Spökskrivardebatten.

Nej, jag har inte läst Stieg Larsson (jag tror jag har läst en bok av den sexismomskrivne stig larsson) och inte har jag sett filmerna heller. Men debatten om den eventuella spökskrivningen av Millenniumtrilogin är intressant. Det verkar vara en väldigt upprörande sak om Larsson verkligen inte hade skrivit sina böcker själv (utan att han hade plitat något slags synopsis). Linda Skugge skriver småironiskt på Newsmill att var och varannan människa i dagens marknadsdrivna skrivvärld hyr in en spökskrivare - eller spökskriver själv - och att den uppburne författaren därmed kan ägna sig åt viktigare saker som shopping och marknadsföring.

Det som är lite lustigt med det här är ju den ironi som hela grejen uppenbarar. Larssons böcker är invävda i en miljonkronorsindustri. Det är inte oväsentligt att Larsson presenteras i artikel efter artikel som världens näst mest säljande författare (2008) och att annan fakta kring böckernas försäljning presenteras i hisnande siffror.

Vad handlar då uppbragdheten om? Karln tjänade en rejäl hacka på sina alster. Men mitt i allt detta kommer nu idéer om "ärligt arbete", yrkesidentitet och professionell stolthet in i bilden. Det är på något sätt typiskt att föreställningar om ärligt arbete ofta på ett närmast aggressivt sätt förs fram i sammanhang där marknadstänkande och -retorik är särskilt påfallande, som i litteraturbusinessen. (Det här är inte ett kvalitetsomdöme om Larssons böcker - jag har ju inte läst dem.)

Kanske detta skjuter förbi målet. Men jag undrar om de som blir sura över att Larsson anklagas för att inte ha skrivit sina böcker själv är samma människor som anklagar kritiker för elitism om de ifrågasätter att Larssons filmer guldbaggenomineras. En tanke bara.

För den här funderingen är det mindre intressant om Larsson verkligen skrev böckerna själv. Det intressanta är vad diskussionen om spökskrivande visar om inställningar till skrivande, böcker, deckargenren och marknadskrafter. Man kan väl åtminstone säga att den här diskussionen uppvisar något slags angst kring vad det är att en text har "kvalitet". Intressant nog verkar det ju lockande att tänka att den egenhändigt ihopplitade texten har "mera litterära kvaliteter" och att det därför tycks bli intressant att analysera Larssons texter för att spåra personliga egenheter. Nu verkar det blir nästan panikartat viktigt att texten är "ren" - att ingen utomstående har blandat sig i och att t.ex. förlagspersonal eller andra bara har bidragit med externa saker. Istället för att diskutera texternas litterära kvaliteter diskuteras författarens karaktär. Däremot finns det ingen större diskussion om vad de här frågorna egentligen handlar om och vad som står på spel.

Intressant i sammanhanget är för övrigt att ringdansen kring frågorna om Larsson var en bra journalist eller om han skrev själv handlar om pengar, dvs. om en arvsstrid.

Och finns det någon liten ambivalens i t.ex. det här stycket:

"Stieg arbetade som nyhetsgrafiker på TT-bild och gjorde kartor, diagram, staplar och ibland teckningar och karikatyrer. Han var utomordentligt skicklig och produktiv, styckeförsäljningen av hans grafik drog in flera miljoner kronor till TT.
Före min tid på avdelningen hade Stieg inte skrivit särskilt mycket, men jag uppmuntrade honom eftersom hans artiklar alltid publicerades i 20 till 40 tidningar. Eftersom reportagen såldes till styckepris kunde en text med bilder dra in 20 000 kronor och bara ha kostat portot och fotokopiorna."

Det är förstås uppenbart att den här debatten handlar om många saker samtidigt. Det handlar ju också om människor som är irriterade att en person förtalas. Men min reflektion här har att göra med hur det ska förstås att "spökskriveriet" uppfattas just som förtal.

Jesus och det elektroniska nätet

För inte så länge sedan ondgjorde jag mig över kulturskymningsfilosofer. Idag påminns jag om hur det kan låta när en filosof blir riktigt begeistrad. Här är den mest vrickat utopistiska beskrivning av vad Ranelid kallar det elektroniska nätet jag någonsin läst - och någonsin kommer att läsa. Religionsfilosofen Caputo skriver om internätets fantastiska immaterialitet, lyriskt bejublande det vidunderliga musklicket som kan transportera oss vart som helst ("från kontinent till kontinent"):

"We have divined a way to mime the angels who intervened to spring the apostles Peter and Paul from jail (Acts 5: 19; 12: 7) and to render our bodies into ethereal wisps that pass through the solid substance of walls like the risen Jesus visiting the frightened disciples. The old debate between mind and matter is fast becoming as antiquated as a debate about the relative merits of various sorts of fountain pens."

