27 August 2014

Romanen.

Funderar på framtida försörjningsmöjligheter. Tänkte att den Stora Finlandssvenska Mansromanen ännu är oskriven, eller så kan den skrivas om och om igen. Under pseudonymen Georg Malm skulle jag fatta pennan: "Historien om ett sammanbrott". Den episka 800-sidiga tegelstenen skulle handla om bandet mellan far och son. Den ena idog och plikttrogen vetenskapsman, den andra jurist, en riktig lebemann med skumma affärer på sidan om. Båda skulle tecknas känsligt utifrån deras okuvliga, envisa längtan efter frihet, en längtan som för de två männen närmare varandra, men som också leder till gruvliga konflikter och svek. Den ena är märkt av en barndom med en frånvarande mor, den andra flyr in i sitt arbete. Det skulle naturligtvis kretsa kring det komplicerade bandet till Kvinnan som kostat dem båda minst ett äktenskap, kanske tre. Älskarinnorna passerar revy medan männen djupreflekterar kring den svåra relationen mellan frihet och bundenhet. Sonen träffar den förföriska entreprenören Susann, en viljestark kvinna som söker sin väg ut ur ett inrutat äktenskap. Relationen till barnen är inte bra, och i förhållandet med Susann känner han sig övermannad och bortstött. Senior grubblar över om något någonsin förändras. Livets transportsträckor har slutligen konfronterat honom med de stora frågorna: var är ungdomens gnista, törsten efter frihet? Han kastar lystna blickar efter den unga kvinnan som arbetar i butikskassan. Frustration! Tvånget att leva vidare. Något Oväntat sker och far och son konfronteras med det förflutna, gammalt groll och oförrätter.... Tål det dagsljus? Jag skulle plocka in några pikanta samtidspolitiska observationer och nostalgiskt färgade helsingforsmiljöer strösslas på med lätt hand. Några essäistiska sentenser om konstens väsen ges också frikostigt utrymme. Allvar skulle blandas med mera lättsamma partier. ”En blandning av roman och biografi, komedi och fars, med vissa inslag ur mitt eget liv”, skulle det stå, på baksidan.

26 August 2014

"Påverka innehållet"

I en liten artikel på YLE uttalar sig ett par fackmänniskor om pensioneringar. Den konsensus som finns i politiken är att pensionsåldern ska höjas. En forskare säger så här:
Enligt Lehto är de äldre arbetstagarna inte så mycket ute efter att lätta på arbetsbördan i sig, utan de vill ha utvecklingsmöjligheter och kunna påverka jobbinnehållet. Också flexibla arbetstider är viktiga.
Kanske är det jag som är dum i huvudet, eller har läst för många prilliga böcker, men jag förstår inte helt innebörden i det till synes självklart positiva "man vill kunna påverka jobbinnehållet". Eller kanske så här: det slår mig att när man pratar om det här, så är det som ett inre psykologiskt behov hos arbetstagare. Om man uppfyller behovet orkar folk i bästa fall jobba längre. Mera sällan hör man en diskussion om vad det över huvudet taget betyder att "påverka jobbinnehållet" om man är, säg, läkare, lärare, busschaufför, barnträdgårdslärare, fabriksarbetare, trädgårdsmästare, städare, elektriker, byråkrat, serveringspersonal, gymcoach, banktjänsteman, kassör, präst. Det som sticker i ögat är den gemytliga tonen som lätt blir ett slags klisché. Jomenvisst är det så! Och vad innebär det i de konkreta fallen? Vilka situationer uppstår där folk kan tänka sig vilja kunna påverka jobbets innehåll? (Kanske det finns en risk att betona innehållet fel här, så att man tänker att det viktigaste för en arbetstagare är att den i någon mån själv kan välja vilka arbetsuppgifter den tar sig an. Ett slags formaliserad förståelse av innehåll som lätt går att förena med flexibilitet som ideal.)

En tänkare som influerat mig mycket är Simone Weil. På trettiotalet skrev hon en dagbok om sina upplevelser av fabriksarbete, som senare publicerades. Någon kan tycka att den verklighet Weil konfronterades med är långt ifrån dagens "flexibla" arbetplatser. Det är jag inte så säker på. Men hur som helst. Weil skriver också om behovet att kunna påverka. Men när hon beskriver detta som ett behov är det samtidigt ett rop på drastisk förändring i arbetslivet. Behovet säger något om samhället som arbetet är förankrat i. Men i retoriken som nu finns kring att "orka i arbetslivet" handlar det snarare ofta om att på något sätt få folk nöjda, högpresterande. Det som fattas i den här allmänt hållna mysretoriken är kanske helt konkreta och brännande samtal om vad det faktiskt betyder om och när människor känner sig maktlösa på sina jobb - vad det betyder för läraren, städerskan, försäljaren, dagispersonalen, serveringspersonalen, fpa-tjänstemannen osv. En annan sak är att jag tror det finns nåt förvirrat i att man tänker att det kunde finnas något sånt som ett helt allmänt behov att "ha inflytande", det är nästan lika konstigt som att tänka att det finns en allmän vilja till makt.

(Jag har förbryllats av det här också på akademiskt håll. I sin bok om karaktärens krackelering skriver Richard Sennett om en allmän känsla av förlorad kontroll. Men när jag läser boken begriper jag inte riktigt vad Sennett har för ärende: vilket slags livsviktig form av kontroll är det som enligt honom gått förlorad?)

21 August 2014

John Williams - Stoner

Just nu upplever jag ett behov av skönlitteratur som på något sätt är mera trängande än vanligt. Kanske det har att göra med att jag tragglar mitt avhandlingsmanuskript och drabbas av något som närmast påminner om vämjelse: taffligt skriven engelska och fem miljoner satser som börjar med klumpfotade "however,". Det känns viktigt att ägna en del av dagen åt ett mera levande språk.

Stoner av John Williams, en roman från 1965, är antagligen perfekt läsning. En stillsam bok om en man som hankar sig fram i den akademiska världen. På senare år har det varit ett visst hallå om den här skriften (en svensk översättning kom just ut). Jag måste bekänna att jag hade extremt lätt att komma in i boken: den var medryckande i all sin vardagliga melankoli. Williams beskriver hur livet går vidare och hur människor hanterar besvikelser.

Huvudpersonen Stoner är lantbrukarsonen som bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att undervisa i litteratur. Hans äktenskap är mestadels olyckligt och på universitetet motarbetas han av en mäktig nemesis på institutionen. Stoners engagemang för litteraturen går upp och ner. Undervisningen växlar mellan att gå på rutin och att vara det som kallar honom tillbaka till det som han ser som viktigt i sitt liv. Williams är bra på att beskriva en akademikers vardagsslit. Huvudpersonen är inget geni, det akademiska är helt och hållet oglamoröst. Stoner är ganska grå, ganska vanlig och Williams lyckas beskriva det akademiska livet på ett rikt sätt: han riktar blicken mot det patetiska, ja till och med infantila, men hans skildring rymmer också ömsinta beskrivningar av undervisning och vardagsjobb. Williams syn på universitetet tycks mest vara att akademien utgör ett eget litet sammanhang, på gott och ont avskild från den övriga världen. Författarens skildring av denna inneslutenhet är såpass rik att det känns orättvist - även om jag ibland lockas - att beskriva boken som inskränkt borgerlig. Gränsen mellan fristad och eskapism är nämligen inte särskilt tydlig.

Samtidigt är jag kluven inför den här boken. Williams visar fint hur vardagen inte egentligen är grådaskig, utan att det är massor som händer i det till synes opåfallande livet. Han beskriver lyhört hur huvudpersonen pendlar mellan uppgivenhet och något slags stillsam glädje. Fördagsamhet är kanske Stoners mest utmärkande egenskap (även om det också sker brott mot detta tålamod) och det som jag kanske tyckte mest om i boken är hur läsaren ställs inför en karaktär som i ena stunden verkar feg och mjäkig för att i nästa stund framstå som en mästare på att skapa egna andningshål, en mästare på att leva vidare utan bitterhet. Däremot är Williams inte alltid lika lyhörd i sitt porträtt av de personer som motarbetar Stoner. Här finns frun Edith vars motvilja först är känsligt beskriven men som småningom nästan börjar påminna om en dåligt tecknad figur hos Strindberg (och jag klagar för här saknas annars Strindbergska drag).

