10 September 2015

Orientering, desorientering

1. T skriver: det är nåt kusligt med kvällsljuset på hösten. T har rätt. Kusligheten som inte går att fånga på bild (eller går den?) men som känns i kroppen. Fåglarna har tystnat & något virvlande i luften, fräscht och fuktigt och hotfullt och omvälvande. Kompakt men lätt höstmörker som sveper in en på ett trösterikt men obarmhärtigt sätt.

2.

3. Vi går hem längs den stora, fula, pittoreska vägen i Mariehamn, min syster och jag, tysta efter en tröttsam kväll på en bar som plötsligt invaderats av nu-metal och skrikande svenska män i sina bästa år. Jag fryser. Något knäpper under foten. Kanske något ljus från pingstkyrkan. Plötsligt: musik? Ett långsamt, ihållande drön från en synth, eller orgel, och sång ovanpå. Ett par som sjunger, långt borta nånstans, liksom inne i skogen, eller under marken, eller uppe i luften, kanske på österbottniska. Andlig sång i knarkig valiumdansbandsstil. Paret mässar, eller skrålar, om Gud. Den grusiga och svajiga sången suddas ut bland tallarna. (En andakt? En performance? Fulla ålänningar som stämmer upp i frälsningstörstande kör?) Egentligen vill jag tassa in i skogsdungen, och ge mig in i vad det nu är. Men jag vågar inte.



4.

5. Hör inifrån dimmorna: "nu när patienten är mera avslappnad går det bättre." Sedan tuppar jag av igen. Vaknar, släntrar de 100 metrarna hem förbi sminkstället, hemdörren invid lafkan med knallgul text på skyltfönstret som säljer tvättmedel för allergiska personer. En buss tvärnitar, människor väller ut & in. Benen bär, fyra trappsteg. HBL som väntar på hallmattan. Dagens TV-tablå, en kolumn om musik eller nåt men jag tappar genast tråden och stirrar på den gråa solen genom smutsrutan.

6. Jag drömmer att jag är på Keletistationen i Budapest. Jag har kommit dit med buss från något slags rundresa. På stationen finns en massa människor, flera av dem ser avsvimmade ut. Någon, kanske en reseledare, säger: "don't worry about it, don't worry about it. It's normal, it's ok." Jag vänder bort blicken, och alla mina bekymmer börjar kretsa kring någonting jag glömt i den där bussen, som bevakas av en människa i militärkläder som ser rädd ut. Stationen ser ut precis som den gjorde då, 2001. Jag trevar efter mina ägodelar i en stimmig buss, och griper tag i en massiv väska.

7. Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj. "I skymningen står Marion och ser upp mot ett av de fönster i Stora Mans där en lampa alltid brinner om natten. Det måste vara någon som bor där, eller som åtminstone återvänder hit varje natt för att sova. Guldinskriptionen blänker i det sista ljuset och silverregnet, arkitektens tröst, som har löpt som en stor insekt över fasaden vid huvudentrén är borttaget sedan några veckor, kanske ska någonting äntligen hända med byggnaden nu. Det ska bli bostäder i de gamla sjukhusbyggnaderna, men fortfarande står de orörda och majestätiska i sin vackra dämpade karmosinröda färg." Parallellt: Friedrike Mayröcker: Jag är på anstalt. "undvikandets vana : kanske olat eller konstfigur genom att jag på gatan försöker undvika allting alla personer alla hinder precis som jag försöker undvika alla svårigheter i vardagen. Alltså kan jag inte vända huvudet åt sidan när jag går över gatan därför att jag blir yr, och även när jag samtalar med någon som följer med mig på promenad riktar jag inte blicken mot den personen utan ser ned i marken, av försiktighet, för att undvika 1 anfall av yrsel, jag sitter med blicken riktad rakt fram bredvid kvinnan som kör bilen för att inte distrahera henne precis som om jag körde bilen (bara se rakt fram nästan utan att låta mig tilltalas av chauffören osv.)."

8.

 9. En liten klunga på Åbo torg protesterar mot nedskärningspolitiken. En räpsammansättning spelar, tal hålls. Min kompis hänger på sin cykel och mitt i allt stannar en bekant, ytterst proper, dam till, utbrister stolt (eller hör jag fel?): jag har alltid varit anarkist! Ett samtal vävs om Kropotkin i periferin av min uppmärksamhet. Snålblåst över Åbo torg. L:s hund ser ofantligt uttråkad ut. Jag hålls knappt på benen. Nästa dag rubriker överallt om de aktuella besparingarna. Jag lär mig begreppet "pakottava lainsäädäntö".

10. Hänger efter ett gäng gulisar längs regnblaskig biskopsgata. Bänder upp den vanliga, tröga dörren, men går trapporna upp istället för att ta till vänster. Arkens trappor luktar ännu svagt av gummi & renovering efter alla dom här åren. Gulisarna är på väg åt samma håll. Jag har helt tappat orienteringen. Har inte varit i den här korridoren på många år och söker ängsligt min destination. Hela bygget framträder i ett nytt, obekant ljus. Efter mötet rullar jag ut i arkeneftermiddagen. Den främmande korridoren, studentmyller. Ärendet är att hämta mitt betyg som legat och skräpat på ett kontor och Y kommer med till fakultetsmänniskan, "för att fira". Y försöker liva upp stämningen när jag får mina papperslappar i handen och frågar om inte hornorkester vore på sin plats nu. Fakultetsmänniskan, som inte åldrats en dag på tio år, ryter skämtsamt så det ekar i hela Arken: NEJ, DET SKA VARA SYNTH!! Återvänder till livet med kafferep på Fabbes medan Hank Williams jamar Crazy heart ur högtalaren.

11. Går nerför backen den sista biten hem. Hajar till: solen skiner bakom huset med den märkliga italienska barberaren. I lokalen som alltid är tom är det nu smockfullt med människor.

12. Mayröcker: "denna självglömska : 1 avlägset land 1 otydligt minne de senaste veckornas och månadernas händelser ("=uppenbarelser"), man talar till mig om vänner budskap orakel genom vilka jag skall ha erfarit något men jag ser det inte, det måste ha utspelat sig i 1 dimmigt ingenmansland, bara det mest genomträngande språk förmedlar något till mig, liksom avtecknat - så småningom nalkas skuggor av personer samtal tilldragelser, allt mycket oprecist, tror jag och så snart de dykt upp snart åter glömda förlorade försvunna -: uppdykandet av ett inlindat knappt gripbart minne berör mig, ruskar mig, jag är i tårar)."

1 September 2015

Ingeborg Bachmann - Det trettionde året

Jag hade hört om Ingeborg Bachmann främst som poet, och som författaren som skrev Malina (som jag sett en filmatisering av). Och för några år sedan har jag för mig att hennes korrespondens med poeten Paul Celan publicerades. (Hm - de här strukturerna som gör att kvinnliga författare/konstnärer framför allt blir kända för männen de är tillsammans med. Men hoppas inte det stämmer i det här fallet.) Jag läser novellsamlingen Det trettionde året som kom ut år 1961. Det är det första jag läser av henne, och mitt första intryck är en författare som verkligen brottas med sin tematik. I samtliga av novellerna finns en uppgörelse, en längtan efter något nytt, något rent, något bortom det gamla, och, kanske framför allt, bortom det falska. Några av texterna behandlar explicit ett efterkrigstidstillstånd av skuld och ett försök att göra upp med det som hänt. I en av novellerna skriver Bachmann om en far som utvecklar en cynisk relation till sin son, som enligt denne misslyckas med att leva upp till förälderns längtan efter ett barn som på något sätt ska vara oberoende av den vanliga, vardagliga världen; han ville ha ett barn som börjar världen på nytt, som skapar sin egen värld och sitt eget språk. Just språket betonas genom hela boken: främlingskap för språket, försök att hitta ett annorlunda språk. Den här novellen är hisnande, och drabbande i sin beskrivning av hur en längtan efter något obefläckat blir destruktiv och farlig. Pappen är besviken på ett barn i vilken han endast kan se samhällets ytlighet. Samtidigt präglas den här novellen av samma problem som många av de andra novellerna har: Bachmann tycks skriva utifrån en viss filosofisk idé och novellerna blir ibland lite klumpiga utläggningar av en filosofisk svårighet. Berättelsernas allvar vältrar då över i ganska intellektualistiska och högtidliga konstruktioner. Men det är inte alltid så. Bachmann skriver ofta suggestivt och hon lyckas frammana genuint kusliga stämningar som krälar under huden. Och drabbningen som berättelserna ger uttryck för berör, också när författaren går in i ett sätt att skriva som tycks märkt av sin egen tid: huvudkaraktärerna i novellerna är ofta grubblande män och de här grubblerierna känns ibland en smula - unkna? (existensen/friheten/Kvinnan). Men när hon skriver om viljan till radikal förändring, och den destruktivitet den här viljan ofta för med sig för karaktärerna, är det inte svårt att förstå angelägenheten i det hon skriver. Att vilja rasera det gamla kan också vara ett uttryck för maktfullkomlighet, att vilja skapa en ny maktordning (det här utforskas bland annat i en novell som handlar om att överskriva den heterosexuella kärlekens instängdhet). Den farliga, om än ofta kanske begripliga (som en aspekt av förtvivlan) frestelsen att i världen omkring sig (inklusive i en själv) se endast uttryck för falskhet som är i behov av en grundläggande reningsprocess blir verkligen ruggigt åskådliggjord i Det trettionde året.

31 August 2015

om tillväxt: något, något, något - men vad?

