algoritmer och elektroniska kulturtjänster

I dagens SvD finns en intressant artikel om hur vår vardag, i synnerhet vår kulturvardag, i allt större utsträckning styrs av algoritmbaserade urval som olika hemsidor/appar/program erbjuder. 

–Kvalitativt sett är det ofta jättebra rekommendationer. Men ur en kulturpedagogisk synvinkel ger de oss bara godis och det gör oss dummare. Jag tycker att så många som möjligt ska exponeras för så mycket kvalitativ kultur som möjligt, inte bara det som redan intresserar dem, säger Thore Husfeldt, algoritmforskare vid Lunds universitet.

Det ligger något i att sådana här rekommendera-program bidrar till en väldigt självcentrerad form av kultur. Kultur som konsumtion: köp detta och du kanske också vill ha DEN HÄR LYXBOXEN!! Jag har dubbla känslor inför fenomen som Last.fm, som bygger på just denna form av generering av musikrekommendationer, som sedan samlas ihop till en radiokanal som kan strömmas. Å ena sidan samlar sidan ihop artister vars likhet består i att människor som lyssnar mycket på x också lyssnar mycket på y. Last.fm bygger alltså på mönster i lyssnandet hos olika människor. Här finns en koppling till hur man kan lära sig av sina vänner. Jag har vissa vänner och bekanta som jag brukar antasta med frågor om vad de lyssnar på för tillfället - för att jag vet att de alltid har intressanta saker i lurarna och dessutom är det roligt att höra vad de har att säga om musiken. Risken med last.fms algoritmsystem är att det bidrar till ett sätt att förhålla sig som i och för sig inte egentligen beror på teknik, utan som har att göra med olika roller som kultur kan spela. Jag tänker på hur musik kan förvandlas till stämningar som man vill befinna sig i (jag frestas tyvärr ibland av detta sätt att tänka), eller musik som en form av nischat, specialiserat utforskande som kan förfinas utifrån närmast vetenskapliga anspråk på översiktlighet och noggrannhet (det går snabbt att bilda sig en ytligt bred bild av vilken scen som helst, "bilda sig en uppfattning" genom att strömma något). Det som jag ibland upplever när jag ägnar mig åt att läsa om musik på nätet, eller aktivt försöker hitta ny musik på nätet, är en känsla av tristess. Allt är tillgängligt - det finns miljoner saker att lyssna på - det finns ingenting att överraskas av, slås av osv. Att prata med vänner om musik är annorlunda än att klicka sig vidare genom ett algoritmsystem. Algoritmerna berättar inte om hur musik kan drabba en på olika sätt, det säger inte saker som: du kanske inte genast kommer att gilla det här, men försök en gång till.... Ingen maskin i världen (som sorterar dig efter mer eller mindre suspekta kriterier som kön, ålder, musikprofil, lyssnarhistorik bla bla) kommer att kunna säga: jag gissar att DU kommer att tycka att det här är bra. --- Och samtidigt har jag genom alla de här programmen hittat fram till saker som jag kanske inte fått tassarna på annars.

Det som är mest oroande med de här algoritmerna är ju de ekonomiska sammanhang de lever i och på och genom, och den förändring som dessa sammanhang bidrar till. Om detta skriver Fredrik Edin på sin fina blogg Skumrask [läst den]. Bloggposten är en bra översikt över begreppet spotifiering. En aspekt av dessa produkter är att de skapar en känsla av att "veta precis vem du är" och att om du betalar en och annan slant till så kommer programmet att veta vem du är med ännu större noggrannhet (last.fm har allt mera förändrats åt detta håll - det har blivit allt mer kommersialiserat). En bra iakttagelse som Edin gör att den här typen av tjänster ofta är kostnadsbelagda på ett otroligt förvirrande sätt; man köper ett abonnemang med ett antal krångliga paragrafer där det ofta är mycket oklart exakt vad det är man betalar för (håll er borta från monstret emusic). Enligt marknadsföringen betalar man så klart för en enklare åtkomst (just one click). --- Och det som är verkligt oroande här i algoritm- och tjänsteträsket är så klart att 'välja' blir nyckelordet och att 'kunna välja' blir beroende av en mängd olika villkor för tillgång till tjänster och produkter. På ett plan skapas en bild av översiktlighet och obegränsad tillgång - på ett annat plan: en rörig värld av teknik, konkurrerande teknik, copyright-labyrinter, försäljning av olika matematiska och andra lösningar.

