15 February 2010

Filosofiangst för miljonte gången

Jag och min kollega sitter och gräver i våra dåliga självförtroenden. Den som tittar ner i mörkret skriver Nietzsche men vi kan liksom inte sluta fastän vi borde prata om andra saker. Vi frågar oss vad det är som gör filosofi så depressivt för oss. Varför detta ständiga: "jag kan ingenting." "Det här blir ingenting." Jag försöker förstå vad det här egentligen handlar om men det är svårt. Helvetes svårt. Det är inte bara det ständiga kravet på resultat och effektivitet som skaver. Det är någonting annat också, men vad? För min egen del handlar det ofta om en väldigt konkret känsla. Det är följande: "v---- jag orkar inte med det här." Att tänka klart känns som en omöjlig börda, en omöjlig uppgift (och själva det oförmörkade tänkandet blir något ouppnåeligt som jag förhäxas av). Nu är det bara trassel och jag fixar inte att reda upp bland den här skiten. Vad tusan handlar det här om? Är jag helt enkelt för lat (gammal och tjock) för den här verksamheten? Men filosofi är väl inte att metodiskt sätta sig ner och resonera, att bit för bit jobba sig igenom en frågeställning? Kanske inte, men jag skulle ändå säga att filosofiskt tänkande kräver en hel massa tålamod. Men det är inte det som är problemet för mig egentligen. Eller åtminstone rör det sig inte om den sortens disciplin där man spikar fast sig vid stolen och läser boken färdigt. Det är en annan sorts tålamod som behövs.
Det som jag tycker att är verkligt svårt med att göra filosofi är den koncentration, eller snarare, den uppmärksamhet det kräver att lämna över sig helt till en fråga på ett sånt sätt att allt yttre - jämförelser med andra som tänker bättre och formulerar sig tydligare, böcker jag inte har läst, böcker jag har läst, känslan av otillräcklighet - slutar hemsöka ens tankar. Ofta är det filosofiska diskussioner snarare än filosofiskt skrivande som får mig att uppnå en sådan koncentration. I diskussionen är du inte hänvisad till den vita skärmen som skriker: SKRIV FILOSOFI NU! utan det är en helt annan situation som kräver helt andra saker.
Filosofi är ett satans gissel (det är min upplevelse) för att det gör mig självmedveten samtidigt som jag vet att en viss självmedvetenhet är helt ofilosofisk och bara ett hinder för att ge sig i kast med att tänka förbehållslöst på filosofiska frågor.
M.a.o.: URK.

11 February 2010

Vardagslyx


I den bästa av världar är ett begrepp som "vardagslyx" en oxymoron. Nu är det inte så. I dagsläget kan du inte slå upp DN:s eller SVD:s nätsidor utan att se en bild på en matskål med färgglatt innehåll tillsammans med illustrationstexten "vardagslyx". Ur Googles flöde:

"Varför nöja sig med grå vardag?" / "Hur man med enkla medel kan förgylla vardagen."
"Allt som får mig att må bra." / "Myspys & vardagslyx" / "Vardagslyx inför sommaren" / "Lite extra vardagslyx" / "Vardagslyx för singelföräldrar" / "Lyxspa, Båstad" / "I kristider vill vi unna oss lite vardagslyx" / "Lilla familjen" / "Vi i villa" / "Skäm bort ditt hår" / "Vardagslyx inpå knuten" / Skjutdörr golvvärme skjut dörr golv värme / "rutiga påslakan" / "Imorgon är det slut med vardagslyxen för då ska vi fira min fars 60-årsdag" / "Variera frukosten inte bara för hälsoskäl" / "Kaffekonsten har blivit en lyxig ... " / "Väldoftande och vårdande kroppsoljor" / "Hon känner igen vardagslyx på lukten" / "Vi vill genom konceptet ”Vardagslyx” erbjuda en kombination av veckostädning och matlagning."

Begreppet vardagslyx gör mig rabiat. Vardagslyx är lilla familjen som pusslar ihop sitt tidsschema för att ha kvalitetstid tillsammans. Äta en pralin, inte två, inte fem, och för guds skull glöm inte gymmet imorgon och i övermorgon och dagen efter det. Matporr med många pixlar. Vardagslyx är för alla oss som jobbar och måste koppla av ibland, koppla bort. Du vet. Ett företag säljer mat i rosa boxar till stressade medelklassfamiljer under rubriken "vardagslyx". Att "inte ha dåligt samvete" för att betala 100 euro för ett besök på spahotellet i Bollnäs tillsammans med lilla mamma som tycker om drinkar (hon börjar ju bli gammal också, tanten) och syster som vill ha manikyr (det är på tiden att mänskan hittar en pojkvän). Kapitalistfolkhem. Att prata tjejsnack med Lisbeth och Gunilla, ett glas vin kanske. Men tänk på att det är en dag imorgon också. Göran Hägglund.

Jag reagerar på två sätt. Antingen vill jag dricka surt kaffe från i morse och äta ärtsoppa direkt från burken eller supa skallen av mig i Moskva. Vardagslyxen, däremot, är begreppsligt sett anständig, inte vulgär, inga överdrifter. Det ska vara lyxigt men ändå påslakan. Lyx men ändå lite gråa kanter som får en att besinna sig. Samtidigt: du kan göra vad fan du vill, inom vissa gränser, och kalla det vardagslyx (anlita en städerska till ditt hus, t.ex.). Vardagslyxen är diskret och dess värsta hot är underklassernas överdrifter och griseri. Finess och smak och man reser inte till Kanarieöarna längre. En fylla och hämtpizza är inte vardagslyx. Och inte Diazepam heller.

7 February 2010

Om neutralitetsspöket, han och hon och hen.

