Skräckfilm om arbetslivet

Se det som ett tv-tips: i dag sänds en dokumentär (eller jag uppfattade den som en stiliserad dokumentär) på Yle 5 om arbetslivet, Work hard play hard regisserad av Carmen Losmann. Tonen som etableras är ett slags kontemplativ skräckfilm där långa kameraåkningar paras med lågt surrande elektronisk musik. Ingen inramning där vi får ett tryggt narrativ, ingen voiceover. Kusligt är bara förnamnet. Jag var tvungen att ta ångestpaus efter 10 minuter, och det gällde nog också fortsättningsvis att grabba hårt tag om soffkuddarna: dokumentären tar fasta på det allra mest obehagliga pratet om arbete, arbetsmiljö och arbetsgemenskap. Den tar oss på en avgrundsvandring från tankar om arkitektur via en övning som prövar arbetstagares samarbetsförmåga till en längre sekvens där ett par jobbrekryterare intervjuar ett par jobbsökande. I slutet av dokumentären pratar mellanchefer med anställda eller direkt till kameran om företagets reformer. Vi får aldrig veta riktigt vad dessa är, eftersom det hela sveps in i en närmast obegriplig sörja av snack om företagskultur och omstruktureringar. Vill man se ner i ett bottenlöst mörker av fluff och abstraktioner som uttrycks genom en växelsång av "feelgood"budskap och cynism kan man titta på den här.

Två saker drabbade mig som ofantligt skrämmande. Den första saken är hur människorna i dokumentären - managers, rekryterare, kursledare - pratade om vikten av öppenhet, förtroende, personlig utveckling. Detta visade sig på det stora hela vara en retorik som syftar till att övervaka, granska och bedöma varje skrymsle av arbetstagarna. Varje aspekt av personligheten ska tåla arbetsgivarens granskning - och på samma gång upprätthålls ett snack om ambitioner, personlig utveckling och självförverkligande. I mycket talande scener intervjuas några människor om sina ambitioner, sina styrkor och svagheter. Det hela är förödmjukande och bisarrt: de som intervjuas får finna sig i att förvandlas till egenskapskluster som ska "kartläggas". Intervjuarnas mål tycks att så ingående som möjligt pejla de här typernas självförståelse för att genom detta bedöma om de är lämpliga för - ja, för vad? Det talades om "ziel-management" (kontexten var tysk) och det intryck jag fick var att det man strävade efter var att göra arbetstagarna på samma gång självständiga, ambitiösa och fullständigt formbara. Det som var slående: de enorma spänningarna som det här språket präglas av: den ambitiösa arbetstagaren (arbetstagaren som entreprenör) som samtidigt ska underkasta sig företagets mål.

Dokumentärens långsamma, glidande kamera registrerade avskalade, kliniska arbetsplatser där varje detalj planerats för att maximera en social koreografi som ska skapa uppfinningsrikedom och effektivitet. Managers talade om vikten av ekologiskt tänk och hemliknande inslag i arbetsmiljön. En kaffehörna i monumentala byggen av rymd och utrymmen där, som det sades, managerna genast ska se vem som är på plats. Miljön och sättet att filma fick mig att tänka på Antonionis Red desert.

Det som också fick de kalla kårarna att ila längs ryggraden var hur abstraherat snacket om både "ziel-management" och den personliga utvecklingen var från det som företagen faktiskt gör och den skillnad jobbet som de anställda utför gör i den här världen. I de flesta fall vet tittaren inte ens vad företagen håller på med: det man fokuserade på var arbetet som process, som flöde, som nätverk, som personliga egenskaper. I den värld som dokumentären frammanade gör det ingen satans skillnad om företagen producerar it-tjänster, chokladplattor, vapen, postverksamhet eller sjukvård. Det man säljer är "lösningar". Det är med den här filmen i bakhuvudet jag grunnar på hur man lever vidare med att det i Finland produceras t.ex. krigsrelaterad teknologi som säljs till Israel. Det är "lösningar", arbetstagarna går framåt i sin karriär och det viktigaste för Finland är att utveckla teknologiska innovationer. Det som dokumentären Work hard play hard åskådliggör är just den närmast absurda abstraktion - i språket, i miljöer, i förhållningssätt - som ett sådant glapp mellan företags verksamhet och arbetets bäring på omvärlden innebär.

En mycket tankeväckande, och estetiskt genomarbetad, dokumentär.

åland pride

För många år sen gick jag i gymnasiet i Mariehamn. På något sätt kändes luften tyngre att andas där än ute i skärgården. Jag var en rädd unge. Den här rädslan hemsöker mig fortfarande - fast inte alls så starkt som förut - när jag besöker stan. Småstadsrädsla som är svår att ringa in. Blickar&nojor, trånga rum, det främmande i det bekanta, det bekanta i det främmande, det främmande och bekanta i en själv. Just därför kändes det viktigt att delta i Åland pride i lördags. Ett annat sammanhang, ett sammanhang som ger en annorlunda ingång, erbjuder en annan vinkel, kastar nytt ljus, öppnar möjligheter, ger nya bilder av vad den här stan kan vara. Politik och gemenskap istället för nojor. Och fint var det. Jag och min kompis smiter in i tåget mellan ett gäng som glatt skanderar "thailand!thailand!thailand!" och ett par som bär på en skylt som påminner om rättvisa på jobbet och en annan skylt om att alla föräldrar är bra så länge dom är snälla. Folk är på gott humör och det är en lång ström människor som ringlar sig från hamnen in mot stan. Några enskilda bilar med folk som ser hotfulla ut glider förbi, men de känns mest fåniga där i sina överdimensionerade fordon. I centrum ännu fler människor. Min systers kompis har både barn och mamma med sig. En brokig skara och den här brokigheten gör mig glad. Paraden är slut och människorna skingras småningom. Vi sätter oss i en kusligt öde park och dricker en öl, kollar på betongkulturhuset och lyssnar på mullret från en raggarkortege som rullar förbi (på nåt sätt hoppas jag också den ett slags prideinslag). Vem om inte Snoddas kvittrar från en av bilarna, Stray cats från en annan. Kväll i Mariehamn. Schlager i en stor park på uråländskt vis, vi hänger på en annan servering med världens bästa öl och den eviga rocktrubaduren och på hemvägen dundrar något coverbands tolkning av Def Leppard ut över stan där vi går förbi skatteverket bland gulliga småhus. Och jag måste bekänna: Mariehamn väcker något hos mig, jag kan gnälla och nåjsa så inihelvete över egenheterna och idiosynkrasierna där, men sen kan det ändå vara så himla fint att hänga där, när rädslan släpper och det främmandebekanta tar på sig en annan skepnad, bizzzarromariehamn, bakelsemariehamn, kollmariehamn.