... Sedan är det kul att a) det finns algoritmforskare som b) undersöker kulturlivet och som c) heter Thore. Jag håller dock inte med om att vi behöver "utsättas" för så mycket kultur som möjligt. Vad är detta för perspektiv på litteratur/film/musik? Däremot instämmer jag i en oro över en värld där man ges enkla redskap för att mejsla ut "vad man är intresserad av" som gör ens upptäcktsfärder både förutsägbara - och ekonomiskt vinstbringande.

ett banalt inlägg om piratdjungeln

M Lindman är inte rustad med en ängels tålamod.

Detta blir speciellt tydligt i samband med strulande teknik. I flera år har jag förundrat mig över den sk. torrenttekniken. När jag frågat bekanta om den har det ofta sagts att det är hur enkelt som helst, tryck DOWNLOAD. En barnlek, no probs. Det får mig att känna mig som en idiot. Jag är inte den mest tekniskt kompetenta människan på klotet. Trots detta blir jag lite nedslagen av mina erfarenheter av att fördjupa mig i piratism såsom den ser ut år 2011. Napster förstod jag, liknande tjänster också, tills folk övergav dem (eller att vissa av dem ryktades "skada din dator"). Nu är jag vilse.

Jag har inget problem med att betala för musik och filmer - det gör jag i olika former, mera och mindre vettiga (ja, jag använder Spotify även om jag vet att det är problematiskt på ett antal sätt). Det är OK att musiker ska kunna ägna sig åt musik som ett yrke (det finns olika invändningar mot detta sätt att argumentera - jag vet). Men ibland vill jag ha lite ovanligare saker som jag inte känner till tillräckligt väl för att kontakta skivbolaget i Ungern, Memphis eller Osaka, eller för att betala en dyr peng för att få en eventuellt intressant LP distribuerad ända hit. En blandning av lathet, bekvämlighet, otålighet, begränsade ekonomiska resurser - och en nyfikenhet på musik som naturligtvis på olika sätt konstitueras av olika tekniska möjligheter och omöjligheter. Lyxproblem.

Okej. Då försöker jag ladda ner. 1. Installera torrentklient. Något program dansar ner på skrivbordet och gör sig genast ytterst påfallande. Jag blir orolig och undrar om jag valt rätt klient. 2. Försöker hitta en fil. Tusen resultat. 3. Orienterar mig bland VIRUSVIRUSVIRUSACHTUNGFARA!DANGER!, pornografiska pop-ups (RussianGirls4U), mystiska återvändsgränder, tomma sidor, enträget blinkande fönster, något som börjar ladda men som inte leder någon vart. 4. Sådär håller jag på ett tag, medan min arsenal av fula ord ökar exponentiellt. 5. Jag tänker att jag ger fan i den här skiten, jag vill trots allt ha en dator imorgon också. Det är något som jag inte verkar fatta, men jag vet inte vad, kanske är det flera saker, kanske är det en fråga om vana, uthållighet, tålamod - men det får vara just nu. 6. Efterarbete: rensa bort onödiga program man fått "på köpet", på ytnivå, i Kontrollpanelen, i webbläsaren. Jag ber till Gud att allt är borta nu. Det är frustrerande att hitta spåren av skumma program och filer. (Och så börjar jag fundera kring den otäcka mängden bilder och metaforer som lätt anmäler sig här, främmande programvara, rensa bort)

Kanske är det någon mystisk knapp man kan trycka på som gör det hela fullständigt enkelt. Jag har inte hittat den knappen.