Jag har en kompis som jag brukar gräla med om olika saker. Det tenderar att handla om kön när vi ryker ihop åsiktsmässigt. Efter att ha pratat en stund märker vi för det mesta att vår oenighet inte var så stor men på en punkt verkar det finnas en ganska avgörande skillnad. Min kompis tycker att kön är oproblematiskt som grunduppdelning mellan människor och att det finns oskyldiga bruk av "han" och "hon". Min kompis säger att initiativet att växla till ett tredje, "hen", är bara trams, övertro på språket som struktur och neutralitet i synnerhet. Jag blir olustig till mods i de här samtalen. Olustigheten handlar om att jag varken kan eller vill eller vågar artikulera, formulera exempel, tänka konkret. (Och så vill jag gny: jag har problem med det här sättet att tänka i två kön men en hel värld gör att jag inte kan artikulera.)

Det här är, med andra ord, svåra saker. Jag läser ett par ganska nya texter som behandlar ämnet. Debatten har sin upprinnelse i en krönika i kvalitetsbladet Aftonbladet där bruket av "hen" kallas ett "dumfeministiskt fjäderfä". Debattören tycker att feminism handlar om att alla ska behandlas lika, inte bli lika. Det här är ännu en idé som ställer tvåkönadhet mot gråhet.

Jag håller med om att neologismer inte ändrar något genom att de införs. Däremot kan bruket av ord - som "hen" - få oss att få syn på saker, nya aspekter, gamla fördomar. Om du pratar om en kompis som sagt det-och-det och jag vill fråga mer om saken kan jag genom att använda "hen" låta bli att genast stampa fast att den du pratar om är man eller kvinna, typiskt det ena eller andra. Det här är en "praktisk" fråga och man kan, om man vill, tala om neutralitet. Att visa att i den här situationen spelar kön ingen roll, andra aspekter är viktigare just då. (I vissa situationer spelar kön roll men vad "kön" betyder i de situationerna är sen en annan sak.) På finska är läget ett annat. Där är "hän" alla människor. Problemet uppstår inte om du utan att nämna namn talar om prästen, kompisen eller föreläsaren.

En annan dimension som lyfts fram av de som försvarar bruket av "hen" är att det har potential att tufsa till våra föreställningar om världen som indelad i två kön. Men så klart handlar det här också om bruk av språk och inte begrepp i sig. Genom att prata om "hen" kan man vägra svara på frågor. "Är det en liten kille...?" I detta exempel rör det sig inte bara en upplysning som lämnas osagd (att referera till gynekologen som "hen", för att använda ett exempel som kom upp på en av bloggarna). I situationer där människor könas ger detta ofta uttryck för ställningstaganden. Jag brukar fundera på varför vissa människor kallar sina kompisar för "väninnor". I många samtal får jag intrycket att du genom detta bruk bestyrker att du betraktar vännen under rubriken "kvinna" (den speciella, intima relationen mellan kvinnor osv. osv.). "Hen" kan fucka upp i ordens bästa bemärkelse, precis som det kan fucka upp om jag i en akademisk text kallar Kant för Miss Kant och refererar till hennes fina idéer om att åskådningar utan begrepp är blinda. Jag skulle helt garanterat få indignerade kommenterar som "Kant är faktiskt en MAN." Vadå, du vill framföra att Kant hade en kuk? Fy, vilken fantasi!

Det som alltså är viktigt med hen-diskussionen är att det gör oss mera uppmärksamma på vad vi gör med könade ord. Om det verkligen handlar om att ta fasta på detta görande finns det ingen språkmetafysik, menar jag. Om man tar det här på allvar handlar "hen" alltså om neutralitet bara i de situationer där neutralitet blir något viktigt i den specifika situationen (som när man inte vill uttala sig om doktorn är man eller kvinna utan just en yrkesutövande person). Och för det mesta finns det långt mera beskrivande begrepp för vad det handlar om än denna trötta gamla harv.

Däremot finns det många saker som är betydligt mera komplexa än att prata om "hen" istället för "han" och "hon". I korthet rör det sig om hur situationer rullas upp på ett sånt vis att två kön görs till något vi lever i och genom och t.o.m. för (hitta Kvinnan i sitt liv, bli en riktig man) - och detta innebär förstås också att protest och uppfuckeri är möjligt. Vad det här uttrycker är olika saker men jag håller fast vid idén om att kön INTE "finns" som någon ursprunglig, ontologisk form. Hela frågan om "finns" är konstig från början och uttrycker missförstånd både om ett och annat.

Den intressanta frågan är snarare: vad betyder det att vi ser varandra som könade varelser? Hur det sig uttryck i olika situationer? Vilka situationer skapas ur det? Vilka människor blir vi av det?

6 February 2010

akademisk frihet

Angelägen och välskriven text om universitetsomstruktureringar i Sverige. I texten görs flera bra poänger, bland dem att politikers framhållande av "universitetens frihet" inte alltid sammanfaller med den akademiska friheten.

5 February 2010

SFP springer efter bollen

HBL publicerar många humoristiska alster, här är ett:

"I höstas arrangerade Svenska folkpartiet på partiordförande Stefan Wallins initiativ en framtidskonferens i Kasnäs. På konferensen utarbetades tio teser ... Som bäst pågår en utförlig utvärdering av teserna i form av workshopar runt om i Svenskfinland. Partifältet får alltså säga sitt om teserna. Arbetet har kommit bra igång - stämningen är positiv och framtidsinriktad. På basen av partifältets åsikter kommer man sedan att utarbeta ett förslag till ideologisk plattform som skall godkännas på partidagen i sommar. ... Förra veckan gav Kasnäsprocessen upphov till en namndiskussion. I egenskap av ordförande för processens styrgrupp träffade jag några journalister och det var tal om vilka frågor som väckt diskussion på workshoparna.
Ska Svenska folkpartiet anta ett nytt namn som en följd av det pågående framtidsarbetet? Det är mer än naturligt att just namnfrågan väcker diskussion - den är nämligen konkret och lätt att greppa. ... Jag är glad att Kasnäsprocessen väcker intresse. Samtidigt vill jag understryka att SFP är mycket mer än ett namn och framtidsarbetet handlar om något helt annat än namnbytet. Arbetet handlar om att definiera vilka politiska frågor och tyngdpunktsområden som skall stå som grund för partiets verksamhet - vår ideologi. Namnfrågan är enligt mig sekundär - namnet ska dock gärna återspegla vad partiet står för. Men visst är det möjligt att partifältet kommer till att den utarbetade ideologiska plattformen borde ge upphov till ett namnbyte.
Workshoparna har alltså hittills varit lyckade. De som deltagit i samtliga regionala diskussioner vittnar om att enigheten kring de stora linjedragningarna är stor. Det bådar gott. .... Det är det här Kasnäsprocessen handlar om. SFP är mycket mer än ett namn."

