vad i helvete ska vi göra?

För ett par veckor sedan sprang jag mitt i allt på en demonstration i centrum av Åbo där en klase typer skrek att gränserna ska stängas och Finlands sak ska prioriteras. Jag blir skitskraj och handlingsförlamad - rusar hem med dunkande hjärta och ringer till en vän.

Ikväll sitter jag på gubbcaféet och skriver. Är just på väg till en performance-grej om arbete. Telefonen ringer. Det är N. Det demonstreras utanför stadshuset igen, och demonstranterna är fler den här gången. Vi diskuterar virrigt och lite panikartat genom luren. Jag hastar de två hundra metrarna där N och A står, en bit från gänget som håller upp en megafana och skriker RAJAT KIINNI och blåser i nåt slags gnisslande tuta. Vi står där som mähän och försöker febrilt komma på en strategi. De här typerna kan och får inte stå där obesvarade. En liten klunga står vid aurabron och ser på. Är de sympatisörer? En polisbil är parkerad vid demonstranterna. Skriken handlar nu om att skapa trygghet för våra kvinnor, våra finlandare, våra barn. Asylboendena måste stängas, ropar hopen. Vi buar och visar tummen ner. Vi pratar med folk som går förbi. Dunkla affekter svallar genom mig. Jag är skitförbannad, kan ingenting göra. Känner hur jag tappar huvudet, tappar fattningen, tappar precis allt. Vad är vettigt att göra?

Jag orkar inte gå till performancen, helt tappat lusten. Vi går hem till N&A och skissar på flygblad att dela ut. Skissar på en text om trygghet som inte bygger på premissen stängda gränser. Vi diskuterar sinsemellan och med några på fb om handlingsstrategier. VAD SKA VI TA OSS TILL?

Någon säger: det finns en grupp människor som är fyllda av hat. Inget kan göras åt dem.
Någon säger: det är den salongsfähiga rasismen som är riktigt farlig.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: HUR?
Någon säger: det är viktigt att inte låta dem demonstrera ifred, så att det tycks som om hela stan håller med.
Någon säger: att bua får inte en enda skini att tänka om.
Någon säger: **** *** ***** *****
Någon säger: vem vänder vi oss till?
Någon säger: VAD FAN SKA VI GÖRA?
Någon säger: vi måste kämpa mot regeringen
Någon säger: vad är det egentligen de här människorna är rädda för?
Någon säger: är de rädda?
Någon säger: hur når vi ut till de som demonstrerar för stängda gränser?
Någon säger: vi måste informera
Någon säger: OM VAD?
Någon säger: vi tar med oss en kaffetermos ut på stan, pratar med folk
Någon säger: det är svårt att samtala med människor som står och skriker i grupp
Någon säger: vem skapar krisen?

Vi sitter hos N&A och det går en timme, två. Demonstranterna skriker, larmar, tjuter, gormar. Det hörs genom fönstret, och ljudet av deras grumliga röster blandas med en dammsugare på andra sidan väggen. VAD GÖR VI?

"Det kollektiva undermedvetna"

I Arbetaren läser jag om hur det antiziganistiska våldet fortsätter i Sverige. Romska migranters boplatser har attackerats och olika typer av våld riktas mot tiggande romer. Det är sorgligt att läsa. En forskare som uttalar sig så här:

Enligt Jan Selling, historiker vid Uppsala universitet som forskat på antiziganism, kan den nuvarande svåra och utsatta situationen för romer delvis förklaras av de mycket gamla och seglivade negativa föreställningar om romer som ligger som en bottensats i det kollektiva västerländska undermedvetna, ständigt redo att aktiveras av olika faktorer.

Själv har jag svårt att ta den här beskrivningen på allvar. Vad skulle det innebära att det finns en undermedveten föreställning som aktiveras av olika faktorer? För mig låter det här närmast som ett sätt att mystifiera våldet (samma forskare säger senare många klargörande saker om våld och hat). Som om det finns något sådant som en undermedveten mekanism, antiziganismen, som ibland aktiveras. Men ingen form av rasism är mekanismer som 'utlöses'.