Arbete och balans

I HBL finns idag en artikel där arbetslivsforskare talar om vikten av att ha fritidsintressen. Arbetsgivaren uppskattar nämligen anställda som har livet i balans, som inte är arbetsnarkomaner utan som ägnar sig åt något annat än arbete. Det låter ju ganska bra, kan man tycka. Det är väl positivt om arbetsgivare i rekryteringssammanhang letar efter folk som inte arbetar ihjäl sig. Och visst, det här ÄR positivt, om det nu stämmer. Men jag noterar hur tonen i artikeln skiftar. Från att betona hälsa och välmående hos arbetstagaren blir den anställdas hela liv en resurs för arbetet. Att sporta blir närmast ett krav, och det gäller att ha ett fritidsintresse som i arbetsgivarens ögon borgar för en effektiv och mångsidig anställd. På det här sättet konverterar forskarna alla fritidsintressen till "färdigheter". Tre saker:

• - Idén om balans ser sund ut, men jag anser samtidigt att det är en väldigt problematisk idé som förs fram på ett sätt som förstärker arbetets roll. I den här artikeln blir det exempelvis viktigt att säga att fritidsintresset inte ska ta för stor plats. Det ska med andra ord behållas som en för arbetet användbar resurs eller komponent eller motvikt, men det ska inte inverka negativt på arbetskapaciteten eller -villigheten. Det är alltså i någon mån självklart att det är jobbet som är det viktigaste, fritidsintresset är ett slags stödfunktion. Med andra ord: livet förvandlas till moduler och det gäller att fylla modulerna smart och inte trassla till det hela. Det som är skrämmande är att också det här med balans och harmoni förvandlas till ett slags prestation som, enligt forskaren i artikeln, arbetsgivaren bedömer. Det gäller alltså att fixa sig till ett harmoniskt intryck, att se ut som en person som är intresserad av många saker. (Samtidigt, som jag sa, helt tokig är ju idén inte, jag förstår varför den är frestande.)
• - Jag är lite förvånad över att artikeln och forskarna så okritiskt går med på en instrumentalisering av mänskliga förmågor. "Empati och omsorg är kompetenser som behövs i framtidens arbetsliv, säger Ekelöf." För mig låter det ganska fruktansvärt att se omsorg som en "kompetens", på samma sätt som det verkar ganska hemskt att betrakta saker man gör utanför jobbet som ett slags förädlingsverksamhet där det som förädlas är mänskliga förmågor som samarbete eller initiativtagande.
• - Hur ser de här arbetslivsforskarna på sin egen roll? Bevakar de "trender" eller skulle de själva gå med på att de är delaktiga i att förstärka en viss rådande förståelse av arbetslivet?  (Nu menar jag forskarna i just den här artikeln, det finns naturligtvis mängder av kritisk arbetslivsforskning, men jag känner igen retoriken här, att måla upp vad som blir alltmer viktigt i arbetslivet och hur man som arbetssökande och anställda ska hänga med.)

För övrigt blir jag smått rabiat av idén att arbetstagare ska sporta för att utveckla en sådan uthållighet som det nya arbetslivet kräver. Jag-vill-inte-vara-med-jag-tänker-inte-vara-med.

politisk analys/Helsingin sanomat

Den allmänna tonen, infallsvinkeln och antydningarna i den här artikeln är ett lågvattenmärke. Så här skriver riksdraken Helsingin sanomat om Li Andersson i en artikel vars tema tycks vara: varför är ungdomarna inte intresserade av kommunism och vad är det som driver några få ungdomar att trots detta söka sig till en sådan rörelse (Andersson dras in som representant för den ungdomliga vänstern, hur förklara den?):

Anderssonin äänestäminen olikin ehkä ennen kaikkea kaupunkilaisnuoren salonkikelpoinen protesti, ei niinkään tuen ilmaus pankkien sosialisoimiselle. Li-ilmiön luoneet äänestäjät eivät sitoutuneet sosialismin ideologiaan sen enempää kuin Alexander Stubbin äänestäjät tiukan oikeistolaiseen talousajatteluun. Stubbhan on hymyilevä ja nuorekas uudistaja! Niin kuin tutkimusjohtaja Juhana Aunesluoma Helsingin yliopistosta sanoo: "Äänestäjiä kiinnostaa nykyään hyvin vähän ideologinen puhdasoppisuus.

Inget att ta på allvar, med andra ord. Politik är SOM VI ALLA VET bara en fråga om image. Jag önskar att artikelförfattaren skulle ha lusläst den här viktiga artikeln om journalistiskt ansvar för politisk analys som publicerades av samma drake för inte så länge sen. 

Den ton som artikeln förmedlar: ungdomarna i den där pyttekretsen hänger inte med i sin tid (hallåååå, CCCP upplöstes 1991). Det rör sig om förvirrade hippiesar med ligisttendenser som knäpper på sina telefoner medan de yrar om ideologi som de inte förstår något av ("Unohdetaan siis proletariaatin diktatuurin hirmutyöt hetkeksi ja puhutaan siitä, millainen olisi kommunistinuorten rakentama valtio.). Ad hominem-taktik skyr journalisten inte: poängen verkar vara att få ungdomarna att se så löjliga och patetiska ut som möjligt.

Alltså ja, den här artikeln gjorde mig ledsen på en mängd olika sätt. Framför allt: det grundmurade förakt som den utstrålar, raljerandet, det implicita hånet mot ungdomar som engagerar sig politiskt. Jag är ärligt talat rätt förvånad över att det här har gått i tryck. (Samtidigt glider jag in i frågan: vad skulle hända om den här artikeln handlade om sannfinnarnas ungdomsförbund? Ingen förtjänar det här tonfallet. Samtidigt kan jag se att det måste få finnas plats för satir, men inte i en artikel som utger sig för att på ett neutralt sätt skildra ett parti. Här börjar frågorna myllra.)

åbo

Jag återkommer till det här hela tiden: att bo i en stad under många år innebär att platser fylls av betydelse. Jag går en promenad till andra ändan stan. Där bor min vän, men jag vet inte exakt var. I väntan på vidare instruktioner sätter jag mig på pilsnerhaket Masan baari som ligger tvärs över en tungt trafikerad bro vid busstationen. Redan en blick på ytterfasaden kastar en in i det förflutna, ett evigt 1982. Vid bardisken läxar bartendern upp en man som vill ladda sin telefon. Med barsk röst hamrar hon hem sitt budskap. Jag lägger in min beställning på läsk och en pajbit. Damen noterar bryskt: jaha?! Sätter mig försiktigt ner och hoppas att hennes vrede så småningom mojnar. Äter min flottiga pajbit och betraktar det gråa solljuset som strömmar in i lokalen. På teven ett program om tomater. Det är en kvalmig dag och inte ens den starka vinden lättar upp luften. Min vän plockar upp mig och vi går tillsammans till hennes nya ställe, som ligger nära en lada där ett gäng hippiedamer ordnar helande verksamhet för att inte tala om årliga julmarknader där man kan äta sillmacka och lyssna på andliga sånger. Klappar kompisens katt och klottar ner hennes köksbord. Ledigt samtal, såna där yviga som far hit och dit: såna samtal gör det kort och gott fint att leva. Vi går en promenad och jag frågar om det någonstans i faggorna finns ett märkligt hus på en klippa. Jag är plötsligt inte säker på om jag sett huset i Åbo, i en stad någon helt annanstans, eller kanske i en dröm. Min kompis pekar och just där är huset, som ser helt annorlunda ut nu, kanske en annan färg, kanske är det trädens genomträngande grönska. Vi ser en man som inte verkar må bra. Min kompis går fram, frågar hur det är fatt. Mannen mumlar något. Vi avvaktar: borde man ringa efter hjälp, och var finns den hjälpen i så fall? Mannen tycks notera våra funderingar, och han reser sig upp och muttrar 'katon jos pärjään'. Vi känner oss hjälplösa, ser mannen vingla iväg, kanske ser han piggare ut, kanske är det något jag inbillar mig för att hålla situationen och mannen på avstånd. Vi går över järnvägsbron och min kompis visar sina odlingar på stadens kolonilott. Jag stapplar över jord, växter och stenar och ställer dumma frågor. Den konstiga känslan: att ett ställe är helt rakt igenom sympatiskt men att jag själv känner mig fullständigt borttappad och hjälplös, ut ur mitt element, där. Min kompis leder mig längs åkerbitarna till den trygga stigen och jag kollar på studentbyns bruna cementklossar och det nybyggda lyxkvarteret som ser helt och hållet malplacerat och overkligt ut; nästan genomskinliga bostadshus som verkar vara byggda för rika människor mitt bland grästuvorna längs ån. En stad i förvandling. När man kommer längre längs ån byter stan karaktär och övergår i serveringar och turister. De abnorma fejkänderna guppar i ån och jag svettas kopiöst, en huvudvärk molar bak i huvet och stegen letar sig uppför backen, hem.