(Hans poäng är de facto ännu bisarrare men det tänker jag inte gå in på.) Det intressanta med det här är att hans beskrivning känns lika antikverad som en hyllningstext till Spinning Jenny eller lokomotivet. Det konstiga är att texten är skriven för nio år sedan men ändå känns hela perspektivet otroligt ... gammalt.

Hypostasörat?

Det är intressant att få insikt i windows words språkuniversum. När jag skriver "om att" autokorrigeras det ibland till det som enligt word är den troliga betydelsen, "o matt". När använde du senaste frasen "O Matt...!" på engelska (eller annat språk?)? När jag ska skriva riktigt fint, "hypostasera" (uppfatta som själfständig verklighet, morons) - rättar mig word genast; hypostasörats. Jag försöker föreställa mig ett hypostasöra. Det låter läskigt. Vi lämnar det, tycker jag.

Kulturskymnning?

"bright lights/drinking bars/movie houses of Berlin - a flight of images, a flight from revolution and from death." blablabla.
Jag sitter som vanligt på jobbet och eldar upp mig över enerverande filosofigubbs.
Dagens irritationsmoment är denna ständiga KULTURSKYMNING som filosofer gottar sig så mycket åt. Också de filosofer som säger sig vara kritiska mot "romantiskt tänkande". Tidigare kulturer stod för kollektivt tänkande (är det bra eller??), frodande små näringar och yrken, enhetskultur, arbete som står i relation till ett större meningssammanhang och en allmän harmoni och enhetlighet. Nu präglas kulturen av splittring, ytlighet, alienation, identitetslöshet, dåligt identitetssökande, likgiltighet, yta, konsumism - och likriktadhet. Eller ska vi uttrycka det så här kanske: "Traditioner skapar kontinuitet i tillvaron, men den sortens kontinuitet är just det som vi mer och mer har tappat bort genom moderniteten. Den rådande normen är den ohämmade pluralismen."
Filosofen (eller den filosofiska författaren) är naturligtvis den som vet de här sakerna bäst och han är den enda som kan rita upp DEN STORA BILDEN (för han har ju sina begrepp). "Jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogsvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse." Jaha, det var ju fint. "Idag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensamlikgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma stora lidelse." Nämen usch!
Jag är så in i helvete trött på gnälliga filosofer som jämrar sig över tidsandan och som tröstar sig med Aristoteles och att man tänkte vidunderligt klart under ANTIKEN. - För man hade så klart utmejslade BEGREPP då!!! Jag är fed up på filosofer som ska ge en "diagnos över tidsandan", en översiktlig bild och ett litet ödmjukt positivt förslag över hur allt kan ställas till rätta (jo: LÄS ARISTOTELES/LÄS PLATON/revitalisera dygderna/revitalisera narrativitet osv. osv. osv..). Ofta finns det en och annan poäng i de här kulturskymningsanalyserna men det som stör mig mest med dem är att de är så jädrans självgoda (som filosof har man ju tänkt på allt det där).
Men vet du vad jag är mest trött på? Det där förbannade hantverket som ska åberopas hela tiden som modellen för ett verklighetsnära, hederligt och o-alienerat liv. Och är det inte hantverk så är det kroppsarbete och är det inte kroppsarbete så är det jordbruk och bondskor och jordens tysta rop.
Och så är jag trött på att själv slira in i de här förbannade spåren själv - hela fucking tiden.
Over & out.

new blog

I started a film diary blog. The purpose of it is to pay more attention to the films I watch. I tend to be too much of an imbecile viewer. I don't like that. I hope this may help a little. It also a way to get some writing practice.

Molina and Johnson

I put the cosmic stability of the universe to test by not deserting my bed until 1 pm. I do nothing. I should work but I don't. I should sort things out but I don't. Too much to do. Outise: furry landscapes, deep-blue afternoon. This is the kind of day I want to listen to Jason Molina and Will Johnson. They have made an album together this year, Molina and Johnson. Some of the music they have made in various projects belong to things I return to over and over again. Molina's solo records are starkly beautiful and so is his work as Songs:Ohia, especially the stripped-down Lioness. Will Johnson made a gorgeous album under his own name, Vultures await, where he accomplished a classic, yet captivating sound. He has also made two albums under the moniker South san gabriel that have a hard-to-pin-down hazy, late-night quality. Plus good lyrics. Another chapter is the more upbeat indie-rock (magnolia electric co., Centro-matic) both Molina & Johnson have been dappling with along the years. I can't say I'm a fan of that. Their collaboration carves out a space for sparser material. That looks promising. But even though this is the kind of record I would normally like, I am disappointed (which is yet another proof that it is hard to like some "kind" of music). Right from the start, Molina's & Johnson's record album fail to engage me. There's no magic, no energy, no tension, no struggle in the music. I know it's supposed to sound "earthy", but even, as on the scratchy sounding "all gone, all gone", when a singing saw / theremin (?) is thrown in, the result is contrived and boring, even a bit silly. I'm sorry, but this album mostly sounds so uninspired even though all songs are conventionally pretty - and that's a major problem. Too pretty. Sometimes it works ("in the avalon/little killer"), but those moments are rare. This is like a blue-print of how Molina & Johnson are supposed to sound at their most quiet. There are some good elements, but the songs don't take off. A few songs are surprisingly sentimental - and I try hard to see whether it is tongue-in-cheek or not (like "each star marks a day" with a weeping steel pedal and dirgey lyric). I mean, hell, some of these song could be played over the ending of a sugar-coated, faux-indie romantic movie. Sadly, Molina and Johnson sounds just like the story about how this record was made, two guys making music in 'home base', Texas, drinking, smoking, shooting BB guns. No thanks, me no like cuddly buddy music. Like one reviewer sourly put it, these guys sound like investment bankers. It's not bad, but what it lacks is a real sense of curiosity and experimentation.