Här är verkligen en politiker som lyckas ge intryck av att han brinner för FRÅGOR. Läs den här meningen igen; det är en grundkurs i innehållslöst politikerbabbel: "Namnfrågan är enligt mig sekundär - namnet ska dock gärna återspegla vad partiet står för. Men visst är det möjligt att partifältet kommer till att den utarbetade ideologiska plattformen borde ge upphov till ett namnbyte." Jag läser en gång till och en gång till och en gång till och sedan exploderar universum. Hej då.

4 February 2010

Rätten att sova: om sömn och det offentliga rummet

Jag läser ett intressant inlägg på den fina bloggen Copyriot som handlar om sömn och vakenhetskulten. "Vakenhet" är ett positivt laddat begrepp. Den vakne har ögonen med sig. Man kan vara dåsig i många olika bemärkelser, inte bara den fysiska, utan också den karaktärsmässiga. Det offentliga rummet är sömnfientligt, skriver Copyriot. Det skriver jag under på. I det offentliga rummet sover man inte. I det offentliga rummet arbetar man - äter man på restaurang - agerar man konsument.

"Om vi somnar på en offentlig plats betraktas vi genast som hotfulla, för så gör bara pundare och uteliggare. Vakter tillkallas och vi riskerar hårdhänt behandling. Vad säger inte detta om stadens maktförhållanden? Slutsats: Aktioner av typen sleep-in, där folk tar offentliga platser i besittning för att låta sömnen äga rum, har större potential till politisk förändring än vad maningar till att “vakna” någonsin kan ha."

I Åbo fanns för ett tag sedan ett litet krypin som hette Naphouse. Det var ett ställe i stan dit folk kunde sticka sig in och ta en lur och man kunde dricka en etiskt producerad kopp kaffe eller te efteråt. Idén var utmärkt och kuddarna och madrasserna inbjudande, men på grund av bristande finansiering upphörde stället efter ett tag. Själv blir jag ofta sömnig på stan och upplever ett akut behov av att sova, och då kan jag sakna ett sådant ställe att slumra in på. För på biblioteket, i caféet eller på busstationen får man inte sova ostört (varför den hårdhänta behandlingen?). På bussar och flyg är det OK att sova, för man tänker att där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt något mera produktivt. Men varför finns det så få ställen att sova offentligt på? Varför anses sovande, i motsats till ätande, vara en mycket privat aktivitet?

Jag läste nyss Karin Johannisons bok Melankoliska rum. En intressant sak som kom upp där är att också sömnen och det sätt som vi pratar om den är historiskt specifik. Före industrialiseringen sov man i flera etapper. Några nattliga timmar ägnades åt halvvakna aktiviteter. Sömnlöshet blir en ångestfylld plåga i den typ av arbetssamhälle där du förväntas sova för att vara produktiv på jobbet. Där är vakenhet en absolut dygd och det värsta du kan vara är just sömnig och trött (om du inte råkar ha nattjour på sjukhus och tillåts sova på arbetstid). Nu betraktas sovandet som allt från ett nödvändigt ont till power naps som gör att du orkar arbeta eller festa hårt. Också sömnen ses ur ett effektivitetsperspektiv. Det visas av alla möjliga produkter som är förbundna med vakenhet och sömn. Öronproppar för att kunna sova, sovmasker, väckarklockor, snoozeknappar, dyra madrasser, energilampor, energidrycker. När sovandet prisas för att det är skönt att sova görs detta ofta med en biton av skuldmedvetenhet, det är lite som när vissa personer pratar om hur mycket de tycker om choklad (tänk på konstruktionen av en viss typ av kvinnlighet utifrån chokladdriften). Sovandet framställs som en lyx, trots att det är en av de få saker som är helt gratis (nåja).

Jag känner mig sällan så revolutionär som när jag sover på jobbet. Men när jag vaknar med den dimmiga blicken riktad upp mot den skarpa belysningen i taket, smygtittar jag sedan på mina kollegor. Jag torkar diskret bort lite dregel ur mungipan. Pinsamt. Såg jag patetisk ut där jag låg och sov? Snarkade jag? Sömnen är sällan elegant - om man inte ligger i silkeslakan och är kvinna med porslinshud eller man med bohemisk skäggstubb i reklamen för Hästens sängar. Det offentliga sovandet är inte tabu bara för att det är hotfullt. Att sova offentligt uppfattas också ofta som kroppsligt och generande, mer eller mindre på samma plan som en fis eller en rap. Somnar vi offentligt blir vi lite som dom (lodisarna) - kanske misstas vi för att vara ett fyllo eller utslagen. Man vill vara en anständig människa som har kontroll över sig själv. När vi sover poserar vi inte och säger inga smarta saker. Att sova uppfattas ofta som att vara blottad, att visa en sida av sig själv som andra helst inte ska se.

Den maktpolitiska sidan av sovandet är förstås svår att ignorera. Pöh, i det här sammanhanget är verkligen biopolitik och biomakt relevanta begrepp. De som har en bostad sover hemma och betalar vanligen en svindyr hyra för det lilla besväret. De som inte har en bostad sover där de kan. Det finns en rädsla för uteliggare som man kunde säga mycket om. Inte alla är välsingnade med rätten att sova. Som Copyriot antyder så anses uteliggaren vara ett störande element i staden (samtidigt som man ofta förbinder begreppet om storstad med just detta fenomen). Jag har hört folk jag känner prata om uteliggare på ett sätt som skulle göra Goebbels stolt. Staden som rum är klassmärkt på ett antal sätt. Detta är ett. Men tänk efter, varför uppfattas uteliggaren som sover så hotfull? Hans eller hennes sömn stör ju ingen - eller?