Det är något som stör mig med bokens perspektiv. Stoner blir ett slags stoisk hjälte. I början av romanen presenteras en inte särskilt sympatisk figur: blyg, lite bortkommen. Men så småningom börjar jag se världen genom Stoners ögon. Det här är i och för sig en styrka hos boken eftersom den är så pass litterärt utvecklad att den lyckas frammana och fördjupa ett perspektiv på livet - ett ställsvis kusligt undfallande perspektiv - och att detta perspektiv böljer fram och tillbaka, förändras. Risken är hur som helst att perspektivet idealiseras. Livet består av en rad besvikelser, det viktigaste är att bita ihop och att acceptera det hela för vad det är: inte särskilt mycket. Glädje i det lilla - finn dig i det, kräv inte för mycket.

Boken dras också med stråk av både gubbsjuka och homofobi. Stoners tillvaro livas upp av en romans med en doktorand. Även om den här historien kanske inte är så könsstereotyp som man kan befara (det kunde ha varit värre) ödar Williams en hel del meningar på att mejsla ut den fagra kvinnans smala lemmar (de kroppsliga detaljer författaren i övrigt tycker mest om att fördjupa sig i är mörka ringar under ögonen). Om Stoners nemesis, Lomax, antyds en homosexuell relation, och det finns en hel del passager där karaktärens tvivelaktighet förs fram genom att peka på en bristande manlighet. Och herregud, de värsta styggisarna i romanen är alla, för att använda det ord som ligger romanen nära, krymplingar - låg nivå så det förslår. Det manlighetsideal som ibland tittar fram är den tysta, hårt arbetande, flitige mannen som lever ett undanskymt liv, mannen som har ett rikt inre liv.

Ibland går Williams in i att börja generalisera om livets kärna, det lyckliga livet utifrån denna bild av mannen som i världens ögon är misslyckad, men som är både anständig och värdig. De här passagerna är de sämsta i romanen - här blir författaren (för det tycks vara just författaren som vill prångla på läsarens sitt ärende) riktigt tröttsamt. Men det rör sig om ganska få ställen.

Men som sagt: jag fann mig fastklistrad i boken. Språket är briljant nedtonat och trots att det finns saker som irriterar mig har jag svårt att värja mig för sådana här depressiva böcker som tar sig an stora frågor på ett anspråkslöst sätt. I SvD recenserades boken för övrigt med en uppfriskande grinighet.

17 August 2014

"Trygga branscher"

För dem som haft sin utkomst och sina trygga jobb inom landskapet kommer förändringar. Stora förändringar till och med. Kanske det då kan vara skäl att påminna om att både Åland och världen förändras, och att det inte finns några "trygga" branscher längre, där gamla traditioner och privilegier kan bevaras. 
Det här är ett citat ur en ledare i tidningen Nya Åland (14.8). Sammanhanget är den privatisering som nu sker inom skärgårdstrafiken på Åland. Jag kan tänka mig att det finns argument som talar för att privatisera trafiken (hänvisningen till nödvändigheterna: det måste gå att göra trafiken billigare, på något sätt). Det finns också vägande argument mot som handlar om förhållandena för de anställda samt tillgänglighet, både nu och i framtiden, för skärgårdsborna med deras olika behov. Det är en stor och viktig diskussion och jag kan inte säga att jag är insatt.

Hur som helst. Det jag slås av är något jag fäst mig vid i andra sammanhang (och kanske i synnerhet i ledare i nämnda tidning): ett sätt att prata om förändring. Att i allmänna termer gestalta en framtid man redan nu måste vänja sig vid. En framtid av otrygghet och försämrade villkor. Det här synsättet hittar man, precis som i citatet, ofta när det talas om arbete. En viss bransch, eller kanske en viss arbetsplats, utmålas som en bubbla fjärmad från den övriga världen, en trevlighetszon, en skyddad verkstad, en privilegierad utpost. Men för att ta det här kort: problemet kan inte vara trygghet eller bra jobb. Problemet är den globala konkurrensens system. Som jag ser det bör man inte sträva till att anpassa sig till och acceptera att alla har det lika dåligt, lika otryggt, lika prekärt.

Det är naturligtvis orättvist om det är bara vissa branscher som har trygga fack som kan upprätthålla goda villkor (om vissa branscher får privilegier på konstiga grunder men att andra branschers krav inte tas lika allvarligt). På Åland debatteras just nu vårdarnas löner och här finns en tydlig rörelse som jag tror inte bara handlar om lönerna, utan kanske också om att driva krav och peka på brister. Det är bra. Risken med att som ledarskribenten ovan hänvisa till allmänna förändringsmönster och att man inte ska falla tillbaka på trygga enklaver är att sådan kamp också lika gärna kan tillbakavisas på samma sätt: i den här världen finns ingen plats för trygga branscher, här är det konkurrensens logik som gäller.

Den diskussion som förts om landskapsfärjorna på Åland har åtminstone delvis (om jag alls förstått saken) handlat om vilka krav som är "rimliga", vad som är realistiskt. Det är en brännande diskussion och det är viktigt att den förs med så öppna kort som möjligt och att man är uppmärksam på vilken part som framhåller realism och rimlighet. Här tror jag emellertid att inget blir bättre av att helt i allmänhet hänvisa till att det inte längre finns några "trygga branscher". Diskussionens brännheta karaktär får inte fuskas bort.

Jag är kanske lite långrandig, men jag undrar om det kan finnas mindre vettiga sidor av att säga saker i stil med "ja, nog har de ju nog det bra..." angående en viss yrkesgrupp. Jag tycker jag stöter på sådana påståenden i rätt olika sammanhang (också med spetsen riktad mot Åbo akademi), men att det ofta sägs med en lite konstig biton som lätt kan låna sig till en form av ressentiment (varför ska ni ha det så bra?).

11 August 2014

Vigdis Grimsdottir: Flickan i skogen

Mitt litteraturläsande är intrasslat i märkliga sammanträffanden, nätverk av plötsliga referenser som korsar varandra och dyker upp på de mest överraskande sätt. Min vän pratar om Vigdis Grimsdottir och jag som just hade plockat fram en bok av henne. Den roman jag läser heter Flickan i skogen och kännetecknas av det som jag alltid har sympati för när det gäller böcker: avsaknaden av påpälsad historia, plot, händelseförlopp. Ganska snabbt kommer jag att tänka på Janet Frame, en nyazeeländsk författare med ett speciellt öga för fantasins roll. Ett sånt öga har också Grimsdottir i den här romanen, som ytligt sett handlar om ett utdraget och märkligt kafferep. Två damer samtalar, den enda prövar den andra. Värdinnan sätter sin gäst på prov. Värdinnan Hildur, som är konstnär, tycks fascineras av sin gästs egendomliga yttre och av hennes ständiga promenerande. Gästen som heter Gudrun visar sig vara en boksamlare av rang. Hon lever på vad hon kallar institutionspengar och på dagarna gräver hon i soptunnor efter bokfynd. Hon har aldrig blivit hembjuden på kaffe. Det blir inget bekvämt eller ens omedelbart förtroligt möte mellan dem. Grimsdottir fokuserar på den enes flyktlinjer - Gudrun flyr in i sin fantasi - och den andres blandning av närmande och avvisande. Hos den ene finns planer och uppsåt, hos den andre rädsla och foglighet. Det Grimsdottir också har gemensamt med Frame är hur fantasin beskrivs dels som ett slags skyddsmekanism i en farlig värld, men också som ett eget rum i en värld där sådana rum behövs, fantasin som motstånd kanske. Utanförskap romantiseras inte - däremot skriver Grimsdottir om diverse fördomar om den utslagna, den tragiska, och de här fördomarna får sig kring örona! Romanens Hildur, som tillverkar dockor och ställer ut dem, verkar vilja nosa sig fram till Gudruns innersta skrymslen. Det konstnärliga intresset för den marginaliserade får här ytterst otäcka förtecken; konstnärens skapande blir kusligt, ett sorts makt. I sitt försök att tränga in i Gudruns liv uppstår en klaustrofobisk och asymmetrisk relation. Ja, det blir lite jelinekskt mellan varven, med en dunkel erotisk underton och ett maktspel som spretar åt olika håll och vad det mynnar ut i kan man inte veta på förhand. Allting fungerar inte i romanen. Ibland blir beskrivningarna av fantasivärlden platta, ja oinspirerat klichémässiga. Men sen ibland bränner det till, med underlighet och myllrande underströmmar. Det känns kanhända lite trött att skriva "tät stämning" men det är precis vad jag vill säga: Flickan i skogen hade tät stämning, en obehaglig och livsbejakande roman. De två sakerna brukar oftast inte hänga ihop. Här gör de det. Boken kom ut på svenska 1994 tror jag.

