundamentalist som genom märklig begreppsexcersis stampar fast att föräldraskap består av en mor och en far - ja begreppsligt OCH de facto.

Om jag fattat saken rätt tas lagändringen ännu upp i riksdagen nästa vecka, utifrån det stora medborgarinitiativ som gjordes för ett tag sen.

Tydligen har man här - inom partierna? i riksdagen i stort? - beslutat att denna sak inte ska styras av partidisciplin, utan att frågan räknas som en 'samvetsfråga'.

Som jag nån gång varit inne på här i bloggspalterna tror jag inte att den mest träffande reaktionen är att oja sig över att Finland ännu år 2014 hyser konservativa strömningar av detta slag. (Och nej, jag tror inte heller att responsen 'religionen ska hållas borta från politiken' träffar rätt. Läs gärna Patriks fina och tänkvärda inlägg om detta.)

Jag själv skulle istället utropa: VAD ÄR DET FÖR VÄRLD SOM VI LEVER I DÄR DETTA - att människor oberoende av kön får gifta sig med varandra - FAKTISKT ÄR EN ÖPPEN FRÅGA?!? (T.o.m. en "samvetsfråga"). Jag har riktigt på riktigt oerhört svårt att se hur jämställda äktenskap kan vara en fråga att betänka, vara 'för' och 'mot', att argumentera om. Att det liksom är en 'idé' vars för och emot ska avvägas.

Det som är bisarrt är bland annat den nuvarande situationens blandning av åberopandet av 'samvete', den byråkratiska lagenliga processen och den institutionella gången. Jag kan inte säga att det är några speciella slutsatser som kan dras av det (om demokrati osv.) men ja, något fundamentalt märkligt i det; hur hållningar som de som företräds av c, saml, sannf och kd blir något att ta på allvar. När det, sett från ett annat håll, är så oerhört oklart vad det alls är som de här människorna vill, vad de försöker, vad de står för, vad de ger sig ut för att säga.

Alltså, jag vet på riktigt inte vad jag vill med att säga det här. Grejen kan ju inte vara att jag åberopar min egen starka 'övertygelse' (jag har ingen övertygelse här, vore jag frestad att säga) och inte heller kan det vara frågan om att trumpeta ut hur konstigt J A G tycker att nej-sidan resonerar.

Inga rediga tankar i den lindmanska hjärnan med andra ord. Det viktigaste: hoppas riksdagen röstar vettigt nästa vecka!

Jag gör som gammal-Platon och slutar med en apori. En arg apori. Hej från mig!

19 November 2014

ett tack, näj, miljoner!

En sak jag tänkt ganska mycket på här på sistone:
Att skriva kan vara ensamt. Att tänka kan vara ensamt. Att fumla med praktiskt nojs (i den åländska betydelsen av nojs) kring pängar och annat kan vara ensamt.
Just därför är jag enormt tacksam över allt stöd jag haft omkring mig gällande alla de här sakerna. Snälla människor som outtröttligt kommenterat och läst texter. Kollegor som gett råd - och dåd! - angående den ekonomiska sidan av att leva som forskare. Vänner som orkat lyssna på gnäll. Vänner som diskuterat, kollegor som diskuterat, klargjort. Handledare som kommit med bra och kritiska läsningar och fört processen framåt på en mängd olika sätt. Folk har tipsat om böcker och det har lett till nya, produktiva spår. På Facebook har jag ställt frågor om språk och fått bra, klargörande svar.
Människor som varit uppmuntrande - ibland stränga på ett sätt som behövts - när det varit jobbigt.
Kanske framför allt: tålamod med mixtrande&trevande&nonsens&vilsenhet&härjande&långsamhet. Att få ta tid på sig.
Ett projekt som ett tag kändes inte så lite wobbly har på nåt sätt fått form, även om det finns en del kvar att greja med ännu. 
så: enorm tacksamhet, bamsetack!

15 November 2014

anti-rasistisk arbetskritik

På en åländsk facebookgrupp slirar diskussionen ut till att handla om tiggare. Tonen är extremt indignerad. Tiggarna lever på samhället, tiggarna vill inte ha jobb. Osv. En skriver så här (hen har först kommenterat ett foto där en människa som tigger finns med):
[men] att det ska kunna vara gångbart att välja att stå utanför samhället och få mer fördelar än dom som bygger samhället. det är förjävligt.
Meningar som bygger på myter och vandringssägner. Också: en viss bild av Vårt Ärliga Arbete, och att det är Vi, generation efter generation efter generation, som byggt detta land med vårt hårda och ärliga slit. En bild som med alla medel måste ifrågasättas, på ett flertal grunder. (Det är en vanlig bild och den smyger sig in lite varstans, kanske inte ens alltid i sådan här uppenbart rasistisk form.) // Det sägs titt som tätt, både i Sverige och Finland, att man ska 'lyssna' på SD:s och Sannf.:s väljare. Men vad tusan är det man ska 'lyssna' på i det vällande hat och den giftiga indignationen som framkommer i satserna ovan? Jag har försökt grubbla över vad det är man kan mena med detta 'lyssna'. Ibland sägs det av människor som anser att vänsterpartierna svikit arbetarna, arbetarnas bekymmer. Det ligger ett korn av sanning i det, men den sanningen ligger farligt, farligt nära en uppmaning om att lägga örat mot dylika utsagor om 'vårt arbete som byggt landet'. 

Ett av skälen varför jag berörs så mycket av det här slarvigt formulerade hatinlägget är att jag växt upp mitt i det språket. Det är ett språk jag känner igen, ett språk som talats av folk i min närhet, av släktingar, av bybor. 'Vårt arbete'. Vårt samhälle. Vårt land.

14 November 2014

Om rädsla

Rädslor och mental ohälsa i akademiska sammanhang blir lätt något som det är svårt eller pinsamt att tala om. Därför tror jag det kan vara viktigt att skriva ett sånt här inlägg.

Om allt går vägen (med granskare och sånt) kommer jag att disputera på våren. Stå i ett stort auditorium och hålla en liten presentation och svara på luriga frågor efter bästa/sämsta förmåga, genomföra den akademiska ceremoni som en disputation är, vid sidan av att, förhoppningsvis, vara ett genuint samtal. Det är egentligen inte kvistiga frågor på min tossiga avhandling som jag är rädd för. Det är situationen. Jag har genomgående mycket svårt att tala offentligt. Till och med i gruppsammanhang blir jag ofta tyst. Den här saken har inte blivit bättre med åren. (Jag har undervisat några kurser; lite av en pärs.) Blotta tanken på disputationstillfället fyller mig med rädsla - ja, fasa. Alltså inte bara fjärilar i magen eller lite surr i huvudet. Jag vet att jag på nåt vänster kommer att stövla dit, gagga nåt och sen är saken ur världen. Men ändå.