SLUTSATS: Jag vill ha klara gränssnitt. Kaos gör mig neurotisk - och sur. Jag vill inte få erbjudanden om att köpa en universitetsexamen, äta-allt-man-kan eller förlänga mitt könsorgan när jag ägnar mig åt att söka musik. Är detta en utopi? Är detta skumt? Är mängden reklam, icke-platser, förvirring, något som man helt enkelt måste acceptera och som man kan lära sig att bortse ifrån, klick/klick/klick? Vad kan man egentligen kräva om man vill ladda ner saker gratis? (Att uppmärksamhet är konstituerad av historiskt specifika situationer och av olika former av teknologi är något som just här slår mig som fullständigt uppenbart.)

SLUTORD: Jag drömmer med jämna mellanrum mardrömmar som går ut på att min dator, som på något sätt också, i drömmen, är en förlängning av min kropp och mitt medvetande, drabbas av något extremt virus som gör att fönster multipliceras i oändlighet och att jag inte får något stopp på det. Jag ska nog inte se fler filmer av Cronnenberg.
SLUTORD: Jag blir luddit.

EDIT: Efter lite hjälp från omvärlden vet jag mer om vilka knappar som ska tryckas på. Tack!

David Toop - Ocean of sound

Jag kan inte säga att jag är någon expert på David Toops musikproduktion. Men efter att ha läst hans bok Ocean of sound kommer jag att lyssna mera. Man kan beskriva Ocean of sound på flera sätt. Toop ger en personlig översikt över en myllrande tradition kring avant-garde- och ambientmusik. Men boken är mycket mer än kanoniserande och namedroppande. Toops text behandlar egentligen snarare hur vi lever med ljud och teknik. Han beskriver musikens potential som ett utforskande av olika världar. På bakpärmen jämförs Toops bok med William Gibsons Neuromancer. Denna cyberpunkklassiker nämns också på flera ställen i boken. Parallellen är inte långsökt. Toops bok har både element av den bästa formen av science fiction (som studerar erfarenhets- och förståelsehorisonter) men den intar också ett slags antropologiskt perspektiv på ljud. Det finns saker i hur Toop gestaltar saker som ibland får mig att undra om han går in i kulturessentialism och sentimental mysticism. Men när en sådan oro smyger sig på upplöses den snart genom att Toop exempelvis pekar på olika, ofta motstridiga, sätt att förhålla sig till naturen, teknik eller "autenticitet". Visst, Toop skriver om relationen mellan ljud i musikskapande och "naturliga" ljud. Men Toops poäng är att det inte finns något sådant som en absolut gräns mellan skapade ljud och "naturliga ljud". Detta belyses genom exempel på eget och andras musikskapande, men också genom olika förhållningssätt till ljud i livsvärlden (ett längre segment i boken består av en fascinerande beskrivning av hur Toop reser i Amazonas för att spela in olika slags ljud där). När man läser Toop är det /för det allra mesta/ omöjligt att sortera honom i ett New Age-fack. Däremot spårar han ett slags korsande av new age-rörelsens föreställning om meditationsmusik och en avant-gardemusikens ambient. En del av de scener han skriver om är på utdöende (the chill-out room?) och blir än mer intressanta att läsa om.

Toop är, som många andra författare, som sämst när han blir profetisk och börjar yra om informationssamhället och internet (boken skrevs i mitten av nittiotalet och gudarna må veta att det märks). Men dessa passager kan man ju låta bli att fästa sig allt för mycket vid. En fråga som inte reds ut tillräckligt är hur Toop egentligen förhåller sig till idén om musik som eskapism. Ibland är han mycket kritisk mot en sådan bild - men i andra passager talar han på ett sätt som motsvarar ett sådant tänkande ("vår tids behov" etc.).

