Treme

Jag och N börjar se på andra säsongen av Treme, en serie som utspelar sig i New Orleans efter orkanen Katrina och som skapades av David Simon som också gjorde The Wire. Precis som i The Wire handlar den här serien om en stad, om gemenskaper i staden och de hot som riktas mot dessa. Jag hade inledningsvis lite svårt att komma in i sammanhanget - jag kunde inte riktigt sätta fingret på vilken ton som etableras. Men småningom blev den tonen klarare: en ton som är mera sprudlande tradjazz än den nattsvarta Way down in the hole som varje avsnitt av The Wire inleds med. Musikreferensen är ingen slump, eller en trött kulturkliché utan är förankrad i seriens egen betoning på gemensamt lirande och jammande i en stad som har kopplingar till många olika kulturer och traditioner. Musiken spelar en otroligt central roll i Treme och det jag i början hade svårt att greppa var vilken plats detta frenetiska musicerande har. Under den första säsongens lopp fattade jag att musiken är både metafor och konkret verksamhet (yrke, kärlek, snuttjobb, livsform), både en bild av något som binder människor samman och ett konkret uttryck för hur människor bygger upp en gemenskap och försöker hitta något slags livsglädje.

Serien börjar med en stad slagen i spillror tre månader efter Katrina. Många är försvunna efter orkanen. Människor sörjer. Infrastrukturen är bristfällig och trots att det råder bostadsbrist står många bostäder tomma: det är marknaden, stupid. Ganska långt handlar första säsongen om hur vardagen per nödvändighet måste återfinnas och det här återfinnandet kartläggs genom mänskliga relationer och delade stadsliv, men också genom att utforska människors ilska och besvikelse över att ha övergetts i katastrofen, i en stad märkt av enorm förstörelse. Karaktärerna har väldigt olika bakgrunder. Många är panka och samtliga söker efter konturerna av ett fortsatt liv i New Orleans, att återinrätta gamla mönster och att hitta nya strategier och möjligheter. Ett par ungdomar, gatumusiker, kommer till staden och närmar sig den med en blandning av turisternas exotiserande av det nya, det sanna new Orleans, och den vardag som oundvikligt tränger sig på. En restaurangägare har svårt att få krogen att gå runt och försöker klara sig dag för dag. En byggjobbare flyttar tillbaka till sitt gamla hus, nu förstört. En arg universitetslärare levererar rapporter via Youtube. En musiker som vant sig vid bekväma arrangemang tvingas nu spela varje gig han kan få i diverse syltor. Det fina är att det här typerna sällan reduceras till 'representationer' av en viss samhällsklass eller en viss problematik. Istället knyts oväntade trådar mellan till synes olika livssituationer som alla avslöjar något om livet i en härjad stad. Visst kan Treme bli lite övertydlig ibland, men på något sätt stör jag mig inte så mycket på det (hittills).

David Simon har inte övergett politiken. Treme kan sägas begripliggöra en del av det som Naomi Klein skriver om i Chock Treatment: en (natur)katastrof är ett gyllene tillfälle för kapitalister att profitera på ödeläggelse och återuppbyggnad. Första avsnittet i säsong två lovar gott för att det här spåret ska utvecklas och fördjupas. Jag ser fram emot en Tremehöst!

Jag läser en grinig text som hävdar att Treme gör sig skyldig till en sorts didaktiskt och ängslig inverterad exotisering. I sin iver att framställa New Orleans på ett icke-slentrianmässigt sätt kör den in sig på ett spår där New Orleans framställs som en egen liten värld där stadens egenheter myllrar på ett sätt så att amerikanskt dagligt liv sätts inom parentes: en jakt på stadens sanna själ. Men mitt intryck efter säsong ett och första avsnittet av tvåan är att det här inte är riktigt rättvist: serien utforskar också vad stereotypier om 'stadens liv' kan betyda, och hur fixa idéer om autenticitet också kan börja leva sitt liv för stadens egna invånare, vid sidan av andra uttryck för gemenskap och sökande efter ett liv efter katastrofen. Kanske: uppmärksamheten riktas mot de olika rädslor och den nostalgi som infinner sig efter Katrina. Att längta tillbaka till livet som det var före orkanen ges många olika betydelser.  Men kanske ligger det något i den griniga recensentens kritik - det här måste jag hålla i tankarna.