Jag har insett, också genom samtal med fina vänner, att den här rädslan kan jag inte hantera på egen hand. Jag får ingen bukt med den: det hela handlar om att känna och reagera. Att uppleva min kloka kompis disputation nyligen (ett bra och konstruktivt samtal inför publik) och höra hens klarsynta skildring av hur det kändes att stå där framme, hålla lectio och svara på opponentens frågor, har haft en lugnande inverkan. Ändå: rädslan finns där, och även om jag kan försöka förstå vad som ligger bakom den är det ingenting som gör saken mycket bättre. Därför har jag nu kontaktat studiepsykologen vid Akademin. Det jag inte visste om är att andra än magisterstudenter är välkomna dit. Vad jag ville säga: det är enormt bra och viktigt att en sådan här människa finns vid universitetet. Jag behöver verkligen gå dit och diskutera. För det här klarar jag helt enkelt inte av själv. Jag behöver perspektiv, råd, hjälp, tips, robusta funderingar. För på nåt sätt ska jag ta mig igenom den där fasansfulla situationen utan att gå helt i bitar, och kanske, på nåt sätt, få hjälp med att se den som lite mindre fasansfull.

13 November 2014

Bilder av fattigdom och konsumtion

Jag har via Hannah Arendts ibland helt bisarra skriverier funderat på hur fattigdom beskrivs. När Arendt är som värst och konstigast beskriver hon fattigdom som 'a social problem', ett problem som ingenting har med politik eller nåt annat att göra, utan ett problem som rör människans överlevnad. Hon svajar mellan att beskriva 'överlevnad' som nåt primitivt och, i konsumtionssamhället, nåt som hotar att dränkas i en ström av arbete och konsumtion. Arendt oroar sig för att 'the social problem', problemet med fattigdom exempelvis, ska breda ut sig över hela politiken, så att all politik kommer att handla om resursfördelning, att upprätthålla samhället som nåt slags resursfördelningsmaskineri.
Nothing, we might say today, could be more obsolete than to attempt to liberate mankind from poverty by political means; nothing could be more futile and more dangerous.
I sina mest fruktansvärda stunder är det som om Arendt inte bara säger detta, utan också: fattiga människor ska inte släppas in i politiken, eftersom fattiga människor är och förblir instängda i det materiella livet. Med politik menar Arendt nåt i stil med människors förmåga att handla, att starta något nytt, att agera tillsammans, att uttrycka sig själva - något som hon i starka ordalag skiljer från det hon kallar nödvändighet, som enligt henne kretsar kring att överleva. Det är kusligt att läsa de här passagerna.

Jag kommer att tänka på hur sådana framställningar och inställningar inte endast kan tillskrivas en förvirrad Arendt. En sådan bild av fattigdom verkar, tyvärr, mycket mera utbredd, men den dyker upp på ett antal indirekta och outtalade sätt. Jag menar, det är ju väldigt få som skulle säga att fattiga människor förblir inneslutna i nåt slags överlevnadsdrift, även om de blir rika. Arendt verkar nästan tänka sig något sånt här: fattiga människor drivs av ett farligt, outsinligt och omättligt begär, och det här begäret hotar att sluka upp hela samhället i en oändlig konsumerande och expanderande process. På nåt sätt tycker jag att den här otäcka tanken finns underjordiskt närvarande i hur fattigdom och fattiga människor ofta gestaltas. Å ena sidan tar det sig uttryck i ett vagt obehag inför mindre bemedlade. Vad skulle hända om de här människorna plötsligt skulle finnas i samhället i annat än marginalerna? Tänk t.ex. på olika dokusåpor och hur där målas upp en bild av girigt konsumerande white trash som skulle förstöra civilisationen om de s.a.s. börjar breda ut sig. Den tanke Arendt verkar ha, men som hon aldrig riktigt formulerar, är att fattiga människor bildar en massa som i konsumtionssamhället bär med sig en nedbrytande och glupsk tendens. Åtminstone jag tycker mig känna igen den här bilden. Kanske kan man eventuellt se ett samband med bilden av en oändligt glupsk offentlig sektor utan rimliga proportioner. Den fruktansvärda inställning som ligger i botten: samhället måste skyddas från de fattiga: konsumtionssamhället är i grunden de fattiga fel. Fattiga är oupplysta och handlar mängder av skräp från billiga butiker för pengar de inte har. Tragiken i en sådan bild är, som jag förstår saken, att den lägger skulden för konsumtionssamhället på en klass, de fattiga, och att systemproblem försvinner i ett språkbruk av moralism och dolt förakt mot vissa människor.

En annan form en sådan idé om 'the social question' tar sig är abstraktion av fattigdom. Fattigdom begränsas till att vara ett problem som handlar om en viss grupp som av nån märklig orsak råkat illa ut. Samhällets uppgift framställs som att utveckla tekniker som föser människor från marginalen till samhället, arbetsplatserna, utvecklingen. Också det är sällan en inställning som sägs ut. Den visas. Jag läser en recension av Jean-Pierre och Luc Dardennes utmärkta film L'Enfant (2005). Recensenten sätter fingret på en vanlig form av filmreception, som jag tycker att aktualiserar den otäcka tanke som Arendt ruvar på: 
Few other questions — how we live and whether our lives have meaning — are as important, which is why it's unsettling that few filmmakers bother to raise them. The Dardennes started out making documentaries about strikes and factories, and that may help explain why they are so comfortable asking such basic questions. Some of their critics are rather less comfortable with their subject matter, and it's instructive that the brothers' work is often lumped under the rubric of the social-issue film, probably because their characters are working class or poor. Implicit in this thinking is that poverty is strictly a social problem, an abstraction you read about in the papers or gingerly step over on the sidewalk, rather than a collective falling down on the job of being human.
Det som Arendt, och många med henne, förnekar är att fattigdom kan ses som 'a collective falling down on the job of being human'. Jag har inte sett Dardenne-brödernas nyaste film, men om det är något som kännetecknar de filmer jag sett av dem är det en moralisk uppmärksamhet där fattigdom inte blir ett slags ingenjörsproblem (som ytterst sett har som mål att bidra till lyckosam sysselsättning och framgångsrika företag och minskning av tjänsterna i den offentliga sektorn). Att samhället blir sådant att människor lämnas åt sitt eget öde blir i flera av deras filmer en insikt, hur vardaglig den än är, att skakas av. Jag hoppas den nyaste filmen kommer upp här i monopolbiografens Åbo.