insomnia II

6:30 kvar till uppstigning. Det pirrar i foten. Musklerna säger knaks, knaks. magen kluckar. Kudden är hård som en sten. Rummet drar sig inåt och utåt. Från ett hörn i rummet låter elementet som en hord grodor. I detta hörn är min säng. Grodorna flåsar mig i örat. Jag tänker på dammar och grodor och slemögon. 6:15 kvar till uppstigning. Det är nu jag börjar tänka att fan jag borde göra något annat men vad skulle jag göra då bli guldsmed dagistant brandman marknadsförare optiker (som Spinoza) numismatiker runtydare svetsare astronom gåsfarmare grisfarmare nyckelharpist godisförsäljare lots försäkringsagent detektiv naturstigsguide arbetsledare. man måste ju försörja sig och få det att gå runt osv. och egentligen vill jag inte gör nåt alls för hela världen är dynga. Jag tänker det här går åt helvete allt går åt helvete. jag kan ingenting. 6:00 till uppstigning. Imorgon ska jag lämna böckerna till biblioteket. jag ska betala lpa-avgiften. jag ska kopiera det där kapitlet. jag ska söka konferenser att gå på. jag ska betala hyran. jag ska läsa crawfordkapitlet färdigt. herregud jag har glömt något. JAG HAR GLÖMT NÅT JAG VET INTE VAD DET ÄR!!! 5:45 till uppstigning. Grodorna kväker. täcket rasslar. jag andas. 5:30 till uppstigning. perkele vittu perkele VITTU. 5:20 till uppstigande. jag kan gå upp och göra saker. jag kan skriva en text. jag kan lyssna på en grammofonskiva på hög eller låg volym. jag kan se på text-tv så att hela rummet blir rött och blått och gult. vädret i kuopio och tammerfors och uleåborg. manchester U förlorar mot arsenal och chelsea vinner på bortaplan mot manchester C. jag kan sortera strumpor enligt färg och storlek. jag kan skriva en sonett till Carl Gustav. jag kan gå ut med soporna. jag kan titta på stjärnorna jag kan laga en omelett. 5:00 till uppstigning. räknar till tio, räknar till hundra, räknar till tusen. 4:55 vad är det som är problemet med Marx' värdeteori - egentligen? 4:45 svettas och våndas. 4:40 minns den där gången jo du vet ja jag vet.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att hämta kaffe. Efter att trefjärdedelar är urdrucket inser jag att jag dricker varmt diskmedel. Någon avsåg att diska termosen.

det lönar sig (som vanligt).

"När man är snäll mot andra aktiverar man ett njutningscentrum i hjärnan som ger samma effekter som narkotika, sex och god mat. Jag kan också tänka mig att man kan få fysiska fördelar, eftersom välbefinnandet blir ett motgift mot stress och stressrelaterade sjukdomar, säger Stefan Einhorn."

Where the wild things are (2009)

I was eagerly looking forward to seeing Where the wild things are. I was not disappointed. The audience was a mix of kids with their parents and ... somewhat older kids. Where the wild things are is not brilliant in one sense. It was brilliant in every sense. We are familiar with Spike Jonze's tender surrealism from Being John Malcovitch. This is a similarly gorgeous disorientation of neurotic imagination. The film opens with scenes of Max, nine years old, building a snow igloo. A series of events follow, involving careless siblings, a well-meaning but absent mother, and a growling, furious kid. Max runs away. He runs away to another world, where he meets a pack of clumsy, hairy beasts. The world of the beasts turn out to be no less problematic than the ordinary world.

Jonze's film is a moving exploration of being afraid of losing the ones with whom we are close. Max, the main character, the child, embodies our desire to fix things, to make everything OK, to try to eliminate conflicts that we know are perhaps insoluble. In contrast to another reviewer (from HBL) I would not say that Where the wild things are portrays fear in too unspecific way. The point is rather that fear often takes that form (which means different things). You don't need explanations - an absent father/specific conflicts - to understand Max's predicament. This is the naked grappling with other people. Jonze has a good eye for small-mindedness and pathetic self-indulgence - but also for the infinite sadness of helplessness.