.... Jag stannar upp i funderingarna. Här sitter jag och ... filosoferar & rotar i begrepp medan våldet mot och förtrycket av romer pågår överallt i Europa. 

.... Men jag kan inte släppa det. Tanken att det finns hat som på något märkligt sätt lever vidare, generation efter generation, i formen av ett kollektivt medvetande är undanglidande och dunkel. JA: Det finns en lång, hemsk historia av förtryck mot romer. Att förstå den historien är viktigt. Däremot tror jag det är enormt centralt att just här ge akt på sätt att tala som har en potentiellt passiverande roll. För egen del tycker jag talet om 'kollektivt västerländsk undermedvetet' kan ha en sådan potential, om hatet mot romer därigenom framstår som något vi går och bär på hela tiden, och sen, PANG, kommer hatet upp till ytan i en viss situation. Att prata om det omedvetna för att säga nåt om rasism kan ge viktig förståelse, tror jag, liksom det också kan vara klargörande att säga att det hat som rasismen uttrycker har med det kollektiva att göra (att uppgå eller försvinna i ett kollektiv för att slippa undan ansvar). Men: bilden av något omedvetet som vandrar generation från generation - den bilden förstår jag mg inte på. Och den bilden fångar in det som vore AKUT med att faktiskt försöka förstå antiziganismens historia och den fruktansvärda situationen i Europa idag.

Nu kan det låta som om jag sitter i min filosofistol och vänder på ord, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara noga med vad man kan avse med att 'förklara' här. Det har, trots allt, att göra med att inte fördunkla rasism, att inte göra rasismen till något ogripbart, något vi ovetande går runt och bär på. För den bilden är farlig. 

(Jag gör här inga påståenden om vad forskaren i citatet gör anspråk på att säga, det vet jag för lite om för att kunna dra några slutsatser överhuvudtaget, det var ett sätt att tala jag reagerade på, ett sätt att tala jag också stött på som en beskrivning av antisemitism.)

anti-rasistisk arbetskritik

På en åländsk facebookgrupp slirar diskussionen ut till att handla om tiggare. Tonen är extremt indignerad. Tiggarna lever på samhället, tiggarna vill inte ha jobb. Osv. En skriver så här (hen har först kommenterat ett foto där en människa som tigger finns med):

[men] att det ska kunna vara gångbart att välja att stå utanför samhället och få mer fördelar än dom som bygger samhället. det är förjävligt.

Meningar som bygger på myter och vandringssägner. Också: en viss bild av Vårt Ärliga Arbete, och att det är Vi, generation efter generation efter generation, som byggt detta land med vårt hårda och ärliga slit. En bild som med alla medel måste ifrågasättas, på ett flertal grunder. (Det är en vanlig bild och den smyger sig in lite varstans, kanske inte ens alltid i sådan här uppenbart rasistisk form.) // Det sägs titt som tätt, både i Sverige och Finland, att man ska 'lyssna' på SD:s och Sannf.:s väljare. Men vad tusan är det man ska 'lyssna' på i det vällande hat och den giftiga indignationen som framkommer i satserna ovan? Jag har försökt grubbla över vad det är man kan mena med detta 'lyssna'. Ibland sägs det av människor som anser att vänsterpartierna svikit arbetarna, arbetarnas bekymmer. Det ligger ett korn av sanning i det, men den sanningen ligger farligt, farligt nära en uppmaning om att lägga örat mot dylika utsagor om 'vårt arbete som byggt landet'. 

Ett av skälen varför jag berörs så mycket av det här slarvigt formulerade hatinlägget är att jag växt upp mitt i det språket. Det är ett språk jag känner igen, ett språk som talats av folk i min närhet, av släktingar, av bybor. 'Vårt arbete'. Vårt samhälle. Vårt land.