ÄR DET RÄTTVIST? - del II

Vår finansminister kläcker ur sig följande i en radiointervju, a propos den färska budgeten, om den är rättvis:
- Vi försöker alltid bygga en realistisk och rättvis budget men jag tror att ända sedan Rawls och om vi går ända tillbaka till Aristoteles är rättvisekonceptet svårt att definiera.
Som ett svar på en fråga. Sedan säger han att budgeten är tänkt att inte slå mot de som har det allra svårast. Det kan man med fog ifrågasätta utifrån de nedskärningar som gjorts.
Igen: "Vi har alla vår egen uppfattning om vad rättvisa är" som ett relativiserande sätt att glida undan möjlig kritik.
(Jfr. Sannfinländarnas Tom Packalén som lär ska ha slingrat sig ur en journalists grepp genom att hävda att det finns lika många tolkningar av 'mångkultur' som det finns människor.)
Även om Stubb gör ett försök att legitimera sin regering genom att säga sig skydda de allra mest utsatta är hänvisningen till mångtydighet i rättvisebegreppet anmärkningsvärd här, som ett sätt att reagera på något han såklart vet att är kontroversiellt.
På tal om detta skrev Dan Lolax en bra text om journalisters ansvar att ställa kritiska och uppföljande frågor till undanglidande politiker. Det är viktigt, tror jag, att inte förfalla i slentrianmässigt fastslående av hur politikerna är, att det tillhör det normala att politiker flummar och flyr bort från svåra frågor.

Det är mycket nu, det svindlar för mig när jag tänker på Finlands politik (Sannfinländarna/nedskärningspolitiken/Grekland/biståndspolitiken/samhällskontraktet). Den 22.8 kl 16 är det stordemonstration i Helsingfors.
Be there.

För övrigt: en ramsa som körs om och om just nu är att de ekonomiska problemen i Finland inte är bundna till en konjunktur, utan att de är strukturella. Alltså, sägs det, är svaret inte stimulans, utan strukturella förändringar. Den tanke som tycks ligga till grund för det här är global konkurrens och att Finland måste göras konkurrenskraftigt genom strukturella reformer. Röster mot den här bilden höjs nästan aldrig - det vill säga till exempel att "förändringar" här tycks innebära ett race där villkoren för såväl de som är i arbetslivet som de som befinner sig utanför görs sämre och sämre. Konkurrenssituationen tas som ett givet faktum. En given ram. Strukturella förändringar ses helt och hållet inne i den här ramen.

"Icke-överraskande stram", så beskrivs budgeten av finansministern. Det här "icke-överraskande" tycks ha en retorisk roll: budgeten som ett sansat och balanserat gensvar på en trängd situation.