Rädsla för det religiösa?

Jag läser om en konstnär som gör retrofuturistiska bilder som säger så här i en intervju:

– Jag har ett av mina allra starkaste minnen från en promenad jag gjorde några kilometer härifrån 2002. Det var vinter och mörkt och jag gick längs Mälaren. På andra sidan vattnet låg ett grustag som lystes upp av stora strålkastare som gav ett väldigt speciellt ljus. Jag fylldes av något som många nog skulle kalla för en religiös känsla. Det var som om jag kom i kontakt med en tid jag inte mindes, med min familjs historia.

Han ursäktar den flummiga beskrivningen och påpekar att han är långt ifrån religiös, att han vet att det hela kan reduceras till kemiska processer i hjärnan, men att känslan han fylldes av den där kvällen är den som han försöker återskapa i sina målningar. 

Det som intresserar mig: vilket slags rörelse är den här hänvisningen till kemiska processer i hjärnan. Jag associerar till rädsla, att han vill artikulera något, men sedan skyggar tillbaka. 'Kemiska processer' blir ett slags sätt att värja sig mot hur saker kan slå en spontant, hur saker kan göra intryck, betyda. Att hänvisa till kemiska processer låter vetenskapligt och neutralt. Dom är vad dom är, processerna. Inget behöver artikuleras - beskrivningen leder bort från det sätt som han greps av situationen, och istället etableras något som man inte behöver famla kring eller "flumma" på. "Nog vet jag ju att...."

Lindman låter sig provoceras!

Janne Strang fortsätter sin religionskritiska linje på HBL:s ledarplats. Ärligt talat har jag inte funderat speciellt mycket på dylika frågor sen jag höll på med min gradu (som handlade om icke-tro och i någon mening, ateism) och då tragglade jag 764 texter av människor som tycker att det här med försanthållanden och vetenskaplighet är det som EGENTLIGEN är det viktigaste i våra liv och åtminstone är det rationaliteten som borde styra vårt leverne. Själv skulle jag mena att betoningen av våra livs vetenskaplighet är gravt förvrängande. NÄR kretsar ditt liv kring verifikationsproblematiken, undrar jag stillsamt - jfr. Wittgenstein: VET du att du har en hand, att världen är äldre än du, att föremål inte försvinner ut i tomma intet hux flux etc? Alltså, tanken om att religion skulle vara ett massivt undantag i relation till våra annars rationella liv är väldigt konstig. Bilden av religion är konstig och bilden av våra liv som små upplysta vetenskapsprojekt är bisarr.

Dessutom är tonfallet som används i texten inte så lite självgott: det den här typen av religionskritik sysslar med är i huvudsak att framhålla den egna rationaliteten, som antas vara förankrad i en universell rationalitet som vi alla borde&måste dela. Det som fascinerar mig är hur man i sin religionskritiska iver trollar fram begrepp om vetenskaplighet och rationalitet som för det mesta ligger bortglömda i den positivistiska filosofins dammiga verk - men just i den här diskussionen tycks sådan rationalism helt och hållet gångbar. Varför? Poängen är, för att vara övertydlig, att bilden av religion som en metafysisk förklaringsmodell är enormt reduktionistisk. Strang skulle kanske igen svara att han uttrycker sig provocerande, men vad är pointen med det? Skapar inte en sån provokation bara en polariserad debatt?

Religiösa yttringar måste kunna kritiseras på andra, mera interpersonella, sätt - inte genom att åberopa det universella förnuftet. Den kritiken måste hela tiden se över sitt eget bruk av begrepp som 'religiös' och vara lyhörd inför hur folk beskriver religionens/trons roll i sina liv (att vara lyhörd är inte samma sak som att ta en beskrivning för given). Hur mycket är min kritik en form av projektion? Är min kritik verkligen träffande, fångar den det som skaver?

Religionskritik som utgår från rationalism är framför allt ett sätt att kapa av alla former av dialog. Det finns inget att svara på den, diskussionen går i baklås (vilket tusen försök i religionsfilosofin visat, då skribenter tagit sin tillflykt till ett rationalistiskt försvar av religion, och så harvar diskussionen på i samma spår till domedagen).

För övrigt: det som är problematiskt när folk dissar andras liv på religiösa grunder ('homosexualitet är synd') är inte att deras 'argument' är ohållbara. Det handlar inte om att argumentera över huvud taget. Det som är skrämmande är ju att det finns folk som riktar hat och förakt mot andra människors kärlek.