Stylistically, Jonze has created a very original world. The images are robust and dreamy at the same time. The monsters he has created are treated with due seriousness (they are not some 3D gag for young & adult kids). Of course, the film has many things in common with other US indie movies of the 00's. Sun-drenched, glowing cinematography, a certain way of augmenting the narrative with whimsy&sad music, the slow pace, deadpan acting (the kid! claire fischer!). But Where the wild things are is not good because it is cute (but it is). It is good because it is a simple, but not sugary, film about very difficult things.

Lupaus (2005)

There is a reason why I rarely watch Finnish movie. Yes, I like Kaurismäki - but he's in his own league, right? I am reminded of why I don't. I watched Lupaus (2005), a film about the Lotta Svärd movement, a paramilitary organization in, among other countries, Finland and Estonia. Finnish Lotta Svärd members volunteered in the WW2 carrying out different functions. But this movie wasn't about the Lotta Svärd movement as such. I was curious about whether the depiction of the Lotta movement as a right-wing movement is actually true. I got no answer to that whatsoever. This wasn't a political film. You might even call it anti-political in its way of stubbornly looking away from political issues. The story revolved around a group of young girls who contribute to helping the Finnish front - but without carrying guns (or, at least, that was the principle).

There's nothing wrong, of course, in focusing on personal stories. But then you have to make a decent job out of that as a film maker. Ilkka Vanne's film did not convince me. The young girls portrayed in the film did not evolve into interesting characters. Mostly, they were reduced to the angelic heroism of a pure, young girl, confronted with the grim, gritty reality of war. Even though it did touch on the women's struggle for independence, it did not really leave any room for any real or deep conflicts. Nor did it give any substantial depiction of the afflictions of war. Nothing in this movie provided any friction with regard to a) conventional storytelling, b) conventional, Finnish acting (where every god damn word is articulated so heavily that you think that the actors' heads are going to explode) and c) conventional Finnish war films. This film is simply too much. Too much young-girl-fondles-horse, too much Florence Nightingale, too much young-man-dies-in-the-snow-and-the-strings-tell-you-CRY, BITCH, CRY! And as the beatiful man bend over to tell the young girl goodbye, my stomach went BÖÖÖRP & my mind drifted towards all the edible things in the world.

One thing I couldn't stop thinking about (this says something about my lack of emotional investment in the whole thing) was why we didn't see any of the women (I think) smoking. Didn't women smoke at all during those days? Or was it just that a smoking woman would have rubbed agains the Florence Nightingale formula? EDIT: The lotta svärd members were not allowed to smoke while wearing uniforms. Now that is interesting. Neither were they allowed to drink alcohol while "on duty".

OK, so say a few nice things about this movie. The cinematography & color scale worked fine. The fighting scenes with the unsteady camera were all right too. But let's face it. What kind of war movie ends with a picture of THE FINNISH FLAG? To me, that was really tasteless and was only an addition to why this movie veered towards the nationalistic message of "be proud of your past, people of Finland". Sacrifice/nation/sacrifice.

Did I learn much about the Lotta movement? Well, a little something, that's true. Did the film excavate female experiences of the war? Eh, not really. Yes, it attempted to ignite the lacrimation system. My black & cynical heart was not moved one inch.

I wonder why Finnish films involve so little experiments & why most films seem to be through-and-through conventional. Sweden at least has more than one interesting film-maker, and over there, reviewers complain that few films deviate from the pattern. Any suggestions?

(this seems far more interesting than Lupaus.)

gå på jobb? NEJ.

Den eminenta & brillianta & mästerliga The grass is greener on my side of the fence erbjuder tips för hur man ska slippa gå på jobb. Läs och lär, lär och lev.

Några till:
1. spräng en byggnad i luften, njut några år i finkan. bra mat & tv.
2. fånga in en slav med lasso (kanske din boss eller din mest nitiska arbetskamrat) som gör jobbet.
3. hänvisa till Aristoteles och säg att arbete faktiskt inte främjar mänsklig dygd. hänvisa till att du frodas i det kontemplativa livet och att nån annan får jobba, nån vars natur det är att arbeta. för din natur är inte sån.
4. bli alkoholist.
5. skjut upp allt till morgondagen.
6. drabbas av akut alzheimer & glöm att gå till jobbet.
7. var odräglig och bli uppsagd.
8. vänta på den proletära revolutionen. historiens järnhårda lagar ser till att den kommer. snart.
9. vänta på mirakel. enligt bibeln gillar gud att arbeta.
10. bli luddit istället. söndra maskiner, hindra andra från att arbeta, smutskasta arbete, terrorisera alla som jobbar.
11. hjälp till att orsaka en grym finanskris som gör att alla företag går omkull och statliga institutioner upplöses.
12. klä ut dig till ko, gris, björn, tiger, lax.
13. skriv min avhandling åt mig. det är roligt. du blir kreativ och glad. det är inte arbete. lovar på hederord.
14. bli världsdiktator.
15. låtsas arbeta. låtsas se upptagen ut. låtsas ha "nåt på gång".
16. åberopa fåglarna i skyn och dom små liljorna på marken (med Sören K).
17. vänta på apokalypsen som står inför dörren om inte DU går till jobbet och gör din plikt. vänta på att himlen blir röd som blod och haven svämmar över och herrens ängel kommer ridande med svärd i handen.