PS: Vet någon om det finns artiklar eller böcker som tangerar det här temat - kontakta mig eller skriv en kommentar nedan (jag har flera intressen av detta, de sömnaktivistiska, de politiska, de akademiska.).

3 February 2010

the dullest blog in the world

I am messing around with a text on boredom. My writing is no good. Faux-phenomenology, go to hell. I find a blog. It's great. It's called The dullest blog in the world and it is all but dull even though it tries hard to be just that. Sadly, there seem to be no new updates. The last entry is called "Closing a window" and goes like this: "A window was slightly open. I decided that I did not need it to continue to be so. I closed it and securing it using the window handles." A few years back, there is the entry, "My knee had a slight itch. I reached out my hand and scratched the knee in question. The itch was relieved and I was able to continue with my activities." and a few days before that, "I was standing quite near to a wall. I turned my attention towards it for a few moments. Having done this for several seconds I turned away from it and carried on doing something else." Fuck you Facebook stats ("bored @ work / went to lunch"). "I had a mug of coffee sitting on my desk. I reached out my hand and picked up the mug. I took a sip of coffee before returning the mug to it’s former position on my desk." Dammit, this guy's writing is everything I wish mine would be but what it will never become because apparently I am not bored enough and the simplicity knife is not sharp enough. "I was inside my house and decided that I would like to go outside for a while. I picked up my keys, opened the front door and stepped outside. I turned around and closed the door behind me." I mean, this almost has the effect of being moving. "I hadn’t written in my blog for a while. I turned on the computer and wrote a new entry. I clicked the ’submit’ button, thereby restarting my blog."

Stars of the lid - Music for nitrous oxide (1994)


Stars of the lid's Music for nitrous oxide is droning me through the night. It's 2:45. I still pretend to "work". The essence of the album: minimally floating drones, with added sounds that are alluring and mechanical at the same time. This could be called industrial music but having nothing much to do with the genre of industry. Stars of the lid lulls me into dreams of empty factories, greasy streets and flickering lights.

1 February 2010

Kreativiteten talar

Det är som vanligt. Jag har leidon på jobbet. Leidon! Den stora långtråkigheten och texten som rosslas fram, om ens det. Jag tänker på saker jag kan göra. - Lyssna på bruset i korridoren. - Ta fram yxan och hugga ner de där satans gnisslande trästolarna till tändstickor, molekyler och atomer. - hoppa ut genom fönstret (det är bara en våning). - Lyssna på Motörhead. - dricka en kopp kaffe, en till, ännu en, dricka kaffe tills händerna darrar och det svartnar för ögonen och hjärtat pickar. - Pröva hur många lager kläder det är materiellt möjligt att pälsa på sig. - Ringa ann-christine från sommarlägret på vischan 1988. - meditera på sin stol under rubriken ÖÖÖÖÖÖ!. - Driva fram spöken ur väggarna. - Äta choklad, äta andra saker. - skicka arga eller oanständiga mejl till vänner och bekanta och vilt främmande människor. - Be alla dra åt helvete. - Skita i det här och ta bussen till Kaarina, Raumo, Uleåborg. - Läsa Frege eller Russell. - Gå en runda kring kvarteret om det hjälper. - Kasta snöboll, bygga snögubbe. - Korka en whisky. - Titta på Rederiet på YouTube. - virka en grytlapp med älgmotiv (om man kunde) - Slå upp "Jugoslawischer Sozialismus" i Historisch-kritisches Wörtbuch des Marxismus. - Sova en stund, om man kunde. - Tänka på glada saker, blommor och sånt, ulliga djur, frid och harmoni. - Tillverka ett täcke av post-it lappar. - Rita en ko på ett papper. Rita en gris. Rita ett får. - Lyssna på sina lika frustrerade kollegor som utgjuter sig över sin tråkighet. - Gå hem.

29 January 2010

the super-duper limited edition

I'm completely at ease with downloading music. I don't need the material stuff that those mb:s are packaged in, I just want the music. I subscribe to the newsletter of indie/experimental music online record shop Boomkat because what they recommend tend to be music I am interested in. But what always baffles me about these newsletters are the glossy descriptions of packages and the emphasis on how tiny-tiny-tiny each edition is. I don't get it. Hand-painted postcards, modified microfilm boxes, bags, handmade sleeves - and only 100 copies so get yours now! These newsletters are often helpful in making me aware of new artists and exciting new releases but my god all that authenticity crap. My problem is not really the hand-painted postcards or whatever but more the tone in which these products are presented and merchandized. "Another strictly limited pressing." So what do these guys try to sell, really? Some goodies that will make your little elitist heart throb with gladness, so glad to have a strictly unique taste in music, handpainted postcards and all? I mean, why on earth are some editions of records "individually numbered"? You've just received copy nr. 18, oh the joy.

26 January 2010

"Klara ekonomiska fakta som företagsledningen har lätt att ta till sig."

"Psykiskt relaterade sjukdomar är numera den vanligaste orsaken till förtidspension. Välbefinnandet på arbetsplatserna blir därför en allt viktigare faktor för att hålla folk kvar i arbetslivet längre."

Läs de här meningarna tre gånger (ingress för paradartikel i dagens HBL) och säg mig: IS THIS FOR REAL?! Arbetsoförmåga kostar pengar. Vi har inte råd med deprimerade människor.

"- Att förbättra arbetsmiljön så att folk jobbar kvar längre är en stor utmaning, säger professor Matti Ylikoski på Arbetshälsoinstitutet."

Tror jag det.

"Med att ta i de mentala problemen i tid kunde man förlänga vars och ens aktiva tid i arbetslivet, påpekar han."