EDIT: Läs också den här texten om jobbiga ateister!

revolutionära kyrkkaffen

Patrik Hagman har ett bra öga för kristendomens revolutionära aspekter. Dessa kommer på ett underförstått sätt fram i en kolumn han skrev för Kyrkpressen. Det är en fin text som lyfter fram en väldigt icke-konventionell förståelse av kyrkans gemenskap. Den vanliga bilden är att den bygger på en självklar likhet - människor som "tycker likadant". Denna rätt så anti-kyrkliga bild kontrasterar kyrkans enhetlighet med samhällets mångfald och kontrasterar dessa så att det genast går till samhällets fördel och så att kyrkan framställs som en institution som förtrycker olikhet. Det är naturligtvis en förfärligt förljugen bild av både kyrka och "samhälle". 

Hagman målar upp en helt annan kontrast. Många sammanhang bygger på intressegemenskap. Folk läser samma böcker, gillar samma musik, gillar samma sport. Ofta finns det en stor likhet mellan människor i en viss cirkel. Man ser ganska lika ut, pratar på samma sätt osv. I sin personligt präglade text får Hagman kyrkan att framträda som en gemenskap som bygger på helt andra villkor. Här möter man inte nödvändigtvis det som man är bekant med eller som man spontant skulle tro sig vara intresserad av. Man kastas in i möten med många olika slags människor.

Det revolutionära i det här är  beskrivningen av att bli bekant med erfarenheter som inte är ens egna,  att lyssna på berättelser som man inte kan stava formen för, att förhålla sig till olika sätt att förhålla sig till saker. *-- En av de bästa sakerna Hagman tar fram är hur den kyrkliga gemenskapen får honom att utveckla sidor av sig själv som inte kommer naturligt.

Jag har ingen erfarenhet alls (nästan) av kyrklig gemenskap. Jag är skriven i kyrkan, men vet inte vad jag ska svara om någon frågar mig om jag är religiös. Att besöka en gudstjänst eller någon kyrklig aktivitet känns som något främmande. Varför? Däremot är det lätt att identifiera det slags socialitet som Hagman talar om, där allt på något sätt just handlar om likhet. Det är en form av gemenskap som kanske inte är ytlig, men den handlar ofta om ett slags införståddhet, eller mera allmänt, att det är klart från början "vad man delar". Jag tänker mig (och det här är inte alls klart för mig) att det inte kan vara på det sättet självklart när det handlar om en religiös gemenskap (fast nu menar jag alltså att dela mer eller mindre i bemärkelsen "intresse", som att dela intresset för film, böcker eller sport). Jag försöker också fundera på andra sammanhang som i den här meningen skulle likna kyrkans samvaro. Vänskap i olika former kan förstås ha en sådan karaktär - och som bäst har den alltid det. Då handlar vänskap inte egentligen om att utbyta boktips utan om att vara öppen för och förändras av den andras närvaro i all sin annanhet. Men andra former av gemenskap? Idealt sett kunde förstås politiska gemenskaper ha en sådan karaktär (och nu är jag gravt anti-marxistisk). Men i praktiken: tja.

Kanske lite olika begrepp om likhet här. Å ena sidan att se ut på samma sätt, lyssna på samma musik, komma från samma bakgrund, ha ungefär samma intressen. Å andra sidan: att hela tiden vara införstådd, kanske till och med att det finns vissa stämningar som gör att det man säger är fel och malplacerat, dumt eller icke-coolt. Ibland går de här sakerna ihop, ibland inte. (På samma sätt, olika begrepp om vad det är att "tala samma språk")

Vilka verksamheter/sociala former är sådana att de inte handlar om intressegemenskap? Vid vilka tillfällen möter ni människor av olika åldrar, samhällsbakgrund, språk osv?