Finns det fler?

Marx

"Det skulle nog vara fullkomligt omöjligt för Marx att komma på tanken att arbetare under dans och sång skulle överhölja en maskinpark med blommor och girlander."
Just det.

Leyland Kirby - When we parted, my heart wanted to die

I just finished watching Werner Herzog's take on Nosferatu. Rats & plague & vampires and gloomy landscapes - and Klaus Kinski & Bruno Ganz. Good film. Watch it. I'm in the mood for Leyland Kirby's music (you might know him as the Caretaker, and if you don't, check it out. Mesmerizing stuff.) Sadly, this is not the entire song. But listen to the 3 CD/LP little thingy - Sadly the future is no longer what it was.

Vertov - Man with a movie camera (1929)

Vertov proclaimed the primacy of the camera itself (the 'Kino-Eye') over the human eye. He clearly saw it as some kind of innocent machine that could record without bias or superfluous aesthetic considerations (as would, say, its human operator) the world as it really was. The camera lens was a machine that could be perfected bit by bit, to seize the world in its entirety and organize visual chaos into a coherent, objective set of pictures. At the same time Vertov was keen to assert that his Kino-Eye principle was a method of 'communist' (or 'true marxist') deciphering of the world, though this latter tenet was not much more convincing then than now (from here).

Yesterday I watched an early experimental film, Man with a movie camera (Человек с киноаппаратом), by Dziga Vertov. I had heard some things about Vertov before viewing the thing. From the snippet of a quote I'd read, I expected a very strict film. The initial programmatic text indicated the same thing. Vertov here wants the viewer to know that the film has no actors, no settings, and no plot. He even talks about an attempt to create an absolute language of cinema that is not dependent on the conventions of theatre and narrative film.

Well, it was not a boring film. It was not like watching the empire state building for xx hours on end. What I saw was instead a fun but ambivalent movie. There are numerous images of a cameraman in action, we see different takes on the same location, we see an audience sitting in a cinema. All of this remind us about the concrete (and thus not very absolute and objective) process of making and showing images. What is more, Vertov plays with different techniques. He plays with the pace and rhytm of different scenes, contrasting different images so as to create a clash between them, double exposure, freeze frames and so on. This inventiveness makes the film entertaining and I am a little surprised that most of it did not seem dated. The idea that the camera simply "reports" in an objective way is smashed throughout the film. What we see is rather the complexity of arranging and editing images, of techniques, of angles, perspectives and so on. I would say that Vertov's movie attests to the contextuality of images, but in that, the film also points to the contextuality of understanding images. A pure cinematic language? Hm. When I see a picture of a woman at the beauty salon juxtaposed with another image of a hard-working woman, I certainly will understand the intention of this contrast in a very specific way. It is not as if this is "pure" technique.

Vertov's film contains images of bustling urbanity. Trains, cars, streets, factories. Indeed, there is no story. There are no intertitles either. Even though the cameraman is the center of the movie, the ever self-conscious work of filming, a range of different activities are portrayed. Work, play - even idling. There are no individuals per se, what we see is the collective, each person captured merely in what she does, she is just some sort of extension of the energy of action (I presume Deleuze must have loved this film...!). It is almost as the persons in the film are swallowed up by the activities in which they parttake (and that this is the intention). This lends the film a slightly unnerving (but fascinating) quality. Or: there is a totalitarian streak here that renders it with a bitter taste - despite the merry perspective expressed by the images. But merry is maybe not the right word. A better word is ecstatic. I cannot help feeling that this ecstasy of the images is uncanny, and that is what adds a sort of propagandistic dimension to the film.

destroyer - bay of pigs

"Listen ... I've been drinking." Some songs are terrible, cheesy and over the top and pseudo-poetic and cheap and too much and self-indulgent and quasi-intellectual and badly sung but good all the same. Happy new fucking year:

New Tango Orquesta - Bestiario

A recent discovery for me. New tango orquesta makes Piazolla-ish new tango. I like this. They're from Sweden, apparently. Anybody familiar with more good new tango music?

Blut & Boden?

"Matthew Paige Damon föds den 8 oktober 1970 i Boston med engelskt, finskt och skotskt blod i ådrorna."
Det är lite lustigt att den här typen av metaforer är gångbara.