8 August 2014

Att tycka till

Under den senaste tiden har jag delat en del artiklar och appeller om Israels krig i Gaza. Häromdagen skriver min vän (som jag inte träffat på ett långt tag) under en sådan appell: varför tenderar folk att antingen sprida artiklar som motsätter sig Israels krigsföring eller som tar ställning för Israel? Hen skriver att sådant ensidigt spridande leder till polarisering och hat. Trots att jag fortsättningsvis anser det viktigt att dela artiklar som beskriver läget i Gaza och i Israel är det något i hens fråga som känns relevant, något som skakar om mig. Jag tror inte min vän avsåg att beskriva kriget som en jämn kamp. Den här frågan rör vad en deltar i med sådant delande, vad det ger uttryck för.

Kanske tangerar det en sak som journalisten Dan Lolax på Åbo underrättelser skrivit om i en bra bloggtext (annars också en mycket bra blogg, följ med!) som i och för sig hade sin upprinnelse i en helt annan diskussion. En frestelse som sociala medier ställer oss inför är att börja tycka/polemisera istället för att ta ansvar, reagera, vara vakna och responsiva. Medmänniskor förvandlas till talande exempel som vi kan ha åsikter om. Jag känner mig träffad av den här frestelsen. Jag skulle säga: det är lätt att gå vilse i delandet, åsiktsmakeriet - fastän det samtidigt är viktigt att artikulera, sprida vittnesmål, fundera tillsammans. Ofta en hårfin gräns, en fråga om förhållningssätt. I det avseendet är min väns fråga ett slags väckarklocka. Det viktigaste är fortsättningsvis: vad kan jag göra? Hur kan jag agera för att hjälpa?

Med andra ord: vilken är skillnaden mellan viktiga och angelägna samtal och att slött och distanserat "tycka till"? Den här skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är avgörande. Och här tror jag inget handlar om mediet i sig, det är inte mediet i sig som skapar distansen (eller kollektiviteten), utan vad vi blir och gör oss själva till där. Den frestelse jag känner synnerligen levande i mig själv, i mitt agerande på sociala medier, är att förvandlas till en maskin av åsikter, att böka runt på nätet och sprida, sprida - samtidigt som jag känner mig allt mer vilsen kring vad det är att agera politiskt. Men igen: det förs en mängd bra diskussioner på t.ex. Facebook, och jag kommer i kontakt med texter jag behöver läsa. Problemet är det eviga tyckandet, och hur tyckandet börjar slita i mig själv, att jag själv inte alltid märker när det jag gör just är att "tycka till".

5 August 2014

Night prowler

Min lägenhet håller på att brinna upp. Det osar i hörnen, gardinerna pulserar, öronen flämtar, soffan svettas, blommorna stånkar, tidningarna svärtar, väggarna svajar, böckerna kvider, kuddarna piper, golvet puttrar, datorn väser. Kan inte sova inte läsa inte sitta. Det är sen kväll närmare 12 och jag ger upp. Går ut. Något av en tradition: nattpromenad under värmebölja, ett slags frizon. Tänker: finns det på riktigt inget nattöppet café i hålan? Inser att stället jag söker ligger ett kvarter bort. 24/7-macken. Sleazemacken. Där hänger alltid folk, alltid bilar utanför. Teven är på. Långkörarserie. Otrevligt vitt ljus. Slår mig ner med kaffe och en flottig panini. Några kids spelar på automater. Kassatyperna ser trötta ut. Det är varmt inne, ingen toppenidé.


Promenerar genom stadsdelen Martti. Först nära skogen. Djupsvart mot natthimlen. Sen genom Tallbacken. Barrdoft och skuggor som är så skarpa i gatubelysningen att jag nästan tror att jag ska snubbla. Plötsligt hör jag nån som visslar för sig själv, en kort stump.


Promenerar i ett av de finaste områdena i Åbo: trähusen i Martti. Nån grillar på gården, prat på avstånd, annars ingenting. Kan ana mig till Kulmabaari bakom ett hörn och tänker på J och våra samtal där.


Jag surrar igen mot en sån där plats som jag är osäker på om jag bara sett i en dröm. Jag drömmer ständigt om städer. Nej, där är den, gasklockan! Ett runt, mystiskt hus. Byggnaden är från 1912 och nuförtin finns Åbo energis värmeacku där.



Går längs ån. Någon ropar Apua! Vänder mig om, ser inget förutom genomträngande mörkt och någon som ilar förbi på cykel. Spejar runt mig, hittar ingen som kunde ha ropat. Oro i magen, traskar vidare, mot ett område som tidigare varit avspärrat. Ett gammalt fabriksområde. Nu finns där bostadshus. Slår mig ner vid åkanten. Vattnet ploppar till ibland. Den fräscha nattluften. Inget hörs förutom en ihållande fläkt från en byggnad. En patrullerande båt sprider grönt sken runt sig. Ett gäng ungdomar festar nånstans (spelar dom lou reed?) men sticker sen iväg. Sitter en lång stund där och glor ut över Bore, Suomen Joutsen och Forum marinum. Tänker att jag kunde sova där men nej. Oron i magen försvinner inte: tänk om någon behövde hjälp men inte fick det?



På hemvägen går jag i dvala. Den enda gången jag hajar till är när jag ser den här kiosken. Här säljs nämligen delikata munkar och toast på sommaren av en gemytlig man som pratar åbodialekt och sprider god stämning. Ett av dem bästa ställena att börja dagen. Nu är klockan 02:20 och folk hänger utanför Aussie bar. Det kurrar i magen och fan tänker jag inte ännu på munkar&toast. Hivar mig upp längs Kaskisgatan och försöker övertyga migsjälv om att jag är trött nog för att sova.


[Kan inte låta bli!] Det här är en annan kväll - tack och förlåt!


29 July 2014

Sönder.

Den vars fingrar slemmar över tangenterna här har förvandlats till en ilsken boll av svett/tråkighet/slö panik och vad är då mera passande än att läsa en bok om trött och melankolisk ungdom? Det rör sig om Henry Parlands Sönder, något slags finlandssvensk kultklassiker, om jag fattat saken rätt. Boken är modärn så det förslår och paralleller till Proust finns både här och där. Boken skrevs kring 1930 och det bästa med den utgåva jag läser är att ursprungstextens knepiga meningsbyggnad, finlandismer och andra konstigheter har bibehållits - där tidigare utgåvor på olika sätt tillrättalagt och normaliserat texten. Språket är oregerligt slirigt (talspråk blandas med tungrodda satser, funkar såklart) och manar fram en febrig, kringirrande stämning. Huvudpersonen är en rejält osympatisk typ som genom fotografier försöker minnas sin tidigare flickvän Ami, en person huvudpersonen oförklarligt känt sig dragen till, samtidigt som han hela tiden föraktar henne. Mest verkar han kär i det nöje/förtvivlan han själv har i att leka med sina egna känslor och reaktioner. Liksom hos Proust alltså en övning i att minnas och att genom minnen konstruera en bild. Perspektivet är obehagligt och det bästa - ja här har vi Marcel igen - är att berättaren inte är det minsta förtroendeingivande. Det är tvivelaktigt hela vägen, och romanens behållning, vid sidan av beskrivningar av krapula och livströtta Helsingforskids på tjugotalet, är hur svårfångade de känslor romanen kretsar kring är. Ett tema i romanen är just det oavslutade - huvudpersonens längtan efter någon form av försoning genom klarhet tycks dömd från början. Trots att romanen förblev ofullbordad är den allt vad roman ska vara: ett satans hål av rådd och egenheter. Läs och svettas.