Det som får mig att nästan ramla av stolen här är formuleringarnas totala brist på ens lite fluff eller ens eufemismer kring cynismen. Nä, inte ens fluff. Deprimerade människor är väl harmlösa: det värsta de kan göra är att ligga samhället till last och med fiffigt ingenjörsmässigt och ekonomiskt (motivations-) tänkande ska vi nog dra dessa sjuklingar ur bädden också.

Herr Ylikoski säger att det numera t.o.m. finns unga personer under tretti "som inte klarar av de krav arbetslivet ställer." Ja, den här recessionen ger ju upphov till en smula stress förstås, och det är ju psykologiskt belastande.

"Också Arbetshälsoinstitutet hjälper till med råd för hur personalens välbefinnande kan förbättras. Enligt Ylikoski gäller det att minimera de skador stress ger upphov till genom att ta i problemen i tid. Man kan också genom kommunikation och utbildning förbättra individens möjlighet att handskas med stress. Bara på så sätt kan arbetslivets kvalitet och med den också produktiviteten förbättras.
- Intresset har börjat vakna hos företagen nu när de rent konkret ser vad de kan spara, säger Ylikoski."

Vad ska man säga? Det är en helt löjlig fråga men herregud, för vem/vad jobbar vi egentligen?

Det är inte så att företags konkreta åtgärder (som nämns i artikeln) behöver vara korrupta. Men det tänkande som kommer till uttryck i artikeln är genomruttet. (Det konstiga är ju också att ingen särskild tar ansvar för perspektivet eller att några kritiska frågor ställs. Allt verkar vara helt i sin ordning. Det är ju bra, tänker man kanske, att företagen tycks ta sitt ansvar när siffrorna gör dem påminda om problemen.)

Symptomatiskt är också att företagsmänniskor i artikeln hänvisar till "system" och "modeller" som ska borga för trivsel på jobbet. Det som är ganska skrämmande här är hur problem individualiseras och slits från sitt sammanhang. Visst, det finns en vag medvetenhet om att folks reaktion på recessionen är rädsla och osäkerhet och t.o.m. en känsla av dåligt samvete oavsett om man har ett jobb eller inte. Men de som kommer med sådana här påståenden om depressionens kostsamhet tycks vara helt fast i föreställningen att depression är "bara" en psykologisk tic hos svaga människor och att det absolut inte handlar om ett symptom som måste ses i relation till övergripande strukturer, förhållningssätt och mönster. Att det år 2008 är 38 000 människor som förtidspensionerats p.g.a. depression är en siffra som borde tala för sig själv men är det bara företagens produktivitet och vinst som man är intresserad av så är det klart att det är som att prata med stenar.

EDIT: I dagens (26.1) HBL ingår en ledare som ett lite annat språk än artikeln i gårdagens blad. Där betonas att den tragedi en depression innebär inte kan mätas i pengar. Men det är intressant att den här synen på arbete framhålls:

"Hur man än vänder på saken så är orsaken till att vi arbetar att vi får en lön som vi bekostar våra liv med. För den lönen gör vi en insats för vår arbetsgivare som i den bästa av världar ser till att förhållandena är så drägliga att vi gärna gör vår insats så att det på bästa sätt gagnar företaget och samhället." Är konsekvensen av den här bilden - vilket antyds - att frågeställningen väsentligen ändå handlar om att företagen behöver välmående anställda? Det intressanta i citatet här är att man tänker att vi primärt arbetar för lön och att arbetsförhållanden - hör arbetets meningsfullhet dit? - blir något som företaget i bästa fall bryr sig om, om inte annat så för att det är bra att ha icke-deprimerade anställda. Att vi får lön för våra jobb är förstås ett faktum. Hur det exakt ska förstås - om det som Björkqvist säger är det som sist och slutligen får oss att jobba - är en annan, och svårare fråga. Själv tror jag att det finns något lite skumt i citatet och det är att "drägliga förhållanden" ändå ses ur ett motivationsperspektiv här "att vi gärna gör vår insats" - och inte ur perspektivet "vilken värld skapas ur arbete och vad betyder det att leva i den världen?".

Men det här är svåra frågor, tycker jag.

24 January 2010

Aldrig fucka upp: Soul for sale.

I en miniartikel i Husis uttalar sig en man som jobbar på en arbetskraftsbyrå i Helsingfors. Han låter krass men beklagande. I den arbetssökarvärld som han beskriver verkar det viktigaste vara att man är villig att arbeta - att man är villig att arbeta under vilka arbetsförhållanden som helst (säger han inte explicit men jag säger det). Ja tyvärr måste du jobba för tre med att designa vårt nya toalettpappermönster här på ToiLetManagement men DU HAR JU ETT JOBB och se för guds skull till att haka dig fast vid det med näbbar och klor. Har du ett jobb har du ditt på det torra och då finns det ingen plats att knota när tusenden står på kö för jobbet som idag, just nu, är ditt.

I synnerhet är det viktigt att man är en aktiv person. När det inte finns så många jobb på marknaden gäller det att visa att man är aktiv och att man inte är en latmask som hellre dricker öl än skriver en ny version av sin CV. Finns det luckor i CV:n ser det suspekt ut - "arbetsgivaren kan tro att man har andra problem" och då har företagen ett fullgott skäl att inte köpa dig, nej vad säger jag, köpa din arbetskraft. (psst: man ska inte ha andra problem.) Spelet är hårt, säger arbetsbyråtypen. Man ska visa sin personlighet och kompetens kommer ibland i andra hand, säger han vidare. Man ska bevisa något. "Det gäller att kunna sälja sig själv." I klartext: det här öppnar upp för psykologiskt mumbo-jumbo, moralism och godtycke. (När vissa filosofer tycker att det är så moraliskt och fint med karaktärens återkomst, narrativitet och sånt kan man bläddra lite i den socioekonomiska kontexten för att påminna sig om vilken roll det har att du har "karaktär" och dygder.) Ett karaktäristiskt exempel är hur arbetsbyråmannen pratar om akademiker som får "svälja sin stolthet" genom att ta ett städjobb. Den här beskrivningen passar hand i handske med tanken om den arbetsvilliga karaktären. Arbetsspråket moraliseras.