The Road (2009)

I ventured out in the cold weather ( - 15 degrees) to go watch The Road, John Hillcoat's adaptation of Cormac McCarthy's novel with the same name. It's a gut-wrenching movie, so it was a peculiar absurdity in watching the gray, desolated landscapes of the film to the obligatory additional soundtrack of popcorn-munching moviegoers. You might know the story. Some sort of disastrous event has taken place that has killed most life on earth. Father & son head south with the hope that the surroundings would be less uncongenial over there. In Finnish merchandise, the film has been labeled "action drama". That is quite misleading, as there is little action in the ordinary sense here (although there are many scenes that are gut-wrenchingly suspenseful). The Road is by all means a good film. The characters have been successfully adapted to the screen (the kid is played by Kodi Smith-McPhee, Raimond Gaita in Romulus my father! Which is kind of fun because the film touches on themes that are brought up in Rai Gaita's philosophy...). Viggo Mortensen is great, he has a sort of physical presence in the film that is admirable. The raw feel of the images, the bleak landscape, the lack of aesthetic gratification, also make this a film worth seeing. That said, I am not sure if watching the film was very different from reading the book. Hillcoat sticks to McCarthy's style of writing, transforming it into images. He does it successfully. But could he have done it more originally? I had unreasonably high expectations on this film, and even though I wasn't let down, I have the stupid feeling that the movie was a bit too much what I expected it to be. To hell with expectations. But this is a minor complaint.

One reviewer claims that the virtue of Hillcoat's rendition of the story lies in its being more direct than McCararthy's book that, according to the reviewer, employs sparseness only as a literary tool. I do agree with this to some extent (even though I don't agree with the reviewer that McCarthy's errand is to ask the question "are you man enough to take it?").

But what matters is that Hillcoat/McCarthy is not in the business of providing us with yet another "what if...." sort of story (and not another movie that attempts to blow our brains away by means of disturbing material). This is rather a film about love, hope and, fuck you, what it means to be human. The film and novel both grapple with these themes in, what seems to me, an honest and sensitive way. The movie revolves around the duo's struggle with material existence. But the strength of the movie lies in its not separating this from the other themes - hope and love. Materiality never becomes "mere" materiality. The film (as does the novel) confronts us with questions about what it means to survive but that also brings with it questions about what it means to survive as moral beings.

Maya Deren

I watched Maya Deren's short, experimental film Meshes of the Afternoon the other day. It's a brilliant film and the music fits the mood perfectly.

Göstas sista anteckning

Det är tyst i bilen. Jag simulerar sömn. Jag anar att du vill ställa frågor. Vi har trätt ut och in på det redan. Det spelas radio. Jag kommer att tänka på söndagarna med min faster. Jag åkte med henne i bilen och vi lyssnar på radio. Motorn brusar. Det är alltid fel växel i. Vi lyssnar på radiokorsordet. 'Vet du vad det här är', frågar min faster och plirar med ögonen. Det är en ritual. Vi lyssnar andäktigt på en programserie om emigranter och en annan om Georg Malmstén. Vi säger alltid samma saker men det spelar ingen roll. Det finns ett slags ovillkorlig vänlighet där som är viktigare än något annat. Det mörknar. Hon tvärnitar. Däck mot is. 'Oj!' Ett rådjur springer in i skogen. Men det vet jag bara för att min faster säger det.

Jag lyssnar knappt på något annat. Low: Slide. "They tell you come tomorrow / nothing for you now / and listen so intently / and slide / hearing only yourself / you wait for the truth / how can you get it / when all you do / is slide?"

Släktingarna radas upp runt kaffebordet. Det knyter sig i magen när hon börjar berätta. 'Och va hon int hemma från Sibirien .... Ekaterinburg ... eller nånting.' Jag vet inte i vilken anda jag ska lyssna. Berättelserna kommer och kommer. Här vet man allt och har hört allt och genomskådat allt. Det är politiker som vi är släkt med och båtar och värmesystem och recept i tidningen Birka och djur som gör mer skada än nytta och unga män som kör runt, runt, runt. 'Man har ju märkt att....' 'Man visste ju hur det sku gå.' (d.v.s. åt helvete) 'Man hade på känn att...' Ingen säger 'jag'. Jag pratar likadant själv och orkar inte höra min egen röst. Icke-vetandets fina mörker. Glömmer & glömmer & glömmer. Den trumpna förvåningen. Jag håller käften. Tårtan står på bordet och en av de rosadraperade varelserna (Helga/Justina/Amanda) välter ett saftglas. 'Berätta vad du fick av tomten', säger varelsens mamma uppfordrande. Ungen stirrar framför sig med kusliga grodögon. Hon griper tag i en kaka. En till. 'Bara en Justina' manar mor. Ungen tittar bort. Ingen vet vad hon tänker på. En hund gör entré, sen en annan, tjockare.