brunt i det blå: ayn rand

Jag försöker illustrera en grej i en text och för att göra det plöjer jag Ayn Rand. Ni läste rätt: Ayn Rand. Hon är känd som den stora individualisten, den stora högerfilosofen i amerikansk litteratur; författaren man gillar om man är tillräckligt radikal vän av den fria marknaden och fritt entreprenörskap. Jag läser The Fountainhead som kom ut för första gången 1943. På svenska har romanen givits ut av Timbro förlag. Det är nog en ... storslagen bok. 800 sidor text som hyllar den omutliga viljan, den fria individen, det självständiga arbetet, den järnhårda armen och den brinnande glöden som svetsar bort allt vad kollektivitet och mjäkighet heter. Vår hjälte heter Howard Roark och han är arkitekt. Omkring honom finns smaklösa klassicister som dillar om doriska pelare, marxistiska demagoger och utilitaristiska kollektivister - ett pack som Roark överglänser i sin nitiska kamp för den rena arkitekturen, byggnadskonsten som flödar fram ur en ren vision. Det som Rand framställer som det finaste med Roark är den likgiltighet han visar för andra människor, en likgiltighet som också riktas mot karriär: går det åt helvete går det åt helvete. Arrogans och hårdhet som dygd. Att känna sig illa berörd av en sån som Roark tecknas följdriktigt som ett uttryck för svaghet, att man inte står ut med geniets omedelbarhet och skärskådande, tomma, likgiltiga blick.

Hur som helst: jag har inte kommit så långt i boken (några futtiga hundra sidor) men jösses det här är en obehaglig text. Den är pompös och visste man inte bättre skulle man tro att det är parodi. Så här låter det när Rand hyllar arbetet. Den scen hon beskriver är Howard Roarks första byggprojekt. Han vankar runt och inspekterar. Han försöker spela oberörd och saklig, men:

Det fanns tillfällen när något reste sig inom honom, inte en tanke eller en känsla, utan någon häftig, fysiskt påtaglig våg, och då ville han stanna, luta sig bakåt och känna hur hans existens förstärktes av det otydliga stålskelett som reste sig med hans egen kropps skinande, enastående verklighet i sin mitt. Han stannade inte. Han gick lugnt vidare. Men hans händer förrådde det han ville dölja. Hans händer sträcktes ut och gled långsamt längs bjälkarna och fogarna. De som arbetade på huset hade märkt det. De sade: "Den där killen är kär i stället. Han kan inte hålla tassarna borta."

Rand kan inte direkt anklagas för att vara en subtil författare. Raka rör och inga krumbukter. Hon skriver fram sin heroiska huvudkaraktär med en oblyg beundran för egoism och brutalitet. Föraktet för pjoskiga män och kvinnor lyser fram: kanske är det just detta förakt som är mest framträdande, föraktet för allt som ses som svagt, kompromissande. Arkitekten Roar får förkroppsliga detta förakt och Rand verkar se honom som den yttersta bilden av frihet: frihet som frihet från precis allt, och kvar blir något slags glödande kärna av skapande energi. The Fountainhead finns också som film, regisserad av King Vidor. Filmen lyfter fram Rands fascistiska estetik: det är stål, muskler och spetsiga byggnader som gäller. Tydligen är Rand alltjämt en populär författare. Enligt Wikipedia såldes 29 miljoner Rand-böcker år 2013. Det är en skrämmande siffra.

Etikettfundering

På lördag ska jag gå på ett kalas av det mera formella slaget. Jag gillar dem som ordnar festen och där kommer garanterat att vara många skojiga kompisar från olika hörn av det sociala åbo. Kul, med andra ord. Något som däremot skaver när det gäller sådana här tillfällen är den könsuppdelning som fester tenderar att innebära, där olika könsmönster på olika sätt blir mera tydliga än annars, klar könad tudelning i kläder på ett annat sätt än i de flesta andra sammanhang. Kostym eller klänning. Åh vad jag är led på de där kodade kläderna, kanske mest för att jag själv måste ta ställning. Har inte lust att gå in i någon av de två alternativ som tycks stå till buds: att klä sig i enlighet med vad som ses som sitt "eget" kön och att klä sig i det "andra" könets festkläder (det ena normativt, det andra lika märkt av könssystem, men på ett annat sätt). Mao: att tänka praktiskt kring könad performativitet och den festdragföreställning som alla deltagare går in i. Jag önskar det skulle finnas möjlighet att klä upp sig som grävling, goudaost, rymdvarelse, stenbumling, kritik av det rena förnuftet, galeas, piprensare. Äh, vad jag vill säga: jag önskar det skulle finnas sätt att göra helt stillsamt uppror mot den här könadheten, men på en och samma gång har jag svårt att tänka klart kring betydelsen av sådant som "etikett" och vad det innebär i sociala sammanhang av den nämnda sorten. Jag menar något i stil med att bryderier kring etikett aktualiserar både frågor om vad olika situationer kräver av oss men ocks hur vi förhåller oss till de här kraven, hur kraven framstår. Skulle påstå att frågor kring etikett kan locka fram alla möjliga konstigheter samtidigt som det, tror jag, finns klarsynta, vettiga, uppfinningsrika, roliga, känsliga sätt att förhålla sig.

(Känns lite sunkigt att hänga upp sig på det här; jag dissar ingen överhuvudtaget, utan funderar kring min egen reaktion och hur suddig den är trots sin påtaglighet.)

Illavarslande samhällsomsorg?

Läser lång, skrämmande insändare i dagens HBL där huvudärendet att Finland, som ett led i den globala konkurrensen, måste försvaga fackens ställning. På ett ställe i texten försöker skribenten visa sin humanitära sida: 

"Dessutom behöver det satsas på att återutbilda personer som förlorar sina jobb som en följd av globaliseringen. Det kommer även att finnas personer som inte går att få tillbaka till den globala arbetskraften utan att deras löner märkbart sänks. Dessa människor behöver samhället ta hand om." 