27 July 2014

gryning

4:50. Inte en människa i byn. Trollsk dimma/imma på glasögonen/ensam fågel sjunger/myggsvärmen/solen springer upp, hastigt & brutalt/när som helst kan en pratande räv tassa fram, som i filmen Antichrist.

Hoodz

















Welcome to Twin Peaks

... Och en katt:

24 July 2014

Skräckfilm om arbetslivet

Se det som ett tv-tips: i dag sänds en dokumentär (eller jag uppfattade den som en stiliserad dokumentär) på Yle 5 om arbetslivet, Work hard play hard regisserad av Carmen Losmann. Tonen som etableras är ett slags kontemplativ skräckfilm där långa kameraåkningar paras med lågt surrande elektronisk musik. Ingen inramning där vi får ett tryggt narrativ, ingen voiceover. Kusligt är bara förnamnet. Jag var tvungen att ta ångestpaus efter 10 minuter, och det gällde nog också fortsättningsvis att grabba hårt tag om soffkuddarna: dokumentären tar fasta på det allra mest obehagliga pratet om arbete, arbetsmiljö och arbetsgemenskap. Den tar oss på en avgrundsvandring från tankar om arkitektur via en övning som prövar arbetstagares samarbetsförmåga till en längre sekvens där ett par jobbrekryterare intervjuar ett par jobbsökande. I slutet av dokumentären pratar mellanchefer med anställda eller direkt till kameran om företagets reformer. Vi får aldrig veta riktigt vad dessa är, eftersom det hela sveps in i en närmast obegriplig sörja av snack om företagskultur och omstruktureringar. Vill man se ner i ett bottenlöst mörker av fluff och abstraktioner som uttrycks genom en växelsång av "feelgood"budskap och cynism kan man titta på den här.

Två saker drabbade mig som ofantligt skrämmande. Den första saken är hur människorna i dokumentären - managers, rekryterare, kursledare - pratade om vikten av öppenhet, förtroende, personlig utveckling. Detta visade sig på det stora hela vara en retorik som syftar till att övervaka, granska och bedöma varje skrymsle av arbetstagarna. Varje aspekt av personligheten ska tåla arbetsgivarens granskning - och på samma gång upprätthålls ett snack om ambitioner, personlig utveckling och självförverkligande. I mycket talande scener intervjuas några människor om sina ambitioner, sina styrkor och svagheter. Det hela är förödmjukande och bisarrt: de som intervjuas får finna sig i att förvandlas till egenskapskluster som ska "kartläggas". Intervjuarnas mål tycks att så ingående som möjligt pejla de här typernas självförståelse för att genom detta bedöma om de är lämpliga för - ja, för vad? Det talades om "ziel-management" (kontexten var tysk) och det intryck jag fick var att det man strävade efter var att göra arbetstagarna på samma gång självständiga, ambitiösa och fullständigt formbara. Det som var slående: de enorma spänningarna som det här språket präglas av: den ambitiösa arbetstagaren (arbetstagaren som entreprenör) som samtidigt ska underkasta sig företagets mål.

Dokumentärens långsamma, glidande kamera registrerade avskalade, kliniska arbetsplatser där varje detalj planerats för att maximera en social koreografi som ska skapa uppfinningsrikedom och effektivitet. Managers talade om vikten av ekologiskt tänk och hemliknande inslag i arbetsmiljön. En kaffehörna i monumentala byggen av rymd och utrymmen där, som det sades, managerna genast ska se vem som är på plats. Miljön och sättet att filma fick mig att tänka på Antonionis Red desert.

Det som också fick de kalla kårarna att ila längs ryggraden var hur abstraherat snacket om både "ziel-management" och den personliga utvecklingen var från det som företagen faktiskt gör och den skillnad jobbet som de anställda utför gör i den här världen. I de flesta fall vet tittaren inte ens vad företagen håller på med: det man fokuserade på var arbetet som process, som flöde, som nätverk, som personliga egenskaper. I den värld som dokumentären frammanade gör det ingen satans skillnad om företagen producerar it-tjänster, chokladplattor, vapen, postverksamhet eller sjukvård. Det man säljer är "lösningar". Det är med den här filmen i bakhuvudet jag grunnar på hur man lever vidare med att det i Finland produceras t.ex. krigsrelaterad teknologi som säljs till Israel. Det är "lösningar", arbetstagarna går framåt i sin karriär och det viktigaste för Finland är att utveckla teknologiska innovationer. Det som dokumentären Work hard play hard åskådliggör är just den närmast absurda abstraktion - i språket, i miljöer, i förhållningssätt - som ett sådant glapp mellan företags verksamhet och arbetets bäring på omvärlden innebär.

En mycket tankeväckande, och estetiskt genomarbetad, dokumentär.

21 July 2014

åland pride

För många år sen gick jag i gymnasiet i Mariehamn. På något sätt kändes luften tyngre att andas där än ute i skärgården. Jag var en rädd unge. Den här rädslan hemsöker mig fortfarande - fast inte alls så starkt som förut - när jag besöker stan. Småstadsrädsla som är svår att ringa in. Blickar&nojor, trånga rum, det främmande i det bekanta, det bekanta i det främmande, det främmande och bekanta i en själv. Just därför kändes det viktigt att delta i Åland pride i lördags. Ett annat sammanhang, ett sammanhang som ger en annorlunda ingång, erbjuder en annan vinkel, kastar nytt ljus, öppnar möjligheter, ger nya bilder av vad den här stan kan vara. Politik och gemenskap istället för nojor. Och fint var det. Jag och min kompis smiter in i tåget mellan ett gäng som glatt skanderar "thailand!thailand!thailand!" och ett par som bär på en skylt som påminner om rättvisa på jobbet och en annan skylt om att alla föräldrar är bra så länge dom är snälla. Folk är på gott humör och det är en lång ström människor som ringlar sig från hamnen in mot stan. Några enskilda bilar med folk som ser hotfulla ut glider förbi, men de känns mest fåniga där i sina överdimensionerade fordon. I centrum ännu fler människor. Min systers kompis har både barn och mamma med sig. En brokig skara och den här brokigheten gör mig glad. Paraden är slut och människorna skingras småningom. Vi sätter oss i en kusligt öde park och dricker en öl, kollar på betongkulturhuset och lyssnar på mullret från en raggarkortege som rullar förbi (på nåt sätt hoppas jag också den ett slags prideinslag). Vem om inte Snoddas kvittrar från en av bilarna, Stray cats från en annan. Kväll i Mariehamn. Schlager i en stor park på uråländskt vis, vi hänger på en annan servering med världens bästa öl och den eviga rocktrubaduren och på hemvägen dundrar något coverbands tolkning av Def Leppard ut över stan där vi går förbi skatteverket bland gulliga småhus. Och jag måste bekänna: Mariehamn väcker något hos mig, jag kan gnälla och nåjsa så inihelvete över egenheterna och idiosynkrasierna där, men sen kan det ändå vara så himla fint att hänga där, när rädslan släpper och det främmandebekanta tar på sig en annan skepnad, bizzzarromariehamn, bakelsemariehamn, kollmariehamn.