Flummiga tankar, sorry.

11 November 2014

Sara Lidman!


Och som om Vårherre skulle ha avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, att bygga sig en stuga längst ut i snön.
Bilderna som sprids av skönlitterära författare är ofta ett fanskap. Om Sara Lidman har följande flimrat i huvet mitt: en sagotant; en typ av Vilhelm Moberg utan utvandrare men med mustiga berättelser om folk i Norrland; en släktkrönikör som radar släkt på släkt och frammanar bilden av Hårt och Ärligt Arbete. 

Nu är det till att göra bot! Jag har läst första delen av serien Jernbanan som består av fem (eller sju) böcker. Din tjänare hör heter den första boken och från de allra första meningarna inser jag att det här, det här – är nåt. Bra litteratur gör att man måste stå och pusta en stund på balkongen i nattluften och förundras. Sådan är den här skriften. Jag är inmurad i boningen en helg och dras in i den Västerbottentrakt som utgör bokens nav. Första boken utspelar sig kring 1870, nån gång strax efter nödåren. Boken är skriven på säreget dialektal, bibelosande svenska. Mellan varven är det rejält brutalt.Tungt artilleri. Lidman skriver oregerligt, på poesiprosa ibland, en text med många språng och ständiga bråddjup.  Samtidigt: det skoningslösa kontrasteras med nåt annat, nåd kanske, kärlek. 

En brist i mig själv är att jag inte hänger med i alla bibelhänvisningarna. De är många. Men också vimlande, komplicerade: i boken ryms nämligen olika varianter av fromhet, strider om huruvida det är bättre att vara läsare eller att vara helt vanlig icke-hedning, och sockenfolk som sentimentalt tänker tillbaka på gamle Zakri som predikade svavelosande i kontrast till nuvarande mjäkiga prosten. På ett mer övergripande plan ska det dock sägas att Bibelns språk inte är nåt slags pynt, eller medel för att sätta lite gammeldags lokalprägel på berättelsen. Bibelns personer lever jämsides och Bibelns språk är inflätat i karaktärernas.

Eftersom det här är första boken i en lång serie kan jag bara ana hur saker kommer att byggas vidare. Det enda jag vet i det här skedet är att Lidman tycks jobba med ett slags myller av sockenfolk, en polyfon ström av röster. Ett slags huvudperson är Didrik, den unge mannen som har egna idéer, ett pyrande ursinne. – Jag ska med en gång erkänna att jag var inte så lite orolig: ska nu denna D bli ett slags nitisk arbetarhjälte som med sin outsinliga styrka höjer småfolket till medvetande om sin situation? Nej! Så är det inte. Däremot har Lidman ett politiskt ärende. Hon beskriver, genom Didriks raseri, det slags avstånd som råder mellan den här Västerbottentrakten och Stockholm – Schwärje, som det kallas i boken. Det beskrivs hur kontakt söderut mest funnits i form av nödhjälp, och att deras landsända betraktas som ödemark. Didrik drömmer om en järnväg som ska ansluta trakten till det övriga landet. Han ställer sig upp på en sockenstämma och talar så klokt att han bjuds in till självaste länsman. Det som är så bra med boken är att denna Didrik alls inte verkar vara nån entydigt fin karaktär, eller att hans dröm om integration med ’Schwärje’ är entydigt bra. Vi får se vad det blir, men min gissning är att Lidman kommer att teckna en komplex bild av vad modernisering innebär.

Förutom Didrik skriver Lidman om Spadar-Abdon, ett slags haverist som det verkar, Didriks föräldrar mammaLena och pappaMårten. Didrik har gått och blivit kär i Anna-Stava, en flicka som är betydligt mera troubled än vad som först framgår av bilden av den bibelläsande dotern. I trakten som kallas Lillvattnet är folk fattiga för det mesta, men ändå lever folk under olika villkor. Där finns nybyggare, småbönder, en minisocietet och sen en mängd människor som verkar ha lämnats åt sig själva, att leva och att dö. Ibland plockas de här människorna in i gemenskapen, men oftast verkar de leva i utkanten. Didrik frågar pappaMårten: äter de här människorna kråkkött? Har vi ätit kråka? Lidman låter pappaMårten säga, och berättaren tar vid: någonstans måste skammen husera. "Så kråkan får bära den - en bit."

Nu blir jag frustrerad för att jag har svårt att hitta ord för det som var omskakande i boken. Allt står liksom på spel hela tiden. Ändå är det inte en ’allvarlig’ bok om man med allvar tänker sig kristalliska meningar om varats vara. Lidmans karaktärer pratar om Gud, arbete, fyllbultar, sin egen oro. Texten är ofta väldigt, väldigt rolig! Men nu har jag ändå inte kommit till skott. Det jag vill säga är kanske: den här texten kommer en nära. Kanske är det Lidmans personliga sätt att skriva. Ibland kan hon avsluta vad som ser ut som påståendesatser med frågetecken. Texten har ofta närmast karaktären av samtal med läsaren. 

Omtumlande läsning, med andra ord. Tack för lånet och rekommendationen, h.!

8 November 2014

Tio punkter om Stubb

[OK precis allt jag skriver här är uppenbart, men måste rensa systemet så här en kulen lördagsmorgon när jag läser gårdagens blad där Stubbs "visioner" ges stort utrymme.]