* Spontant skrev jag "konfronteras med" här. På alla tre ställen. En talande spontanitet: kanske ett uttryck för hur en antagonistisk bild av mänskliga relationer spökar i mina tankar även om jag skulle önska bort sådan hemsökelse. Ändå finns det något som gör att jag vill skriva om konfrontation, men utan antagonistiska övertoner. Fingrarna vill skriva: vi behöver skakas om ibland, ruskas om, se att inte alla lever samma liv som vi själva, att inte alla ser på sina liv som jag ser på mitt, att "dela" inte betyder "att ha något gemensamt". Menar jag då att vi alla naturligt går omkring och inskränkt tror att alla är fjättrade vid sitt eget sätt att förstå, så att allt annat kommer som en chock? Nja, så menar jag ju inte heller. "Man lär sig något av ... skillnader." ZzZ. Äsch, skippa det allmänna här. Jag kan bara tala för mig själv. Ibland tycker jag att mitt eget sätt att tala och förstå saker blir för hemvant, att det ibland kan vara så lockande att bara göra en liten gest och så har man trott sig vara förstådd. Eller tvärtom: att genast tro sig förstå vad någon menar, kanske för att man hör ett nyckelord och tror sig vara på det klara med det territorium man befinner sig på. Och kanske också: att jag är lite rädd för att söka mig till sammanhang som inte på förhand är klara för mig, att känna sig fånig för att jag inte vet "hur man beter sig". För mig är det en tanke som anmäler sig skrämmande lätt, i många olika sammanhang; en rädsla för att känna sig bortkommen, bortkollrad. Poängen här är kanske att olika sammanhang verkligen har olika former i just det att det ibland är helt jävla katastrofalt att vara bortkommen, då är man helt lost; medan det i andra sammanhang inte blir någon affär av det, där det är något alla jobbar med i olika grader och där det kanske är något man öppet kan prata om (nu tänker jag inte bara på Hagmans beskrivningar av kyrkan utan också om t.ex. hur olika arbetsgemenskaper kan vara - vissa kan helt handla om intressegemenskap - man har samma mål - där det i andra gemenskaper är mycket mera öppet vad gemenskapen innebär och vad det innebär att t.ex. komma som ny in i denna gemenskap.)

Men nu har jag kommit en bit från Hagmans text. Det här var utflykter och extremt oklara tankar.

TILLÄGG: När jag läste Patriks text tänkte jag på Couchsurfing som ett exempel på något som inte heller kan handlar om intressegemenskap. Couchsurfing är ett forum för gratis boende, men också umgänge mellan människor. Man har en egen profil som är tillgänglig för medlemmar. Couchsurfarna erbjuder sina soffor åt resande; ingen betalning är involverad. Men det handlar inte, såvitt jag förstår saken, om en viss tjänst som någon erbjuder "helt gratis". Snarare går Couchsurfing ut på att öppna sitt hem för andra och å andra sidan att ges förtroende att vara i någon annans hem. Även om många stavar ut sina intressen på sin profil (typ musik, arbete, film, osv) är det inte det som är viktigt. Som bäst handlar Couchsurfing om umgänge, att lära känna en plats genom andra människor. (Det här är min förståelse av Couchsurfing, bör påpekas) Som jag ser det skulle Couchsurfing vara något helt annat om det genomgående bara skulle gå ut på att "hitta någonstans att bo". Det som är fint här är just att formen för umgänget inte kan vara på förhand bestämd. Det finns ingen "form". Jag har inte surfat på så många soffor ännu, och inte haft jättemånga gäster - men mina erfarenheter hittills är att det så klart är något väldigt specifikt med att bjuda in en viss människa till ens hem eller tvärtom.

Jesustejpen

För några år sedan visste jag inte bättre. Då trodde jag att gospelmusikens bästa representant var en otäckt leende Kjell Lönnå och en massa skumt glada människor i pastelldräkter som prisar Jesus i äckliga ballader.

Och jag är ju inte så värst intresserad av Jesus.

Sedan började jag lyssna på The Carter family, Hank Williams och gammal blues, speciellt Blind Willie Johnson. I den här sortens musik finns en helt annan form av gospel, om man nu vill kalla det gospel. Förstås finns det anknytningspunkter till det som hörs idag, men skillnaden är att jag står ut med att lyssna på det här. På något sätt fascineras jag av rå musik med religiösa teman. Det främsta nutida exemplet är kanske vissa av 16 horsepowers skivor (och en dokumentär som Looking for the wrong-eyed Jesus). Såklart får man akta sig för att exotisera och ursprungsromantisera. Som motreaktion är det frestande att, som vissa gjort, lyfta fram hur (inspelnings-)teknologin är något ofrånkomligt och centralt för vad det är att lyssna på äldre musik. Men vi släpper det spåret.