Zombiefronten

                                           
Har gått och skaffat skurkapparat, en sån där satans smartphone. Egentligen skulle jag ha köpt en Fairphone, men januaripartiet tog slut innan jag hann slå till. Skurkapparat alltså. Sedermera har jag förvandlats till en zombie vars enda kroppsrörelser består av ett stumt & inåtvänt fingerswischswosch nerför rutan. Intressant hur en mojäng kan väcka alla möjliga farhågor om en själv: jag ser framför mig hur manicken börjar styra mitt liv och allt blir instant gratification och notification och inte en stund över för en av de saker jag egentligen anser vara viktigast av allt: sitta och vänta, göra ingenting, stirra runt mig, speja på omgivningarna, försjunka i miljön. Om ni ser en Lindman sitta nerhukad över sin skärm, hojta ett varningens ord! Utöver det har min tillvaro präglats av det vanliga, kast mellan klaustrofobi och att trivas utmärkt hemma i röran. Har sprungit på bio, hinkat i mig alltför dyr öl och suttit hemma och petat på kommatecken, bisatser och grunnat över hur jag ska komma bort från min eviga tendens - som präglar allt mitt skrivande - att lämna det jag säger på hälft. Blir galen på mig själv!

Dessutom har jag grävt i digitalboxdjupen och hittat pärlor. Alltså: folk som jobbar för den statliga televisionen med att köpa in visningsrättigheter och som ibland lyckas gräva fram briljanta, udda grejer som jag inte på egen hand visste att jag ville se - blir så förbannat tacksam att de här människorna finns. Förra veckan ser jag en möjligen övertydlig men intressant film från 1982 om homofobi i den partiarkala familjen. Trots att där fanns onödiga Bergmantyngda grejer drabbades jag av det raseri som kom till uttryck i den. Raseri och kritik av homofobi är inte direkt vad jag förknippar med finsk - och i det här fallet finlandssvensk - film så därför blev jag glad. Idag ser jag en underlig liten dokumentär som utspelar sig i en ödslig georgisk restaurang. Stilistiskt sett påminner filmen om den taiwanesiske regissören Tsai Ming-Liangs studier av ordlösa möten i miljöer som väcker nåt underligt hos tittaren. Också här ser man framför allt människorna i sina miljöer, en grällt målad restaurang som inte har några kunder. Där finns några få bord och de är dukade. En gubbe sitter och grubblar på sitt kontor. Personalen oroar sig för framtiden. Någon jagar bort en hund som rotar i soporna. Intill restaurangen finns nåt slags politiskt kontor och en spelhall. En unge sjunger karaoke, några politruker diskuterar trött med en ortsbo som vill att saker ska förändras. Grejen med just den här filmen är hur den från bild ett lyckas etablera en miljö som genast blir levande för mig. Funderar på hur nästan magiskt och svårbegripligt det där är. Vad är det som händer när en regissör (eller författare, för den delen) lyckas frammana en värld, en miljö, en omgivning, en livsvärld på ett sätt som transporterar mig som tittare/läsare någonstans? (Uppenbarligen har det inte med realism att göra - i dokumentären får omgivningarna ett slags surrealistiskt skimmer med de där grällt målade väggarna.) Men som sagt: personalen på Yle Teema - hurra för dem! Hurra för statlig television!

JulTV med Borgen

Det finns få saker som kan rädda en jul så som en bra, eller åtminstone nöjaktig, TV-serie kan. I år tittar vi på danska Borgen, en sån där serie folk gått och pratat om men som det inte blivit av att se. Eftersom julen bör vara en tid för försoning&fördragsamhet försöker jag att låta bli att störa mig på det som är dåligt i serien (som innehåller en del förfärligt manuskladd och  en REJÄL dos unkna klichéer). Trots sina brister har Borgen en mängd styrkor. Huvudpersonen heter Birgitte Nyborg och hon är statsminister och partiledare i ett mittenparti. De två första säsongerna följer de olika kriser hennes regering befinner sig i, och parallellt med det löper en berättelse om de förändringar en politiker exponerad för offentlighetens kritik och nyfikenhet genomgår. På pappret ser det hela enormt trist ut: politiken clashar med snasksugna medier och Nyborg kämpar med ett familjeliv som håller på att haverera. De specifika politiska spörsmål Nyborg och hennes regering stångas med - krig i Afghanistan, pensionslagar, förhållandet till Grönland, invandringslagstiftning - reduceras nästan hela tiden till (för tittarna bekanta) markörer, snarare än faktiska frågor eller tillstånd.