1. Metaforen om politiska åtgärder som (besk) "medicin": vilken är egentligen bilden? Den motsträviga patienten, politiken som handfast, systematiskt ingripande vars resultat sen kan bedömas helt objektivt, om medicinen botat eller ej.
2. Spela ansvarsbingo! Den som först hittar ansvarsspråket i en politikers utspel får bingo och vinner en badhandduk!
3. Att prata om Finland som "fosterlandet".
4. Stubb menar att utbudet på arbetskraft måste ökas. En, enligt mig, rätt imbecill idé om tanken faktiskt är att utbud ger efterfrågan. (Tydligen en idé som hängt med i nationalekonomin i flera hundra år.). Det mest tragikomiska är kanske hänvisningen till guldlandet Sverige: med Sveriges modell hade vi hundratusen fler jobb.
5. Ett vädjande till att lägga det ideologiska gnabbet åt sidan: "Jag förstår att vi är på väg mot ett val, men vi måste ändå finna en gemensam anda, och jobba mot samma mål. Problemet är vårt allas." Och exakt vilket är problemet, Finlands skuldsättning?
6. Att prata om kontrasten mellan offentligt och privat är förlegat enligt statsministern. Det viktigaste är att "patienten ska stå i fokus". ::: I samma text skrivs det att Stubb är mån om att strama åt offentliga utgifterna. Antagligen är det också här helt och hållet sunt att tänka att detta görs för att skillnaden mellan det offentliga och det privata inte spelar någon roll.
7. Det är helt klart en retorisk rörelse som görs när Stubb predikar att många "magra år" till är att vänta. Denna ekonomiska förutsägelse ska berättiga både anti-stimulanspolitik och att den offentliga sektorn ska minimeras. Det som frammanas är ett påstått icke-politiskt: "VI HAR INTE RÅD. NU ÄR DET MAGRA TIDER."
8. Stubb antyder att det råder politisk oenighet om hur det ekonomiska läget ska förstås, men han vill säga att sådan oenighet inte KAN och, framför allt, inte FÅR förekomma. Sådan oenighet är nämligen ansvarslös: "Vilken regering vi än får efter valet kommer den närmaste framtiden inte att se bättre ut. Inget parti ska påstå något annat, det vore ansvarslöst, ett falskt vallöfte."

Det som är lite anmärkningsvärt är hur Stubb antyder att politiker har fel inställning. Samlingspartiet har siktet inställt på nationens bästa. Andra partier strider på grund av att de delvis har en felaktig bild av läget, men också för att de har en felaktig bild av politisk enighet. Visst är det formellt tillåtet att interpellera, men det är ett svek.
9. Tydligen svävar Stubb själv på målet där han enligt sig själv är som klarast, nämligen i utstakandet av ekonomisk politik. HBL-journalisten noterar att Stubb växlar mellan att prata om att vårdreformen "kommer att" drivas igenom och att "målet är" att driva igenom den.
10. "Knegande, svett och tårar" - nu ska vi fan i mig J O B B A oss ur den här krisen. Sluta kverulera och kavla opp ärmarna så går det vägen!

5 November 2014

Akademisk ritual

Jag har tänkt mig att gårdagen skulle se ut så här: med upphöjt & klart sinne, med blicken orubbligt riktad mot framtiden skulle jag skrida längs Biskopsgatan mot Gripen och väl där skulle jag med samlad min, tagen av stundens allvar, lugnt överräcka en vackert utformad pärm med viktiga och välskrivna dokument. Ögonblicket skulle utstråla dignitet, mognad och akademisk seriositet och jag skulle lämna byggnaden med ro i själen.

Så här var det på riktigt:  Det regnar. Det blåser. Lindman störtar fram längs Biskopsgatan, det är tio minuter innan kansliet stänger. Jag har klåfingrigt panikrivit lite i slutorden just innan jag printar ut monstret i 3 exemplar och slänger in dem i osymmetriska högar i en sladdrig mapp. Århundradets mensvärk: målet är att stå upprätt, hållas vid medvetande o.s.v. På domkyrkotorget blåser det så mycket att om Lindman inte hade ryggsäcken full med avhandlingsexemplar skulle hen blåsa bort i stormen som ett småtroll i någon Muminberättelse. Paraplyet vänder sig ut&in. Två minuter kvar. Rusar uppför trappen i Gripen. Lindman svettas som gris, glasögonen immar & tillvarons vimlande att-här, att-där. Springer in i brun entré, brun korridor & in i studiechefens rum. Där har jag varit en gång tidigare samma dag, rett ut studiepoäng och oroat mig för att menstruera ner studiekansliets ljusblåa stol. Den där kursen om Madame Blavatsky och den där om jämförande politik jag zombietentade för länge sen kommer till nytta i alla fall. Kosmos i balans. Studiechefen är snäll & effektiv och saker fixar sig. Andra gången jag kommer ditflåsande river jag ut manuskripten, slarvigt ihoptråmade, ur väskan och drämmer dem på bordet. Kollar lyckligt/stressat/yrvaket på studiechefen som säger glatt att nu är det bara att vänta. Ute regnar det fortfarande och jag måste helt enkelt sitta ner nånstans. Vid datorerna på biblioteket är det någon som sjunger tyst för sig själv.

3 November 2014

Rädsla för det religiösa?

Jag läser om en konstnär som gör retrofuturistiska bilder som säger så här i en intervju:
– Jag har ett av mina allra starkaste minnen från en promenad jag gjorde några kilometer härifrån 2002. Det var vinter och mörkt och jag gick längs Mälaren. På andra sidan vattnet låg ett grustag som lystes upp av stora strålkastare som gav ett väldigt speciellt ljus. Jag fylldes av något som många nog skulle kalla för en religiös känsla. Det var som om jag kom i kontakt med en tid jag inte mindes, med min familjs historia.
Han ursäktar den flummiga beskrivningen och påpekar att han är långt ifrån religiös, att han vet att det hela kan reduceras till kemiska processer i hjärnan, men att känslan han fylldes av den där kvällen är den som han försöker återskapa i sina målningar. 
Det som intresserar mig: vilket slags rörelse är den här hänvisningen till kemiska processer i hjärnan. Jag associerar till rädsla, att han vill artikulera något, men sedan skyggar tillbaka. 'Kemiska processer' blir ett slags sätt att värja sig mot hur saker kan slå en spontant, hur saker kan göra intryck, betyda. Att hänvisa till kemiska processer låter vetenskapligt och neutralt. Dom är vad dom är, processerna. Inget behöver artikuleras - beskrivningen leder bort från det sätt som han greps av situationen, och istället etableras något som man inte behöver famla kring eller "flumma" på. "Nog vet jag ju att...."