Ett av de absolut mest dominerande narrativ om vår situation just nu i Finland är följande: den gamla industrieran är förbi, Finland befinner sig i kris, produktiviteten har minskat och vi kan inte längre räkna med den gamla välfärdsstaten. I dagens HBL intervjuas ekonomen Åkerholm. Han säger, och det här tror jag är avslöjande, att Finland inte kan återgå till de gamla formerna av industri och vi ska därmed inte inbilla oss att vi ska konkurrera med låglöneländer. "Därför måste vi få någonting annat istället. Vad det är vet vi inte, men för att kunna upprätthålla vår levnadsstandard måste det vara någonting med ett betydligt högre förädlingsvärde än det vi blev av med."  Den här formuleringen är otroligt talande för hur dagsläget skildras. Den finska så kallade passiviteten - som här, liksom ofta, tillskrivs en för bekväm välfärd - kritiseras i hårda ord. Vi måste bli aktiva, aktiva! Men hur? Vi måste skapa värde, om vi bara visste hur. Katastrofen om hörnet, levnadsstandarden som kommer att sjunka, obönhörligen, om vi inte lyckas genomföra grundläggande förändringar, OCH VI MÅSTE BLI AKTIVA OCH KREATIVA NU! Det är något närmast komiskt i den här sortens lite depressiva, förmanande, utfallen. Det aktiva framhålls - ni vet det där om Finland som ett land där ingen vågar satsa på egna idéer - men sen tilläggs också att vi i nuläget verkligen inte har den blekaste aning om vad som egentligen vore en lönande, kreativ väg in i framtiden och att vi inte längre kan hoppas på en enda bransch som vi kan förlita oss på. Det gäller att ha kunnandet i skick, grundförutsättningarna på plats, sen på något vis ska vi bli aktiva och kläcka kreativa idéer som har ett betydligt högre förädlingsvärde än det gamla. Det är något paradoxalt över tonfallet här: uppmaningen om mera optimism, mera kreativitet, mera innovationer, men samtidigt en illa dold pessimism om internationell konkurrens och en fundamental osäkerhet gällande vad det egentligen lönar sig för Finland att satsa på i dessa tider. Även om det är lätt att hålla med om en destruktiv form av nostalgi, och en lika destruktiv upptagenhet vid nedskärningspolitik, är det symptomatiskt att den centrala frågan, som den ställs här, är: hur skapas tillväxt? Det jag tror händer här är att problemformuleringen oroligt studsar mellan olika saker: (anti)byråkrati, tillväxt ("högre förädlingsvärde") men sedan också finländares mentalitet, att vi måste lära oss att tänka på ett nytt sätt, våga satsa, fokusera på det nya. En av de konsekvenser detta har, tror jag, är att allt företagande klumpas ihop under rubriken "Finlands framtid", för att driva argument exempelvis om företagsskatt och arbetslagstiftning utifrån retoriskt drivna förhoppningar om kreativitet och nyskapande, för att inte tala om "att vara aktiv", och "aktivt" möta hotet om försämrad levnadsstandard. [Okej, säkert banalt påpekande, detta, men sådant hänger jag upp mig på.]

Treme

Jag och N börjar se på andra säsongen av Treme, en serie som utspelar sig i New Orleans efter orkanen Katrina och som skapades av David Simon som också gjorde The Wire. Precis som i The Wire handlar den här serien om en stad, om gemenskaper i staden och de hot som riktas mot dessa. Jag hade inledningsvis lite svårt att komma in i sammanhanget - jag kunde inte riktigt sätta fingret på vilken ton som etableras. Men småningom blev den tonen klarare: en ton som är mera sprudlande tradjazz än den nattsvarta Way down in the hole som varje avsnitt av The Wire inleds med. Musikreferensen är ingen slump, eller en trött kulturkliché utan är förankrad i seriens egen betoning på gemensamt lirande och jammande i en stad som har kopplingar till många olika kulturer och traditioner. Musiken spelar en otroligt central roll i Treme och det jag i början hade svårt att greppa var vilken plats detta frenetiska musicerande har. Under den första säsongens lopp fattade jag att musiken är både metafor och konkret verksamhet (yrke, kärlek, snuttjobb, livsform), både en bild av något som binder människor samman och ett konkret uttryck för hur människor bygger upp en gemenskap och försöker hitta något slags livsglädje.

Serien börjar med en stad slagen i spillror tre månader efter Katrina. Många är försvunna efter orkanen. Människor sörjer. Infrastrukturen är bristfällig och trots att det råder bostadsbrist står många bostäder tomma: det är marknaden, stupid. Ganska långt handlar första säsongen om hur vardagen per nödvändighet måste återfinnas och det här återfinnandet kartläggs genom mänskliga relationer och delade stadsliv, men också genom att utforska människors ilska och besvikelse över att ha övergetts i katastrofen, i en stad märkt av enorm förstörelse. Karaktärerna har väldigt olika bakgrunder. Många är panka och samtliga söker efter konturerna av ett fortsatt liv i New Orleans, att återinrätta gamla mönster och att hitta nya strategier och möjligheter. Ett par ungdomar, gatumusiker, kommer till staden och närmar sig den med en blandning av turisternas exotiserande av det nya, det sanna new Orleans, och den vardag som oundvikligt tränger sig på. En restaurangägare har svårt att få krogen att gå runt och försöker klara sig dag för dag. En byggjobbare flyttar tillbaka till sitt gamla hus, nu förstört. En arg universitetslärare levererar rapporter via Youtube. En musiker som vant sig vid bekväma arrangemang tvingas nu spela varje gig han kan få i diverse syltor. Det fina är att det här typerna sällan reduceras till 'representationer' av en viss samhällsklass eller en viss problematik. Istället knyts oväntade trådar mellan till synes olika livssituationer som alla avslöjar något om livet i en härjad stad. Visst kan Treme bli lite övertydlig ibland, men på något sätt stör jag mig inte så mycket på det (hittills).

David Simon har inte övergett politiken. Treme kan sägas begripliggöra en del av det som Naomi Klein skriver om i Chock Treatment: en (natur)katastrof är ett gyllene tillfälle för kapitalister att profitera på ödeläggelse och återuppbyggnad. Första avsnittet i säsong två lovar gott för att det här spåret ska utvecklas och fördjupas. Jag ser fram emot en Tremehöst!

Jag läser en grinig text som hävdar att Treme gör sig skyldig till en sorts didaktiskt och ängslig inverterad exotisering. I sin iver att framställa New Orleans på ett icke-slentrianmässigt sätt kör den in sig på ett spår där New Orleans framställs som en egen liten värld där stadens egenheter myllrar på ett sätt så att amerikanskt dagligt liv sätts inom parentes: en jakt på stadens sanna själ. Men mitt intryck efter säsong ett och första avsnittet av tvåan är att det här inte är riktigt rättvist: serien utforskar också vad stereotypier om 'stadens liv' kan betyda, och hur fixa idéer om autenticitet också kan börja leva sitt liv för stadens egna invånare, vid sidan av andra uttryck för gemenskap och sökande efter ett liv efter katastrofen. Kanske: uppmärksamheten riktas mot de olika rädslor och den nostalgi som infinner sig efter Katrina. Att längta tillbaka till livet som det var före orkanen ges många olika betydelser.  Men kanske ligger det något i den griniga recensentens kritik - det här måste jag hålla i tankarna.

28 August 2015

Om värdekritisk marxism

I juli var jag i Cardiff på en konferens med det fantastiska namnet 'Never Work'. Det var en liten tillställning som samlade huvudsakligen värdekritiska, i marxistisk mening, röster om arbete. Eftersom jag ibland fått frågan om vad värdekritisk marxism egentligen går ut på tänkte jag här skriva ner mina anteckningar från en av keynoteföredragen, nämligen Anselm Jappes papper om arbete och värdekritik.

Jappe börjar med att förklara skillnaden mellan två typer av arbetskritik. Den ena "fenomenologiska" formen är säkert bekant för många: arbetslivets skuggsidor och perversiteter synliggörs. (Jag tror Peter Flenning och Corinne Maier nämndes som exempel). Problemet med den typen av arbetskritik är bristen på begreppslig klarhet. Kritiken riktas mot "nyliberalism", "bullshit jobs" eller "ideologi". Problemet är att kapitalismen (vad är kapitalism?) inte synliggörs/klarläggs här.

Om arbete ses utifrån kapitalismens dynamik (och i Jappes böcker kommer det fram att han anser arbetsbegreppet meningslöst utanför en kapitalistisk kontext) riktas uppmärksamheten mot en samhällsform. Den här samhällsformen gestaltas i Kapitalet på ett intrikat sätt genom en beskrivning av varuformen. Och varuformen kokar naturligtvis i slutändan ner till mänskligt handlande. Som Marx ironiskt skriver: varorna traskar inte in på marknaden för egen maskin. Arbete kopplas samman med kapitalismens framväxt, med varuformen, pengar - Marx talar om abstrakt arbete: arbete som präglas av den socialt nödvändiga arbetstiden för en vara och arbete som skapar/utgör värde. Det abstrakta arbetet är en samhällelig relation där det specifika innehållet i arbetet är ovidkommande.

Det är varuformen som den här "kapitalismfokuserade" arbetskritiken tar sin avstamp från och huvudidén är att värde inte kan göras "bättre", det vill säga alla tankar om ett exempelvis mera mänskligt samhälle byggt kring ekonomiskt värde kommer att bevara kapitalismens destruktiva slitningar. Målet är alltså att avskaffa värde.

Värdekritiken är en läsning av Marx som tar avstånd från en empirisk förhäxning av ytformer - med andra ord analyser som exempelvis centreras kring klasskamp. I sådana "empiriska" ställs olika grupper mot varandra, och utifrån det gestaltas en konflikt. Värdekritiken, däremot, gestaltar konflikten inte som en klasskamp, eller som en konflikt mellan arbete och kapital, utan som en konflikt som formar sig enligt värdeformen. Därför blir det viktigt att urskilja olika nivåer: att tala om värdeformens dynamik och dess olika empiriska yttringar. Kapitalismens grundkonflikt kan beskrivas som en form av inversion - en våldsam inversion - där livsyttringar, den mänskliga gemenskapen, underställs värde, det vill säga abstrakt arbete, kvantitet och ett abstrakt tidsbegrepp. Det abstrakta arbetets enda syfte är att förmera kapital (vilket inbegriper ett behov av konstant expansion).

Abstrakt arbete är inte det samma som immateriellt arbete eller en viss typ av arbetsdelning. Allt arbete är abstrakt arbete! Det finns därför ingen distinktion mellan det dåliga, abstrakta arbetet och det goda, konkreta arbetet. Att söka sig mot en kontrast mellan 'work' och 'labor' duger därför inte heller och därför är den "fenomenologiska" arbetskritiken som tar fasta på destruktiva drag i dagens arbetsliv vilseledande/otillräcklig. Kritik som utgår från klasskamp och arbetarsubjekt är oförmögen att konfrontera det abstrakta arbetets fundamentala omstöpning av mänskligt liv. Det går inte att plocka ut en del av det kapitalistiska systemet och förvandla det till något som potentiellt sett är bra.