Det som räddar serien - tycker jag - är för det första att jag helt enkelt börjar bry mig om karaktärerna. Sidse Babett Knudsen spelar Nyborg på ett dynamiskt och engagerande sätt: hela Nyborgs kroppsliga närvaro ändras under seriens lopp (jag kommer att tänka på en annan dansk serie, Matador, och Mads Skjern vars ansikte genomgår en kuslig förändring under seriens gång). Många av karaktärerna blir favoriter och plötsligt känner jag mig indragen i den fånigaste av intrigvändningar. Den andra saken är hur Borgen på ett rätt intressant sätt inte är uppenbart cynisk, så att allt framställs som rå maktkamp, men ändå presenterar den politiken som ett spel. Att två av de centrala karaktärerna framställs enligt två poler är avslöjande. Nyborgs spindoktor Kasper är en Don Draper-figur som ser sig själv som en fixare utan egna idéer. Han är ihop med journalisten Katrine som betraktar sig själv som en sanningssägare och som har en affisch med All the President's Men hemma i lyan. Betecknande är också att det sällan är de politiska frågorna om människors vardag som står i centrum. Berättandet är nästan helt strukturerat enligt de kriser som statsministerns kansli brottas med. Det är avlyssningsskandaler, hemliga amerikanska fångtransporter eller mellanmänskliga mankemang som blir pinsamma skandaler som måste hanteras för att inte blodvittrande journalister ska kunna ro iland ett sunkigt reportage. När pensionsreformer, jämställdhetsproblematik eller privatiseringar skildras är det framför allt utifrån friktionerna mellan politiker, och mellan politiker och journalister, som står i blickfånget. Även om Borgen kan sägas vara belastad med en massa dålig TV-dramatik finns det vissa saker som den fångar bra och det är ett sätt att tala om politik och relationen mellan att vara politiker och privatperson. Ett av de intressantaste är sättet att prata om politiken är att den ständigt befinner sig i en spänning mellan ideal och kompromiss. Det här är naturligtvis ett dramatiskt tacksamt sätt att ställa upp det hela, men det finns en resonansbotten mot sätt att gestalta politik som en ständig fluktuation mellan svikna ideal och kompromisser med ett ständigt flöde av give&take. Det här mynnar ofta ut i olika tankar om "maktens pris". Det som jag tycker är slående här, också i Borgen, är att det blir mer intressant att betrakta slitningen mellan ideal och kompromiss än att se på hur någon omfattar något som viktigt, på vilket sätt något är viktigt eller vad det betyder när någon börjar betrakta något som ett svek mot det man själv tror på. Kanske: det som blir kännetecknande för en viss syn på politik (och moral?) är att konflikten i sig fetisheras, så att konfliktens delar - kompromisserna och idealen - framstår som helt självklara. Visst vet man vad ett ideal är? I Borgen blir idealen mera form än innehåll.  Det som blir oroande om kontrasten mellan "höga ideal" och uppoffringar blir en allenarådande lins varigenom politik betraktas - och då blir det naturligtvis också lockande att se politik uteslutande som en viljornas kamp. Samtidigt som seriens grundpremiss - kan man ha en hög politisk position och samtidigt vara ärlig mot sig själv - är intressant kanske den lätt kapas av ett ganska ensidigt sätt att förstå politiska konflikter. Paradoxalt nog rör sig den centrala konflikten inte i politiken utan mellan politiken (beskriven som viljornas kamp) och det personliga, de personliga idealen. I centrum står Birgitte Nyborg, hederlig, principfast och klok nog att kompromissa när det brinner i kabinetthörnen.

Eller kanske kan man, som Anu Koivunen, förstå serien som ett kritiskt grepp på politiker som både använder sig av och aktivt försöker att fjärma sig själva från populistiskt medialt gångbart språk?

Även om Borgen inte alltid lyckas med att göra upp med bilden av politik som maktspel, lyckas den desto bättre när den visar vad som händer när livet utanför politiken börjar framställas på ett motsvarande vis, som en serie realiteter som måste hanteras genom förnuftig styrning där var och en tänks få något, men där kompromisser är av nöden men där det är viktigt att trösta sig med att alla parter ju får något som de velat ha. I avsnitt efter avsnitt avslöjas de olika könade mönster som finns inbakade i de här tankarna om vardagslivet som förhandlingsbord och relationer och familjeliv som ett arbete där alla måste se till att hålla hjulen snurrande (men där kvinnor i synnerhet är ansvariga för att vara ombesörjande, managers och livspusslare). Här tycker jag det verkligen bränner till, även om serien själv ibland tenderar att platta ut och trivialisera genom att idealisera det amerikanska språket om work-family balance, ett språk som just bygger på idén om eviga kompromisser och parter som ska få sitt, livet som en räcka av trade-offs.    