I vilket fall som helst: idag är det söndag och jag har grävt en smula i arkiven och snokat runt på lite olika ställen. Resultatet är en spellista. Den är fortfarande under uppdatering så den förändras hela tiden. Målet är att vaska fram en typ av religiös (gospel?)musik som varken är gulligt inställsam eller pompös. Det jag söker är surrande inspelningar, sorgliga sånger, oväsengospel, argsint gospel (behövs fler exempel på det argsinta!). En stor del av musiken är inspelad före 1940. Sedan har några senare profana & sekulära evangelister smugits dit (behöver fler exempel!).

Jag är väldigt nyfiken på skivan Fire in my bones: raw, rare & otherworldly gospel 1944-2007. Antagligen kommer jag att skaffa den - snart. En skiva som jag redan har och som är fin om man gillar den här typen av domedagsgospel är Prayers from hell: White gospel and sinner's blues 1927-1940.

Helga vilodagen & arbeten icke & Fear the LORD!

Religulous (2008)

I just watched an extremely annoying movie called Religulous. Yeah, I know, the title might already give a hint of what kind of movie this is. A stand-up comedian & TV personality, Bill Maher, travels around the world, trying to demonstrate for the viewers that all religious people are belligerant, fundamentalist morons. All the usual ingredients of the contemporary atheist "movement" (or whatever) are present in the film. Maher presents himself as the humble sceptic who "simply asks questions"/"asks simple questions". Two or three minutes into the film, it is painfully obvious that what he actually does has nothing to do with humble inquiry.

Maher seems to know exactly what those people with whom he conducts interviews are going to say. He has intentionally chosen to speak with what is depicted as seriously looney religious people. He talks to a Christian man who converts "gay people" into hererodom. The only question he presses the man with is: "but don't you realize that gay people are BORN that way?" The man says no and that's that. In another scene, Maher visits a Christan-themed amusement park. He interviews a guy who acts as Jesus. Maher asks him some question about the devil and the guy serves him a long, confused reply.

The questions he throws into their faces are always the same. "Do you really believe Mary was a virgin? How can you believe that Jonah could survive in a fish for three days?" And, sure, the guy's mission is achieved. The film is packed with religious (ahem) people who say nutty things. His point about religion is that religious people hold faulty beliefs and that the sceptic's primary task is to question these beliefs. In that sense, he defends old n' ragged rationalism.

If somebody says anything close to smart, they are not allowed to talk. One man is ridiculed for saying that the Bible "did not mean to say" that gay people are bad. Another person tries to explain to Maher that the Bible should not be read as a scientific document. A seeminly sympathetic catholic priest laughs at some of the dogmas of Catholicism. That makes no impression on him whatsoever. Nobody really gets to explain anything in the documentary. The interviews shown in the film comprise a few words, brutally interrupted by loud music and funny archieve pictures or animations (Michael Moore has had an influence here, for sure).

Sure, there's a shitload of religious stupidity in this movie and in the world. But what was intended to be "political comedy" elicited a quite different feeling in me. I felt weary. This guy Maher explicitly challenges the viewer to reject religion - the other alternative being insanity. His entire approach is extremely self-righteous and banal. He is not interested in talking to people. He is interested in collecting material that shows that HE is this fantastic, funny guy who refuses to believe in silly fairytales. His dissection of religion does not appear to be a dissection at all, because he lacks honesty, he lacks self-awareness, and he lacks capacity for serious conversation or even serious reflection. You might retort that Maher did not intend to accomplish a philosophical tract on religion. But what I would say is that even at the level of humor this was rarely a good film - for just the reasons I've mentioned.

Maher is almost never present in the film in a personal way. The most interesting scenes revolve around his family. But these are short moments. In another interesting scene there is an encounter with a jewish rabbi and Maher. The rabbi supports Palestine and does not accept the state of Israel as legitimate. Maher is extremely annoyed with him and interrupts him all the time. The rabbi talks and talks, "please, let me finish!!!". Maher is fed up with the situation and walks out. This is almost the only moment when he shows any personal reaction that is not rhetorical, "I deliver the message of scientific Truth".