Lägg märke till hur "arbetsgivaren" liksom får ett magiskt skimmer över sig. Arbetsgivaren, lika mystiskt beslöjad, onåbar och mystisk som gud fader själv. Det gäller att skapa sig ett fläckfritt liv och inte fucka upp så att arbetsgivarna tycker att du verkar vara en redbar och förtroendeingivande person som passar för deras företag. (Jämför Kafkas stackare till lantmätare som irrar omkring på jakt efter sina arbetsgivare i Slottet.)

Men ofta räcker det inte, säger samma man, att man är aktiv. Man måste ofta ha kontakter för att få jobb. Vad det här betyder i klarspråk är väl: klassamhället radikaliseras, dom som känner folk får jobb, för andra betyder kompetens inte så mycket.

Det här arbetssökarklimatet skapar två saker. Det föder ojämlikhet och godtycke. Och det skapar självupptagna assholes som har "personlighet" och som är beredda att vara aktiva och offra sig för vad som helst så länge det ger en ny post på CV:n.

ps.: nedstamp i samtiden: "Arbetsgruppen som funderar på så kallade mjuka åtgärder om hur vi skall trivas bättre på jobbet möts imorgon och på söndag. Den leds av Jukka Ahtela, direktör vid Finlands Näringsliv EK." Vill vi ens veta vad dom hårda åtgärderna står för?

23 January 2010

Ezekiel Honig & Morgan Packard - Morning Migration (2005)


Morning migration by Ezekiel Honig & Morgan Packard is a really quiet record. I sit at my parent's house on a day of glistering sunshine and listen to it and the sounds blend in with bad tv on too loud volume, the lumbering of dishes and rustling newspapers. Lots of artists make this kind of music. Even though Honig & Packard's album is not revolutionary in any sense, it is a small gem of slow-pacing, wintry exploration of hushed electronic music bordering on ambient. This music takes me places but I don't know exactly where. There's the dreamy droning on "billow", the repetation of a phrase (on a gorgeous-sounding synthesized trumpet) played on "White on white", the rhodes melody of "Planting broken branches pt. 1" and the hypnotically pulsating sounds of "a take of suggestions pt. 2".

I like this record because it is not flashy, it is not overly melancholy, or overly anything. That doesn't mean the music is bland or full of compromises. It's not music that grabs you by the hair. It reveals itself if you pay close attention to it. And for me that took a while, but that's how it is (with me).
It's a stupid reference born out of the name of one track, but this could be what suprematist music could sound like. White on white.

Spökskrivardebatten.

Nej, jag har inte läst Stieg Larsson (jag tror jag har läst en bok av den sexismomskrivne stig larsson) och inte har jag sett filmerna heller. Men debatten om den eventuella spökskrivningen av Millenniumtrilogin är intressant. Det verkar vara en väldigt upprörande sak om Larsson verkligen inte hade skrivit sina böcker själv (utan att han hade plitat något slags synopsis). Linda Skugge skriver småironiskt på Newsmill att var och varannan människa i dagens marknadsdrivna skrivvärld hyr in en spökskrivare - eller spökskriver själv - och att den uppburne författaren därmed kan ägna sig åt viktigare saker som shopping och marknadsföring.

Det som är lite lustigt med det här är ju den ironi som hela grejen uppenbarar. Larssons böcker är invävda i en miljonkronorsindustri. Det är inte oväsentligt att Larsson presenteras i artikel efter artikel som världens näst mest säljande författare (2008) och att annan fakta kring böckernas försäljning presenteras i hisnande siffror.

Vad handlar då uppbragdheten om? Karln tjänade en rejäl hacka på sina alster. Men mitt i allt detta kommer nu idéer om "ärligt arbete", yrkesidentitet och professionell stolthet in i bilden. Det är på något sätt typiskt att föreställningar om ärligt arbete ofta på ett närmast aggressivt sätt förs fram i sammanhang där marknadstänkande och -retorik är särskilt påfallande, som i litteraturbusinessen. (Det här är inte ett kvalitetsomdöme om Larssons böcker - jag har ju inte läst dem.)

Kanske detta skjuter förbi målet. Men jag undrar om de som blir sura över att Larsson anklagas för att inte ha skrivit sina böcker själv är samma människor som anklagar kritiker för elitism om de ifrågasätter att Larssons filmer guldbaggenomineras. En tanke bara.

För den här funderingen är det mindre intressant om Larsson verkligen skrev böckerna själv. Det intressanta är vad diskussionen om spökskrivande visar om inställningar till skrivande, böcker, deckargenren och marknadskrafter. Man kan väl åtminstone säga att den här diskussionen uppvisar något slags angst kring vad det är att en text har "kvalitet". Intressant nog verkar det ju lockande att tänka att den egenhändigt ihopplitade texten har "mera litterära kvaliteter" och att det därför tycks bli intressant att analysera Larssons texter för att spåra personliga egenheter. Nu verkar det blir nästan panikartat viktigt att texten är "ren" - att ingen utomstående har blandat sig i och att t.ex. förlagspersonal eller andra bara har bidragit med externa saker. Istället för att diskutera texternas litterära kvaliteter diskuteras författarens karaktär. Däremot finns det ingen större diskussion om vad de här frågorna egentligen handlar om och vad som står på spel.

Intressant i sammanhanget är för övrigt att ringdansen kring frågorna om Larsson var en bra journalist eller om han skrev själv handlar om pengar, dvs. om en arvsstrid.

Och finns det någon liten ambivalens i t.ex. det här stycket:

"Stieg arbetade som nyhetsgrafiker på TT-bild och gjorde kartor, diagram, staplar och ibland teckningar och karikatyrer. Han var utomordentligt skicklig och produktiv, styckeförsäljningen av hans grafik drog in flera miljoner kronor till TT.
Före min tid på avdelningen hade Stieg inte skrivit särskilt mycket, men jag uppmuntrade honom eftersom hans artiklar alltid publicerades i 20 till 40 tidningar. Eftersom reportagen såldes till styckepris kunde en text med bilder dra in 20 000 kronor och bara ha kostat portot och fotokopiorna."