2 November 2014

Den pompösa bloggen

Jag läser fortfarande den där boken jag babblade om - Teje Coles Open city. Från att ha varit en smula distanserat intellektuell har den blivit i det närmaste bisarr. Som vanligt när det gäller litteratur försöker jag köra in en kil i läsningen: kanske det är meningen att beskrivningarna ska slå läsaren som skumma? I boken reser huvudpersonen, en läkare som just gjort slut med sin gf, till Bryssel för att söka reda på sin mormor. I Bryssel lullar karaktären omkring och för upphöjda samtal om W Benjamin, politiskt ressentiment och integrationsproblematik. Författaren klämmer också in en sekvens där huvudpersonen hittar ett ragg, och berättaren, som är snart sagt identisk med huvudpersonen, konstaterar att kvinnor i medelåldern måste anstränga sig för att vara vackra. Sålunda förflyter vistelsen i Bryssel (vars läskiga imperiearkitektur ibland beskrivs rätt väl) och innan han beger sig tillbaka till Staterna hinner han med en djupreflektion, en summering. Det spöregnar och han har just heroiskt räddat en kvinna med barnvagn från att blötas ner av sånt där plast som finns på hus som repareras. Nu gäller det att blicka in i existensen hörni:
How petty seemed to me the human condition, that we were subject to this constant struggle to modulate the internal environment, this endless being tossed about like a cloud. Predictably, the mind noted that judgment, too, and assigned it its place: a little sadness. The water that had once flowed along the street we were walking on had run into an artificial pool in the middle of Flagey, a pond that had been obliterated to create a traffic island, echoing the creation of land in the oldest myths, as a division between the waters.
Hoho. Kan en författare faktiskt skriva så här with a blank-faced seriousness, tro? Eller är det nåt skoj? (I de följande meningarna ligger läkaren naken på sin hyreslägenhet och tänker på Pessoa och andra poeter medan regnet faller....)

1 November 2014

cheesiga höstbilder

Det har kort sagt varit en satans fin höst.










30 October 2014

open city

Allt emellanåt kommer jag på migsjälv med att tänka: nä-ä, jag gillar nog inte skönlitteratur jag. Men bakgrunden till sådant missmod är nästan alltid att jag läser böcker jag inte gillar eller annars bara har betänkligheter med. Just nu läser jag Teje Coles Open city som gavs ut för några år sen. Omskriven bok och ramen för den lät lovande: människa promenerar i New York och funderar på vad han ser. Tyvärr är boken just sådan litteratur jag verkligen har svårt med: det är så in i norden e l e g a n t. Intellektuellt, elegiskt nästan, 'reflekterande', lite essäistiskt, moget, välavvägda meningar, eftertänksamma strukturer. Å jag blev besviken när jag förväntansfullt kastade mig i romanen. Visst promeneras det, men det är som om iakttagelserna slipats till författarens uppfattning om litteratur som citeras i New York Review of Books eller någon annan tidskrift (absolut inget ont om NYRB, den är bra!) vars hyllningar hamnar på baksidan av böcker. Huvudpersonen besöker museum, tänker på klassisk musik och i New Yorks stadsbild dubbelexponeras bilden av valjägare. Lite bättre har romanen blivit anefter, när landskapet utvidgas, bortom New York. Men tonfallet, det eleganta, lite avmätta, reflekterande, finns kvar. Min önskelista: mera stök, mera trams, mera urspåradhet - och framför allt, mindre trygga formuleringar. Visst har romanen sina fina passager (som när relationen till mormorn beskrivs) och jag kommer att läsa den till slut, men attan det är polerat.

27 October 2014

Bara bra

Små saker, dofter, gatuhörn, kan inge mig en otrolig lust att resa. Det är svårt att sätta fingret på vad det här begäret består i, men påtagligt är det, och underligt. Men det räcker med att resa till Uppsala. Jag får ett extremt lugnande besked, hoppar omtumlad på båt och fixar ett lite skumt ärende i sthlm. Uppsala känner jag framför allt genom att filosoferna reser dit vartannat år för att hänga och ha gemensamt seminarium. Det är alltid prima resor som har sina alldeles egna mönster (som jag gillar). Det är också roligt att se annat Uppsala, men med anknytningspunkter till de här återkommande filosofglimtarna. Det regnar & vi slår oss ner på överdådigt konditori och diskuterar systematiskt om en grej i två-tre timmar medan kaffet kallnar. Sånt där koncentrerat samtalande som får en att glömma tid och plats och som gör en matt på det där fina viset; Vi utbyter lustiga ord. Jag lär mig att 'bibba', som i bunt och inte som i bibliotek, kommer från sotarnas hemliga lingo, knoparmoj och jag i min tur försöker att explikera 'trynandets' grammatik (är det alltid bra att 'gå och tryna'?); Uppsalas kortfilmsfestival!; Befinner oss i nån märklig hippieby och på avstånd är det någon som kular, roparsjunger på avstånd - jag fattar absolut ingenting, det är lerigt, brunt och råruggig höstluft och pinade vindar, skymning i horisonten & det där ropsjungadet, kanske något slags skämt; En bar, sån där überinredd svensk där jag hela tiden är rädd att törna in i ett stearinljus. Dessa mysljus överallt. Reflektion i anslutning till detta: lagen om matservering i samband med alkohol tas på blodigt allvar. Jag har hört av G att det fanns en liknande lag i Finland, men det löste man genom att servera en symbolisk macka som fick ligga framme hela kvällen. Det är i och för sig bra med matservering och det kan jag sakna i syltorna här hemma, men något i det bidrar till ett slags allmän prydlighet jag har svårt att förlikas med även om både sällskapet och ölet är bra. Försöker behärska mina issues; Min bild av Uppsala har varit nästan helt begränsad till universitetet och några barer. Vi tar en promenad till nåt slags kungdrottninggravar, märkliga runda pyramider som folk okynnescyklat på så att fula spår pryder dessa. Går på stig längs åkrar och det doftar så där intensivt höst så en annan blir helt yr i skallen. Min vän hittar en hundkompis. Vi plockar upp ett samtal från gårdagen (en aspekt av vänskap: ett pågående samtal); Åker Viking hem. Käkar middag och tjuvlyssnar på finlandssvenskar som jag börjar undra om jag träffat på riktigt eller hört på radio, den ena säger till den andra: "ja det skulle inte vara motbjudande att dejta honom..." Slafsar i mig min rätt och kan inte låta bli att lyssna.