In treatment

Den här veckan har jag försummat allt; har suttit framför teven och kollat på In treatment, säsong två och början av säsong tre. Den första säsongen mejade ner mig helt och hållet, superb tv. Jag hade hört att serien blir sämre, men det vet jag inte om jag tycker - jag är fortfarande lika involverad i den. Formatet är briljant: Paul, terapeut, talar med sina klienter. 25 intensiva minuter. Utöver diskussionerna där han är terapeut går Paul själv i terapi. En aspekt av serien som jag imponeras speciellt av är hur Paul framställs som en relativt bra terapeut, men samtidigt tycks han vara en riktig skitstövel som person. När han sitter i terapeutstolen är han lyhörd, öppen. Han säger töntiga saker och drar på slitna växlar men trots det får man intrycket av att han bryr sig om sina klienter; de betyder något för honom. När Paul sitter på soffan tillsammans med sin egen terapeut (eller när man i sparsamma scener ser honom tillsammans med sina barn eller en partner) är han egocentrisk, fullständigt uppfylld av väldigt märkliga idéer både om sig själv och sitt jobb. Det är inte som om de här olika sidorna framstår som schizofrena, utan det är något i seriens framställning som framstår som väldigt begripligt. Även om någon gör sitt jobb bra, innebär det inte nödvändigtvis att man har en bra förståelse av jobbet då man börjar tänka på det i situationer där man inte håller på med sitt jobb (det här gäller naturligtvis bara vissa yrken). Frågan om terapins roll och syften hålls hela tiden öppen. Även om In treatment ibland går in i klichéer (att terapi i grunden handlar om mommydaddyme) så finns här en imponerande nyfikenhet gällande vad det betyder att vara terapeut, att umgås med klienter och att tänka på och bry sig om sina klienter. Förvisso - fem miljoner teveserier handlar om professionals som angstar över sina krävande jobb och som låter jobbet ta över deras liv. I sällsynta fall går In treatment in i de här cirklarna, men för det mesta tycker jag att serien lyfter fram något som behöver uppmärksamma hela tiden, om och om igen: de olika spänningar som ett yrke innehåller, i egenskap av yrke, sysselsättning, uppgift. När jag ser på In treatment tycker jag att serien säger oändligt mycket mera om arbete än de tradiga böcker jag för ett par år sedan läste om professionsetik. Den senare disciplinen uppehåller sig vanligen med uppstampade stigar där moralen antas vara ett kunskapsområde som erbjuder lösningar på sådana problem som exempelvis härleds ur principer som clashar eller konflikter mellan privatliv och yrkesliv. Det som är verkligt trist är att man tänker sig att professionsetiken liksom ska vara rationella verktyg att städa upp i livets virrvarr (kanske den sämsta av de självförståelser filosofer kan ha?). Något jag verkligen uppskattar med In treatment  är att inga reducerande bilder ges varken av privatlivet eller yrket - det som serien riktar uppmärksamheten mot är istället en mängd olika frestelser som vi brottas med och som problematiserar relationen mellan arbete och liv, yrkeskrav och konventionella förväntningar både om hur vi ska leva och hur vi ska arbeta.

En mängd saker stör mig med In treatment, men ändå är jag överväldigad. Jag suckar åt den eleganta klassiska musiken som smyger sig in ibland. Jag gruffar över vissa av seriens bilder av kön (vulnerable women & stubborn men). Ibland tycker jag att vissa insikter dimper ner hos klienterna lite väl strukturmässigt. - - Men på det hela taget har jag nog inte sätt något som liknar In treatment i ett avseende: att visa intimitet på teve (eller film?). Folk som pratar. Gester. Kroppshållning. Tonfall. Tics. Här har människorna som gjort serien verkligen på ett fint sätt lyckats med detaljerna - skådespeleriet är ofta mycket bra. Idealiserar serien terapi? Väldigt sällan. Ofta visas hur samtal går åt helvete, hur vissa spår nöts fram som sätter sin prägel på relationen, hur människor står handfallna inför varandra, rädsla. Och allt det här visas inte bara genom diskussion, utan i de små sakerna som händer när folk möts. 