Det är den vanliga rutinen men bara nästan. Vi träffas på ett annat ställe och reminiscerar om gamla saker, gamla skrönor, gamla oförrätter. Ibland är det tyst. 'Mmm.' 'Jonä.' Jag tycker om dig, skithög.

Mitt huvud går i bitar. Jag ledsagas ner för en hal stig. Funderar på om jag ska kasta upp i snödrivan eller teckna en hälsning på viking lines heltäckande matta. HEJDÅ NISSE TACK FÖR DOM HÄR ÅREN! Jag sätter mig ner på arslet. Försöker titta på havet och hålla mig vid medvetande. Det går inte att tänka på något för tankarna strös runt i hjärnan och det gör ont det med. Det finns en vinkel som huvet kan uthärda. Bredvid mig konverseras det på finska. "Ska vi gå och dansa nu vännen, visst ska vi?" "Låt mig dö!" "Du lovade ju!" Hon går själv och uppenbarar sig några timmar senare. "När man är utomlands ska man inte knussla." Karamellpåsar frasar, tangon malas fram, en spelautomat rasslar, en hord barn skriker och min tinning dallrar olycksbådande. Havet går från grönt och grått och rosa till svart.

Måns Wadensjö - Förlossningen

De betalar en inte bara för att vara vaken. De betalar oss för att arbeta, på det sättet är vi faktiskt lika de andra. Men på vår sida om saken är det inte arbetet som räknas, det är timmarna. Oavsett om man har tid - det kan hända - att räkna dem, eller inte.

Jag uppmärksammas på en märklig liten bok utgiven på Modernista. Den heter Förlossningen och är skriven av Måns Wadensjö. Han har själv jobbat som vårdbiträde på en förlossningsavdelning. I boken avlägger han rapport om arbetsdelning, rutiner, vardagspratet. Boken är svår att genrebestämma. Det är kanske en roman och kanske poesi och kanske en självbiografisk bok eller kanske en sorts handbok. Det som kännetecknar Wadensjös ton är lågmäldheten. Det som gör det till en riktigt fin bok är den uppmärksamhet han ägnar sjukhuslivet, kollegorna och rutinerna (om patienterna sägs det egentligen ganska lite, gott så). Wadensjö låter vardagsarbetet träda fram. Han dramatiserar inte - förutom kanske på de sista sidorna där han frångår det egentliga ämnet och ger sig i kast med förlossningen som fenomen (snarare än arbetsprocess där en mängd aktörer är inblandade).

Wadensjö beskriver nattskiften på avdelningen. Det är ändlösa korridorer, kulvertar och tunnlar, läkare på sparkcyklar, fikapauser, de synliga och osynliga hierarkierna:

Lapparna är alltid undertecknade med egen hand, men alla vet att de i sista hand inte kan komma från henne, trots att man själv sett henne sätta upp dem. Det är sjukhusledningen, VD eller kanske Gud som talar, men inte Chefsbarnmorskan. Det vet man, för på lapparna skriver hon aldrig 'jag' - bara Chefbarnmorska.

Wadensjö har skrivit en bra bok om arbete. Det är roligt att se att en sån här ändå experimentell bok ges ut på ett stort förlag och blir relativt uppmärksammad i medierna.

The "real" Valerie Solanas and what it means for a text to reject followers

It's hypothetical. No, hypothetical is the wrong word. It's just a literary device. There's no organization called SCUM. . . . It's not even me . . . I mean, I thought of it as a state of mind. In other words, women who think a certain way are SCUM. Men who think a certain way are in the men's auxiliary of SCUM.

This is a quote from a Valerie Solanas interview in The Village Voice (1977). Breanne Fahs wrote an excellent article on Solanas in Feminist Studies 34, no. 3 (2008), in which she, among other things discusses the contradictions of Valerie Solanas, the real human being, and the SCUM Manifesto. She discusses the question whether the manifesto is to be taken as a hypothetical text, and whether Solanas' propagation of violence is literary performance or performed reality. Fahs discusses the way Solanas' work has been discredited using the Warhol shooting as proof of the text's being "insane". Fahs argues there are more fruitful approaches than this one. She talks about the inseparability of madness and non-madness.

At best, then, the Warhol shootings were simply an anomalous glitch, a concrete attempt at revenge for mistreatment and neglect of Solanas's most sacred belongings. At worst, the shootings destroyed SCUM'S political potential, as she unknowingly handed over most of her (limited) power to the forces of institutionalization and was from then on simply at their mercy (603).