En annan ohållbar väg för arbetskritiken är teknologisk optimism som utgår från att maskiner ska ta över jobbandet så att människorna kan ägna sig åt fria aktiviteter. [En rätt stor konflikt mellan värdeteoretikerna på konferensen gällde teknologins roll: går det att plocka ut den teknologi vi har nu och tänka att den tekniken kan styras åt ett frigörande, antikapitalistiskt håll? Tyvärr fanns det inte utrymme att konkretisera exakt vari oenigheterna bestod.] En sådan bild bygger oftast på ett oreflekterat godkännande av välfärds/staten i dess nuvarande form. Den implicita tanken exempelvis i medborgarlöndiskussionen är att det är staten som ska finansiera mänsklig frigörelse.

Arbetssamhället befinner sig i kris men det är öppet vad den krisen kommer att leda till. En väg består i en rörelse bort från värdeformen, men kapitalismens kris kan också leda till "a burning out of the capitalist logic" som leder till en katastrofal process som på olika sätt försämrar våra liv (ytterligare). De alternativ som står till buds kan alla betraktas som "krislaboratorier".

**

Det finns saker jag ser som problematiska i det här angreppssättet, vilket jag varit inne på förut. Den största risken tror jag filosofen Pär Segerdahl (han diskuterar inte arbetskritik utan skissar en intellektuell hållning) artikulerar i ett blogginlägg:
Livet är ett ytfenomen som intellektet genomskådar när det dyker ner under vad du naivt trodde helt enkelt fanns där.

24 August 2015

Joukkovoima hallituspolitiikkaa vastaan!


Igår var en viktig och framför allt, helvetes hoppingivande, dag. En massdemonstration ordnades i Helsingfors. Jag vinglar genom Åbo med migränhuvud. Ett gäng från stan åker i två bussar. Det är lite gemytlig skolresa över det hela. Vår researrangör har fixat smörgåsar och trip. Vi övar på slagord. Väl framme är det som om jag aldrig skulle ha varit i Hesa förut. Omtöcknad av sol & huvudvärk: gatstenarna krullar sig under fötterna. Sätter mig på ett räcke vid en passligt röd fana vid en stinkande poolpöl i Kaisaniemiparken. Sinsemellan grubblar vi hit & dit om vilket block vi ska gå med. Gänget just mellan internationell solidaritet och arbete/arbetslöshet blir utmärkt. Folk börjar samlas. MASSOR av folk! Försöker vända uppmärksamheten från migränskallen genom att diskutera om varför mänskliga rättigheter tas som det närmast till buds stående sätt att rikta uppmärksamheten mot missförhållanden. Vi tilldelas en fana, eller heter det banderoll, av en fackföreningsmänniska, kanske från Metalli. Stor och bökig är den, med budskapet, som ju träffar mig rent personligen, att inte skära ner i arbetslöshetsbidragen. En äldre man med käpp bakom oss hojtar, precis som min farmor skulle ha gjort: SKA VI INTE BÖRJA GÅ SNART? Svettas kopiöst & horisonten gungar & musik från tre håll & nån håller tal - jag hör inte ett jota. Marschen går via Järnvägstorget och Alexandersgatan, förbi universitetsbibban tror jag. En universitetsgubbe står med portfölj och kollar klentroget. I demonstrationen deltar folk av alla slag, i alla åldrar. Det som förenar oss: vi är förbannade på nedskärningspolitiken och överens om de destruktiva och framtidshotande följderna som den har. Slagorden är arga och humoristiska (och ibland populistiska) om vartannat. EI LEIKATA! Till och med inbundna Lindman skriker. Ser ett plakat med Sipilä som Edward Scissorhands. En skara människor försöker skrika "klasskrig!" men det sprider sig inget vidare. Själv tycker jag klasskrigsidén är mycket problematisk (liksom också den betydligt vanligare uppdelningen mellan folket och eliten). I ett skede, någonstans på Unionsgatan, sätter sig alla ner i 15 minuter, som en manifestation mot Sipiläs drömmerier om förlängd arbetstid. Tåget ringlar till Hagnäs torg där det är tal och musik och sånt. Uppgifterna om hur många som deltog i demonstrationen varierar: 5000 är den siffra som cirkulerat i många medier, medan andra sagt att det kan ha varit upp mot 15000 som var med. Hur som helst. Det var storartat att vara med, rörande att se folk som orkat släpa sig ut på gatorna. Det bästa: den här manifestationen handlar inte om intressen i en snäv mening. Fackförbund och organisationer som Kepa, Unicef och Finlands seniorförbund deltar, men demonstrationen är partipolitiskt obunden, vilket jag tror var ett bra drag. Som jag upplevde situationen solidariserade sig olika grupper - som ofta ställs i motsättning till varandra - och det drogs kopplingar mellan olika delar av samhället, som inte reducerades till Finland!, och olika gruppar av människor som nedskärningspolitiken drabbar: grundtrygghet för alla. En bra aspekt var den internationella solidaritetens framträdande roll. Till tåget anslöt sig också en egen demonstration om austeritypolitikens följder för barnens position. Åker hem i bussen med en hoppfull känsla: den här dagen som samlat en himla massa folk har tydliggjort att läget är AKUT.

Läser i kommentarfält: "DESSA PERSONER BORDE FÖRSTÅ ATT PENGAR INTE VÄXER PÅ TRÄD." Läser i kommentarfält: "ATT LEVA PÅ BIDRAG ÄR NOG EN UNDERLIG INSTÄLLNING!" Läser i kommentarfält: "VI HAR LEVT ÖVER VÅRA TILLGÅNGAR."


20 August 2015

stockholmsuppgörelse


För några månader sedan fick jag mail. Korrespondens följde. Administration följde. Och flera mejl. Nu har jag varit några dagar i stan som tidigare fyllt mig med nojor, ängslighet och märkliga, underjordiska aggressioner. STOCKHOLM. Stan där det går att väsa fram ett spetsigt "absolut" som svar på en förfrågan, stan där en Lindman befinner sig på känsloskalans randområden. Stockholm, med dess lågintensiva - ja, hur beskriva min upplevelse? - stämning av hypermedveten urskiljning människor-som-räknas. Så okej: jag sätts på ett flyg och åker med inställningen att nu ska jag försöka hantera och kanske komma bort från de här känslorna.

Jag är inbjuden till en konstgrej. Och på nåt sätt blir det bra, det hela. Slungas in i ett sammanhang jag är tidigare obekant med och möts av vänliga och intresserade människor som är generösa med sin tid. Ska vara med i en performance kring arbete och det som kunde vara skrämmande - att det är så öppet/oförutsägbart vad tillställningen kommer att bli - blir både intensivt och vimmelkantigt roligt. Utgångspunkten är bra: inte prestation, ingenting som bedöms. Ett samtalsorienterat tillfälle som kan fara åt olika håll, och det far åt olika håll (fåniga, konfrontativa, abrupta, engagerade) och det är okej. Efter performancen är det också oklart vad som ska hända, men sen hänger deltagarna kvar och samtalen spinner vidare i olika riktningar. Jag får dessutom tillfälle att prata med flera konstnärer om vad de gör, inbjuds att titta på verk, och det är väldigt spännande, och jag är tacksam att ha fått kika in och att de här typerna delat med sig av funderingar med en random filosofgäst från Åbo. Vad som gör mig så glad med den här (extremt välordnade, dessutom, av statlig konstinstitution) grejen är att jag ju brukar vara skiträdd för att "uppträda". Här släpper det där och jag hittar något slags lugn i att samtal, tonen i ett samtal, tillit/brist på tillit i ett samtal, inte går att styra och inte ska gå att styra och att det känns alldeles ypperligt skoj att samarbeta med konstnärer (som jag aldrig träffat förut) och att delta i en performance som utgår från just premissen om en situations blivande.

Jag har också lite tid att ägna mig åt att om/pröva mina stockholmsnojor. När jag landstiger är jag närmast jetlaggad efter att ha stigit upp halv fem. Tar en förmiddagslur och drömmer liksom framåt i tiden, om hur dagarna kommer att bli. Drömmer om en frenetisk konstadministratör som skrivet en tjock avhandling om Tove Janssons bruk av "mymla". Senare: långpromenad längs en väg vid ett tågspår, över en bro och till en annan holme, den där söder-om-söder. Där går ett motionsspår och jag lufsar skrockande bland stånkande och extremt vältränade stockholmare. Kommer till en annan bro och som ett mirakel hittar jag vad jag sökt efter länge-länge i den där stan: en hederlig (nästan-)RÄKÄLÄ med tanter och farbröder (snarare än hippa kids) som samtalar! Och eftersom jag är i Sverige kan jag inte låta bli att vifta med elefantöronen. Sitter hos frisören (alltså tja jag blev hur ska vi säga, eh, öh, smittad av vaddetnuvar och passade på att uträtta ärende) och knäpper på telefonen ("jobbar"), med bisterviktig min medan jag lyssnar på två typer. Den ena säger att den vill jobba mindre. Umgås mer med vänner. Trappa ner. Man blir äldre. Måste lära sig prioritera. "Och man vill ju inte ta med sig pengarna i graven heller!" Den andra säger, blixtsnabbt: "JO-O!" Det vill man. Sen tycktes hen tystna och reflektera över sitt spontana utrop. Under vistelsen håller jag mig exemplariskt harmonisk - förutom när jag dristar mig till att gå längs världens troligen mest otrevliga led, från söder till centralstationen. För att skona mig själv lägger jag av i maxväxeln bakom en framilande figur som ser ut som Sven Bertil Taube.

Förresten. Dom här sensommardagarna blir Åbo karnevalistiskt helaveckanrusigt. Stockholm, däremot (där jag hasade omkring) kändes nästan som en kulen februariafton i Mariehamn. I dagens SvD skriver Isabelle Ståhl om hur den urbana kulturen tömts på festarexcesser och istället pulserar det urbana rummet av hälsomedveten sportextas, typ olika Maratonlopp. Nåjo, utan att romantisera eller dissa varken det ena/andra så lite intressant, om det stämmer. 

17 August 2015

Vad anser de?

I en HBL-artikel läser jag om en kontrovers kring en gallup i Taloustutkimus' regi om finländares inställning till invandrare och, om jag fattat rätt, andra raser. Bossen för det hela förklarar på klassiskt finskt manér att kontroversiella undersökningar är i sin ordning så länge de är lagliga. Huvudsaken, säger han, är ju trots allt att få veta vad finländarna anser om en sak. Som ännu ett belägg för tilltagets oskyldiga karaktär hänvisar han till att undersökningar kan beställas, svaren icke.