22 October 2014

hit&dit i råddjungeln

Denna blogg innehåller 6432688943325678543265895332 betraktelser om olika sätt på vilka man kan noja över att skriva avhandling, att tänka på avhandling, att känna avhandling, att livet börjar rulla iväg till och från avhandling, att existensen blir avhandlingsångestmässig.
Just nu är det också mera specifika nojor som jag fightas med. Dom härrör sig ur mitt tema, arbete och arbetskritik. Har en längre tid gått och oroat mig för det KAOS som min avhandling utgör. Istället för en stringent, slipad och enhetlig argumentering från A ----> B är texten som ett fyllo som trillar ner i alla diken, snokar i random hörn och låter blicken flacka än hit, än dit. Eller ja, så känns det som värst, i ett slags frestelsetillstånd. Jag läste för några dagar sedan #1 av tidskriften Kris & kritik, en samling viktiga texter om kapitalism och kritik. Där utarbetas ett marxistiskt perspektiv jag har rätt stora sympatier för (kan inte gå in på det nu). Men jag drabbas av en helt otroligt låg och unken känsla: MEN FAN nu faller mina egna funderingar utanför den här ramen, nu har jag gjort mig skyldig till nåt slags allmänljummen ekleticism, å ena sidan - å andra sidan. Lite arbetskritik, lite funderingar kring arbetets mening, lite luddiga arbetsbegrepp. Jag måste renodla perspektivet! Inte minst: den underjordiska känslan att texten är banal, att det liksom borde bli mera [.....].
Ja allstå det som är lite skrämmande att hitta i sig själv är viljan att städa upp i funderingarna för att de ska passa in i ett visst sätt att prata om saker, ett sätt som på sina vis ter sig insiktsfullt.
Avhandlingen ÄR verkligen ett veritabelt sammelsurium av alltmöjligt och det spretar och babblas så in i norden. Men i lite mindre ängsliga stunder försöker jag påminna mig om det rådd jag VILL åstadkomma, den oreda som jag HOPPAS på, och det slags spänningar som ska förbli just spänningar och inte nåt som nödvändigtvis passar in i en teoretiskt renodlat position (nu menar jag inte att det är vad jag uppfattade tidskriftens inlägg som, utan att det var det jag projicerade på den).
I helgen hamnade jag nästan i gräl med min vän J. Vi pratade om att fila på avhandling och jag tog allt hen sa alltför personligt, blev defensiv och började försvara gudvetvad. Det var kort och gott ett bra och uppbyggligt samtal som lärde mig nåt väsentligt, och det är hur MYCKET jox det finns i den akademiska skrivprocessen och hur s a t a n s svårt jag har att klarsynt manövrera i den, tänka på vad som PÅ RIKTIGT är bra och vettigt.
Det är många bollar som studsar: att vilja bli klar/att försöka säga nåt klart/att försöka säga nåt angeläget/att säga nåt utan akademiska krusiduller/att göra folk nöjda/att slita med skitskrivandet/att komma fram till dunklet i de egna tankarna/att skriva akademiskt godtagbar text.
Att förhålla sig FÖR positivt till det här råddet blir för mig tyvärr också lätt ett sätt att lojt finna sig i en slött tänkt text, halvfärdiga saker och allmänt skräpiga resonemang.

Jag har en minst sagt kluven relation till föreliggande rådd (ja det gäller nog många saker hos och i mig). Jag gillar det, det är liksom filosofins livsluft, och samtidigt så blir det tandagnisslan och onödigt introspekterande. Som här - ännu ett inlägg om avhandlingsnojor. Det jag nu ska göra är att försöka så icke-angstande som möjligt förhålla mig till vad det innebär att städa opp i txtn

17 October 2014

Joseph Conrad - Nostromo

Har kämpat så inihelvete med Joseph Conrads Nostromo (1904). Det tar länge-länge innan boken överhuvudtaget börjar öppna sig för mig. Inledningsvis finner jag den otroligt svårläst och jag har svårt att sätta fingret på varför jag upplever den så. Språket är inte jättesvårt, och ramen för berättandet är någorlunda tydlig. Så småningom inser jag hur briljant Conrads grepp är. Han berättar om ett samhälle som slits sönder av drastiska förändringar och moderniseringsprocesser men han gör detta genom att nästan helt och hållet låta bli att skildra dramatik eller händelseförlopp. Det är som om berättaren slängt en näve Valium i gapet innan hen tar itu med att nysta. För ja - nystande är vad det rör sig om, och på ett sätt som är både knepigt och intressant. Charles Gould driver en gruva i ett fiktivt sydamerikanskt land. Han har växt upp i detta samhälle, men betraktas ändå som en utomstående, en utlänning. En mängd revolutioner skakar om landet. Gould, som tagit över gruvnäringen, vill förvissa sig om stabilitet och gynnsamma omständigheter genom att ekonomiskt stöda en viss politisk falang. Från början framstår han som idealisten som av pur entusiasm för gruvindustrin kavlar upp ärmarna. Bilden mörknar. Han förvandlas till en maktfaktor, en förtegen strateg. Goulds fru har en filantropisk ådra och hon verkar uppriktigt bekymrad över vad gruvnäringen gör med samhället. Men hon gör det hon måste, hon står vid sin mans sida. En stor del av romanen förläggs till paret Goulds residens där olika röster surrar. Berättandet är otroligt makligt, till och med i krislägen är det ett slags sömngångaraktig blick som sveper över den härjade staden. Det är via dessa röster läsaren efter bästa förmåga bildar sig en uppfattning om vad det är för ett slags värld romanen gestaltar. Samtidigt som det inte finns nån egentlig linjär berättelse myllrar romanen av händelser, rykten och personer. Särskilt utmanande är det att begripa sig på tidsperspektivet. Tiden liksom hoppar utan att man som läsare är riktigt medveten om hur, och vilka hopp som gjorts.

Jag associerar till Melvilles Billy Budd, en kortroman där det är enormt svårt att veta vad det är för slags förlopp som överhuvudtaget utspelar sig och hur berättelsen ska läsas (vem är Billy Budd?). Nostromo är kanske inte riktigt lika svårgripbar. Så småningom tydliggörs perspektiven. Vi får följa med två av romanens centrala karaktärer, den oöverträffliga fixaren Nostromo och journalisten Decoud på en seglats där målet är att föra ett parti silver i säkerhet: man är rädd att silvret ska stjälas av revolutionärer. Det är tänkt att silvret ska säljas på marknaden. Nostromo betraktas allmänt som en typ man kan lita på. Den osvikliga hjälten, knegaren. Conrad skildrar ett slags ressentiment som den här rollen, den hjältemodiga knegaren, skapar, och vad detta ressentiment kan leda till - mörka grejer. Decoud är den cyniska journalisten som drivs av sin kärlek till Antonia, som är politiskt aktiv. Eller vänta nu, jag blir osäker: här finns politiska intressen och drivkrafter, men de olika personernas anknytning ställs hela tiden i fråga. 