Alltså: det finns en grupp människor som har en så hopplös ställning på arbetsmarknaden, så dåliga individuella konkurrensfördelar, att man måste finna sig i dels att få sänkt lön men framför allt, att bli någon som samhället "ska ta hand om". Är det bara i mina cyniska öron där detta "ta hand om" inte alls har en fin, humanitär klang, utan att det uttrycker något synnerligen ominöst. - Att konkurrensen är a och o, sen finns det människor som inte kan hävda sig i den. Dem ska "samhället ta hand om". Vad som skrämmer mig: en idé om samhällsomsorg som är helt och hållet sammanvuxen med en förståelse av vad det är att "hävda sig". När man inte klarar det, då har "samhället" en uppgift. På något sätt en rätt så vanlig tanke, måhända, men inte mindre obehaglig för det. Det som den, enligt mig, sist och slutligen innebär är ju att man helt och hållet ger sin välsignelse åt ett system (det kapitalistiska) och går med på - lite som insändarskribenten gör - att vissa är förlorare i tävlingen.

I klarspråk: så här legitimeras det nu varande systemet. Man talar om marginalisering, utanförskap eller utslagning på ett sätt där man genast kan sätta sig vid kalkylspakarna och börja räkna ut vad de här människorna kostar samhället och vilka åtgärder samhället bör skrida till för att skära ner på kostnaderna. Med andra ord: man "tar hand om". Det som slår mig här är att det i insändaren blir så klart att samhällsutvecklingen betraktas som något som helt enkelt rullar på, och vissa hamnar på samhällets botten. Här finns inget rum för ett rop, för människors egna röster om sin situation och om samhället.

[Försöker att inte dubbelposta saker på blogg och FB, men blev ganska deppad av detta. Fast jag blev glad av citatet av påven F på tidningens andra sida, ett utrop som skulle behövs som kontrast till det synsätt som framträder i insändaren: "Kära unga människor, ge inte upp era drömmar om en mer rättvis värld!"]

Om kletigt gemenskapssökande

En episod häromdagen fick mig att grubbla över ett mönster i hur vissa män försöker ta kontakt på baren. Det rör sig om män som bjuder in sig själva till ens bord, kanske tar de tillfället i akt när kompisen är ute och röker. Han sätter sig ner, börjar prata. Skakar hand. Börjar berätta om något, sig själv. Jag känner redan nu ett obehag, de här typerna som kommer fram och vill prata utan att vara desto mera känsliga för om deras sällskap är önskat, bara tar sig friheten att dimpa ner där. Obehaget accelererar. Mannen börjar prata om sitt utanförskap, vill nu skaka hand igen: "vi är lika". Klämmer handen tills jag lirkar mig ur greppet. Det som är anmärkningsvärt är att minst fem gånger (kanske fler) har en typ dundrat ner på stolen bredvid eller mittemot på detta vis och sagt, som ett slags intimt förtroende, en insiktsfull öppenhet, en vänlig gest ("du är sedd"): "Jag kan se på dig att du blivit mobbad" / "Du har antagligen blivit mobbad." (Vad för satans antagande är det, och vad tusan betyder det att sådant sägs i en anda av kontaktsökande?) Han vill dela med sig av sitt illamående, och väntar sig bekräftelse från någon som han tror är en lyssnare, nån som förstår. Jag har svårt att veta vad jag ska göra åt sådana situationer. Det är inte bra att bryskt avvisa folk, det känns inte bra att bli tvungen att skaka av mig typen på ett rätt så direkt och handfast sätt, men samtidigt är bryskhet just vad som verkar krävas när en människa verkligen är noll intresserad av något annat än att etablera något slags nära-samhörighet och som enträget (utan att märka min ovilja) försöker upprätta en sådan närhet på ett sätt som, ja, känns bara ytterst läskig och envägskommunicerande. Det som är obehagligt är bland annat det som jag upplever som påträngande (det eviga handskakning-blir-handfängelse), det kletiga kontaktsökandet genom "två losers" och "du är säkert också utanför"-snacket. Och hur det hela är omgivet av ett ruttet heterospel - mannen som vill bli förstådd - som är falskt och trött, fånigt och inpyrt av tvångsmässigt könande.  Helt enkelt: det som gör mig ledsen här är när medmänniskor försöker ta kontakt på ett sådant sätt att de för mig förvandlas till element att styra bort, avvärja, skuffa iväg. Ingen borde framstå som ett sådant element.

Jag funderade om det är vettigt att skriva om de här sakerna, men beslöt att det kanske är just sådant här som borde formuleras, om än vingligt och kanske inte så klarsynt.

Chockdoktrinen, en jävligt viktig bok

Att jag läser Chockdoktrinen, skriven av Naomi Klein, först nu (boken kom ut 2007) är inte överhuvudtaget problematiskt. Boken, som handlar om kris- och katastrofkapitalism, har tyvärr inte förlorat något av sin aktualitet. Tvärt om. Det är dubbelt upp ruskigt att läsa boken eftersom huvudpoängerna belyser de senaste årens ekonomiska kriser. Kleins stora budskap är att välta omkull ensidig och ideologisk idé om att marknadsekonomin alltid medför demokrati och välstånd. Hon visar hur marknadsekonomins ideologer snarare ofta sett demokrati som ett problem och att drastiska nyliberala processer genomförts mot befolkningens vilja. Den chockdoktrin hon talar om utgår från att avgörande kapitalistiska samhällsreformer - privatiseringar och avregleringar - görs då ett samhälle befinner sig i en kris, eller i samband med en katastron. Ofta har det till och med varit så att marknadens ideologer själva varit med och manipulerat fram krisen, eller gjort en redan existerande katastrof ännu mera katastrof. Poängen är att reformerna görs då ett land präglas av förvirring och kaos. Klein återkommer till kapitalismideologernas dröm om det oskrivna bladet, att det gamla systemet (de stadsägda industrierna, den befintliga demokratin, den existerande samhälleliga infrastrukturen) ska raderas för att något nytt ska byggas upp på en helt avreglerad ekonomis grund.

Jag kan inte nog betona hur viktig den här boken är. Kleins tegelsten belyser chockdoktrinen genom att i exempel efter exempel visa hur det existerande samhället får stryka på foten för att kapitalismen ska kunna sättas i verket, så att entreprenörerna ska få härja fritt. För att nämna ett exempel: då Sri lanka drabbades av den tsunamin sågs detta som ett briljant tillfälle att fösa bort den traditionella fiskerinäringen från stränderna. Istället skulle man bygga upp hotell för "ekoturister", en betydligt mera lönande affär än självförsörjande fiskare. Ett annat exempel är beskrivningen av de multinationella entreprenörerna som verkade/verkar i Irak. Inte bara skulle landets egna resurser privatiseras; entreprenörerna anställde sällan irakier för sina projekt, vilket ledde (och leder) till utbredd arbetslöshet. Oredan och kaoset är genom detta något som fortsättningsvis upprätthålls genom en ekonomisk agenda.