Mad men

I senaste numret av New York Review of Books ingår en mycket kritisk essä om Mad men. Seriens skådespeleri beskrivs som amatörmässigt eller medelmåttigt. Manuset är dåligt. Istället för att vara ett drama följer serien såpoperans mönster. Och framför allt: Mad men ger ingen möjlighet att reflektera kring de "frågor" som tas upp; istället presenteras en nidbild av sextiotalet. Tänk, så elaka och obildade folk var förr. Ju fler säsonger jag sett av serien, desto mera kritisk blir jag. Ändå tycker jag att artikeln delvis skjuter förbi målet. Främst av allt: jag tycker inte att Mad men på något sätt skulle påstå att "det var enklare förr". Poängen är inte, såsom jag ser det, att säga att ja, förr kunde man ta sig en drink på jobbet, till och med före frukost, och ingen satte fast en för sexistiska kommentarer. När serien är som bäst - den är inte alltid bra - visar den på de konflikter som finns inom den värld som serien målar upp: arbete och fritid, konsumtion, kön, "att skapa sig själv" - inget av detta presenteras i ett sådant ljus att det skulle verka som om karaktärerna är passiva brickor i en helt abstrakt "mentalitet". Skribenten i NYRoB får det dock att se ut så. Jag är av annan åsikt, och det är detta som får mig att kolla vidare på Mad men.

heterofil

"Det talas för lite om manliga regissörer.
Det talas för lite om manliga fotbollsspelare.
Det talas för lite om manliga taxichaufförer.
Det talas för lite om manliga konstnärer.
Det talas för lite om manliga idioter."

Det här är ett ungefärligt citat ur pjäsen Heterofil som kom på SVT2 igår. Just nu klarar jag inte av TV. Det börjar surra i huvet och jag blir ängslig. Det här klarade jag av att sitta igenom. Det är på många sätt en komplex pjäs. Arg också. Problematisk också.
Läs här i alltid pålitliga Tidningen Kulturen.

Jeeves and Wooster!

Det sista jag hade trott om mig själv var att jag skulle fastna i en serie baserad på historier skrivna av eskapistmaestron PG Woodehouse (som jag aldrig läst). Men nu är jag fast. Jävligt fast. Jag skulle helst ta ledigt från jobbet hela veckan och ägna mig uteslutande åt Jeeves and Wooster, den brittiska nittiotalsserien om den totalbombade Bertie och dennes påpassliga butler Jeeves. Varför är det här roligt? A) Det är en ofrivilligt queer serie (Bertie och Jeeves är ett fint par). B) Folk heter saker som Oofy, Gussie, Bingo och Piggy. C) Det är en serie som idealiserar den icke-arbetande aristokratin på ett fullständigt briljant sätt. Inför frågan om de eventuellt skulle ägna sig åt arbete spärrar karaktärerna upp ögonen och ropar förskräckt: "honest toil you mean?"

The thick of it!

Weird Science har goda nyheter. Jag visste inte att det gjorts en film, In the loop, som grundar sig på den fantastiska brittiska serien The Thick of It. Inte heller visste jag att en ny säsong visas på BBC nu och att det tydligen finns en säsong två också.
Dammit!
Jag har sett en säsong av denna serie och den är fantastisk. The thick of it utspelar sig i ett fiktivt ministerium bland tjänstemän och politiker som befinner sig i ett apokalyptiskt kaos av politiska pseudohändelser och händelseförlopp som ingen begriper sig på men alla är lik förbannat övertygade om att man måste handla och man måste handla snabbt. Någon jävel måste kunna hållas ansvarig för att saker trasslat till sig. Som Malcolm Tucker, premiärministerns "all-seeing eye" beskriver det:
"If some cunt can fuck something up, that cunt will pick the worst possible time to fucking fuck it up cause that cunt's a cunt."
Tempot är högt och dialogerna helt fantastiska.
Som satir fungerar serien utmärkt. Efter att ha sett några episoder av denna briljanta serie ser man begreppet "policy" i ett helt nytt ljus.
Shit, jag måste se resten.

Six feet under

I'm watching re-runs of Six feet under on TV. I can't believe how good that show is. I can watch almost all episodes over and over again, only to be positively baffled by how good some scenes are. Every single scene with Mrs. Fischer is perfectly glowing. She is glowing. Many of the Ruth-scenes end in silence. The camera focuses on her face. Or the room. On the surface, nothing really dramatic has happened, but what the series so ingeniously captures is those moments of silent rage, silent disappointment or silent reconciliation. Some complain that there's too much plot in Six feet under. Yeah, maybe that's right. But, for me, what has continued to move me in it are the small, awkward moments. But on the other hand, I always get mad at those who say that Six feet under is all about "quirky characters". Maybe it was in the first season or so, but it became more serious as time went by.
To be honest, I've never seen an actor as good as Frances Conroy who plays Ruth. In a small, small scene, she expresses a complete spectrum of emotions, a history of repressed feelings, lost hopes. Ruth mopping the floor, Ruth peeking into a room, Ruth wondering where everybody's at. And it was brilliant how she, and the rest of the characters as well, kept changing as she was thrown into new situations. Boy, I wish there were more actors like Frances Conroy!