Tanken tycks vara att själva frågorna är neutrala; som om det, att en fråga ställs, är något neutralt - i kontrast till svaren. En skrämmande tanke, som bortser från att frågor också är handlingar. Vi gör något när vi frågar, vi deltar i något när vi frågar, vi sätter igång något när vi frågar. Och vi bär (eller flyr från) ansvar för hur vi frågar, vilken sorts uppmärksamheten frågorna innebär - varför frågorna för oss, åt vilket håll vi börjar titta. Det gäller också en statistikinslamlande organisation som Taloustutkimus. Att rigga upp ett logiskt galler mellan fråga och svar håller inte.

Idag puttar Helsingin Sanomat igång ett test där läsaren på basis av Immonens valmaskinsvar kan testa hur mycket hens åsikter stämmer korresponderar med hans. Vad är poängen? Tonen i testen är ungefär: testa och se hur mycket dina åsikter om glass och pizza stämmer överens med Cheeks svar på samma frågor! Varsågoda och jämför era värden! Att HS kallar människors reaktioner på Immonens utspel "kohu" är också intressant.

16 August 2015

The Europeans

Stämning: megarastlös & megaslött i sensommaråbo. Bra förutsättning för att läsa Henry James igen. Jag har bara läst ett par av hans romaner (What Maisie Knew & The Ambassadors). Undanglidande meningar som öppnar bråddjup av mening. Scener som liksom betraktas på ett både genomträngande och märkligt kisande sätt samtidigt. De här romanerna fick mig att göra upp med min fördom om James som en författare som gör sig väl för Merchant-Ivory-filmer.

Den lilla The Europeans är annorlunda. Mera lättsam. Jag har aldrig läst Jane Austen, men typ lite åt det hållet tror jag att den här boken drar. Temat är (som vanligt med James) européer och amerikaner. Glad europé och uttråkad europé - ett syskonpar - landstiger i amerikat och tas emot med öppna armar av storögda kusiner. Kärleksförvecklingar på olika håll uppstår och européerna befinner sig mitt i smeten: de manipulerar och intrigerar, men väcker också en mängd känslor hos sina släktingar, som förhåller sig till dessa spännande, frisläppta varelser.

Boken snurrar kring det europeiska och det amerikanska. Lager på lager av förståelseformer, stereotypier och självförståelse ackumuleras. Och mitt i virrvarret av bilder lyckas, tror jag, James slå hål på ett antal till synes självklara kontraster mellan exempelvis det naturliga och det artificiella. Europakusinerna möts av både bestörtning och förtjusning. De uppfattas som "naturliga" - det vill säga avslappnade - i sitt "otvungna" sätt att föra sig, men samtidigt uppfattas de också som tillgjorda players. Den glada och uppsluppna Felix - ja, kan man vara så glad och uppsluppen, frågar sig den allvarliga och stela farbror W: kanske är det européers sätt att hänge sig åt en bekymmerslös och onaturlig (i bemärkelsen "fjärmad från realiteterna") livshållning? De amerikanska släktingarna, å andra sidan, framstår som inbundna och moraltyngda: kusinerna tar det som sin uppgift att frigöra dem. Men begreppsligheten blir en annan när deras puritanism beskrivs i jämförelse med européernas "cleverness". Amerikanernas hållning ses inte som artificiell, kultiverad eller tillgjord utan snarare som livsfientlig och onaturligt återhållsam så att känslor förträngs. Det som gör romanen så dynamisk (så förefaller det mig) är att de här sätten att förstå och kanske också bedöma (utdöma) är ständigt rörliga och läsaren får själv ta ställning till de olika skevheter som uppstår i relationerna mellan personerna och karaktärernas sätt att förstå sig själva. Författaren driver nämligen ingen tes (tror jag) om hur européer är och hur amerikaner är. Istället tittar han på människors sätt att relatera till andras förutfattade meningar eller idealiserade bilder.

Exempelvis: kusinernas förhållningssätt till "förträngda" känslor är insatt i ett intrigartat, ibland inte så lite manipulativa försök att påverka hur och vad de andra ska känna. Kusinernas världsvana ("clever" är det ord som förekommer väldigt ofta) frigörelseprojekt kan alltså också ses som försök att göra de amerikanska släktingarna mera lika dem själva. De stackars livsförnekande puritanerna ska komma till insikt om att en människa inte kan leva ett meningsfullt (och "clever") liv utan att åka på en lång grand tour i Europa.

Den här läsaren var kungligt underhållen.

13 August 2015

ÄR DET RÄTTVIST? - del II

Vår finansminister kläcker ur sig följande i en radiointervju, a propos den färska budgeten, om den är rättvis:
- Vi försöker alltid bygga en realistisk och rättvis budget men jag tror att ända sedan Rawls och om vi går ända tillbaka till Aristoteles är rättvisekonceptet svårt att definiera.
Som ett svar på en fråga. Sedan säger han att budgeten är tänkt att inte slå mot de som har det allra svårast. Det kan man med fog ifrågasätta utifrån de nedskärningar som gjorts.
Igen: "Vi har alla vår egen uppfattning om vad rättvisa är" som ett relativiserande sätt att glida undan möjlig kritik.
(Jfr. Sannfinländarnas Tom Packalén som lär ska ha slingrat sig ur en journalists grepp genom att hävda att det finns lika många tolkningar av 'mångkultur' som det finns människor.)
Även om Stubb gör ett försök att legitimera sin regering genom att säga sig skydda de allra mest utsatta är hänvisningen till mångtydighet i rättvisebegreppet anmärkningsvärd här, som ett sätt att reagera på något han såklart vet att är kontroversiellt.
På tal om detta skrev Dan Lolax en bra text om journalisters ansvar att ställa kritiska och uppföljande frågor till undanglidande politiker. Det är viktigt, tror jag, att inte förfalla i slentrianmässigt fastslående av hur politikerna är, att det tillhör det normala att politiker flummar och flyr bort från svåra frågor.

Det är mycket nu, det svindlar för mig när jag tänker på Finlands politik (Sannfinländarna/nedskärningspolitiken/Grekland/biståndspolitiken/samhällskontraktet). Den 22.8 kl 16 är det stordemonstration i Helsingfors.
Be there.

För övrigt: en ramsa som körs om och om just nu är att de ekonomiska problemen i Finland inte är bundna till en konjunktur, utan att de är strukturella. Alltså, sägs det, är svaret inte stimulans, utan strukturella förändringar. Den tanke som tycks ligga till grund för det här är global konkurrens och att Finland måste göras konkurrenskraftigt genom strukturella reformer. Röster mot den här bilden höjs nästan aldrig - det vill säga till exempel att "förändringar" här tycks innebära ett race där villkoren för såväl de som är i arbetslivet som de som befinner sig utanför görs sämre och sämre. Konkurrenssituationen tas som ett givet faktum. En given ram. Strukturella förändringar ses helt och hållet inne i den här ramen.

"Icke-överraskande stram", så beskrivs budgeten av finansministern. Det här "icke-överraskande" tycks ha en retorisk roll: budgeten som ett sansat och balanserat gensvar på en trängd situation.

12 August 2015

papper

 Flyktiga, fina sommardagar :: jag passar på att rensa ur mitt kontorshörn. Tyst institution, jag laddar kaffemuggen & släpar upp svajande papperstorn på bordet med avsikten att kasta bort 99 %. Så blir det också. Papperskopiorna rullar upp de senaste sex-sju åren. Papperskopior att riva händerna på. Kaffefläckigt papper. Skrynkliga kopior av obskyra artiklar ur dussintidskrifter. Kopior jag aldrig läst. Kopior med ivriga, tossiga - oftast oläsliga - kommentarer över hela sidorna. Kopior med ett moloket wtf. Kopior på sniskan, med den svarta, tjocka kopiatorranden, kopior där den understa eller den översta raden saknas (hoppas ingen filosoferat nåt viktigt där). Utprintar av egna meisterwerk, andras kommentarer och frågor i marginalen. Mina överstrykningar och kladd. Lite ångest bland högarna av versioner, versioner, versioner - men också: fucking hell vad skönt att sitta i den här snurrstolen och hiva hela bunten desperatversioner ner i Åbo Akademis pappersinsamling. Oväntat befriande/befriad feeling. Sen hittar jag också guldkornen, essäerna att spara på, trots det töntiga med gulnande pappersformatet. Jag gräver fram tre olika kopior av Peter Winchs "Trying", sparar en. Essäer om språk-, religions- och handlingsfilosofi som jag vill läsa ett par varv ännu. Blir glad av att böka fram dom där texterna som gjort intryck och lämnat tankespår och nu finns dom här, vimmelkantigt kopierade, svartbordade och högst materiella, i en grällt orange, sladdrig pappersmapp där ena remmen gått av. Filosofi liksom.




7 August 2015

Will Self - Great Apes

Står du ut med en rejäl dos kiss&bajshumor OCH skämt om, typ, Wittgensteins privatspråksargument och strukturalistisk antropologi? Då blir du eventuellt positivt indragen i den brittiska författaren Will Selfs litterära exercis i highbrow+lowbrow - Great Apes. Som vanligt när det gäller Self (har läst två eller tre andra böcker) är fantasin uppskruvad till max och det är bara att hänga med i hans skruvade och, framför allt, språkligt intrikata svängar. För det är inte bara narrativet som kränger än hit, än dit, det gör också denna brittiska gentlemans sätt att skriva. Boken är en form av civilisationsparodi, eller vad man ska kalla det. Den prominenta konstnären Simon Dykes vaknar upp efter en vild festnatt och finner till sin förfäran att hans flickvän förvandlats till en ... apa. Det har alla andra också. Den stora konstnären skyfflas in på hospitalet för diagnos, under uppsikt av den stora naturfilosofen - as he would like to style himself - herr Busner, en anti-psykiatrisk psykoanalytiker och tidigare TV-stjärna. Dykes' tillstånd, sin humana inbillning, betecknas som en grav psykos och nu gäller det att (åter)integrera honom i apsamhällets alla sociala och språkliga koder. Men till att börja med måste Dykes lära sig att se varelserna omkring sig som något annat än fantasimonster.