Det här går så klart mot förhärskande beskrivningar där liberaliseringen ses som synonym med ett löfte om tillväxt och välstånd. Hon skriver om militärjuntan i Chile, Polen på nittiotalet, Ryssland efter Gorbatjov, Sri lanka efter tsunamin, USA efter 11 september och kriget mot Irak som följde. Bland annat. Material saknas inte:  genomgången är på det stora hela övertygande på det sättet att Klein verkligen lyckas få korn på det hon kallar chockdoktrinen. Avsikten är inte att måla upp en konspiration (även om det på vissa ställen blir lite frestande att läsa henne så). Avsikten är, som jag förstår saken, att avslöja det som ofta ses som oskyldiga (eller nödvändiga) marknadsekonomiska "strukturomvandlingar" för vad de är, att beskriva vad sådana reformer förutsätter, att det inte bara är "ekonomi". En annan viktig drivkraft verkar vara att peka på hur radikala omstruktureringar gör i en katastrofs skugga, långt bort från strålkastarljuset. Som hon skriver: det är ovanligt att militärjuntan i Chile beskrivs utifrån de privatiseringsprocesser som startades, eller att kriget i Irak beskrivs ur ett ekonomiskt perspektiv. Hon belyser bland annat den enorma arsenal av privatiserad krigsföring som innebar en blomstrande business för ett expanderande gäng entreprenörer.

Det hon särskilt pekar på är det våld som sådana omstruktureringar ofta förutsätter och det fruktansvärda mänskliga lidande som de här chockbehandlingarna står ansvariga för. Den läskiga slutsats hon flera gånger kommer till är att det som för människor innebär en tragedi på samma gång är festtider för företag som tjänar en rejäl hacka på katastrofen, eller som till och med lyckas staka ut en helt ny bransch i och med krisläget - hon ger många exempel på företag som specialiserat sig på katastrofer.

(Jag tror annars inte att boken kan eller ska kritiseras genom att peka på exempel där kriser inte sammanhänger med liberalisering eller där liberalisering skett demokratiskt - som jag läser Klein är poängen inte att rita upp en naturlag utan att teckna en bild som låter oss förstå en sida av samtiden som är viktigt på grund av de många myter om avregleringar som florerar.)

Om man tänker på vad som hände och händer i Grekland erbjuder Kleins bok en klargörande bakgrund, som skisserar hur liknande mönster finns att hitta på många olika håll. Befintliga strukturer krossas, för att sälja ut och "skapa nytt". Krisen används som förevändning för "det nödvändiga" och man hänvisar till att förändringen frigör samhället från en destruktiv stat. De misslyckanden som sådana strukturomvandlingar möter - dvs. att folk fortfarande är fattiga, att inkomstklyftorna växer, att demokratin inte fungerar - skylls sedan på befolkningen som antas vara fast i gamla, besvärliga mönster eller som inte är mogna för det här med demokrati. Men hur det än är ställt måste de beska dropparna ner och kurens själva våldsamhet är i sig något gott eftersom det skapar oreda i det gamla.

I Kleins bok finns också många andra viktiga observationer som rör korruption (varför uppstår korruption, vem är det som matar korrupta politiker?), mänskliga rättigheter och utrikespolitiska doktriner. För mig var det här omvälvande läsning som gör att jag känner mig lite lite nyktrare när jag läser utrikessidorna (som ofta på ett närmast slentrianmässigt sätt betar av dagens katastrofer). Kanske hajar jag till när jag i bladet läser om de oändliga gåvor USA skänkt åt det irakiska folket och hur dagens situation gett upphov till frågan om dessa generösa gåvor inte kastats bort och om USA:s mödosamma försök att skapa demokrati i Irak nu inte framstår som lika bortkastade på grund av det stridslystna, otacksamma irakiska folket (alltså, rapporteringen från Irak nu är extremt konstig). Hur som helst: bra bok, sällan jag läser så klargörande saker som städar upp i tankarna.

För övrigt, en fin skildring av den katastrofkapitalism Klein talar om i sin bok kan man se i första säsongen (kanske andra också, har bara sett en), av TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina: vad hände med staden? vad hände med bostäderna? vad hände med säkerheten? TV-serien tycks i stort sett utgå från samma analys som Klein: katastrofen öppnar sig för företagare som en möjlighet att göra profit och som en möjlighet att nedmontera välfärdsstaten och riva kommunala bostäder.

Tromsø

En buss trafikerar mellan Rovaniemi och Tromsø. Eftersom det går en sådan buss bestämmer vi oss för att åka till Norge efter filmfestivalen i Sodankylä. Det är något särskilt med långfärdsbuss. Där sitter man inspärrad med ett gäng andra. Nån sover. En annan prasslar med matsäcken. En påtaglig lukt av fotsvett. Man sover. Landskapet sniglar sig förbi. Man sover. WC-stopp. Tystnad. Eller nej, det var inte så tyst på bussen: längre bak satt ett par som snottrade konstant. Var det inte relationsproblemen var det Godard (de hade uppenbarligen också varit i Sodankylä) och var det inte Godard var det relationsproblemen.

 Snö & sol

 I Tromsø lyser solen. Det hände inte ofta. När den behagar göra det ser det ut så här, idylliskt. Stan ligger på en mindre ö och omges av andra öar. Där bor typ 60000 människor och jag hinner inbilla mig att jag är på Färöarna eller Åland. Det som är konstigt är att ett slags vardaglighet med sakliga hus, industriområden, hamnar, båtar och färjor sätts i parentes i ett ganska uppfixat centrum med fina butiker och "trevliga" caféer. Den här trevligheten gav mig ännu mera känslan av Mariehamn, och inte på ett bra sätt. Fjordar och havet omkring och inne i stan är det som om man är i en stad som lider av Reykjavik-komplex: det ska vara urbant, hippt och coolt. 

Till all lycka finns det ett ställe som heter kort och gott G. Här slår jag mig ner med en bok och en kaffe. Det är eftermiddag och ett gäng glada gubbar häller i sig öl och fnittrar. Deras bekanta knackar oupphörligt på fönstret, och gubbarna rusar ut genom dörren och ropar: Tore, kom in på ett glas nu! Tore smyger in på ett glas och samtalet kretsar kring lottovinster, pengar, lottovinster (någon har vunnit typ en miljon och jag tror till och med att vinnaren promenerar in i baren), vädret och affärerna. En av farbrödernas telefon ringer hela tiden, och han anmäler högljutt att den här människan vill han absolut inte prata med. Först tror jag gubbarna är typ fiskare, men sen börjar de prata på ett sätt som får mig att misstänka att de jobbar med media. Hur som helst: jag sitter på min höga stol i den helt gemytliga baren och fladdrar med öronen. Det som är konstigt är att trots det fina intrycket av fnittrande gubbar som hänger med varandra över en öl är det nåt som känns läskigt med hur de hela tiden pratar om pängar, pängar, pängar. Och lotto. - - - Tromsøs kärncentrum ser rikt ut, men jag får ändå känslan av att här kan finnas stora klyftor.