16 July 2014

Arbete och balans

I HBL finns idag en artikel där arbetslivsforskare talar om vikten av att ha fritidsintressen. Arbetsgivaren uppskattar nämligen anställda som har livet i balans, som inte är arbetsnarkomaner utan som ägnar sig åt något annat än arbete. Det låter ju ganska bra, kan man tycka. Det är väl positivt om arbetsgivare i rekryteringssammanhang letar efter folk som inte arbetar ihjäl sig. Och visst, det här ÄR positivt, om det nu stämmer. Men jag noterar hur tonen i artikeln skiftar. Från att betona hälsa och välmående hos arbetstagaren blir den anställdas hela liv en resurs för arbetet. Att sporta blir närmast ett krav, och det gäller att ha ett fritidsintresse som i arbetsgivarens ögon borgar för en effektiv och mångsidig anställd. På det här sättet konverterar forskarna alla fritidsintressen till "färdigheter". Tre saker:

  • - Idén om balans ser sund ut, men jag anser samtidigt att det är en väldigt problematisk idé som förs fram på ett sätt som förstärker arbetets roll. I den här artikeln blir det exempelvis viktigt att säga att fritidsintresset inte ska ta för stor plats. Det ska med andra ord behållas som en för arbetet användbar resurs eller komponent eller motvikt, men det ska inte inverka negativt på arbetskapaciteten eller -villigheten. Det är alltså i någon mån självklart att det är jobbet som är det viktigaste, fritidsintresset är ett slags stödfunktion. Med andra ord: livet förvandlas till moduler och det gäller att fylla modulerna smart och inte trassla till det hela. Det som är skrämmande är att också det här med balans och harmoni förvandlas till ett slags prestation som, enligt forskaren i artikeln, arbetsgivaren bedömer. Det gäller alltså att fixa sig till ett harmoniskt intryck, att se ut som en person som är intresserad av många saker. (Samtidigt, som jag sa, helt tokig är ju idén inte, jag förstår varför den är frestande.)
  • - Jag är lite förvånad över att artikeln och forskarna så okritiskt går med på en instrumentalisering av mänskliga förmågor. "Empati och omsorg är kompetenser som behövs i framtidens arbetsliv, säger Ekelöf." För mig låter det ganska fruktansvärt att se omsorg som en "kompetens", på samma sätt som det verkar ganska hemskt att betrakta saker man gör utanför jobbet som ett slags förädlingsverksamhet där det som förädlas är mänskliga förmågor som samarbete eller initiativtagande.
  • - Hur ser de här arbetslivsforskarna på sin egen roll? Bevakar de "trender" eller skulle de själva gå med på att de är delaktiga i att förstärka en viss rådande förståelse av arbetslivet?  (Nu menar jag forskarna i just den här artikeln, det finns naturligtvis mängder av kritisk arbetslivsforskning, men jag känner igen retoriken här, att måla upp vad som blir alltmer viktigt i arbetslivet och hur man som arbetssökande och anställda ska hänga med.)

För övrigt blir jag smått rabiat av idén att arbetstagare ska sporta för att utveckla en sådan uthållighet som det nya arbetslivet kräver. Jag-vill-inte-vara-med-jag-tänker-inte-vara-med.

14 July 2014

politisk analys/Helsingin sanomat

Den allmänna tonen, infallsvinkeln och antydningarna i den här artikeln är ett lågvattenmärke. Så här skriver riksdraken Helsingin sanomat om Li Andersson i en artikel vars tema tycks vara: varför är ungdomarna inte intresserade av kommunism och vad är det som driver några få ungdomar att trots detta söka sig till en sådan rörelse (Andersson dras in som representant för den ungdomliga vänstern, hur förklara den?):
Anderssonin äänestäminen olikin ehkä ennen kaikkea kaupunkilaisnuoren salonkikelpoinen protesti, ei niinkään tuen ilmaus pankkien sosialisoimiselle. Li-ilmiön luoneet äänestäjät eivät sitoutuneet sosialismin ideologiaan sen enempää kuin Alexander Stubbin äänestäjät tiukan oikeistolaiseen talousajatteluun. Stubbhan on hymyilevä ja nuorekas uudistaja! Niin kuin tutkimusjohtaja Juhana Aunesluoma Helsingin yliopistosta sanoo: "Äänestäjiä kiinnostaa nykyään hyvin vähän ideologinen puhdasoppisuus.
Inget att ta på allvar, med andra ord. Politik är SOM VI ALLA VET bara en fråga om image. Jag önskar att artikelförfattaren skulle ha lusläst den här viktiga artikeln om journalistiskt ansvar för politisk analys som publicerades av samma drake för inte så länge sen. 

Den ton som artikeln förmedlar: ungdomarna i den där pyttekretsen hänger inte med i sin tid (hallåååå, CCCP upplöstes 1991). Det rör sig om förvirrade hippiesar med ligisttendenser som knäpper på sina telefoner medan de yrar om ideologi som de inte förstår något av ("Unohdetaan siis proletariaatin diktatuurin hirmutyöt hetkeksi ja puhutaan siitä, millainen olisi kommunistinuorten rakentama valtio.). Ad hominem-taktik skyr journalisten inte: poängen verkar vara att få ungdomarna att se så löjliga och patetiska ut som möjligt.

Alltså ja, den här artikeln gjorde mig ledsen på en mängd olika sätt. Framför allt: det grundmurade förakt som den utstrålar, raljerandet, det implicita hånet mot ungdomar som engagerar sig politiskt. Jag är ärligt talat rätt förvånad över att det här har gått i tryck. (Samtidigt glider jag in i frågan: vad skulle hända om den här artikeln handlade om sannfinnarnas ungdomsförbund? Ingen förtjänar det här tonfallet. Samtidigt kan jag se att det måste få finnas plats för satir, men inte i en artikel som utger sig för att på ett neutralt sätt skildra ett parti. Här börjar frågorna myllra.)

13 July 2014

åbo

Jag återkommer till det här hela tiden: att bo i en stad under många år innebär att platser fylls av betydelse. Jag går en promenad till andra ändan stan. Där bor min vän, men jag vet inte exakt var. I väntan på vidare instruktioner sätter jag mig på pilsnerhaket Masan baari som ligger tvärs över en tungt trafikerad bro vid busstationen. Redan en blick på ytterfasaden kastar en in i det förflutna, ett evigt 1982. Vid bardisken läxar bartendern upp en man som vill ladda sin telefon. Med barsk röst hamrar hon hem sitt budskap. Jag lägger in min beställning på läsk och en pajbit. Damen noterar bryskt: jaha?! Sätter mig försiktigt ner och hoppas att hennes vrede så småningom mojnar. Äter min flottiga pajbit och betraktar det gråa solljuset som strömmar in i lokalen. På teven ett program om tomater. Det är en kvalmig dag och inte ens den starka vinden lättar upp luften. Min vän plockar upp mig och vi går tillsammans till hennes nya ställe, som ligger nära en lada där ett gäng hippiedamer ordnar helande verksamhet för att inte tala om årliga julmarknader där man kan äta sillmacka och lyssna på andliga sånger. Klappar kompisens katt och klottar ner hennes köksbord. Ledigt samtal, såna där yviga som far hit och dit: såna samtal gör det kort och gott fint att leva. Vi går en promenad och jag frågar om det någonstans i faggorna finns ett märkligt hus på en klippa. Jag är plötsligt inte säker på om jag sett huset i Åbo, i en stad någon helt annanstans, eller kanske i en dröm. Min kompis pekar och just där är huset, som ser helt annorlunda ut nu, kanske en annan färg, kanske är det trädens genomträngande grönska. Vi ser en man som inte verkar må bra. Min kompis går fram, frågar hur det är fatt. Mannen mumlar något. Vi avvaktar: borde man ringa efter hjälp, och var finns den hjälpen i så fall? Mannen tycks notera våra funderingar, och han reser sig upp och muttrar 'katon jos pärjään'. Vi känner oss hjälplösa, ser mannen vingla iväg, kanske ser han piggare ut, kanske är det något jag inbillar mig för att hålla situationen och mannen på avstånd. Vi går över järnvägsbron och min kompis visar sina odlingar på stadens kolonilott. Jag stapplar över jord, växter och stenar och ställer dumma frågor. Den konstiga känslan: att ett ställe är helt rakt igenom sympatiskt men att jag själv känner mig fullständigt borttappad och hjälplös, ut ur mitt element, där. Min kompis leder mig längs åkerbitarna till den trygga stigen och jag kollar på studentbyns bruna cementklossar och det nybyggda lyxkvarteret som ser helt och hållet malplacerat och overkligt ut; nästan genomskinliga bostadshus som verkar vara byggda för rika människor mitt bland grästuvorna längs ån. En stad i förvandling. När man kommer längre längs ån byter stan karaktär och övergår i serveringar och turister. De abnorma fejkänderna guppar i ån och jag svettas kopiöst, en huvudvärk molar bak i huvet och stegen letar sig uppför backen, hem.