Great apes fungerar som nåt slags skrattspegel. Self beskriver ett samhälle som är som vårt, men nu är det aporna som ser sig själva som evolutionens spjutspets och civilisationens bärare. Det finns en ap-Freud och en apvariant av Jane Goodall som undersöker människor i deras vilda tillstånd - i övrigt är människor inspärrade på zoo. Dykes, den stora konstnären, introduceras till en värld som är både bekant och främmande. Han ser djur omkring sig, djur som ägnar sig åt att plocka varandras pälsar och para sig - men också djur som filosoferar, jobbar på bank och delar ut prozac till yrande patienter. Udden i texten riktas mot mänsklig självbelåtenhet, tanken om mänskligheten som den kultiverade, tänkande och kännande formen av jordiskt liv. Selfs roligheter riktar sig alltså mot uppdelningar mellan det mänskliga och det djuriska. Ibland blir det inte så lite överbetoning av omsvängningshumor av det lite barnsligare saker. Såklart åker den psykotiske Dykes tillsammans med sin 'naturfilosof' till Oxford där de möter oxforduniversitetets ritualer i form av att dricka skit och betyga vördnaden inför varandras bakdelar. Det kan bli lite förutsägbart när den mänskliga världens neurotiska högtidlighet punkteras med parning och hierarkier. Klassiska upp-och-ner-mönster som speciellt fokuserar på sexualitet - i romanens apvärld är det ett tabu att vara monogam och en synd att inte belägra sin avkomma, osv.. Samtidigt som Self, i de bättre partierna ibland dekonstruerar hela grejen med 'tabu' och 'sociala koder' så att det inte blir lika lockande att tänka att vår värld består av olika 'koder' (som vi sen kan kritisera), utan att det finns en mängd olika förhållningssätt till sociala mönster (ok, läs inte den här boken som klarsynt antropologi, det är den inte). Men sen börjar jag fundera om det Self försöker åstadkomma är en skrattspegel i skrattspegeln: det som beskrivs som udda och groteskt hos dem, aporna, ska samtidigt säga något om oss, våra nojor med sexualitet och sociala relationer. Och ibland blir det riktigt effektfullt.

För det här är, måste jag erkänna, en rolig bok vars språkliga outtröttlighet (apeshit->humanshit, silent->signlent, etc etc, you get it) och infallsrikedom river läsaren med sig. Fullt ös bland runda ord, vetenskapliga termer och kvasiaprop. Om du står ut med de ibland pubertala fixeringarna är det bara att öppna upp för den oregerliga kritiken av allehanda mänskliga frivoliteter. Fånig bok - men ganska kul.

3 August 2015

Finskan. Om skam.

Det har råkat bli en marxistisk sommar. Marxistisk konferens i Cardiff för snart en månad sen och nu ett marxläger i - Pargas! Den största utmaningen för mig under den här helgen var kombinationen nya människor och finska. Trots att jag bott i Åbo i - kröhöm - 15 år flyter finskan inte riktigt på. To be honest: min finska är det inte mycket bevänt med. Jag kan just och just staka mig igenom en vardagskonversation. Men grejen är att de sociala situationerna är avgörande. Att prata finska ansikte mot ansikte är en sak, och sådana samtal präglas av en ömsesidig vilja att förstå varandra. En helt annan, och lite mera traumatisk situation, är att försöka hänga med i snabbt framilande samtal mellan exempelvis vänners vänner. Jargong, skämt, heittoja, tonfall (saker som inte i sig är problematiska). Pratet rusar hit och dit, som prat gör. Vid denna punkt bryter min finskakunskap helt sönder och samman, vilket hänger ihop med lite andra saker också, sociala saker, och jag förstår ofta nästan ingenting av vad som pågår.

För mig har att tala finska varit förbundet med en typ av skam jag tror att en del finlandssvenskar känner igen: finska borde man ju absolut kunna; att inte kunna finska är att vara en dålig finlandssvensk som blir jobbig och krävande. Jag mumlar "jag kommer från Åland" som nåt slags ursäkt-förklaring-självspäkande lösenord. Den här helgen, mitt bland reflektionerna kring fallande profitkvot och alternativa ekonomier, funderar jag över den där skammen. Försöker förhålla mig till den, hantera den, inte låta den ta över. Blev nyfiken på vad en kesäkoulu om Marx kan tänkas gå ut på och eftersom Pargas ju inte befinner sig så långt borta bestämde jag mig för att åka. På lägret (som ordnas för fjärde eller femte året, coolt!) är alltså nästan alla fejs nya för mig. Redan det är skrämmande för den här blyga och - yes - socialt klumpiga och ängsliga typen. Men tänker: det här måste jag helt enkelt uthärda, de här nojorna, sårbarheten som språkbristerna är förbunden med, allt det där måste kunna göras hanterligt, mindre skrämmande. Och på nåt sätt blir det rätt bra, mitt i allt det som är ganska ansträngande och ja, också ofta pinsamt och stelt. Veckoslutet förlöpte och Marxgänget visade sig bestå av snälla människor som kunde deala med en vilsen ålänning. Det var föredrag, god mat och små diskussioner under kall MEGAmarxmåne. Föredragen och efterföljande diskussioner gick oftast att följa (även om jag själv höll låg profil där, också eftersom jag ju inte är någon Marxexpert överhuvudtaget). Tog mig friheten att växla mellan finska och engelska och folk hade inte några problem med det. En fin sak var att marxmänniskorna kom från olika sammanhang och åldersskillnaderna var stora, men problemfria. Statssocialister fraterniserade med anarkister utan att det uppstod sekteristiska tendenser. Jag försöker tänka så här: sociala situationer som de under helgen kan vara nog så svajiga och de kan innehålla en mängd stunder av missförstånd och gruvligt pinsam tystnad. Men det viktiga är att inte förlora hoppet om att mänskliga möten ändå är möjliga och att svajigheten trots allt inte är så farlig, den kan till och med ses som en potentiellt positiv sak - att möten är öppna och oförutsägbara och att stelhet plötsligt kan lösas upp genom några vardagligt förlösande ord eller gester. Med andra ord kämpar jag mot frestelsen att dra mig undan den här typen av språksituationer och sociala grejer.

Frågan om finskan är mer eller mindre akut för mig just nu eftersom min livssituation förändras och sammanhangen blir delvis andra än de akademiska. Att lära mig bättre finska är nödvändigt: måste, måste, måste. Det jag behöver är lugna kontexter där det inte krävs att folk levererar språkligt jonglerande heittoja. På nåt vis känner jag mig obegripligt optimistisk inför detta: på något sätt kommer det att fixa sig, att hitta trivsamma finskspråkiga rum. (Förslag mottages gärna!)

30 July 2015

Tidsmätning

Blixtvisit på ön. Kommer genast in i rytmen, dagsschemat. Klocktid blir lindmantid, ett slags dynamik mellan uppgiftsorienterad tid och en intensifierad klocktid. Nu är det kaffetider och vi är bortbjudna. Sitter uppradade i trädgården. Luften kletar i ansiktet. Far kollar klockan, säger ödesmättat "DET ÄR DAGS". Vår destination en livstidsvistelse på planeten Mars, nedräkningen till ända. Stegar de femtio metrarna till grannen som fyller år. Grannen känner sina grannar och smörgåsarna och kaffet är punktligt serverat. Lasse Berghagen råmar i radion. Andra uppvaktare strömmar till. Gemyt. Far spejar lite rastlöst på klockan, stiger upp och hänvisar till ansamlade göromål. En stund förlöper. Mor spejar på klockan. "Nej vettni man börjar nästan blanda bort sig och tro att det är söndag idag å. Inga går det. Om man sku gå hem och gör nånting." När dörren öppnas - det fräsande och skallrande ljudet av fars antika gräsklippare. (Lite intressant grej med åländska dialekter är att 'jag' slående ofta blir 'man')

22 July 2015

Arbetskritik och samtal

Jag och min nya bekant ligger på två madrasser i två olika hörn av rummet och vi har just vaknat. Vi samtalar så där som människor som nyss träffat varandra gör. Lite trevande, nyfiket, prövande. Jag frågar saker om hens framtidsplaner. Hen vill bli bonde, arbeta med djur. Hen berättar om föräldrarnas gård, om djurhållning och vindlande byråkrati på EU-nivå. Hen pratar också om omsorg om djuren och ekonomiska ramverk. Hen beskriver en krisande bransch och hur djurhållning på vissa håll blivit olönsamt. Vi talar om koklövar och djur som är fasttjudrade, och om djur som går fritt och betar under somrarna. Min bekant har gått lantbrukshögskola och vet vad hen pratar om. Flera gånger upprepar hen att visst bryr sig lantbrukarna om djuren, men det måste löna sig, annars går det inte runt. Verksamheten kräver lönsamhet, annars måste man lägga ner. Det är ett vänligt samtal, men det gnager i mig också.

Jag läser Roland Paulsens bok Vi bara lyder. En välskriven bok - en viktig bok! I boken intervjuar Paulsen människor som jobbar på arbetsförmedlingen, men han talar också med folk som kan sägas vara ansvariga för hur den svenska arbetslinjen utformades. Han talar med en före detta ministern och en före detta chef för arbetsförmedlingen. Paulsen har gjort sig ett namn som arbetskritiker. Han skriver skarpa analyser av ett system där arbetsskaparretoriken skaver mot allt färre tillgängliga jobb. Ofta beskriver han klarsynt en uppslukande arbetsmoral som gäller som dominerande sanning. I sin bok skildrar Paulsen flera gånger hur han när han samtalar med människor blir konfunderad, han lyssnar men känner sig försiktig, kanske alltför försiktig, han rycks med. Här finns, tycker jag, en viss oklarhet, eller ska vi säga, outredd punkt, i boken: handlar det här bara om risken att vara för "snäll"? Det gör naturligtvis en stor skillnad med vem Paulsen talar. Är det en lägre tjänsteman som arbetar i luckan på arbetsförmedlingen i stad x, eller är det en minister som bär ett formellt ansvar för att vissa beslut tagits, etc.. Men trots det finns här något jag tror skulle behöva en större utredning. Vad gör man när man kritiserar arbete? Vilken roll har kritiken? Vilken typ av mänsklig aktivitet rör det sig om?