 Vi går en runda över bron på en annan holme. Det regnar och är jävligt så där som det kan vara tillfälligtvis. Jag har ett infernaliskt skoskav och vi råkar hitta Hell's angels eget tillhåll.

En mängd skärgårdsfärjor förbinder de olika öarna med varandra. Som skärgårdsbo hinner jag naturligtvis ägna några tankar åt hur detta nätverk upprätthålls. Är båtarna statliga eller är de utlagda på entreprenad? Tyvärr hinner jag inte fördjupa mig mera i skärgårdstrafikens problematik den här gången. Inte ens hurtigbåt blir det av att åka.

 Uppe på fjäll. Vi åker med linbana (nordmennen må himla med ögona åt dylika fasoner) tillsammans med ett gäng tyska pensionärer som lugnar varandra med vetskapen om att det är kallt i Tyskland också. Det blåser, det regnar, det snöar, det blåser. Vi spatserar en stund på kullen, fint är det där, sitter på ett kafé som spelar cheesy listening-electronica från 1997 medan vinden viner utanför fönstren. Får känslan av att befinna mig på en annan galax.

 På Wikipedia läser jag att borgmästaren i stan är en högerman och att populistpartiet har ett så här synligt högkvarter gör en ledsen. På wikipedia läser jag också att högerpartierna för ett par år sen gaddade ihop sig för att gå emot ett förslag om att göra stan tvåspråkigt så att samer kunde sköta administrativa ärenden på sitt eget språk och att samiska namn skulle finnas med på skyltarna. Och förslaget genomfördes sen aldrig. Bu för det! I stan finns däremot också ett socialistiskt vänsterparti.

Tromsø har en fin, gammal (byggd 1915) biograf. Om ni far dit, glöm för guds skull inte att gå på bio! I januari ordnas filmfestival i stan (dit ska jag, något år) och i september ordnas stumfilmsdagar (dit borde man också åka).

I anslutning till biografen, som heter Verdensteatret, finns en bar som är helt OK. Varierande musik spelas och trots att det är lite för fancy för min smak är klientelet rätt så blandat, vilket gör det mera uthärdligt. En kväll spelar ett tangoband finska låtar; publiken är entusiastisk och det är ganska trivsamt, om än lite förutsägbart. En annan kväll hittar vi oss själva mitt i ett myllrande vinsymposion tillsammans med ett par förtjusande typer vi träffat i Sodankylä. (Innan jag gick hann jag dra på mig en ortsbos heliga vrede genom att inte känna till namnet på en schackmästare. I stan ordnas tydligen något slags mästerskap i schack.)

Bibliotek erbjuder för det mesta det bästa urbana hängandet och detta stämmer också här. I tidningssalen kan man läsa Klassekampen, en dagstidning på vänsterkanten med både ambitiöst och välskrivet innehåll, lite i stil med ETC. eller Kansan uutiset. Jag hade knappt hört om den förut, och blev glatt överraskad.

 Nu är det fanimig shortsväder, 8 grader varmt och sol!

 Ett bryggeri finns i stan och ölen är det inget fel på.

Vi åker ut på en roadtrip till en ö som ligger i närheten. Sommarøy heter den västliga havsexponerade ön och är en gammal fiskeby. Jag har läst några både djupa och egensinniga texter av Tromsöfilosofen Jakob Meløe om fiskeri som livsform och dessa texter tänker jag på när jag är här.

Bortom de där öarna i horisonten lurar det stora arktiska ishavet. Det är faktiskt lite häftigt.

 Caféet på ön. Det här kunde utan tvekan vara på Brändö. Med andra ord: skärgårdsbon i mig trivdes.

Ett likadant monument finns på Brändö, och säkert på många andra ställen. Det är svårt att säga hur, men jag blir rörd av det här.

Sodankylä

 Också i år åker jag och min syster till filmfestivalen i Sodankylä. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Det var himla fint förra året och lika magiskt är det i år. Den enda skillnaden - och den är avsevärd - är att myggorna håller sig borta. Annars är det the same procedure as last year. Ishavsgatans alla hörn är bekanta och vi hälsas välkomna på Päivin kammari, stans enda lunchställe, med ett lakoniskt och tvetydigt: jaaha, täällä ollaan taas. Frukost på busstationen (där vi pratar med en farbror som ett tag närde drömmen om att smälla upp en filmfestival på Kökar), filmer i massor och pizza på lokala haket. Festivalen är välbesökt och precis som förra året är det bra stämning: stillsamt och koncentrerat. Utbudet av film är rikt och man hinner se en hel del på fyra-fem dagar. De här filmerna lämnade i minnet:

• Alice Rohrwacher vann jurypriset i Cannes i år och hon var på plats i Lappland. De två filmer hon hittills gjort - The Wonders och Corpo celeste - visar prov på en sjujävla förmåga. Båda filmerna kändes väldigt genomarbetade (i ordets positiva bemärkelse) samtidigt som förhållningssättet till film gav ett öppet och frimodigt intryck. Det sätt på vilket hon närmar sig sin tematik är motsatsen till ängslig. I filmerna finns inga självklara ingångar eller invanda mönster, men inte heller någon extravaganza. Det som kanske är allra bäst med dem är hur filmerna andades ett slags hopp genom att titta på hur vardagen vänds mot något som närmast kan beskrivas som mirakulöst. AJ FAN DET VAR FINA FILMER SE DEM!!
• Laz Diaz är känd för att göra kortfilmer på sex eller nio timmar. Jag hade inte sett en enda, mest för att de är svåra att få tag i. I Sodankylä visades Norte, The End of History, ett slags homage till Brott och straff (men utan omtänksamma prostituerade som räddar Mannen). Liksom den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul låter sig Diaz inte snärjas av konventioner gällande vad en film kan vara. Det svävar åt alla håll och på det stora hela var det här en omtumlande filmupplevelse. Jag håller tummarna för en vidare distribution av Diaz' filmer, för jag vill se fler!
• Hur göra en film om militärregimen i Chile på sjuttiotalet? Sebastián Sepúlveda väljer en överraskande vinkel genom att i sin film Las Ninas Quispe utgå från tre systrar som bor uppe i bergen. Grannarna har börjat flytta bort eller försvinna. Det blir allt svårare att leva. Det är en liten film, men den är politisk på ett intressant sätt.

 Det är kallt och regnigt för det mesta. Jag passar på att uträtta ett administrativt ärende på den lilla och - ja, far dit och kolla - mysiga polisstationen i Sodankylä. Före jag åkte insåg jag att alla mina id-kort är ur kraft och det visade sig på samma gång att det enda sättet att relativt snabbt ta sig från Nordnorge är med flyg. Alltså behövs kanske något som bestyrker identiteten. Jag springer och tar ett passfoto med en sällan skådad flottig frisyr. Det regnar och regnar men på en terrass sitter landets bästa filmregissör och pimplar öl med sin kompanjon. Där har de suttit flera timmar. Allt går väl på polishuset och jag lyckas både bevisa att jag är jag (genom att svara på allehanda kluriga frågor och åthutas kamratligt av damen bakom luckan: sun äitisi toinen nimi onhan PIRKKO!) och skaffa ett tillfälligt identitetsbevis. Sålunda bestyrkt och identifierad skrider jag längs Ishavsgatan förbi kommunhuset, förbi S-market, förbi Päivis och in till nästa film som är en visning av Viktor Sjöströms Berg-Eyvind från 1918, ackompanjerad av Matti Bye med orkester.