Mest av allt uppskattar jag David Toop för hans sätt att skriva. Texten är helt renons på snobbigt docerande. Helt enkelt: han är inte den typ av författare som genom abstrakt fluff försöker sälja sig själv/dig som smart. Dessutom uppvisar boken en ganska befriande avsaknad av käbblande polemik. Toop satsar istället på ett direkt tilltal. På det här sättet blir boken aldrig klinisk eller akademisk, men inte heller blir han kladdigt känslomässig (det finns några undantag, men de är rätt få). Toop är bra på att sätta saker i sitt sammanhang utan att texten förfaller till normativ, linjär historieskrivning. Ett återkommande tema är vad "muzak" egentligen betyder. Toop är en orädd skribent. Han skriver om musik på ett personligt sätt - något jag saknat hos många skribenter som skriver om den här typen av musik. Men det personliga handlar inte om att Toop skulle framhålla sig själv den hypersensible lyssnaren som står i kontakt med hemliga världar av ljud (även om det är en beskrivning av musik som han på olika sätt tar i tu med). Toops teknik är, bland annat, att beskriva, med ett slags saklighetens poesi, det han hör och olika associationer kring det.

Dub music is like a long echo delay, looping through time. Regenerating every few years, sometimes so quiet that only a disciple could hear, sometime shatteringly loud, dub unpicks music in the commercial sphere. Spreading out a song or a groove over a vast landscape of peaks and deep trenches, extending hooks and beats to vanishing point, dub creates new maps of time, intangible sound sculptures, sacred sites, balm and shock for mind, body and spirit.

I boken ingår också en mängd intervjuer med olika typer av musikskapande människor. Han pratar bl.a. med David Lynch, Ralf Hütter, Jon Hassell, Brian Eno, Aphex Twin och Sun Ra. Här får man bl.a. av en New Age-musicerande tysk hör att New Age inte låter sig översättas till tyska för att det skulle låta så fascistiskt.

Ocean of sound kom ut 1995. Doktorn ordinerar dig att läsa den.

Raymond Scott: Manhattan research inc.

Minns ni de där otäcka scenerna i A clockwork orange, på mjölkbaren, där det spelades kusliga elektroniska kitschversioner av typ Beethoven? Det är vad jag kommer att tänka på när jag börjar lyssna på en CD-utgåva med Raymond Scotts elektroniska experiment och, öhem, reklamjinglar. När han inte gjorde elektroniska landvinningar i ljudlabbet jobbade Scott som pianist, bandledare och kompositör. Han var mycket känd, bl.a. från TV. Hans musik finns i många tecknade filmer. Förutom att nyttja samtida elektronisk apparatur skapade han också egna instrument och mojänger (han påstår att det var han som uppfann den första polyfona sequencern). Manhattan research inc. var hans företag.
Det skojigaste i jinglarna är att höra hur "vetenskapligt" allt är. Tvättmedel, t.ex.
Att lyssna på de här grejorna är verkligen en konstig upplevelse, och jag är helt säker på att de som odlar flippad nostalgi genom att gräva i BBC:s arkiv (se: skivbolaget Ghost box) också lyssnat ett varv genom Raymond Scotts produktion. (Jag är inte klar över om det finns några amerikanska motsvarigheter till den här brittiska riktningen.)
Men det här var nytt för mig.

om anonymitet

För ett par dagar sedan hade jag en bra diskussion med kloka människor om anonymitet på internet. Det tvingade mig att tänka igenom varför den här bloggen har varit anonym och vilka problem som kan finnas med det. Anonymitet innebär många risker och fällor, men också en del saker som, enligt min mening, talar för den. För min egen del har jag tyckt att det har varit bra att skriva utan att genast bli associerad med ett visst namn, som i sin tur för många kommer att kopplas ihop med ett visst kön, lastat med idéer om vilken bäring kön har på vad som sägs. (Det finns ingen nödvändighet, dock, men i det här avseendet är jag svartsynt.) Att skriva anonymt har för mig inneburit ett slags frizon från saker som är och har varit jobbiga i det icke-virtuella livet - att t.ex. hemfalla åt, eller tvingas till, att prata på ett visst sätt för att bli tagen på allvar i diskussioner om bl.a. musik och film (att i oändlighet försöka kvalificera sig för något helt märkligt som i vilket fall som helst är bara skit från början till slut). Anonymt bloggande har varit ett slags avkopplande från en könande värld, även om förstås detta är just en väldigt begränsad och tillfällig form av frihet.