Det är förstås uppenbart att den här debatten handlar om många saker samtidigt. Det handlar ju också om människor som är irriterade att en person förtalas. Men min reflektion här har att göra med hur det ska förstås att "spökskriveriet" uppfattas just som förtal.

21 January 2010

Jesus och det elektroniska nätet

För inte så länge sedan ondgjorde jag mig över kulturskymningsfilosofer. Idag påminns jag om hur det kan låta när en filosof blir riktigt begeistrad. Här är den mest vrickat utopistiska beskrivning av vad Ranelid kallar det elektroniska nätet jag någonsin läst - och någonsin kommer att läsa. Religionsfilosofen Caputo skriver om internätets fantastiska immaterialitet, lyriskt bejublande det vidunderliga musklicket som kan transportera oss vart som helst ("från kontinent till kontinent"):

"We have divined a way to mime the angels who intervened to spring the apostles Peter and Paul from jail (Acts 5: 19; 12: 7) and to render our bodies into ethereal wisps that pass through the solid substance of walls like the risen Jesus visiting the frightened disciples. The old debate between mind and matter is fast becoming as antiquated as a debate about the relative merits of various sorts of fountain pens."

(Hans poäng är de facto ännu bisarrare men det tänker jag inte gå in på.) Det intressanta med det här är att hans beskrivning känns lika antikverad som en hyllningstext till Spinning Jenny eller lokomotivet. Det konstiga är att texten är skriven för nio år sedan men ändå känns hela perspektivet otroligt ... gammalt.

19 January 2010

Hypostasörat?

Det är intressant att få insikt i windows words språkuniversum. När jag skriver "om att" autokorrigeras det ibland till det som enligt word är den troliga betydelsen, "o matt". När använde du senaste frasen "O Matt...!" på engelska (eller annat språk?)? När jag ska skriva riktigt fint, "hypostasera" (uppfatta som själfständig verklighet, morons) - rättar mig word genast; hypostasörats. Jag försöker föreställa mig ett hypostasöra. Det låter läskigt. Vi lämnar det, tycker jag.

18 January 2010

Kulturskymnning?

"bright lights/drinking bars/movie houses of Berlin - a flight of images, a flight from revolution and from death." blablabla.
Jag sitter som vanligt på jobbet och eldar upp mig över enerverande filosofigubbs.
Dagens irritationsmoment är denna ständiga KULTURSKYMNING som filosofer gottar sig så mycket åt. Också de filosofer som säger sig vara kritiska mot "romantiskt tänkande". Tidigare kulturer stod för kollektivt tänkande (är det bra eller??), frodande små näringar och yrken, enhetskultur, arbete som står i relation till ett större meningssammanhang och en allmän harmoni och enhetlighet. Nu präglas kulturen av splittring, ytlighet, alienation, identitetslöshet, dåligt identitetssökande, likgiltighet, yta, konsumism - och likriktadhet. Eller ska vi uttrycka det så här kanske: "Traditioner skapar kontinuitet i tillvaron, men den sortens kontinuitet är just det som vi mer och mer har tappat bort genom moderniteten. Den rådande normen är den ohämmade pluralismen."
Filosofen (eller den filosofiska författaren) är naturligtvis den som vet de här sakerna bäst och han är den enda som kan rita upp DEN STORA BILDEN (för han har ju sina begrepp). "Jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogsvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse." Jaha, det var ju fint. "Idag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensamlikgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma stora lidelse." Nämen usch!
Jag är så in i helvete trött på gnälliga filosofer som jämrar sig över tidsandan och som tröstar sig med Aristoteles och att man tänkte vidunderligt klart under ANTIKEN. - För man hade så klart utmejslade BEGREPP då!!! Jag är fed up på filosofer som ska ge en "diagnos över tidsandan", en översiktlig bild och ett litet ödmjukt positivt förslag över hur allt kan ställas till rätta (jo: LÄS ARISTOTELES/LÄS PLATON/revitalisera dygderna/revitalisera narrativitet osv. osv. osv..). Ofta finns det en och annan poäng i de här kulturskymningsanalyserna men det som stör mig mest med dem är att de är så jädrans självgoda (som filosof har man ju tänkt på allt det där).
Men vet du vad jag är mest trött på? Det där förbannade hantverket som ska åberopas hela tiden som modellen för ett verklighetsnära, hederligt och o-alienerat liv. Och är det inte hantverk så är det kroppsarbete och är det inte kroppsarbete så är det jordbruk och bondskor och jordens tysta rop.
Och så är jag trött på att själv slira in i de här förbannade spåren själv - hela fucking tiden.
Over & out.

17 January 2010

new blog

I started a film diary blog. The purpose of it is to pay more attention to the films I watch. I tend to be too much of an imbecile viewer. I don't like that. I hope this may help a little. It also a way to get some writing practice.