I discussed the film with a few people afterwards. A common reaction was that Maher's approach was maybe a bit simplistic and that he was wrong to attack religion as such. But, after all, we know that religion is different in the US and that there is a huge group of fundamentalists who need to see this movie. I'm not sure if this makes sense. When a person claims that somebody "else" would benefit from seeing the movie, there is always a hint of patronizing contempt in that statement. "The fundamentalists are stupid people, they need a simple message". I think this is really wrong-headed. And this is the problem with Maher's movie. He does not address religious people, it seems to me - because to him it is completely unclear what it means to address anybody. Maher's film nurses the confidence of a certain group. WE are the self-conscious, scientific people who know better than believing in virgin birth. A second problem is that "we" have a lot of conceptions about who fundamentalist people are. They live in the US and they are crazy and they need to be educated by films such as Maher's. But who are we to talk for these people that we have very little knowledge about? Who are we to say anything about "what is effective"? And what does this perspective of "efficient movies" bring with it anyway? (what idea of persuasion does it presuppose)

According to Wikipedia, the reception of Religious leaned towards the positive. One critic wrote: "I report faithfully that I laughed frequently. You may very well hate it, but at least you've been informed. Perhaps you could enjoy the material about other religions, and tune out when yours is being discussed. That's only human nature." That's idiocy.

Maher's movie will certainly not enrich the present intellectual state of criticism of religion. I would instead say that he, unknowingly, impoverishes it with lazy laughs about stupidity and hysterical apocalyptic images. What is rarely acknowledged is that critical capacities require more than some sort of intellectual steadfastness. Sure, some people will be provoked by Maher's movie: the images of people praying like crazy, his ridiculing questions, the choices of topics. And, sure, of course there are these cultural phenomena. It just that Maher's preoccupation with them does not go deeper than the surface.

(Among contemporary films dealing with crazy religion, I felt that Jesus camp was a far more interesting way of presenting issues. What that film had, in distinction from this one, was focus. Jesus camp did not stop at ridiculing a few religious statements. It dealt with a way of life.)

Rolighet om gud & hjärnorna

Från dagens DN:

- Det finns ingen ”Guds-punkt” i våra hjärnor, säger en av forskarna bakom studien professor Jordan Grafman. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag, säger han till The Independent.

Enligt professor Grafman, som forskar vid vid US National institute of neurological disorder and stroke i Bethesda, är våra hjärnor uppbyggda för att tro på nästan allting så länge det finns en grund för att göra det. Så snart något är mer mystiskt och man inte omedelbart kan se en logisk förklaring börjar Guds-områdena i hjärnan att bearbeta materialet.

- Stycke 2 är det roligaste jag läst på länge. Såklart! Det är hjärnan som avgör "vad det finns grunder att tro på". Men det följande stycket överträffar nog det förra i rolighet:

Forskarna lät ett stort antal försökspersoner tänka på religiösa och moraliska frågor samtidigt som de mätte vilka regioner i hjärnan som aktiverades. Det visade sig då att personerna använde samma områden när de tänkte på moralfrågor eller frågor som hade med gud att göra. Resultaten var de samma oavsett vilken religiös övertygelse försökspersonerna hade.

Vetenskapligt så det förslår. Bästa vänner, här har vi hard science: de rigorösa vetenskapliga metoderna, den järnhårda vetenskapliga hypotesprövningen. Jag undrar vad folk tänkte på då de ombads tänka på "religiösa och moraliska frågor". I Independent läser jag att testpersonerna skulle "lösa moraliska gåtor". Jösses. Utan att vara en av dem som spenderar hela dagarna med neurovetenskap vågar jag påstå att det finns en tråkigt lockelse i test som går ut på korrespondens mellan 'att tänka på x' och hjärnområde(n) y'. Samma gäller 'att titta på bild x' och 'aktivering av hjärnområde y'. Vissa tendenser i (populär?)vetenskap är helt enkelt uttryck för intellektuell lättja. "Hur kommer det sig att religionen är ett universellt fenomen?" "Låt oss titta i hjärnan!!!" Om det är så, föredrar jag nog klassisk religionsfenomenologi alla gånger.

Från Independent, om samma rön:

"Religious belief and behaviour are a hallmark of human life, with no accepted animal equivalent, and found in all cultures," said Professor Jordan Grafman, from the US National Institute of Neurological Disorders and Stroke in Bethesda, near Washington. "Our results are unique in demonstrating that specific components of religious belief are mediated by well-known brain networks, and they support contemporary psychological theories that ground religious belief within evolutionary-adaptive cognitive functions."