Tyvärr blev det inte heller i år av att svänga våra lurviga till midnattssol och midnattsmåne i stans nattklubb. Det, om något, är ett skäl att återvända nästa år. Så hördu Å - nästa år ska vi göra en grundlig runda på Midnight moon!

 Bästaste caféet!

Här köar man för en film om socialism av festivalens egen maestro. Det stora tältet var fullbelagt (???) men ärligt talat har jag sällan gått ut så oändligt deprimerad som efter den filmen. Nostalgi var bara förnamnet (ja till och med självaste Stalin försågs med ett nostalgiskt skimmer). Det hela gick ut på att genom slentrianmässigt valda klipp ur filmhistorien visa att socialismen representerar en Dröm, drömmen om att det finns något större än jaget, Kollektivet. Publiken applåderade artigt och jag tumlade ut ur tältet och tog några djupa andetag i den mygglösa luften: lugn och fin, lugn och fin.

 Pizzeria, hemväg. Jag har sällan sovit så gott som under de här filmfestivalerna. Att omständigheterna är en gympasal, en madrass och 50 andra människor påverkar inget. Efter intensivt filmtittande är en människa trött. Sovarrangemanget är utmärkt. En skola helt ockuperad av filmtittande människor. Folk snarkar på sina madrasser, någon dricker en kopp te i skolan aula och alltid är det nån som är vaken och pysslar med nåt. God stämning.

 Midnattssol!

Sodankyläs egen biograf heter Lapinsuu och är ett magnifikt ställe. I år vistades vi här en hel del (filmvisningarna är utspridda). Till all lycka är det få andra som vill sitta riktigt nära filmduken. Det råder därför ingen större konkurrens om platserna och jag pöste som en kung där på andra raden. På biografen kan man få sig en kaffe och en macka till livs. Bästa stället att hänga på i en paus mellan filmerna. Fastän det är fyra grader ute relaxar cafédamen i t-shirt vid ett öppet fönster. Jag huttrar i min mössa, halsduk, långkalsånger. Folk umgås eller är tysta. Måste säga att det är lite storartat att få uppleva allt det här, och att det är fan så kul att folk håller igång den här festivalen - en festival som anmärkningsvärt nog inte stöds av några megasponsorer som skyltar med sina namn - och bjuder in viktiga regissörer. Nästa år är det trettioårsjubileum. Jag ser redan fram emot att åka: äta smörgåstårta på Päivis, gå och lägga sig på madrassen efter en fullspäckad filmdag, sitta och läsa tidningar i Sodankyläs bibliotek.

EDIT: Det enda som jag egentligen har att invända mot festivalen såsom den varit under de två senaste åren då jag varit där är att det rått en viss manlig dominans bland "filmexperterna". Filmer introduceras av kritiker och diskussioner med regissörer hålls om morgnarna. Vad jag märkt är nästan alla dessa experter män. Skärpning nu!

Gombrowicz: Trans-Atlantic

Som nästan ingen annan författare jag känner till företräder Witold Gombrowicz en märklig sorts antiauktoritär glädje. I den roman jag nyss läst, Trans-Atlantic (som publicerades 1953 tror jag) är det en hel svärm med otäcka företeelser som åker in i författarens brutalt egensinniga flismaskin. Bitarna strittar åt alla håll. Avväpnande är vad det är.

Huvudpersonen i den lilla romanen heter Witold Gombrowicz och precis som författaren själv har denna figur klivit ombord på ångaren till Argentina just innan andra världskriget och den tyska invasionen av Polen. För att försörja sig, hitta sig en sysselsättning, kanske rentav i egenskap av "vår ryktbara nations Geni", söker han upp den polska ambassaden. Det är början på ett virrvarr av patetisk nationalism och krigslust, jollrande kanslispråk och allmän grälsjuka. Stämningen är ständigt vimmelkantig. Gombrowicz träffar en man som är ute efter att förföra sonen till en av hans ärbara landsmän. Den unge Ignacy heter junior och senior är inte förtjust över uppmärksamheten. Nu börjar den patriotiska andan att puttra i Gombrowicz: sånt går inte för sig! Skandal och uppståndelse följer och det ska bli duell av. Huvudkaraktären bollas mellan sina galna byråkratlandsmän och surret i sig själv, surret som uppmanar att söka sig bort från fäderneslandet, uppror mot fäderneslandet, mot Sonen, Sonen! (Här är flera som vill förföra den unge polacken.)

"Jag har förlorat Fäderneslandet. Men ingenting, tomt." Jag sade: "Jag gick med Puton till Faderns vanära. Men lappri, vad gör det?" Jag säger: "Här hotar död, här hotar Skam!" Och inte nog med det. Plommon växten på plommonträdet och ett av dem åt jag, men en ännu större Fruktan drabbade mig: att jag, i stället för att frukta, äter plommon. Men inget, torrt, som Mossa, som Timjan ... och plommona är små på stigen äter jag, men goda, och solens stråle värmer, värmer, tills att jag på håll fick syn på Tomasz bakom träden... som gick där på stigarna, mediterade och lyfte armarna i höjden, som om han åkallade Åskdån, blixtar .... men ett plommon plockade han upp, åt upp ... Jag går vidare, och bakom en buske ligger Ignacy med blicken försjunken i rymden, och hans tanke är nog viktig. Tung med rynkad panna överväger han något inom sig, kanske beslutar han något ... men inget, plommon åt han ett, sedan ett till. 

Som vanligt när det gäller den här författaren är språket något i hästväg. Jag fattar inte hur den svenska översättaren (Anders Bodegård) har hanterat materialet (G sägs leka med något slags hövisk polsk litteraturgenre - dessa referenser och andra går mig naturligtvis förbi). Ett outsinligt sinne för bångstyrighet och språkbråk har han, översättarn. Jag suktar inte alls efter originalet. Språket är fullständigt överlastat och alltmöjligt mellan himmel och jord är insprängt i meningarna. Ålderdomliga vändningar blandas med nonsens och ordvrängeri; som så ofta hos Gombrowicz är uppgiften att plocka sönder saker i sina beståndsdelar och smälla ihop dem till en absurd monstermassa som alstrar fjantig och pratig fånighet istället för att ställa upp på ett våldsamt och äregirigt system. Det är - tycker jag alltså - fruktansvärt skoj att läsa även om en emellanåt kan bli lite trött på alltihopa. 

Som ett formidabelt pladask i riktning mot pompös nationalism som lierar sig med homofobi (vad en riktig anständig man bör göra) och hierarkier fungerar Trans-Atlantic utmärkt. (Uppgörelsen riktar sig åt precis alla håll, här finns inget tryggt hörn eller någon fantastisk frihetssfär.) Kort sagt: oregerlig litteratur som i bästa mening river sönder, smusslar in och stoppar upp, upplöser och trampar runt som elefant i glashus och gör det med besinningslös livsenergi och gott humör. - Därmed inte sagt att Gombrowicz skriver skojig litteratur som bjuder på lite roligt; där finns också saker som är obehagliga, en självupptagenhet, konstigheter. Böckerna rör om, också i en själv.