De som känner mig vet troligen vad jag heter. Resten av människorna som mot all sannolikhet läser den här bloggen blir inte klokare av att känna till vad jag heter. Så har jag tänkt. Om man vill kontakta mig finns det en e-postadress och jag svarar på alla frågor (och då utan pseudonym eftersom det känns löjligt i sammanhanget).

Problemet med anonymitet är den ansvarslöshet den lätt kan leda till. Jag har funderat på det ibland i samband med texterna på bloggen. Uttrycker jag saker på ett tillspetsat sätt eftersom jag inte har mitt eget namn på bloggen? I så fall är det inte bra. Ändå tycker jag inte att kopplingen mellan ansvar och att skriva i eget namn alltid blir relevant. Jag har inte samma intuition som en av diskussionsdeltagarna: att inte kunna ta en text på allvar om den inte är undertecknad i någons namn. I många nätsammanhang är det för mig obegripligt varför en fråga om anonymitetens roll ens skulle uppstå. Men gör de det alltid när frågor om ansvar ställs? Allt hänger här på vad det är att ställas inför frågor om vad det innebär att stå för det man säger. Jag minns en bloggare som skriver att hen måste stänga ner fältet för kommentarer på sin (seriösa) blogg eftersom den översvämmats av anonymt folk som inget annat ärende hade än att anklaga henom för att vara en pretentiös jävel. Kanske skulle det vara svårare att komma med sådana uppenbart ansvarslösa kommentarer om de görs i eget namn? Det finns en begriplighet i att många tidningar inte, annat än i undantagsfall, publicerar anonyma insändare. När jag växte upp var tidningarna fulla av anonyma insändare i lokaltidningarna. Oftast undertecknades de med "Arg ålänning" och de tenderade att handla om att det finska språket under inga omständigheter bör höras på fredens öar eller så handlade det om oegentligheter i bygemenskapens dagliga liv.

Jag har helt slutat läsa tidningars internetkommentarer. Det är väldigt lite seriöst som publiceras här. Det är uppenbart att det har med anonymitet att göra. (Men också annat - en inställning till internet som ett efemärt fenomen där det skrivna ordet inte har så stor vikt utan man kan spy ut lite vad som helst.)

Ändå finns det aspekter av diskussionen som leder till andra frågor än att ta ställning för eller mot anonymitet. Jag tror förresten inte att ett sådant allmänt avgörande är vettigt. En sak att reflektera vidare över är de olika sammanhang där frågor om att tala i sitt eget namn uppstår och hur de gör det. Om en akademiker skriver en artikel som är uppenbart avsedd som gödsel på CV-stacken finns det förstås en teoretisk möjlighet att jag skriver till henom och frågar hur hon tänkt kring sitt skrivande. Samma sak gäller den som skriver insändare under sitt eget namn: i någon bemärkelse är hen en någon på ett annat sätt än insändaren som saknar personnamn. I många sammanhang vore anonymitet bara bisarrt (att skriva en kokbok under pseudonym). Något måste ju hänga på det? Men att säga det löser ingenting.