Fahs also discusses the complexities surrounding authorship, reception and canonization. She ponders on Solanas' uncomfortable relation to the printed library version of her manifest. "A new
preface hy Vivian Gornick serves as a brilliant commentary and introduction to this new edition—and adds to the point of view of today's Women's Liberation militants..." Solanas scribbled on the cover: flea. Valerie Solanas resisted assimilation with the feminist movement, with sexual labels, with social roles - but she also resisted assimilation with the publishing industry. This, of course, adds another level to the question of what is the "true" Valerie Solanas. (One interesting question concerns SCUM itself, is it SCUM as in scum or S.C.U.M. as in society for cutting up men?) One of the copies of SCUM Manifesto I've held in my hand had a razor on its cover, and the other had a picture of Solanas arrested by a policeman. This says a lot about how her work is viewed. Solanas - the spokesperson for gruesome violence. Solanas - the criminal, the killer. The first time I read the text I read it on the Internet, and it was unclear to me to what extent the typos etc. were supposed to be there. Fahs correctly concludes there can be no single answer to what is to count as a "true" version of the text or as a true representation of Valerie Solanas.

There are a bunch of interesting issues that Fahs touches upon. One of them concerns how Solanas' text is to be read so that it is not falsificated. There has been attempts to make the manifesto palatable, a witty contribution to feminist history, something to be read among other texts from different historical situations, a diatribe fully comparable to Weiniger's Dialectic of Sex or Nietzsche's advice about the whip.

Several introductions to Solanas' text emphasize that the SCUM is a movement without following. I think Stridsberg, Swedish writer, says that it is Valerie, not even Valerie, that is the sole follower. But not all of these introductions makes this point to disqualify the text. To say that the SCUM manifesto is not a blueprint for a mass movement is to say something about what the reader is confronted with. As Fah also writes, Solanas' text is outspokenly anti-movement. The movement is epitomized by genteel ladies in a demonstration rally, hippies glorifying Nature, conformism. SCUM is fuck-up rather than the construction of Stalwart Utopia.

"Can an antimovement text actually inform a movement like feminism? How can such texts preserve their authority and power if they are couched in terms that soften their blow?" This is a good question, even though it risks to take for granted some connotations of what it means for feminism to be a "movement" (an agenda, some founding principles, a clearly formulated idea, a program of action).

Solanas demands a more certain absolute and a more distant extreme. She laughs in the face of apologetic, we-don't-really-hate-men, we're-not-leshians, we-shave-ourarmpits, we're-not-offensive feminism. She arouses the central anxieties of the feminist movement, picking fights and inciting us to call out our theoretical and practical differences. Indeed, she provokes us to consider a different kind of absolute, and even if we situate ourselves in opposition to such ideology, it is nevertheless considered (613).

I would argue that this hint of a certain form of absolute is not to be softened into more reasonable or "feasible" political thinking. It is important to acknowledge what this sense of the absolute in Solanas is about. I would say her text reveals an absolute sense of hope, a sense of hope that goes beyond "why future generations?", daddy's girls and Males. The manifesto expresses the hope that the world could be different (as she writes, magic, a world of love).

And that hope can never be formulated into terms that would fit a movement.

Sture goes south

The street parliament is gathered.

Night sky / sea sick / someone quotes Catullus out of the blue / Sture chokes on a chestnut.

Sture does not want to go to the Vatican city. Sture enters the Vatican city. A friendly American priest tells them that the easiest path there goes through a parking lot. The parking space is huge. There are six levels of urban absurdity and one door leads straight to papal gloss. Sture takes a deep breath and walks through the door.

Sture snaps the ultimate tourist photo. To the right: a friend. To the right: a stall sells photos of the pope. Ratzinger grins like Leland Palmer.

Something goes on. People with funny hats. One of them has a beard. Someone who is in the know suggests that the pope has granted these people an audience.

This might be the most beautiful place in the Vatican city.

It's summer winter spring autumn.

Sture contemplates landscapes / landscapes contemplate Sture.

A Hitchcock moment.

A 2001: space odyssey moment.

lowest point

The crisis mixtape blasts Ace of Base; I eat Ballerina cookies while pondering the question: what is the difference between thick and thin ethical concepts, really? Wikipedia knows, I didn't. And then I struggle with a new question. So what did Marx say about the bees and human work? Wikipedia. Marx. Search: bee. Found it. I have another cookie. KISS on the mixtape now. Life is tragic & meaningless and we all know it. Eat a cookie while you can.

on fillmore - endless vacation (2009)

The flu has gone nowhere. I drink tea and prepare myself for a night of frenzy reading & writing & coughing. On Filmore's Extended Vacation is a perfect soundtrack. Hazy vibraphone & xylophone, upright bass / ambience high in the mix (too high according to some reviewers, nicely high according to me - it dodges tacky spa music, or what I imagine to be spa music - and creates creepy nightmare music with birds, rumbles and stuff instead). Associations: silent movie soundtracks / early American analog set / Cal Tjader / ECM stuff / Tom Waits during the eighties / Sjtjekn. Nice. A blend of cheesy references & otherwordliness - gotta love it.