Det som slår mig när jag läser boken, och som jag också tänkte på efter att ha samtalat med min nya bekant, är hur viktigt det är att påminna sig om att arbetskritik - i bemärkelsen att kritiskt analysera arbetets roll i våra liv och i samhället - i någon bemärkelse måste kunna vara förankrad i de samtal människor för med varandra. Utan den kopplingen riskerar arbetskritiken att få en rationalistisk slagsida (tycker inte direkt att den här slagsidan finns hos Paulsen, dock). Typ: att kritisera arbete är att avslöja hur det är, egentligen. Typ: arbetskritiken levereras av det upphöjda, kritiska förnuftet som sprider ljus över människors falska medvetande (för att vinkla det till en bild som förekommer i många typer av marxism). Vi är insnärjda i varufetischism/arbetsmoral/ideologi och är oförmögna att se den större bilden, det destruktiva mönstret. Typ: arbetskritiken är den hårda, brutala sanningen som genomskådar snäva och partikulära mänskliga strävanden och mål. Mänskliga mål kan således behandlas som manipulerbart råstoff i en större kulturell eller ekonomisk väv.

Poängen är: vad vore det att tänka sig en sådan inställning, den avslöjande, genomskådande blicken, i en mänsklig relation? I ett samtal ansikte mot ansikte? Det som står på spel här är vad det kan betyda att ta ansvar för vad man säger, vad det betyder att genom det man säger bli (för att använda ett begrepp som min kloka vän P brukar ta upp) insyltad i en existentiell situation eller ett mänskligt möte. Det jag uppskattar med Vi bara lyder är att den rör sig på ett helt annorlunda sätt än ett sådant projekt. Rösterna i boken ger uttryck för vitt skilda inställningar, de ger uttryck för flera olika reaktioner på vad det är att jobba i arbetsförmedlingen och hantera situationer som är gravt absurda.

När jag skrev min avhandling var risken med att arbetskritiken blir "rationalistisk", liksom konstigt bortsliten från mänskliga situationer, en oro som dallrade i texten, men som jag inte lyckades sätta på pränt. Men det här känns som en aspekt av kritik av arbete som kunde diskuteras mera, och det har kanske inte primärt ett akademiskt intresse, utan också ett moraliskt. I vilken anda saker diskuteras, den relationella aspekten av det - vilket inte gör att "större mönster" åsidosätts, utan det innebär att det blir viktigt att tydliggöra vad det alls kan innebära att gestalta sådana "större mönster" som något annat än en teoretisk exercis. (Jag inser att många skulle avfärda min oro som att jag hänger mig åt psykologiska reaktioner som råddar till olika logiska nivåer.)

Jag vet inte vad jag borde ha sagt i samtalet med min nya bekant. Det finns inga färdiga svar här. Men jag vet åtminstone att en reaktion är en farlig frestelse, och det är att tänka att det skulle finnas något sådan som en välformad, kärnfull analys av konflikten mellan ekonomiska intressen och omsorg om djur som jag, hade jag varit en mindre räddhågsen person, resolut hade slungat i ansiktet på min bekant.

Men det här är såklart inte endast ett bryderi som gäller funderingar kring arbete. I filosofins mittfåra - bred är den - kokas samtal om moral och livsomständigheter ofta ner till beröm versus klander. Filosofin har ofta anammat juridikens vokabulär: filosofen talar som om den primära formen av språkbruk är rättssalens dömande och avgörande ton (fastän det egentligen också är en parodi av rättssalen som målas upp). Vad jag vill säga är att i filosofin finns det ett ganska ringa intresse för vad vi gör när vi ifrågasätter, kritiserar, omvärderar inom ramen för levda situationer - även om traditionen kring att tänka kring 'kritik' paradoxalt nog är massiv, i sin kantianska hörna.  - - Eller kanske är det jag som inbillar mig att resonemang om samtalsförankrad (och därmed moraliskt och existentiellt insyltad) kritik hör till ovanligheterna i filosofin?

21 July 2015

Resa



Även om idén att vi på grund av det mänskliga livets grundläggande villkor lullar omkring i en grå, händelselös vardag som snärjer in oss i zombieartade vanor är djupt, djupt problematisk (en depressiv föreställning som ibland maskerar sig som common sense, speciellt i semestertider när kolumnister ägnar sig åt att breda ut sig om vilans flyktighet och det stundande vardagsslitet) kan jag inte göra mig av med en upplevelse av att resande kan fungera som ett slags tankerum. Tid att fundera på grejer. Jag tycker om att resa ensam. Under de här resorna är det inte mycket som händer. Låter stället sjunka in, kollar på folk, grunnar på hur det vore att bo där. Jag promenerar enorma mängder, och så sitter jag på olika caféer och hak och läser. Jessus, kan man tycka, är den här människan alltså beroende av att fara bort för att sitta ner och läsa? Men det där utgör stommen i mitt resande. Väldigt stillsamt, väldigt drönande. Det är tråkigt ibland, ensamt också, men det där är inte farligt alls, utan snarare en typ av känslor som det är viktigt att hantera. Under förra veckans resa i Wales (är där för en konferens, mer om det i annat sammanhang) påminns jag om varför den här typen av resande har en så central plats i mitt liv. I mitten av veckan åker jag till Swansea. Jag har varit där två gånger förut, på korta besök. Jag och min vän är där en grå sommardag, för en del år sen. Vi kliver av bussen, dödströtta, ut i regnet, och går längs en enorm mångfilig väg mot vårt lite slitna men mysiga b&b. Stämningen är, ska vi säga, en smula tryckt, efter-resa-grinig. Tänker att vad fan ska man resa för, vad fan gör vi här. Vi är sunkiga efter en natt på en flygplats och det finns inte mycket att säga. Trafiken larmar och jag klafsar i en enorm hög hundbajs i en vattenpöl. Svär på tre språk. Efter lite övertalning går min vän med på att hänga med till en pub i närheten. Jukeboxen spelar ABBA och vi surar på varsin stol med två ljumna ölstop framför oss. Ett gäng damer pratar glatt med oss och stämningen börjar svänga till något annat. - - Den här gången lyser solen - nästan. Jag är lite omtumlad efter ett kort, fint besök i Lampeter, mitt i Wales hos två mycket vänliga filosofer som bjudit hem en snurrig Åbomänniska de knappt språkat med förut. Stiger av bussen utanför stan för att traska nerför kullen som utgör en stor del av Swansea. Jag har haft svårt att hitta boende och stapplar in till det ställe jag desperatbokat. En fadd dammlukt slår emot och en underlig, kvävande tystnad. Får ett skrynkligt och lite gulnat kvitto av en typ som ser mycket, mycket trött ut. Hen pustar och instruerar mig om hur jag ska använda duschen så att vattenläckage undviks. Något med det här hotellet - en dov, obestämt obehaglig stämning. Går på långpromenad längs havet. Vinden blåser genom huvet. Flera människor dresserar sina hundar. Hundarna badar glatt i det kyliga vattnet. Under min studietid ville jag åka på utbyte till Swansea, som varit en viktig filial i en wittgensteinsk filosofitradition. Men vid den tiden fanns det inte mycket kvar av institutionen, och det blev aldrig av att åka. När jag promenerar in till Mumbles (alltså, har svårt att tänka mig ett gulligare ortsnamn) funderar jag på hur det hade varit att studera här ett tag, på ett ställe vars filosofi ligger så nära den i Åbo. Det är sorgligt att filosofi-institutionen här knappt finns mer, där tänktes det väldigt mycket bra saker i tiden. Ilskna måsars skratt blandas med sirener. Mångfiliga Oystermouth dundrar på avstånd. Promenerar tills vägen tar slut vid höga klippor, ute i havet en fyr. En bit bort finns ett helt öde mininöjesfält (eller nåt sånt), bara uttråkad personal på plats. Går till ett etablissemang för att läsa och ta en öl (i Wales finns många små bryggerier och hann hinka i mig goda sorter under veckan). Full rulle på det gemytliga haket. Jag armbågar mig till det bästa hörnet. En hund skäller plötsligt och jag blir så skrämd att nästan halva ölen skvimpar ut på heltäckningsmattan. Hundägaren frågar bekymrat om allt är okej. Sen sitter jag med min bok om walesares roll under thatcheråttiotalets stora gruvstrejk. Ett gäng gubbar sitter och moraliserar över Grekland. Man ska betala sina skulder, hojtar dom, det ska man. Jag dricker ur och påbörjar den långa vandringen mot mitt skräckhotell. Jag gillar den här stan, på nåt sätt.


 

En av de bästa sakerna med att besöka ett nytt ställe är att titta in på biblioteket, sätta sig i en mjuk stol och läsa lokaltidningarna. Livet är lokalt:




Mysljuset på. Skräckhotellet. En metallfjäder skär in i lindmansk rygg. Bruset från den mångfiliga Oystermouth. Och bakom motorvägen pulserar havet! Vid frukosten hänger den obehagliga tystnaden kvar. De tre gästerna sneglar klentroget på varandras full english breakfast. Sympatiblickar: också du uthärdade denna natt. Det enda som hörs är brödrosten som med jämna mellanrum spottar ur sig en kolsvart toast. Jag dricker mitt kaffe, knaprar på min toast och lyssnar på trafiken på Oystermouth.

7 July 2015

in between?