Här byter romanen skepnad, så att ett skeende gestaltas mera direkt, även om romanens sällsamma känsla av stillestånd bibehålls, mitt i det dramatiska. Det som särskilt slår mig med Nostromo är hur den bearbetar en komplex bild - av en tid, ett geografiskt område, men också vissa personer - genom att stycka upp och fragmentera. Det här gör att jag som läsare ständigt stannar upp och frågar mig själv: vafalls, hur var det nu riktigt? Jag tror det finns en bra poäng som görs genom den här fragmenteringen. Conrad får läsaren att ifrågasätta övergripande berättelser om stabilitet, företagande och heroism genom att trava bild på bild och skapa friktion mellan sätt att beskriva.

Nostromo är ännu en roman som jag först vill slänga i väggen, som gör mig riktigt frustrerad, men som jag efter ett träget fananammaläsande hittar nåt slags inkörsport till. Litteratur som trilskas och strular - bra. Dessutom: en roman som har en hel del att säga om bilder av relationen mellan företag och samhälle. CSR-diskurs i sekelskiftets Sydamerika: den amerikasponsrade gruvan legitimeras genom hänvisningar till sysselsättning och de sjukhus och skolor som ledningen smäller upp. Win-win för alla, är det tänkt. Conrad visar att verkligheten är lite annorlunda. 

12 October 2014

Välfärdsfabriken

Läser Kristin Mattsons reportagebok Välfärdsfabriken om hur jobb i offentlig sektor utsätts för uppstyckning, kontroll och tidsspararhets. Det hon beskriver är nytaylorism. Mattson studerar hur dessa sparmetoder förändrar arbetets mening: hur påverkar sådana här förändringar vad det betyder att vara tandläkare, jobba i hemtjänsten, vara socialarbetare eller köra lastbil för kommunen? Det jag gillar med boken är att den på ett handfast vis pekar på destruktiva element i arbetslivet som är destruktiva just genom hur de påverkar mänskliga relationer. Att jobb styckas upp, kontrolleras av datorprogram som är till för att övervaka att ingen tid går till spillo påverkar arbetsgemenskapen. En anställd i hemtjänsten som intervjuas säger att ingen längre har tid med gemensamma pauser. Detta har lett till att hon nu känner att hon förlorat kontakten med sina arbetskamrater. Mattson beskriver hur var och en utelämnas till sitt, att umgås kring och i jobbet hinner man inte längre med, istället blir utmaningen att uppfylla sin egen tidsram. Som Richard Sennett talar också Mattson om de destruktiva följder fragmentering av arbete får för personalens omsorg om att göra jobbet bra. Vad betyder det ens att göra jobbet bra om det viktigaste blir att inte spränga tidsramarna som dataprogrammet satt upp? Som många andra påpekat uppstår friktion mellan arbetets mening - dvs vad uppgifterna betyder i mänskliga sammanhang - och kravet på att spara tid. Yrkeskunskap (att ha pejl på äldre människors rutiner för att kunna stå till tjänste, exempelvis) finns det ingen plats för i ett jobb som styrs av ett programs mekanismer, snarare än mänskliga omdömen om vad som behöver göras.* Behovet av mätbarhet inkräktar på verklighetsförankringen: "Målstyrning kräver nämligen att även komplicerade frågor som verksamhetskvalitet, åtgärdsprogram för sociala problem eller polisinsatser, plockas isär och översätts till delmål och siffror" skriver Mattson om New Public Management.

En oroande sak som beskrivs är hur utarmningen av ett jobb går hand i hand med att arbetets betydelse förskjuts i riktning mot en väldigt endimensionell förståelse av 'prestation'. Som Mattson skriver: "Att jobba med service blir som att sitta i en glasbur där kundens, chefens och kanske de egna arbetskamraternas kritiska blick håller koll på var och ens prestation." Strävandet kan t.ex., som i ett exempel från kollektivtrafiken, bli att utveckla 'det ultimata sättet att arbeta' genom att en enorm mängd data samlas ihop där trender ska spåras. Det som är anmärkningsvärt här är igen att mänskliga relationer reduceras. 'Feedback' är ett knapptryck. Konflikter och missnöje med hur saker sköts kväses i en ideologi av New Public Management där målet är lojalitet och mesta möjliga neutralitet och transparens. Frestelsen som detta ger vind i seglen för är att framställa verkligheten som annorlunda än den är. Uttryckt på ett annat sätt: NPM-'filosofin' har en större känslighet för reglerna kring offentliga upphandlingar och kraven i styrdokument än vad det innebär att något är slöseri med människors tid eller skattemedel. Ord som 'känslokall', 'samhällsfarlig' eller 'orimlig' finns inte på kartan. Mattsons bok åskådliggör hur procedurer och regler börjar leva sitt eget liv. Kanske inte en väldigt originell kritik, men attans viktig är den.

Eller så ges mänskliga relationer en vikt de inte borde ha. Ett kvalitetssystem mäter kundernas nöjdhet med folk som svarar i telefon. Resultatet är att anställda drabbas av kundernas ilska över systemproblem med regionens kollektivtrafik: uppmärksamheten riktas mot om en person varit glad och hjälpsam i kundresponsen, snarare än att fixa grundläggande problem med trafiken. Ansvaret för hur saker fungerar upplöses till en vindlande kedja av underlevarantörer som saknar inflytande på övergripande processer, som just de som svarar på kunders arga samtal. Ett annat exempel i boken på samma sak är en socialarbetare som uppskattar sitt jobb och tycker det är viktigt med uppföljning&dokumentation, men som anklagar sig själv för att brista i kompetens eftersom hon inte hinner med det som man enligt ledningens regler bör hinna med ('Resultatbaserad styrning').    

* Läste nyss Mattias Tesfayes Kloge haender som handlar om hur hantverk och kunnande undermineras i en värld av vinstmaximering och idealiserande av 'informationsarbete'. Rekommenderas!