- Det som är helt tydligt i detta citat, om man bortser från innehållet, är det BOMBASTISKA vetenskapliga språket. "A hallmark of human life". "Our results are unique in demonstrating..." "Well-known brain networks".

Men intressantare än de här nutsiga vetenskapsrönen är väl vetenskapsjournalistikens ansvar och uppgift i det här sammanhanget. Förutom humorvärdet som finns i föreliggande artiklar, plus eventuella sociologiska iaktagelser om vetenskapssamfund och -språk, skulle jag säga att de här beskrivningarna av "forskning" bidrar till fördumning och, framför allt, vidskepelse. Istället för att tänka på religionens olika roller/former/retoriska aspekter osv. i människors liv uppmanar ju de här artiklarna - i alla sin okritiskhet - folk att tänka på religion och moral som något självklart, gåtor eller övernaturliga förklaringar, och that's that, det intressant är bara hur det här tankarna kan placeras i hjärnan.

Hedenius etc.

Efter några års paus har jag återupptagit mitt radiolyssnande. Under mina gymnasieår spenderade jag många, långa nattliga timmar med obskyra program från (mestadels) svensk publicserviceradio.

Häromdagen lyssnade jag på Filosofisk rummet från P1. Temat var Hedenius, filosof och debattör. Jag sysslade lite med Hedenius för några år sedan, men på sistone har jag inte engagerats alls av religionsfilosofiska frågor. Hedeniusprogrammet var intressant. Där deltog två författare som tilldelats Hedeniuspriset. Sedan deltog en doktorand från Uppsala/Södertörn. Inledningsvis förvånades jag över hur beredda Hedeniuspristagarna var att erkänna Hedenius som en "knivskarp tänkare". Som jag kommer ihåg hans resonemang var de ganska lata och ganska självgoda också. Däremot ligger det säkert något i det som programdeltagarna diskuterade, nämligen att det fanns ett visst fog för Hedenius' kritik av den samtida teologin och det statskyrliga maktutövande.

Uppsaladoktoranden talade en hel del om den religiösa erfarenheten och dess relation till existentiella frågor. Hon förhöll sig kritisk till Hedenius' religionskritik. I korthet kan man säga att Hedenius helt utgår från religiösa påståenden och möjligheten att påvisa deras sanning eller falskhet. Den ena författaren avbröt - på ett ganska grinigt sätt - uppsalafilosofens sätt att diskutera den religiösa erfarenheten. Sådant kan man ju inte kritisera, menade hon, som om det vore en självklarhet att erfarenheter är något inom oss som på inga sätt har att göra med världen vi lever i eller med mellanmänskliga relationer. Därför kunde man, menade hon, diskutera religion och tro som Hedenius gör. Som sanningsanspråk (och det är klart att Hedenius själv bestämt vad han tänker på som sanningsanspråk).

Den andra Hedeniuspristagaren, PC Jersild, var inte lika fascinerad av sanningsbegreppet, åtminstone inte på samma närmast kliniska sätt som den andra författaren. Han talade mera om de samtal vi för med varandra där religiösa frågor, vad det sedan är varierar ju, väcks.

Men om jag minns Hedenius rätt var samtalet om religiösa frågor inte riktigt det som han intresserade sig för. Nej, Hedenius ville pressa fram läsaren till insikt om religionens grundlöshet. Det som förbryllade mig var det sätt som Hedenius' begrepp om intellektuell redbarhet/ärlighet åberopades av den ena författaren. Själv tyckte jag att just detta begrepp användes på ett helt verklighetsfrämmande sätt hos Hedenius, så att det enda som står på spel i vårt tänkande är om vi på ett vetenskapligt sätt har grunder för våra föreställningar (som om allt kunde sammanfattas genom detta begrepp).

Jag lärde mig helt enkelt inte särskilt mycket genom att läsa Hedenius, även om hans texter på ett nog så klart sätt illustrerar en viss idé om vad religionskritik handlar om.

När jag vänder och vrider på begreppet 'religionskritik' verkar det mer och mer konstigt.