Har hankat mig fram under sommarn på besparingar och arbetslöshetskassans bidrag. Det är meningen att jag ska försöka klura ut hur framtiden ser ut. Men istället för att klura ut saker på lång sikt, vad det nu ens betyder idag, har jag prokrastinerat och skrivit lite småsaker. En del av det gratis, annat betalt. Kommer att hålla på så ett par månader till: skriva lite, ta det ganska lugnt, kanske söka jobb mellan varven. Men framför allt har jag åtagit mig att skriva texter och lite sånt och det ska bli gjort. Det som är frustrerande är att det här känns som en tid "in between" fast det rimligtvis inte borde vara så. Jag har ägnat mig åt skojiga saker och har fått ett par (helt små, men ändå) roliga och utmanande projekt framöver att bita i. Ingenting stort, men lite saker att surra tankarna kring. Dessutom har jag varit extremt lyckligt lottad och fått ta det lugnt. Dagarna har rullat fram den ena efter den andra och trots att jag ibland har drabbats av lite postavhandlingsmelankoli och sysslolöshetsangst har det mest varit attans skönt. Alltså - varför måste jag egentligen se det här som en fas "in between"? Som att det riktiga livet, det börjar sen, med något slags avlönat arbete? Eller, ännu värre - livets realiteter börjar sen, 500 days later från och med förra augusti, när arbetskraftbyrån flåsar i nacken med sysselsättande åtgärder (oavsett om du har fullt upp eller inte). Poängen är att Lindman har det bra, det går ingen nöd på Lindman. Det är bara det att det känns som att så här kan jag ju inte hålla på. Kulturarbetarklichén: osäkert liv, en random euro nånstans ifrån, skammen inför att be om pengar för texter (de flesta kulturtidskrifter har ingen chans i världen att betala skribenter). Två alternativ jag inte skulle vilja gå med på. 1) Att osäkerheten är ett faktum och att det gäller att acceptera det och forma livet enligt det, enligt devisen att var och en får kräla efter sina spridda eurosar efter bästa förmåga, och då gäller det att ta emot alla uppdrag, göra sig tillgänglig, marknadsföra sig, hålla sig framme. Vill man ägna sig åt skrivande i fria former är det djungelns lag som gäller. 2) Att det hållbara alternativet är ett lönearbete, vilket som helst, bara det är tryggt och erbjuder en solid inkomst. Ändå finns det saker i båda de här tankesätten jag är lockad att gå med på. Men ändå inte, ett tredje, ett fjärde, ett femte, ett sjätte - det måste väl finnas? Just nu gäller det för mig att sluta tänka som att livet faktiskt kan delas in i högaktiva, produktiva perioder och sen mindre intensiva, funderande "in between". För jag vill inte att livet ska se ut så. Och som sagt: det går just nu ingen nöd på mig, tvärt om.

5 July 2015

"Ni tror ju inte ens själva på det"

Noterar att en retorisk släng som använts på sistone för att avvisa vänsterpolitik är "de tror ju inte ens själva på det de säger". Det här har sagts om Syriza i Grekland, som ett sätt att skjuta ner partiets trovärdighet. Om det är något som dominerat medierna de senaste månaderna är det bilden av nyckfulla och livsfarligt gamblande grekiska vänsterpartister. Visst finns det problem i Syrizas retorik (jag är ingen expert) men den frenesi med vilken historien om Syrizas opålitlighet frammanats också i finländska medier - den är slående. Ja, en lite underlig sak är att det som i början framställdes som ett parti präglat av hårdnackade ideologer så småningom övergått till att bli ett narrativ om dribblande tricksters. Igen: Syriza har säkerligen gjort många felmanövrar, men den här utvecklingen i hur partiet attackerats - för det har de gjort, också i våra medier - är intressant. Och den står i enlighet med den fråga som bekymrar marknaden: pålitlighet, på ett visst sätt, utifrån vissa behov. Här börjar olika begrepp om vad det innebär att vara pålitlig/trovärdig snurra runt i en enda röra, tror jag.

"De tror inte ens själva på det" är också något som slängts fram om vänsterförbundets ekonomiska alternativ under den senaste valkampanjen inför riksdagsvalet, ett alternativ som skiljde sig från de andra partiernas ekonomiska politik. Att gå ut med motstånd mot nedskärningar beskrivs som ett trick, kanske en provokation, misslyckat röstfiske där förnuftet gett vika för vildvuxna drömmerier och ideologiska hugskott. Budskapet i båda fallen är, tror jag, det går inte att tro på de här sakerna - politikerna måste därför vara oärliga! Som ett inlägg i striden om trovärdighet detta "de tror inte ens själva på det" med sin blandning av psykologiska diagnos och anklagelse en synnerligen lurig taktik. Typ: det är min egen misstro som ofta kommer till uttryck när jag säger "hen tror inte ens själv på det" och ofta finns det väl inget skumt med att säga saken så, men i de här sammanhangen har utsagan en omgivning av misstänkliggöranden som sker på oklara grunder. Istället för en diskussion om politikens innehåll uppstår en diskussion om politikernas grumliga avsikter. Ett problem med avvisandet av motstånd mot nedskärningspolitik är hur retoriken ofta kringgår själva substansen (vad nedskärningarna leder till, nu och i framtiden) för att istället stampa upp en bred farled ledd av påståenden om vad som är ett "trovärdigt" alternativ.

4 July 2015

Frihandel

I dagens HBL finns en artikel om ett av kapitalismens allra mest groteska fenomen, nämligen motarbetandet av billiga generiska mediciner. Patenter ska skyddas. Här sammanfattas "frihandelns" paradoxer:
Läget är väldigt komplicerat. Frihandel står högt på agendan och det är hårt tryck från stora internationella spelare, både de stora internationella farmaceutiska bolagen och länderna trycker på för att Indien ska acceptera en ändring av sin lagstiftning, som skulle göra det svårare att få in generiska läkemedel på marknaden.
Frihandelns frihet, alltså - frihet för stora företag att skapa och ta bort handelshinder enligt behov.

3 July 2015

Miljötänk

Hbl fortsätter med sina "inspirerande" businessreportage. Jag kan som vanligt inte låta bli att provoceras av de fåniga bilderna av vital [selfmade!] man i medelåldern som gör big buck och texten som följer det normala narrativet om hur ledarskap beskrivs. Å ena sidan. Prisa personalen, folk ska älska att göra sitt jobb, prata om personalen som kronjuveler. Å andra sidan. Tänka stort. Den medelålders hotellaffärsmannen har jobbat sig från jordgubbar till globala sammanhang. Och miljön - den tänker han på! Reportern nämner det inte, men jag ser framför mig den lite spefulla glimten i ögat:
Jag är övertygad om att vi måste ta ansvar och agera för att stoppa klimatförändringen. Jag har resurserna att bidra. Mitt resonemang är väldigt enkelt. Hur och var ska jag göra affärer om vi förstör jordklotet? Mina ledord är people, planet och profit, säger han och gestikulerar så att vattenglaset välter. 
Och som vanligt undrar jag om den här människan egentligen är påhittad av en subversiv journalist som vill skoja till det lite för att visa på avgrunderna.


1 July 2015

Karin Erlandsson - Minkriket

På senare tid har jag äntligen haft tid och framför allt ro att läsa skönlitteratur. Under ett par dagar i Mariehamn läser jag Karin Erlandssons Minkriket (Erlandsson är för övrigt journalist på Nya Åland), en bra och - jag brukar inte använda det ordet - fängslande roman jag med en gång kommer in i. Minkfarmen är romanens nav. Där jobbar pappa&son. I början av romanen är minkfarmen en nyanskaffning, ett trevande projekt. Verksamheten expanderar, etableras och rotar sig både i familjen och i bygden. Erlandsson skildrar skickligt spänningarna i familjelivet och hon gör det genom att samtidigt beskriva pälsnäringen som jobb, som vardagssysslor och som regional livsform som involverar en hel ort. Och kanske mer än något annat: pälsnäringen är pengar, massor av pengar - när tiderna är goda, vill säga. Det är ingen polemisk roman i den bemärkelsen att den skulle argumentera för ett sätt att förhålla sig till pälsnäringen (det vore en dålig roman i så fall - jag har svårt att tänka mig en bra roman som 'argumenterar'). Men det är en på många sätt obehaglig bok, obehaglig på grund av hur farmarnas förhållningssätt till det de gör framträder. Erlandsson beskriver den nyetablerade näringen och den optimism den för med sig, löftet om rikedom, lite lyx. Sonen ärver pappans farm. Han bor på gården med sin dementa mor, som sen flyttar in på äldeboende. Sonen har fått lära sig att minkarna ska man inte gulla med, inte betrakta som varelser att knyta an till. "De är inte som oss", en fras som återkommer. Minkarnas påstådda annanhet blir ett sätt att avvisa reaktioner. Att minkarna är levande varelser spelar så klart roll för farmarna. Pappan lär sonen att minkarna biter av dig fingret om du stoppar in det i buren. Att minkarna är levande varelser reduceras ofta till att minkarna måste "behandlas bra", annars förlorar de den där speciella glansen i pälsen. Det är pälsen som är det viktiga. Kort sagt: sonen lär sig att behandla minkarna som pengar.

Livet och vardagen lunkar på. Över romanen vilar en melankolisk tyngd. Huvudpersonen Lars-Mikael och hans fru lär sig att försaka. Hustruns bitterhet möts av makens tystnad och hans hängivenhet i relation till yrket. Den ena sliter på med matande, reparationer och parning av minkar - den andra agerar markservice och lagar mat och väntar inomhus. Det viktigaste är hela tiden minkarna. I pälsningstider är det bråttom och livet måste rätta sig enligt minknäringens kalender. Pälsauktionerna bjuder på yra och drömmar om pengar, mera pengar. Minkfarmarna träffas på den lokala macken. Det rutinmässiga "huvudet upp och fötterna ner" avbryts när farmarna läser i tidningarna om aktivister som släppt lös minkar i andra delar av landet. Man börjar mobilisera och oroa sig för räder också i den egna trakten.

Man kan kanske tycka att avsnitten som handlar om farmarnas reaktioner på "aktivisterna" i för hög grad blir en skildring av en viss tid, snarare än att vara en skildring av ett reaktionsmönster. Men även om här finns en del problem lyckas romanen träffsäkert peka på farmarnas panik: det är ekonomiska intressen som ska försvaras, och ett helt artilleri av snack som ska lugna ner deras egna oroade känslor riggas upp. Pälsdjurshållningen är en näring vi byggt med vårt hårda och ärliga arbete, sägs det.

Det kanske bästa med romanen är hur den beskriver hur pälsnäringen, denna ytterst suspekta bransch, utgör människor liv och vardag. För sonens del blir farmen en oundviklig framtid. Redan från liten är det självklart att han ska ta över. Skolan är inte så viktig, han behöver ju ändå lära sig saker på gården. Livets sugs in i pälsdjushållningen, och förhoppningar och rädslor kretsar kring den. Tvivel skjuts ner: vi har ju byggt våra liv så här. Tidsperspektivet blir viktigt. Vi får följa med generationen som bygger upp from scratch, satsar, tar steget in i en öppen framtid, och generationen som ärver, tar över, jobbar vidare och lär sig den äldre generationens sätt att tala och förhålla sig till vad som sist och slutligen är en ny bransch.

Minkriket är inte ett reportage. Det som fångar mig är hur fokuset på farmarfamiljen tar avstamp från farmarnas kaxiga 'be your own man'-attityd samtidigt som den skildrar sårbarhet och också ensamhet.