10 July 2014

brunt i det blå: ayn rand

Jag försöker illustrera en grej i en text och för att göra det plöjer jag Ayn Rand. Ni läste rätt: Ayn Rand. Hon är känd som den stora individualisten, den stora högerfilosofen i amerikansk litteratur; författaren man gillar om man är tillräckligt radikal vän av den fria marknaden och fritt entreprenörskap. Jag läser The Fountainhead som kom ut för första gången 1943. På svenska har romanen givits ut av Timbro förlag. Det är nog en ... storslagen bok. 800 sidor text som hyllar den omutliga viljan, den fria individen, det självständiga arbetet, den järnhårda armen och den brinnande glöden som svetsar bort allt vad kollektivitet och mjäkighet heter. Vår hjälte heter Howard Roark och han är arkitekt. Omkring honom finns smaklösa klassicister som dillar om doriska pelare, marxistiska demagoger och utilitaristiska kollektivister - ett pack som Roark överglänser i sin nitiska kamp för den rena arkitekturen, byggnadskonsten som flödar fram ur en ren vision. Det som Rand framställer som det finaste med Roark är den likgiltighet han visar för andra människor, en likgiltighet som också riktas mot karriär: går det åt helvete går det åt helvete. Arrogans och hårdhet som dygd. Att känna sig illa berörd av en sån som Roark tecknas följdriktigt som ett uttryck för svaghet, att man inte står ut med geniets omedelbarhet och skärskådande, tomma, likgiltiga blick.

Hur som helst: jag har inte kommit så långt i boken (några futtiga hundra sidor) men jösses det här är en obehaglig text. Den är pompös och visste man inte bättre skulle man tro att det är parodi. Så här låter det när Rand hyllar arbetet. Den scen hon beskriver är Howard Roarks första byggprojekt. Han vankar runt och inspekterar. Han försöker spela oberörd och saklig, men:
Det fanns tillfällen när något reste sig inom honom, inte en tanke eller en känsla, utan någon häftig, fysiskt påtaglig våg, och då ville han stanna, luta sig bakåt och känna hur hans existens förstärktes av det otydliga stålskelett som reste sig med hans egen kropps skinande, enastående verklighet i sin mitt. Han stannade inte. Han gick lugnt vidare. Men hans händer förrådde det han ville dölja. Hans händer sträcktes ut och gled långsamt längs bjälkarna och fogarna. De som arbetade på huset hade märkt det. De sade: "Den där killen är kär i stället. Han kan inte hålla tassarna borta."
Rand kan inte direkt anklagas för att vara en subtil författare. Raka rör och inga krumbukter. Hon skriver fram sin heroiska huvudkaraktär med en oblyg beundran för egoism och brutalitet. Föraktet för pjoskiga män och kvinnor lyser fram: kanske är det just detta förakt som är mest framträdande, föraktet för allt som ses som svagt, kompromissande. Arkitekten Roar får förkroppsliga detta förakt och Rand verkar se honom som den yttersta bilden av frihet: frihet som frihet från precis allt, och kvar blir något slags glödande kärna av skapande energi. The Fountainhead finns också som film, regisserad av King Vidor. Filmen lyfter fram Rands fascistiska estetik: det är stål, muskler och spetsiga byggnader som gäller. Tydligen är Rand alltjämt en populär författare. Enligt Wikipedia såldes 29 miljoner Rand-böcker år 2013. Det är en skrämmande siffra.

9 July 2014

Etikettfundering

På lördag ska jag gå på ett kalas av det mera formella slaget. Jag gillar dem som ordnar festen och där kommer garanterat att vara många skojiga kompisar från olika hörn av det sociala åbo. Kul, med andra ord. Något som däremot skaver när det gäller sådana här tillfällen är den könsuppdelning som fester tenderar att innebära, där olika könsmönster på olika sätt blir mera tydliga än annars, klar könad tudelning i kläder på ett annat sätt än i de flesta andra sammanhang. Kostym eller klänning. Åh vad jag är led på de där kodade kläderna, kanske mest för att jag själv måste ta ställning. Har inte lust att gå in i någon av de två alternativ som tycks stå till buds: att klä sig i enlighet med vad som ses som sitt "eget" kön och att klä sig i det "andra" könets festkläder (det ena normativt, det andra lika märkt av könssystem, men på ett annat sätt). Mao: att tänka praktiskt kring könad performativitet och den festdragföreställning som alla deltagare går in i. Jag önskar det skulle finnas möjlighet att klä upp sig som grävling, goudaost, rymdvarelse, stenbumling, kritik av det rena förnuftet, galeas, piprensare. Äh, vad jag vill säga: jag önskar det skulle finnas sätt att göra helt stillsamt uppror mot den här könadheten, men på en och samma gång har jag svårt att tänka klart kring betydelsen av sådant som "etikett" och vad det innebär i sociala sammanhang av den nämnda sorten. Jag menar något i stil med att bryderier kring etikett aktualiserar både frågor om vad olika situationer kräver av oss men ocks hur vi förhåller oss till de här kraven, hur kraven framstår. Skulle påstå att frågor kring etikett kan locka fram alla möjliga konstigheter samtidigt som det, tror jag, finns klarsynta, vettiga, uppfinningsrika, roliga, känsliga sätt att förhålla sig.

(Känns lite sunkigt att hänga upp sig på det här; jag dissar ingen överhuvudtaget, utan funderar kring min egen reaktion och hur suddig den är trots sin påtaglighet.)

5 July 2014

Illavarslande samhällsomsorg?

Läser lång, skrämmande insändare i dagens HBL där huvudärendet att Finland, som ett led i den globala konkurrensen, måste försvaga fackens ställning. På ett ställe i texten försöker skribenten visa sin humanitära sida: 
"Dessutom behöver det satsas på att återutbilda personer som förlorar sina jobb som en följd av globaliseringen. Det kommer även att finnas personer som inte går att få tillbaka till den globala arbetskraften utan att deras löner märkbart sänks. Dessa människor behöver samhället ta hand om." 
Alltså: det finns en grupp människor som har en så hopplös ställning på arbetsmarknaden, så dåliga individuella konkurrensfördelar, att man måste finna sig i dels att få sänkt lön men framför allt, att bli någon som samhället "ska ta hand om". Är det bara i mina cyniska öron där detta "ta hand om" inte alls har en fin, humanitär klang, utan att det uttrycker något synnerligen ominöst. - Att konkurrensen är a och o, sen finns det människor som inte kan hävda sig i den. Dem ska "samhället ta hand om". Vad som skrämmer mig: en idé om samhällsomsorg som är helt och hållet sammanvuxen med en förståelse av vad det är att "hävda sig". När man inte klarar det, då har "samhället" en uppgift. På något sätt en rätt så vanlig tanke, måhända, men inte mindre obehaglig för det. Det som den, enligt mig, sist och slutligen innebär är ju att man helt och hållet ger sin välsignelse åt ett system (det kapitalistiska) och går med på - lite som insändarskribenten gör - att vissa är förlorare i tävlingen.

I klarspråk: så här legitimeras det nu varande systemet. Man talar om marginalisering, utanförskap eller utslagning på ett sätt där man genast kan sätta sig vid kalkylspakarna och börja räkna ut vad de här människorna kostar samhället och vilka åtgärder samhället bör skrida till för att skära ner på kostnaderna. Med andra ord: man "tar hand om". Det som slår mig här är att det i insändaren blir så klart att samhällsutvecklingen betraktas som något som helt enkelt rullar på, och vissa hamnar på samhällets botten. Här finns inget rum för ett rop, för människors egna röster om sin situation och om samhället.