Imbecill-TV

Som middagsunderhållning tittade jag idag på ett avsnitt av den danska serien Med andra ögon som jag hade sparat på min digitalbox. Idén med serien är att olika testpersoner genom något slag av make-over ska prova på att bli en annan person ("vad det är att sitta i rullstol"....genom att fjättras fast i en stol....). Den här gången stod könsförändringar på agendan. En man och en kvinna. En psykolog som berättar för oss att könet är det mest grundläggande draget hos människor. Mannen ska prova på att gå på skor höga som styltor för att förädla fram rätt gångstil medan kvinnan utrustas med extra tunga skor för att träna på den manliga, rullande gången. Och så är det den sociala biten också. Mannen får prata med några cheerleaders som berättar om kvinnligt skvaller medan kvinnan socialiserar med hockeyspelare som utlägger det manliga förtroendets prekära natur. Och sedan är det dags för make-over. Kvinnan har ju kort hår redan, men se, det duger inte - här ska det se manligt ut. Lite skägg, förstås. Mannen, som redan drabbats av existentiella kval av den hisnande upplevelsen, binds fast vid en brits för att få sin kroppsbehåring bortrakad. Och naglar. Långa. Så är det dags. Det sociala experimentet. Psykolog, testpersoner (ja, en av dem....) och voice-over bedyrar att upplevelsen är överväldigande och rentav omöjlig. Speciellt känsligt är det på baren. "Det sexuella spelet är här ytterst påfallande", lyder psykologens fackutlåtande. Men mannen "som ska spela kvinna" är trött på att prata i falsett och raggla omkring i minikjol. Och "kvinnan som ska spela man" blir orolig att hon inte är trovärdig nog. "Dina ögon avslöjar dig", berättar en ung dam som hon just uppvaktat. Efter detta är programmet slut, med psykologens och voice-overns käcka intyganden om hur mycket testpersonerna har lärt sig av detta experiment.

Jag vet inte ens var jag ska börja, så jag slutar här. Men för helvete, ta bort joxpsykologer från publicservicetv.

Twin Peaks, midway through season two

Every Thursday, M, H, S & I watch a few (quite a few) episodes of Twin Peaks. Today we watched the first few episodes not written by David Lynch, mid-way through season 2. These are considered by most to be weaker, far less atmospheric episodes than season one and the beginning of season 2, but I've come to appreciate lots of things about them nonetheless. Though it might be the product of sloppy writing, there's something to the oddity of the post-murder mystery episodes that keeps me interested or, should we say, amused. Lots of new twists of the story are introduced, competing among themselves in looseness. Nothing is tied together, there's almost no progress of story and no meaningful connections between the threads are established. Whereas the humor of the earlier episodes focused on the dark and the morbid and the overly sentimental, the latter episodes mix the lowest of the low and the weirdest of the weird. The tension of David Lynch's approach is lacking. Here, everything is allowed. Sure, some parts are downright boring. I have never been too interested in the Windom Earle character. But there are scenes that are moronic in the best possible sense. Major Briggs is abducted by a UFO! Nadine lives her school girl reality and joins the wrestler team! Lucy, Mr Fashion and Andy tend to a diabolic kid! Mr Horne has gone insane and is now playing with civil war dolls! Cooper is suspended from FBI. A gentleman/woman called Denise Bryson (David Duchovny) shows up to investigate the circumstances of Cooper's professional misbehavior. "I might be wearing a dress but I still put my panties on one leg at a time if you know what I mean." This part of Twin Peaks is gloriously offbeat and a dignified sleazefest. I like it. I'm convinced that the writers intended these episodes to be silly and bizarre, and as a parody of the soap opera formula, this works even better than the first part of Twin Peaks! There is nothing here that is not over the top and that is exactly what makes it so good.

In Treatment

I watched the first two episodes of In Treatment on TV tonight. My first impression is that this is very promising. The idea: each episode comprises one therapy session, 30 minutes. No flashbacks, no extra drama - everything happens in one room between two people, the therapist & his client. So far, it works. Don't miss it!