The bloody imagery of 19th century methodism

I'm reading E.P. Thompson's historical account of the English working class. It's a fun book that covers all kinds of issues and phenomena. At the moment I am skimming through his elaboration of the relation of methodism (a religion of exploiters and exploited alike) to ideas about discipline and labour. His point seems to be that the language of methodism was used in order to prop up the horrid working conditions of early industrialism with religious talk about "the virtue of labour". His book includes a section - this guy is a sucker for digressions - in which he discusses the religious imagery of early 19th century methodism. He points out the sexual connotations of "Satan" - a penis - and Jesus - a womb or a vagina in the oblivion of which the wrecked sinner takes comfort. The love affair between the sinner and Jesus is depicted as a very disturbing one. And then there's the blood. Thompson quotes some hymns:

We thirst to drink Thy precious blood,
We languish in Thy wounds to rest,
And hunger for immortal food,
And long on all Thy love to feast.

In one of his priceless concluding remarks, Thompson (who has little sympathy for 'apologetic secularists') writes: "To labour and to sorrow was to find pleasure, and masochism was 'love'." (Thompson 1968, p. 409) - From this point of view, he says, it seems completely natural that the only worthy occupation from a religious point of view should be one that involves pain and repulsion. Grace is to be found in torture and abasement. Mr. Wesley himself praises the beauty of death in the following manner:

Ah, lovely appearance of Death!
No sight upon Earth is so fair,
Not all the gay pageants that breathe
Can with a dead Body compare.
(ibid. p. 410)

"We have lost faith" - A few thoughts about secularization

G, M, J and I had an interesting conversation the other day a propos a recent interview interview with Robert Fisk, journalist & author. Fisk said something to the effect of: "In the west, we've lost faith." In the muslim world, he argued, people have kept their faith, in this part of the world, people have allowed a place for religion in their lives. "As we used to, as, perhaps, up until the renaissance." "As a civilization in the west, we have lost our faith."

Upon hearing this, G, who was on the alert as usual, was critical. Not only did he point out what a huge generalization this idea amounts to, but he also talked about what a strange picture of "faith" is put forward here. Faith as something one can detect overtly. What does it, he asked, mean that we have lost faith "in the west". He refered to Vattimo, who denies that secularization necessarily implies that people have lost faith. Secularization, G pointed out, is simply the disappearance of certain forms of organized religion. And organized religion is not the same as faith. Leaving aside the question of how Fisk's comment is to be understood, I think there is a point in what G said. It is, of course, a common picture of religion that it is something that permeats societies to a lesser or greater extent. Newspapers report about religious parties loosing their foothold in a particular country, or a particular region. There is statistics about churchgoers, churchmembers - etc. (And there are these strange polls in which people are asked how much they trust specific societal institutions) But does societal development, figures and statistics pies, reveal anything about faith? Is faith expressed in people's lives in predictable ways? No. If I understood G's point correctly, he wanted to say that there is no necessary connection between "organized religion" and faith. He mentioned the lutheran frenzy and strivings for dogmatic purity in the Nordic country during the 17th century (known in Swedish as "ortodoxins tid") . Organized religion has had its heyday(s), for sure. But is it possible to say anything about people's relation to God based on historical or sociological facts? Hardly.

(One of G's reasons not to equate organized religion and faith is that an equation will make it look like there is a neutral, a-religious, way of describing "the holy", "the sacred", "sin". As if the majority could decide - as if God was a marginal concept.)

If we look at faith in this way, haven't we turned faith into a privately held opinion, something impossible to criticize (i.e. fideism)? But G said something smart here as well (in connection with a slightly different question): people within the church defend their refusal to accept female priests by referring to it being a religious, rather than political (democratic) question. But of course we are not satisfied with this withdrawal of the question from the sphere of politics. That was not the point from the start. The point is, I take it, that it is hard to take their views seriously as religious views. And that it is obvious that they want to defend the indefensible by emphasizing the religious character of the issue.

Faith is not something arcane or hidden. Not in the way a coin is hidden in my pocket. But faith is also not a specific form of actions or thoughts. Descriptions of secularization typically transform faith into an opion (the popularity of which can be measured) or habits (to be measured in terms of how widespread they are). In most representations of "secularization", religion is a political or societal force among others - think, for instance, about how we talk about the history of Iran; the sixties, the revolution, Iran after the revolution... This way of speaking is not a problem in itself, given that one is aware of the level at which one's argument is operating.