27 June 2015

Politik som släcker ner framtiden

Såg ett välgjort teveprogram som gått mig helt förbi och som tangerar saker jag grubblat över. Dokument inifrån gjorde för en tid sedan ett lysande och analytiskt reportage, "Politiker utan mål", om svenska politikers sätt att tala om - eller inte tala om - framtiden. När jag såg programmet var igenkänningsfaktorn här österifrån väldigt hög. Programmet beskrev en ständig kris- och hotbildsretorik som gör att horisonten för att tänka på vad som på riktigt är viktigt i samhället släcks ner. Mantrat som tragglas är: DE UTMANINGAR VI STÄLLS INFÖR... Anpassnings-, avvärjnings- och (kvasi)oundviklighetspolitik. Nuet krymper ihop till nästa mandatperiod.

Precis som forskare gjort i Finland försökte man också här visa vilket välmående samhälle vi lever i, att ekonomin inte befinner sig i skriande kris. På ett väldigt tydligt sätt framställde man paradoxen med politiker som rullar upp hotbilder, medan tillväxten år för år fortsätter att öka [igen: det här är Sverige]. Att välfärd inte nödvändigtvis leder till ett ökat rum för politik i bemärkelsen att förhålla sig till samhället är naturligtvis ingen ny insikt (typer som Adorno och Arendt diskuterade den för mer än femtio år sen) men det är viktigt att hålla fast oron om vart politiken - vad gör vi med ekonomisk tillväxt - tagit vägen.

Hotbildssnacket visade sig delas helt och hållet av mittfårans politiker, det vill säga Socialdemokrater och Moderater. En skarp forskare i ekonomisk historia, Jenny Andersson, påpekade hur detta sätt att tala reducerar befintliga spänningar. Istället tvistar politiker om teknikaliteter. Debatter mellan politiker blir en strid om vem som får siffrorna rätt. Ingen är intresserad av att diskutera vilket slags samhälle vi vill leva i. Anderssons diagnos var att detta blir ett akut demokratiproblem. Politiken tunnas ut om den inte längre vågar tala om vart vi är på väg.

En inställning som både Reinfeldt och Löfven gav uttryck för i intervjuer som redaktörerna gjort var att det de facto inte längre GÅR att prata om framtiden mera substantiellt. De stora ideologierna har fallit och ledarna för (s) och (m) var rörande överens om att det här med att tänka kring hur samhället borde vara, det är farliga saker - att någon talar om för oss hur vi ska leva - som vi lämnat bakom oss. Nu är det individens frihet som gäller, där var och en ska få utrymme att utveckla sin vision. Det som slog mig när jag såg den här dokumentären var att det som ofta blir en kliché - partierna liknar varandra allt mer - måste utredas noggrannare: och varför är det så?

Reinfeldt kläckte ur sig en skrämmande, om än väldigt vanlig, idé. Idag finns det inte längre utrymme att tänka på politik, menade han. Det gäller framför allt att hävda sig i det globala racet. Här finns det inte längre något utrymme att tänka på hur samhället ska utformas, sfären för politik har krympt. Det gäller framför allt att upprätthålla den 'välfärd' vi har råd med samtidigt som vi ska klara av att hävda oss i detta race. Den ytters deprimerande bild Reinfeldt målar upp är att vårt ansvar för framtiden består i att upprätthålla konkurrenskraften: "överleva och växa i global konkurrens".

Det jag inte kommer att glömma från det här programmet: Reinfeldts och Löfvens tomma blickar inför journalistens fråga om framtiden: "dels har vi en växande befolkning, s'atteee...'. De svar de gav var fyllda av rabblade politiska klyschor.

Programmet kan ses här.

Programmet har en del problem exempelvis tycks resonemanget framställa 'tillväxt' som en gemensam kaka som politiker kan fördela. Man vilar också på en del skumma prognoser. Risken är också att man drömmande kikar tillbaka på Hjalmar Brantings dagar och tänker att DÄR, DÄR - var politiken, i de kollektiva drömmarna! Jag tror det går snett om man tänker sig att politiken "i sin mest levande form" har nåt slags mall och att vi kan plocka ut den mallen i historien och sen tänka att vi behöver mera 'kollektiva drömmar', som på Hjalmar Brantings tid.

[Programmet kommenteras i DN och ärligt talat vet jag inte vad jag ska tänka om de avslutande styckena.]

24 June 2015

det vanliga inlägget

[Risiga mobilbilder igen]



Tre snorungar skumpar förbi på en fyrhjulingsmoped.
Hundlokor stinker vid vägrenen. Tung luft, tröga dofter, en nyvaken bröms vid örat. Hästarna hos familj B tassar fram till oss. Den vita lutar sig fram, stirrar. De andra tjocka hästarna rultar över sin äng.




Mor&far oroar sig över grannar som jobbar för mycket.

Mor&far pysslar på med sitt. Far nerböjd över sin ålryssja, den envetna minen. Skurkfiskets beståndsdelar mitt på blanka dan.
Kattan smyger runt ett fågelbo, repressalier snart av flygande nemesis.
Grannen levererar himmelska bakelser & berättar det senaste.



Vi deltar nästan-nästan i en klassisk skärgårdsritual. Skärgårdsbor hojtar åt varandra, VEM ÄR DET DÄR DÅ? Vi sätts i arbete, smiter iväg, de tjugo metrarna hem.

 

Jag drömmer att jag är i en stor musikaffär. Kanske i Glasgow. Obskyra reggaeskivor och sånt fyller den ljusa lokalen. Butiksmänniskan är pratsam och vi diskuterar en del. Hen kommer fram till mig med en tjock dubbel-cd. Men sen ser jag, PETE YORN! Jag blir förskräckt, har jag månne gett sken av att gilla gubbrock? Vänder och vrider på den eländiga plattan och introspekterar. Sen vaknar jag och namnet PETE YORN dundrar i huvet. Tänker att det här måste jag googla för att se om den här artisten faktiskt finns. Låter för mig helt främmande, men minns tydligt namnet från drömmen. En halv vecka senare googlar jag och JÅ, just det, Pete Yorn. Han finns. Och tråk-gubbig är musiken. [Den filosofiska frågan: vad är det omedvetna?]

Mariehamn. I min morbrors hus är den stora bruna klockan kvar, och bordduken, och radion. Bara den stora platt-TV är ny. Vi sitter uppradade runt ett bord. Äter tårta. Någon lyfter tyngder på TV. Mina släktingar kan peka ut flera av idrottarna med namn. Som tur är finns det vallmoblommor och semestrar och barn att diskutera. Mariehamn doftar tungt av asfalt och syrener.


FALAFELRULLARNA PÅ DRAKEN. ÄT DEM. Men akta dig för måsarna.


Vi går på en spelning på Bastun, ett legendariskt ställe som har konserter ibland. Där har jag aldrig varit. I gymnasiet umgicks jag med ett annat gäng än bastungänget och det gamla gymnasiegänget är där ikväll, hopsamlade. Klanen som stod högt i kurs när jag var fem år gammal håller ställningarna, pratar på samma sätt de alltid gjort. Råddiga och fina typer som gör Mariehamnluften lite lättare att andas. "Bastun och Pub Ettan är dom enda ställena där man inga får panikångest" säger en av dom.




Jag springer inte längre på bekanta i stan. Det är för länge sen jag bott här. Men min gamla filosofilärare träffar jag på, varje gång, också denna. Och den tjocka katten som bor på vikingterminalen vaggar nerför den där gatan med allén. MAH CITY!



Eckerö är gräsklippt och till och med träden är ansade. På postlådorna heter alla Mattson. Härifrån kan man se ända till Schwärje vackra dagar. Den där ena ölen gör mig sömnig. Gnuggar händerna mot det gröna.


Stämningen i Åbo.
Jag blir förtjust över att kallas "luddit" i ett kommentarfält. Här sitter jag nämligen på min kammare och tänker ilska tankar om de onda, onda maskinerna medan jag drömmer om tider där människor satt i grottor och stirrade in i egentlighetens egentlighet.

16 June 2015

SFP:s sysselsättningstalko

Ligger efter med tidningstornet igen. Läser i lördagens Hbl ett märkligt utspel av sfp & Carl Haglund. Man slänger ut kritik mot idén att rika ska sänka sina löner. Några knösar har meddelat att de är beredda att sänka sina löner (vet inte riktigt hur man exakt ska ta det där). Intressant är svenska folkpartiets reaktion. Det viktigaste är sysselsättningen, anser de och uppmanar folk att köpa inhemska tjänster. Finländare har en hang-up med att göra saker själva, gruffar en partimänniska. Finns det uppgifter som kan outsourcas till sommarjobbare eller andra näringsidkare är detta entydigt bra för ekonomin.

Arbetssamhället drivs till sin spets i detta resonemang. Att fixa saker själv blir plötsligt ett problem och en besvärlig mani som man ska råda bot på. De här uttalandena av sfp:arna illustrerar, om något, hur dagens situation innehåller en mängd bisarra slitningar. Systemet kan upprätthållas bara genom att hitta nya vägar till sysselsättning. Konstgjord andning. Att hitta jobb åt folk blir en desperat, och ja, alltmer omöjlig uppgift. Då tycks ett sysselsättningstalko vara på sin plats.

Det lustiga är hur otroligt oskyldigt sfp:arna får snacket om att skapa tjänster att verka. En sommarjobbare anställs för att fixa den haglundska trädgården. Han får det att låta som om han, jämte alla andra som bidrar till sysselsättningen, gör stackars ungdomar & arbetslösa - ja, i förlängningen den finska ekonomin - en tjänst genom att låta andra jobba för en. Själv misstänker jag att det här perspektivet upprätthåller en tacksamhetsretorik som osynliggör samhällsklyftor. När välbärgade människor avstår från att göra saker själva och hyr in tjänsteidkare blir dessa rika som kan betala genast hjältar i sysselsättningstalkot som arbetare står i tacksamhetsskuld till. Varenda form av arbete kan därmed försvaras utifrån: "men nån blir ju sysselsatt!"

Och: det här sättet att tänka utarmar verkligen allt ifrågasättande av expansiv kommodifiering. Att våra liv sätts på entreprenad ses här som helt nödvändigt för ekonomin. Hur ska nya jobb annars skapas?