Men vad det är att tala i sitt eget namn är något som visar sig i en diskussion (eller i en avsaknad av diskussion). Men det finns nog ingen gemensam nämnare för hur de här diskussionerna ser ut: det är inte samma sak att fundera kring det skönlitterära författandets ansvar (som också innehåller en mängd fullständigt olikartade aspekter) som att kontemplera kring sexistens "det är inte naturligt!!" eller frågor kring barn och internetfora. Att tala under eller utan sitt eget namn kan inte kokas ner till en enda sak och det är det som gör att anonymitetsdiskussioner lätt kan bli lite för enkelspåriga. "Att tala i sitt eget namn" är i många sammanhang en metafor som inte på ett omedelbart sätt handlar om personens namn. Jag associerar också till sammanhang där man säger att ett namn äntligen får ett ansikte och de olika saker det kan betyda; allt från pöbelns "nu jävlar ska du hängas i skräpporna" till att träffa en brevvän "på riktigt". Jag kan t.o.m. reagera starkt på att kunna förknippa ett namn med en röst (att höra Heidegger läsa "The Ister" eller en känd bloggprofil i ett radioprogram). Men det här handlar så klart om många fler saker än ansvar men jag tror ändå associationerna kan ha en plats som påminnelser om de olika roller "namn" och att veta "vem någon är" kan ha.

Tänk också på hur man kan gömma sig bakom sitt namn eller tanken att man går fri från vissa typer av anklagelser om man givit en noggrann lista över positioner: man, homosexuell, landsortsbo, rörmokare, femtiofem års ålder, lyssnar på Elvis ibland. Den här uppräkningen kan inte fungera som en garanti för att du "tagit ditt ansvar" även om det i många situationer kan bli viktigt att påminna sig om att man är t.ex. höginkomsttagare eller stadsbo eftersom det har något slags betydelse för vad man säger. Men som jag förstår saken är det på inga sätt möjligt att på förhand ge en lista på kriterier för vad ansvar betyder. Det handlar inte om kriterier eller vattentäta säkerställanden ("nu måste jag ses som ansvarstagande!").

Sedan finns det förstås en mängd saker som är teknologispecifika. I många internetsammanhang måste man registrera sig men inte nödvändigtvis uppge namn. Men också: teknologi och offentligt/privat. I en blogg träder jag fram som en, i någon mening, offentlig person. Det är inte samma sak som att skriva dagbok för sig själv. Ens texter är, om bloggen inte kräver olika typer av invigningsceremonier, en öppen affär som kan läsas av vem som helst. Om en arbetsgivare överväger att anställa eller i annat arbetssyfte tillfälligt infoga M. Lindman i sin organisation och googlar dennes namn kommer denne, om den mot all sannolikhet fördjupar sig i M. Lindmans arbetsfilosofi och -skriverier, snart att upptäcka att M. Lindman nog inte är en bra kandidat för arbetande positioner [obs: en smula självironiskt]. Men det är ju ingen god idé att bli paranoid. Som en av diskussionsdeltagarna påpekade: detta är inte Kina.

Det finns en mängd aspekter av anonymitet, ansvar och offentlighet som jag inte tänkt på eller som jag kanske förvrängt. Men att det finns svåra frågor här står klart. Läs ett vettigt inlägg här och här.

Jesus och det elektroniska nätet

För inte så länge sedan ondgjorde jag mig över kulturskymningsfilosofer. Idag påminns jag om hur det kan låta när en filosof blir riktigt begeistrad. Här är den mest vrickat utopistiska beskrivning av vad Ranelid kallar det elektroniska nätet jag någonsin läst - och någonsin kommer att läsa. Religionsfilosofen Caputo skriver om internätets fantastiska immaterialitet, lyriskt bejublande det vidunderliga musklicket som kan transportera oss vart som helst ("från kontinent till kontinent"):

"We have divined a way to mime the angels who intervened to spring the apostles Peter and Paul from jail (Acts 5: 19; 12: 7) and to render our bodies into ethereal wisps that pass through the solid substance of walls like the risen Jesus visiting the frightened disciples. The old debate between mind and matter is fast becoming as antiquated as a debate about the relative merits of various sorts of fountain pens."

(Hans poäng är de facto ännu bisarrare men det tänker jag inte gå in på.) Det intressanta med det här är att hans beskrivning känns lika antikverad som en hyllningstext till Spinning Jenny eller lokomotivet. Det konstiga är att texten är skriven för nio år sedan men ändå känns hela perspektivet otroligt ... gammalt.