"In the west, we've lost faith" is uttered as a comment to something, in the context of a particular conversation. This might be important to keep in mind. Fisk's comment is related to his wanting to say something about our relation to the part of the world that is called "the muslim world" (a label that is quite interesting in itself). The idea that religious faith can be reduced to overt, social institutions is, I think, partly to be explained by a temptation to explain (away) differences. If something is explained by "religion" we seem to have reached a level of explanation that is indubitable, straightforward, clear. "They do it because it's their religion" - this is said in response to e.g. the desire to explain gender roles, war or politics. It's far easier to talk about faith as a "world view" that gains and looses popularity depending on historical setting, than it is to go deeper into the ways it may be relevant or irrelevant to talk about oneself or others as believers or non-believers. If Fisk wants to point at a problem of understanding - exactly what kind of problem is it?

In his interview, Fisk confessed that he wants to stay clear about framing the world as "civilizations". But he was still talking about the west and the muslim world as two "civilizations", one of which is deeply rooted in religion, the other not. What is it that made it so easy for Fisk to, for an instance, forget everything he said before?

Die Grosse Stille

I know I have a very limited knowledge of catholic religiosity. The way I tend to think about "catholicism" is, I suppose, influenced by many preconceptions and stupid attempts at generalization. (One of my colleagues once said, provokingly, that Catholicism is mere "gewgaws", showy ornaments) Reading The Diary of a Country Priest (1936) by George Bernanos did help to expand my horizons a lot. It is a good book, even though it is not easy (by its being "difficult" I simply mean that it deals with difficult things, such as belief and doubt, the difficulty of honest prayer). I suspect that my reading of the book was shallow to some extent, but I think I will return to it in a few years time in order to see how I will read the book then.

Yesterday I watched a documentary about a monastery (of the Carthusian order) in the French Alps. The Grosse Stille (2005) by Philip Gröning. One of the great things about this film was its lenght. If the way of life of the monks is to be vividly described, it is essential that we gain a perspective on time as experienced by the monks. Monastery time. The daily routines: prayer, meals and work. Reading. The monks were allowed to speak only once a week and due to this fact the film was, naturally, a quiet affair. But I don't want to make a big deal out of this fact ( - see the post on musical quietism). But as there were little dialogue, all other small sounds were conspicious in a way that at least I am not very used to. Creaks, coughs. A saw. Even a chain saw. The film induces in the viewer a hightened awareness of small things, sounds, views. In some scenes, the camera focused on the faces of the monks, who stared quietly into the camera. These were beautiful scenes.

As a reviewer on IMDB also noted, there are some odd moments in the film which are, I think, all-important. The humorous procession of cows in the monastery hallway. A monk playing keyboard. A bottle of Evian. A strange mentioning at the end of the film of a monk who is leaving for Seoul. A man feeding cats and confronting unexpected difficulties with doing that (was one cat missing?). Monks playing in the snow. These scenes add a twist to the scenes portraying serenity and quiet routines. That this type of material was included in the film shows a particular openness from the point of view of Gröning to what life in a monastery is like. At least to me, the film did not strike me as his private indulgence in his own ideas about monasteries and religiosity but rather, the film showed that the director was prepared to let himself be surprised by the different dimensions of a religious life, the different things we may see as 'a religious life' (work as religiously significant, for example).

The only problem I did have with the film was the pictures filmed in some kind of 'hyper-real' slowmotion style. These short scenes brought in an aestheticism of a kind that striked a discordant note with the matter-of-fact tone that dominated most parts of the film.

Jesus camp

Jesus camp is a documentary about a pentecostal pastor who arranges summer camps for kids. The documentary focuses on the pastor and the kids, rather than trying to make a very general point about the religious right (even if it did say something about that). It is a film about specific people. It was clear from the start that the kids in the film are indocrtrinated into a movement where religion is war and the question of utmost importance is opposition to arbortion. The open glorification of war surprised me, but only a little.

Even though the scenes of religious services were very revealing, it was other scenes that stayed in my mind. A girl who enjoys dancing to christian heavy metal is worried that she is not always dancing with the aim of glorifying God. Summer camp kids are telling ghost stories but one of the adults spoils the fun by warning them them that Christianity is about talking about what is beautiful and good.

The funniest part of the film was the encounter between a child preacher and one of the famous evangelical preachers, Ted Haggard. Haggard asks the kid if he has any listeners. The kid, quite humbly, answers 'yes'. In a rude tone of voice, Haggard asks if this is because the kid is cute or if he really has a message. Then he goes on to say that it is OK for the kid preacher to be popular in virtue of being a cute boy until he is thirty - by then, he might have a message to deliver.

(Haggard lost his position last year due to a drug & sex scandal.)