[Försöker att inte dubbelposta saker på blogg och FB, men blev ganska deppad av detta. Fast jag blev glad av citatet av påven F på tidningens andra sida, ett utrop som skulle behövs som kontrast till det synsätt som framträder i insändaren: "Kära unga människor, ge inte upp era drömmar om en mer rättvis värld!"]

2 July 2014

Om kletigt gemenskapssökande

En episod häromdagen fick mig att grubbla över ett mönster i hur vissa män försöker ta kontakt på baren. Det rör sig om män som bjuder in sig själva till ens bord, kanske tar de tillfället i akt när kompisen är ute och röker. Han sätter sig ner, börjar prata. Skakar hand. Börjar berätta om något, sig själv. Jag känner redan nu ett obehag, de här typerna som kommer fram och vill prata utan att vara desto mera känsliga för om deras sällskap är önskat, bara tar sig friheten att dimpa ner där. Obehaget accelererar. Mannen börjar prata om sitt utanförskap, vill nu skaka hand igen: "vi är lika". Klämmer handen tills jag lirkar mig ur greppet. Det som är anmärkningsvärt är att minst fem gånger (kanske fler) har en typ dundrat ner på stolen bredvid eller mittemot på detta vis och sagt, som ett slags intimt förtroende, en insiktsfull öppenhet, en vänlig gest ("du är sedd"): "Jag kan se på dig att du blivit mobbad" / "Du har antagligen blivit mobbad." (Vad för satans antagande är det, och vad tusan betyder det att sådant sägs i en anda av kontaktsökande?) Han vill dela med sig av sitt illamående, och väntar sig bekräftelse från någon som han tror är en lyssnare, nån som förstår. Jag har svårt att veta vad jag ska göra åt sådana situationer. Det är inte bra att bryskt avvisa folk, det känns inte bra att bli tvungen att skaka av mig typen på ett rätt så direkt och handfast sätt, men samtidigt är bryskhet just vad som verkar krävas när en människa verkligen är noll intresserad av något annat än att etablera något slags nära-samhörighet och som enträget (utan att märka min ovilja) försöker upprätta en sådan närhet på ett sätt som, ja, känns bara ytterst läskig och envägskommunicerande. Det som är obehagligt är bland annat det som jag upplever som påträngande (det eviga handskakning-blir-handfängelse), det kletiga kontaktsökandet genom "två losers" och "du är säkert också utanför"-snacket. Och hur det hela är omgivet av ett ruttet heterospel - mannen som vill bli förstådd - som är falskt och trött, fånigt och inpyrt av tvångsmässigt könande.  Helt enkelt: det som gör mig ledsen här är när medmänniskor försöker ta kontakt på ett sådant sätt att de för mig förvandlas till element att styra bort, avvärja, skuffa iväg. Ingen borde framstå som ett sådant element.

Jag funderade om det är vettigt att skriva om de här sakerna, men beslöt att det kanske är just sådant här som borde formuleras, om än vingligt och kanske inte så klarsynt.

26 June 2014

Chockdoktrinen, en jävligt viktig bok

Att jag läser Chockdoktrinen, skriven av Naomi Klein, först nu (boken kom ut 2007) är inte överhuvudtaget problematiskt. Boken, som handlar om kris- och katastrofkapitalism, har tyvärr inte förlorat något av sin aktualitet. Tvärt om. Det är dubbelt upp ruskigt att läsa boken eftersom huvudpoängerna belyser de senaste årens ekonomiska kriser. Kleins stora budskap är att välta omkull ensidig och ideologisk idé om att marknadsekonomin alltid medför demokrati och välstånd. Hon visar hur marknadsekonomins ideologer snarare ofta sett demokrati som ett problem och att drastiska nyliberala processer genomförts mot befolkningens vilja. Den chockdoktrin hon talar om utgår från att avgörande kapitalistiska samhällsreformer - privatiseringar och avregleringar - görs då ett samhälle befinner sig i en kris, eller i samband med en katastron. Ofta har det till och med varit så att marknadens ideologer själva varit med och manipulerat fram krisen, eller gjort en redan existerande katastrof ännu mera katastrof. Poängen är att reformerna görs då ett land präglas av förvirring och kaos. Klein återkommer till kapitalismideologernas dröm om det oskrivna bladet, att det gamla systemet (de stadsägda industrierna, den befintliga demokratin, den existerande samhälleliga infrastrukturen) ska raderas för att något nytt ska byggas upp på en helt avreglerad ekonomis grund.

Jag kan inte nog betona hur viktig den här boken är. Kleins tegelsten belyser chockdoktrinen genom att i exempel efter exempel visa hur det existerande samhället får stryka på foten för att kapitalismen ska kunna sättas i verket, så att entreprenörerna ska få härja fritt. För att nämna ett exempel: då Sri lanka drabbades av den tsunamin sågs detta som ett briljant tillfälle att fösa bort den traditionella fiskerinäringen från stränderna. Istället skulle man bygga upp hotell för "ekoturister", en betydligt mera lönande affär än självförsörjande fiskare. Ett annat exempel är beskrivningen av de multinationella entreprenörerna som verkade/verkar i Irak. Inte bara skulle landets egna resurser privatiseras; entreprenörerna anställde sällan irakier för sina projekt, vilket ledde (och leder) till utbredd arbetslöshet. Oredan och kaoset är genom detta något som fortsättningsvis upprätthålls genom en ekonomisk agenda.

Det här går så klart mot förhärskande beskrivningar där liberaliseringen ses som synonym med ett löfte om tillväxt och välstånd. Hon skriver om militärjuntan i Chile, Polen på nittiotalet, Ryssland efter Gorbatjov, Sri lanka efter tsunamin, USA efter 11 september och kriget mot Irak som följde. Bland annat. Material saknas inte:  genomgången är på det stora hela övertygande på det sättet att Klein verkligen lyckas få korn på det hon kallar chockdoktrinen. Avsikten är inte att måla upp en konspiration (även om det på vissa ställen blir lite frestande att läsa henne så). Avsikten är, som jag förstår saken, att avslöja det som ofta ses som oskyldiga (eller nödvändiga) marknadsekonomiska "strukturomvandlingar" för vad de är, att beskriva vad sådana reformer förutsätter, att det inte bara är "ekonomi". En annan viktig drivkraft verkar vara att peka på hur radikala omstruktureringar gör i en katastrofs skugga, långt bort från strålkastarljuset. Som hon skriver: det är ovanligt att militärjuntan i Chile beskrivs utifrån de privatiseringsprocesser som startades, eller att kriget i Irak beskrivs ur ett ekonomiskt perspektiv. Hon belyser bland annat den enorma arsenal av privatiserad krigsföring som innebar en blomstrande business för ett expanderande gäng entreprenörer.

Det hon särskilt pekar på är det våld som sådana omstruktureringar ofta förutsätter och det fruktansvärda mänskliga lidande som de här chockbehandlingarna står ansvariga för. Den läskiga slutsats hon flera gånger kommer till är att det som för människor innebär en tragedi på samma gång är festtider för företag som tjänar en rejäl hacka på katastrofen, eller som till och med lyckas staka ut en helt ny bransch i och med krisläget - hon ger många exempel på företag som specialiserat sig på katastrofer.

(Jag tror annars inte att boken kan eller ska kritiseras genom att peka på exempel där kriser inte sammanhänger med liberalisering eller där liberalisering skett demokratiskt - som jag läser Klein är poängen inte att rita upp en naturlag utan att teckna en bild som låter oss förstå en sida av samtiden som är viktigt på grund av de många myter om avregleringar som florerar.)

Om man tänker på vad som hände och händer i Grekland erbjuder Kleins bok en klargörande bakgrund, som skisserar hur liknande mönster finns att hitta på många olika håll. Befintliga strukturer krossas, för att sälja ut och "skapa nytt". Krisen används som förevändning för "det nödvändiga" och man hänvisar till att förändringen frigör samhället från en destruktiv stat. De misslyckanden som sådana strukturomvandlingar möter - dvs. att folk fortfarande är fattiga, att inkomstklyftorna växer, att demokratin inte fungerar - skylls sedan på befolkningen som antas vara fast i gamla, besvärliga mönster eller som inte är mogna för det här med demokrati. Men hur det än är ställt måste de beska dropparna ner och kurens själva våldsamhet är i sig något gott eftersom det skapar oreda i det gamla.