Det roar mig enormt mycket att kulturministeriet i Polen år 2004 utlyste ett GOMBROWICZÅR. Om G hade varit i farten då ännu hade han nog tammefan skrivit en febrig skröna om det. 

Ja segla ni, segla ni Landsmän till Nationen er! Segla ni till er heliga Nation som väl är fördömd. Segla ni till det där heliga Mörka Monstret som sedan sekler ligger och dör och inte kan dö!

// Måste också ta tillfället i akt och berömma Modernistas vackert formgivna Gombrowiczutgåvor! Jag blir glad bara av att se, och känna på, böckerna. 

too close

Texten till den här är kanske ... öh ... men lyssna, lyssna, lyssna! Vilken gåbb.

Cynismtårta på cynismtårta

(Suck, råkade radera nyss skrivet inlägg, här kommer kortvarianten)

Den cynism riktad mot politik som figurerar i kolumner och analyser i tidningar (det finns naturligtvis undantag och journalister som skriver på andra sätt) gör mig både irriterad och ledsen. Ett slags vardagscynism där det tas för givet att politik är ett spel, en samling beräknande strategier, hopplösa kompromisser, oheliga allianser, sport, performance, teater. Det som ofta slår mig är hur de här beskrivningarna plockas fram som fullständigt icke-påfallande och självklara.

Av det här skälet blir det nästan lite komiskt att läsa Jens Bergs kolumn i gårdagens HBL, där han skriver om en forskargrupp som intresserat sig för samspelet mellan medier och populism. Gruppen kom bland annat fram till att det finns något oroande i mediernas cyniska inställning till politiker och partier.

Bergs kolumn har en väldigt defensiv ton. Han skriver att det nog inte verkar var något specifikt i mediers sätt att skildra politiken som uppmuntrar till populism.

Jag vill snarare se att mycket handlar om det accelererande tempot i rapporteringen. Mediernas nya ekosystem lever på ständig uppdatering där politiska uttalanden blixtsnabbt placeras in i färdiga åsiktsmallar. I det här sprintloppet vinner de som har enkla svar på komplicerade frågor.

Här frammanas bilden av ett övergripande system, ett mönster i samtiden, som stöper mediernas reaktioner i en viss form: i samtiden måste saker hända snabbt och det finns ingen tid att analysera. Berg breder på bilden av detta system genom att skriva att "nyanserade svar tolkas lätt som linjelösa."

Det som drabbar mig när jag läser detta är hur Berg verkar behandla journalistiken som ett system som blixtrar på utan att någon egentligen bär ansvaret för det. Samma behandling utsätts läsaren för: den läsare Berg har i tankarna, den läsare som inte orkar tolka, inte har tid, förstår allting som är mera djuplodande som linjelöst, det är varken du eller jag, eller Jens Berg själv. Bilden av läsaren svävar lika fritt - eller snarare, deterministiskt - som den journalistik han beskriver som fången i det accelererande tempot.

Här blir det nästan lockande att läsa honom som att han säger att vi alla egentligen är populister redan, vi har inte tid att vara något annat. Populismen är helt enkelt en följd av samtidskulturen.

Men stopp: vad slags analys är detta? Varifrån kommer den accelererande takten, de färdiga mallarna, sprintloppet? En rad tröttsamma klichéer, speciellt inhamrade när det gäller medier. Det som gör kolumnen så grundmurat cynisk är att den blockerar precis allas ansvar och behov av självprövning genom att trolla fram den där eländiga snabbhetskulturen som vi alla envar antas vara insyltade i vare sig vi vill det eller inte.

Det mest frapperande är kanske just hur både journalisten och läsaren anonymiseras. För egen del skulle jag säga att det här är vad som bland annat ger populism vind i seglen. Och att ifrågasätta det låter sig inte göras genom att på nytt hänvisa till de här mystiska snabbhetsknarkande "medierna" eller "läsarna". Här är det ett annat slags granskning som skulle behövas.

Tradition

Få saker är så roliga som att fira sin födelsedag, eller tjuvstarta dagen före, med S. Hen klurar varje år ut en rutt och så avnjuts en eminent dag i randomhetens tecken. I år börjar vi med att besöka alla stadens Daily news-barer. Det finns tre, och vi börjar med en ny filial där det luktar mat och ett gäng sitter och spelar trivial pursuit. Den andra daily news finns mitt emot mitt hus, ett ställe som på utsidan ser eländigt icke-inbjudande ut. Kanske hör det ihop med att baren tidigare hette Surutoin, sorgearbete. Hursomhelst har jag aldrig varit där förut. Däremot har jag drömt att jag varit där. Det som är lite läskigt är att när jag och S går in i baren ser den precis ut som i min dröm. Vi går upp till övre våningen, som i drömmen, och allting där är brunt, som i drömmen. Jag säger till S att i min dröm fanns det en hiss på Surutoin. Hen utropar: ja men det finns ju en hiss, den har just installerats! Innan vi hinner tränga alltför djupt ner i lynchlandskapen och medvetandets skikt går vi vidare till det egentliga Daily news. Vi är där ibland och vårt hörn är ledigt. Vi beställer mat och maten kommer i en plastbox; det smakar mat och ibland behöver en människa mat, varken mer eller mindre. 

Vår barrunda ringlar sig genom Åbo via olika anhalter och på solida Cosmic hittar vi andra vänner. Egentligen är jag på väg hem men råkar rulla iväg till Monk med bästa L som det alltid är angenämt att umgås med. Etablissemanget stänger och utanför står en man som gärna pratar med oss om rockmusik. Han talar (på svenska, som han lärt sig och verkar gilla att prata) om vad musiken betytt för honom. Det är roligt att lyssna och rörande att se hur berörd han varit av vissa artister men samtidigt är det något som skaver i hela situationen där kl halv fem på morgonen. Mannen pratar och pratar, vi säger något litet. Samtalet snurrar helt och hållet kring honom: vem är det som vi görs till i situationen? Vad är det som händer där? Vilket slags lyssnaröra är det som står till tjänst?

Går hem med surrande tankar.  Det är så där bisarrt ljust som det är på sommarn och festande folk lunkar hem. Jag tänker att jag borde gå upp ibland och kolla in de där gryningsögonblicken, för fruktansvärt fint är det; overkligt, en eller två timmar när stan genomgår en stillsam förvandling men sen kl 7 eller 8 är saker annorlunda: morgontrafik, folk som går till jobbet, sura miner. Timmarna där mellan fyra och sju - ja, oavsett om det är vinter eller sommar är det magi där.

Idag blir inga storverk uträttade. Jag slumrar på soffan inpå kvällstimmarna. Dagen avslutas med fem bitar grandios tårta (miljoner tack!) som tar kål på tröttheten och en film med en wrestlingstjärna i huvudrollen där karaktärerna pucklar på varandra som ett tecken på ett slags sanningslidelse. Det är skoj att bli äldre.