11 October 2014

Exkluderande design

Istället för att fjanta runt och dona innovationer, 'profilera' och skapa hippt&coolt borde all design syfta till att bygga förutsättningar för ett bättre, mera välkomnande, öppnare samhälle där offentliga rum är till för alla, ett samhälle med mindre rädsla och mera rum som bjuder in till möten människor emellan. Jag läser en viktig essä på Fredrik Edins blogg Skumrask: där finns många skarpa observationer kring ideologi, design, urbanitet och exkluderande relationer (kanske tappar texten lite fart mot slutet när den blir mer generell men också där finns många bra insikter). 
Vad gör bänken med mig, mina åsikter och mina beteenden? När jag tar rulltrapporna ner från Triangelns nyligen utbyggda köpcentrum, slår mig ner på bänken för att vänta på tåget några minuter. På den kalla, hårda, hala, lutande och obekväma bänk som knappast inbjuder till några längre sittstunder. Reflekterar jag över varför den är obekväm? Tänker jag att den är avsedd för pendlare som ändå inte behöver sitta särskilt länge eftersom tågen så ofta? Att den kanske till och med är ett sätt att öka hastigheten på fenomenet pendling, att få arbetare snabbare till och från arbetsplatsen?
Tänker jag att bänken uppmuntrar vissa beteenden, som att sätta sig en kort stund men försöker förhindra andra? Som att sätta sig en förmiddag och läsa en bok eller till och med sova en stund? Funderar jag kanske till och med vad de beteenden som bänken uppmuntrar får mig att tänka och tycka?
Exkluderande design är ett utmärkt begrepp som lanseras i inlägget. För egen del tycker jag det hjälper en att skärpa blicken för det slags förtryck och utmanövrerande som skapas i det urbana rummet. Vad texten visar är hur rädsla, paranoia, förakt och makt byggs in i rummet. Edins grepp är lyckat eftersom han från en rad konkreta exempel - 'luffarsäkra' bänkar, tillgången till offentliga toaletter, privatisering av offentliga platser osv. - för ett resonemang om hur kapitalistiska relationer normaliseras genom urbana rum och det rörelsemönster som skapas där.
Det är, enligt mig, väldigt lätt att se vad luffarsäkra bänkar och exkluderande design fyller för funktion här. Ekonomiska krafter och ideologiska utsagor skapar en hegemoni kring underklassen. Den betraktas som helt onyttiga och som några som bör avlägsnas från den offentliga miljön. En lutande bänk sköter en del av det jobbet.
Edin citerar geografen David Harvey som menar att en av de mest underskattade frågorna just nu är rätten till staden, att forma våra gemensamma liv i staden. Jag tror att den typen av resonemang Edin för i sin essä kan vara inkörsporten till en fruktbar politisk kritik av vårt liv i staden.

7 October 2014

Att komma på sig själv

Jag kommer på mig själv med att oroa mig för att gå arbetslös länge med allt vad det innebär av minimala inkomster och bortfall av det slags sammanhang som ett jobb ger.
Det är lite skrämmande.
Jag kommer på mig själv med att tänka: man får inte bli pessimistisk, man måste tro på sin framtid, man måste ju tro på vad man gör. Man måste.
Och så tänker jag på hur 'att tro på vad man gör' allt som oftast definieras i lönearbetets termer. Att jobba upp ett självförtroende som ger bilden av en solid anställd.
Jag kommer på mig själv med att tycka att det för egen del är helt fucking oklart vad det är att 'tro på vad jag gör', 'tro på mig själv', 'tro på min förmåga', men ändå bekymrar jag mig för just de där sakerna, i just de där termerna.
-> existentiella problem och samhälleliga strukturer i en enda röra. 
-> hur man kommer på sig själv att befinna sig mitt i ett sätt att tänka&tala som man inte skulle föreställa sig att är ens eget, som man inte vill att ska bli ens eget, som man inte vill hitta i sin egen mun, sitt eget huvud, sin egen kropp. 'Tro på sig själv', 'tro på sin förmåga'. Tro på. Framtid.

3 October 2014

dagark nattark: textpanik

Jag slutspurtar med avhandlingen & börjar bli kollrig i bollen. Klockan är 02:00 och jag sitter på Arken. Om en stund ska jag ta fram ett par filtar och lägga mig på heltäckningsmattan och sova en blund. Det här är andra natten jag fulsover på jobbet (det är kanske verboten men). Aspirerar på att bli en universitetets motsvarighet till bydåren. En sån som sover i något obskyrt skrymsle och som på dagarna tultar omkring i studentmyllrande korridor med nåt hemlighetsfullt och inåtvänt i blicken. Tänker på legender jag hört om folk som bosatt sig på uni eller på bibliotek. Nattarken är lite otäck. Allt är tyst så när som på datorfläkten som susar under bordet. Jag trevar mig fram till vesan i mörkret. Lyckas just och just puffa undan en vag mörkerrädsla: tänk om nåt slags arkenspöke, en gammal fabriksarbetare kanske som inte diggar nuläget, gömmer sig där mellan batteriet och musikvetarnas skåp? Nån knackar mitt i allt på dörrn och jag hoppar till. Securitasvakt. a-ok. Sover en ministund i stol; ögonen vänjer sig vid mörkret; ljuset från billyktor sveper igenom rummet & skapar mönster i drömtankar och drömsystem. Ofrivillig inventering av muskler och skräp i kroppen, dunkar & gnisslar. Jag har noll arbetsmoral och nu får jag betala: ett myller av grejer som ska fixas och slipas och spacklas. Vimmelkantigheten. Här i nattmörkret produceras såklart glasklara formuleringar och skalpellen viner brutalt genom textmonstren. Häromnatten. Sover 45 minuter, stiger upp och börjar rumstera i text. Vid sjutiden smyger jag ut för att äta en läskig morgonmacka på subway som tydligen har öppet 24/7. Luften glasklar, himlen vecklar ut sig över tavastgatan och temperaturen kring noll, glömmer mitt genomsunkiga tillstånd. Eländig macka, varmt te, sån där bedräglig klarhet i skallen som är nästan-sömn. Den anställda ser pinad ut. Hen har säkert inte heller sovit på ett tag. Lite senare ringer en journalist från radio x3m för att prata om sömn. Det hela är så absurt att jag ställer upp; pratar ogenomträngligbanal goja i några minuter och efteråt har jag noll koll på vad jag kläckt ur mig. Har inte fixat att lyssna på eget psychoprat i radion. Nickar till i stolen; solen lyser på byggnaden mittemot; Y tuffar in i rummet; det pirrar i skallen&susar i örona; nu är det lunch nu är det dag nu är det kväll nu är det natt - äter bakelser och dricker pulverkaffe. Det här är inte särskilt hälsosamt men på söndag är det över, för den här rundan. På måndag ska jag sova.