I Kleins bok finns också många andra viktiga observationer som rör korruption (varför uppstår korruption, vem är det som matar korrupta politiker?), mänskliga rättigheter och utrikespolitiska doktriner. För mig var det här omvälvande läsning som gör att jag känner mig lite lite nyktrare när jag läser utrikessidorna (som ofta på ett närmast slentrianmässigt sätt betar av dagens katastrofer). Kanske hajar jag till när jag i bladet läser om de oändliga gåvor USA skänkt åt det irakiska folket och hur dagens situation gett upphov till frågan om dessa generösa gåvor inte kastats bort och om USA:s mödosamma försök att skapa demokrati i Irak nu inte framstår som lika bortkastade på grund av det stridslystna, otacksamma irakiska folket (alltså, rapporteringen från Irak nu är extremt konstig). Hur som helst: bra bok, sällan jag läser så klargörande saker som städar upp i tankarna.

För övrigt, en fin skildring av den katastrofkapitalism Klein talar om i sin bok kan man se i första säsongen (kanske andra också, har bara sett en), av TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina: vad hände med staden? vad hände med bostäderna? vad hände med säkerheten? TV-serien tycks i stort sett utgå från samma analys som Klein: katastrofen öppnar sig för företagare som en möjlighet att göra profit och som en möjlighet att nedmontera välfärdsstaten och riva kommunala bostäder.

22 June 2014

Tromsø

En buss trafikerar mellan Rovaniemi och Tromsø. Eftersom det går en sådan buss bestämmer vi oss för att åka till Norge efter filmfestivalen i Sodankylä. Det är något särskilt med långfärdsbuss. Där sitter man inspärrad med ett gäng andra. Nån sover. En annan prasslar med matsäcken. En påtaglig lukt av fotsvett. Man sover. Landskapet sniglar sig förbi. Man sover. WC-stopp. Tystnad. Eller nej, det var inte så tyst på bussen: längre bak satt ett par som snottrade konstant. Var det inte relationsproblemen var det Godard (de hade uppenbarligen också varit i Sodankylä) och var det inte Godard var det relationsproblemen.




 Snö & sol

 I Tromsø lyser solen. Det hände inte ofta. När den behagar göra det ser det ut så här, idylliskt. Stan ligger på en mindre ö och omges av andra öar. Där bor typ 60000 människor och jag hinner inbilla mig att jag är på Färöarna eller Åland. Det som är konstigt är att ett slags vardaglighet med sakliga hus, industriområden, hamnar, båtar och färjor sätts i parentes i ett ganska uppfixat centrum med fina butiker och "trevliga" caféer. Den här trevligheten gav mig ännu mera känslan av Mariehamn, och inte på ett bra sätt. Fjordar och havet omkring och inne i stan är det som om man är i en stad som lider av Reykjavik-komplex: det ska vara urbant, hippt och coolt. 

Till all lycka finns det ett ställe som heter kort och gott G. Här slår jag mig ner med en bok och en kaffe. Det är eftermiddag och ett gäng glada gubbar häller i sig öl och fnittrar. Deras bekanta knackar oupphörligt på fönstret, och gubbarna rusar ut genom dörren och ropar: Tore, kom in på ett glas nu! Tore smyger in på ett glas och samtalet kretsar kring lottovinster, pengar, lottovinster (någon har vunnit typ en miljon och jag tror till och med att vinnaren promenerar in i baren), vädret och affärerna. En av farbrödernas telefon ringer hela tiden, och han anmäler högljutt att den här människan vill han absolut inte prata med. Först tror jag gubbarna är typ fiskare, men sen börjar de prata på ett sätt som får mig att misstänka att de jobbar med media. Hur som helst: jag sitter på min höga stol i den helt gemytliga baren och fladdrar med öronen. Det som är konstigt är att trots det fina intrycket av fnittrande gubbar som hänger med varandra över en öl är det nåt som känns läskigt med hur de hela tiden pratar om pängar, pängar, pängar. Och lotto. - - - Tromsøs kärncentrum ser rikt ut, men jag får ändå känslan av att här kan finnas stora klyftor.








 Vi går en runda över bron på en annan holme. Det regnar och är jävligt så där som det kan vara tillfälligtvis. Jag har ett infernaliskt skoskav och vi råkar hitta Hell's angels eget tillhåll.

En mängd skärgårdsfärjor förbinder de olika öarna med varandra. Som skärgårdsbo hinner jag naturligtvis ägna några tankar åt hur detta nätverk upprätthålls. Är båtarna statliga eller är de utlagda på entreprenad? Tyvärr hinner jag inte fördjupa mig mera i skärgårdstrafikens problematik den här gången. Inte ens hurtigbåt blir det av att åka.

 Uppe på fjäll. Vi åker med linbana (nordmennen må himla med ögona åt dylika fasoner) tillsammans med ett gäng tyska pensionärer som lugnar varandra med vetskapen om att det är kallt i Tyskland också. Det blåser, det regnar, det snöar, det blåser. Vi spatserar en stund på kullen, fint är det där, sitter på ett kafé som spelar cheesy listening-electronica från 1997 medan vinden viner utanför fönstren. Får känslan av att befinna mig på en annan galax.

 På Wikipedia läser jag att borgmästaren i stan är en högerman och att populistpartiet har ett så här synligt högkvarter gör en ledsen. På wikipedia läser jag också att högerpartierna för ett par år sen gaddade ihop sig för att gå emot ett förslag om att göra stan tvåspråkigt så att samer kunde sköta administrativa ärenden på sitt eget språk och att samiska namn skulle finnas med på skyltarna. Och förslaget genomfördes sen aldrig. Bu för det! I stan finns däremot också ett socialistiskt vänsterparti.

Tromsø har en fin, gammal (byggd 1915) biograf. Om ni far dit, glöm för guds skull inte att gå på bio! I januari ordnas filmfestival i stan (dit ska jag, något år) och i september ordnas stumfilmsdagar (dit borde man också åka).

I anslutning till biografen, som heter Verdensteatret, finns en bar som är helt OK. Varierande musik spelas och trots att det är lite för fancy för min smak är klientelet rätt så blandat, vilket gör det mera uthärdligt. En kväll spelar ett tangoband finska låtar; publiken är entusiastisk och det är ganska trivsamt, om än lite förutsägbart. En annan kväll hittar vi oss själva mitt i ett myllrande vinsymposion tillsammans med ett par förtjusande typer vi träffat i Sodankylä. (Innan jag gick hann jag dra på mig en ortsbos heliga vrede genom att inte känna till namnet på en schackmästare. I stan ordnas tydligen något slags mästerskap i schack.)


Bibliotek erbjuder för det mesta det bästa urbana hängandet och detta stämmer också här. I tidningssalen kan man läsa Klassekampen, en dagstidning på vänsterkanten med både ambitiöst och välskrivet innehåll, lite i stil med ETC. eller Kansan uutiset. Jag hade knappt hört om den förut, och blev glatt överraskad.

 Nu är det fanimig shortsväder, 8 grader varmt och sol!

 Ett bryggeri finns i stan och ölen är det inget fel på.
Vi åker ut på en roadtrip till en ö som ligger i närheten. Sommarøy heter den västliga havsexponerade ön och är en gammal fiskeby. Jag har läst några både djupa och egensinniga texter av Tromsöfilosofen Jakob Meløe om fiskeri som livsform och dessa texter tänker jag på när jag är här.
Bortom de där öarna i horisonten lurar det stora arktiska ishavet. Det är faktiskt lite häftigt.
 Caféet på ön. Det här kunde utan tvekan vara på Brändö. Med andra ord: skärgårdsbon i mig trivdes.
Ett likadant monument finns på Brändö, och säkert på många andra ställen. Det är svårt att säga hur, men jag blir rörd av det här.