15 January 2010

Molina and Johnson


I put the cosmic stability of the universe to test by not deserting my bed until 1 pm. I do nothing. I should work but I don't. I should sort things out but I don't. Too much to do. Outise: furry landscapes, deep-blue afternoon. This is the kind of day I want to listen to Jason Molina and Will Johnson. They have made an album together this year, Molina and Johnson. Some of the music they have made in various projects belong to things I return to over and over again. Molina's solo records are starkly beautiful and so is his work as Songs:Ohia, especially the stripped-down Lioness. Will Johnson made a gorgeous album under his own name, Vultures await, where he accomplished a classic, yet captivating sound. He has also made two albums under the moniker South san gabriel that have a hard-to-pin-down hazy, late-night quality. Plus good lyrics. Another chapter is the more upbeat indie-rock (magnolia electric co., Centro-matic) both Molina & Johnson have been dappling with along the years. I can't say I'm a fan of that. Their collaboration carves out a space for sparser material. That looks promising. But even though this is the kind of record I would normally like, I am disappointed (which is yet another proof that it is hard to like some "kind" of music). Right from the start, Molina's & Johnson's record album fail to engage me. There's no magic, no energy, no tension, no struggle in the music. I know it's supposed to sound "earthy", but even, as on the scratchy sounding "all gone, all gone", when a singing saw / theremin (?) is thrown in, the result is contrived and boring, even a bit silly. I'm sorry, but this album mostly sounds so uninspired even though all songs are conventionally pretty - and that's a major problem. Too pretty. Sometimes it works ("in the avalon/little killer"), but those moments are rare. This is like a blue-print of how Molina & Johnson are supposed to sound at their most quiet. There are some good elements, but the songs don't take off. A few songs are surprisingly sentimental - and I try hard to see whether it is tongue-in-cheek or not (like "each star marks a day" with a weeping steel pedal and dirgey lyric). I mean, hell, some of these song could be played over the ending of a sugar-coated, faux-indie romantic movie. Sadly, Molina and Johnson sounds just like the story about how this record was made, two guys making music in 'home base', Texas, drinking, smoking, shooting BB guns. No thanks, me no like cuddly buddy music. Like one reviewer sourly put it, these guys sound like investment bankers. It's not bad, but what it lacks is a real sense of curiosity and experimentation.

13 January 2010

insomnia II

6:30 kvar till uppstigning. Det pirrar i foten. Musklerna säger knaks, knaks. magen kluckar. Kudden är hård som en sten. Rummet drar sig inåt och utåt. Från ett hörn i rummet låter elementet som en hord grodor. I detta hörn är min säng. Grodorna flåsar mig i örat. Jag tänker på dammar och grodor och slemögon. 6:15 kvar till uppstigning. Det är nu jag börjar tänka att fan jag borde göra något annat men vad skulle jag göra då bli guldsmed dagistant brandman marknadsförare optiker (som Spinoza) numismatiker runtydare svetsare astronom gåsfarmare grisfarmare nyckelharpist godisförsäljare lots försäkringsagent detektiv naturstigsguide arbetsledare. man måste ju försörja sig och få det att gå runt osv. och egentligen vill jag inte gör nåt alls för hela världen är dynga. Jag tänker det här går åt helvete allt går åt helvete. jag kan ingenting. 6:00 till uppstigning. Imorgon ska jag lämna böckerna till biblioteket. jag ska betala lpa-avgiften. jag ska kopiera det där kapitlet. jag ska söka konferenser att gå på. jag ska betala hyran. jag ska läsa crawfordkapitlet färdigt. herregud jag har glömt något. JAG HAR GLÖMT NÅT JAG VET INTE VAD DET ÄR!!! 5:45 till uppstigning. Grodorna kväker. täcket rasslar. jag andas. 5:30 till uppstigning. perkele vittu perkele VITTU. 5:20 till uppstigande. jag kan gå upp och göra saker. jag kan skriva en text. jag kan lyssna på en grammofonskiva på hög eller låg volym. jag kan se på text-tv så att hela rummet blir rött och blått och gult. vädret i kuopio och tammerfors och uleåborg. manchester U förlorar mot arsenal och chelsea vinner på bortaplan mot manchester C. jag kan sortera strumpor enligt färg och storlek. jag kan skriva en sonett till Carl Gustav. jag kan gå ut med soporna. jag kan titta på stjärnorna jag kan laga en omelett. 5:00 till uppstigning. räknar till tio, räknar till hundra, räknar till tusen. 4:55 vad är det som är problemet med Marx' värdeteori - egentligen? 4:45 svettas och våndas. 4:40 minns den där gången jo du vet ja jag vet.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att hämta kaffe. Efter att trefjärdedelar är urdrucket inser jag att jag dricker varmt diskmedel. Någon avsåg att diska termosen.

12 January 2010

det lönar sig (som vanligt).

"När man är snäll mot andra aktiverar man ett njutningscentrum i hjärnan som ger samma effekter som narkotika, sex och god mat. Jag kan också tänka mig att man kan få fysiska fördelar, eftersom välbefinnandet blir ett motgift mot stress och stressrelaterade sjukdomar, säger Stefan Einhorn."

10 January 2010

Where the wild things are (2009)


I was eagerly looking forward to seeing Where the wild things are. I was not disappointed. The audience was a mix of kids with their parents and ... somewhat older kids. Where the wild things are is not brilliant in one sense. It was brilliant in every sense. We are familiar with Spike Jonze's tender surrealism from Being John Malcovitch. This is a similarly gorgeous disorientation of neurotic imagination. The film opens with scenes of Max, nine years old, building a snow igloo. A series of events follow, involving careless siblings, a well-meaning but absent mother, and a growling, furious kid. Max runs away. He runs away to another world, where he meets a pack of clumsy, hairy beasts. The world of the beasts turn out to be no less problematic than the ordinary world.

Jonze's film is a moving exploration of being afraid of losing the ones with whom we are close. Max, the main character, the child, embodies our desire to fix things, to make everything OK, to try to eliminate conflicts that we know are perhaps insoluble. In contrast to another reviewer (from HBL) I would not say that Where the wild things are portrays fear in too unspecific way. The point is rather that fear often takes that form (which means different things). You don't need explanations - an absent father/specific conflicts - to understand Max's predicament. This is the naked grappling with other people. Jonze has a good eye for small-mindedness and pathetic self-indulgence - but also for the infinite sadness of helplessness.

Stylistically, Jonze has created a very original world. The images are robust and dreamy at the same time. The monsters he has created are treated with due seriousness (they are not some 3D gag for young & adult kids). Of course, the film has many things in common with other US indie movies of the 00's. Sun-drenched, glowing cinematography, a certain way of augmenting the narrative with whimsy&sad music, the slow pace, deadpan acting (the kid! claire fischer!). But Where the wild things are is not good because it is cute (but it is). It is good because it is a simple, but not sugary, film about very difficult things.