välfärdssamhället krackelerar?

En kort och antagligen fånig fråga. Jag läser i gårdagens Husis (21.11) om en bok som blivit nominerad till fack-Finlandia. Boken handlar om sinande oljekällor och hur saker förändras i och med det. Husis vinkel på det här (jag har inte läst boken) är delvis olika formuleringar om att välfärden då kommer att få stryka på foten på olika sätt (rubrik: "Vi utnyttjar välfärdens sista droppe"). Enligt HBL föreställer sig författarna till boken att välfärdssamhället inom en snar framtid monterats ner. "Det trista är att boken ger verkligt dåliga odds för att välfärdssamhället - som redan lever på lån - inte ska avveckla sig självt." Avveckla sig självt, minsann. Men samtidigt pratar man om att vår "livsstil" (semesterresor, privatbilism och annat) är omöjlig att upprätthålla. Det är, tycker jag, nog en helt annan kategori. Jag reagerar på grumligheten - som jag ser det - i hur man tänker på att vi inte kan leva som vi gör nu. Det är enormt viktigt att se att våra liv i överflöd och slöseri helt enkelt av nödvändighet kommer att ändras, och det drastiskt. Men välfärd? Jag har författat en text om varför det är farligt att tänka att vi måste förbereda oss på att välfärden skärs ner, att oron om att välfärdsstaten håller på att gå i graven blir en självuppfyllande profetia som avskaffar politiken, eller den subversiva politiska föreställningskraften till förmån för ett underkuvat "det går som det går, bara att förbereda sig på det värsta". I den texten tänkte jag på "välfärd" som de grundläggande sätt på vilka basbehov tillgodoses genom den sk. välfärdsstaten. Nu drabbar mig en liknande tanke. Varför skrivs det om att hyvla i välfärden snarare än att - öh - hyvla i kapitalismen? Är tanken helt enkelt så främmande, att det är lättare att föreställa sig välfärdsstaten, grundbehoven, krackelera än att föreställa sig ett annat ekonomiskt system som innebär t.ex. mindre svinn? (I artikeln talar man istället i allmänna termer om att förbättra "oljeeffektiviteten" - ärligt talat har jag ingen aning om vad det betyder.) Med andra ord: vad innebär de här framtidsutsikterna om att den billiga och lättillgängliga oljan tar slut, på vilket sätt ställs scenariot upp och vilken plats ges åt det politiska?

Barnsliga frågor, visst. Men sånt går jag runt och undrar. Den här bloggen har karaktären av tankens fisar, sådeså.

Marx2013

Här följer några spridda funderingar om en konferens jag satt med på som åhörare under helgen i Stockholm - en konferens ägnad åt Marx och marxistisk teori, med särskilt betoning på teorier om krisen och ekologi. En av de första sakerna man kan säga är det rent kvantitativt var glädjande att se att så många var där, att marxististprat samlar så många under en helg i storstaden Stockholm. Det går såklart inte att dra några egentliga slutsatser av vad en sådan uppslutning betyder, men roligt i vilket fall som helst.

Jag lyssnade på två av huvudtalarna, Michael Heinrich (som skrivit en introduktionsbok till Kapitalet som jag nog skulle rekommendera, håller på att läsa den nu) och en Duménil som jag inte kände till alls sen förut. Heinrich sade bra saker, bland annat att kapitalismen i själva sin form av värde per nödvändighet råkar in i kriser, men att krisens destruktivitet måste förstås på ett systemplan, inte utifrån den enskilda kapitalistens intressen (så att vissa kriser kan stärka kapitalismen som system). Beklagligt nog blev han luddigare i sin polemik mot andra marxister. Det var oklart var han själv stod; han verkade fästa stor vikt vid den nuvarande krisen som en kris som inte bara uttrycks som den klassiska marxismens poänger om arbete&värde&produktivitet, utan också genom en mängd andra motsättningar, men här uppstod ett för mig rätt oöverskådligt myller av beskrivningar - om jag fattade rätt var en väsentlig dimension över-ackumulation och hur det blir allt svårare att hitta en investering för kapitalet (och att det läge som vi har nu är att kapitalets förluster måste fördelas och att detta ställer frågan om statens relation till kapitalet på sin spets). Dock verkade hans varning mot att stirra på enbart den fallande profitkvoten vettig. 

Den andra huvudtalaren, Duménil, kastade sig in i utläggningar om den nuvarande kapitalismens klassammansättning med betoning på en i hans tycke ny form av managerklass och en alltmer betydande finansklass - det där övertygade inte alls. Hans övergripande poäng är en som jag är ytterst obekväm med: att en viss utveckling har gjort finanskapitalet så starkt att man förlorar kontakten med något annat, vad-det-nu-är; hos honom verkade kapitalismen mest vara en eller annan grupp människor, och det tror jag är helt fel utgångspunkt för att förstå något alls. Då verkar det dels som att krisen beror på luriga kapitalister med en hemlig agenda som man ska luska ut på något sätt, och som om det hela skulle lösas rätt enkelt genom t.ex. massiva statsledda projekt som kickar igång realekonomin. I kontrast till detta var Heinrichs poäng, tror jag, att realekonomin helt enkelt inte kan utgöra något slags solid grund för oändliga investeringar (i allmänhet är marxister kritiska mot keynsianism i olika former, och det kom fram också under den här konferensen).

Annars betonades i rätt många av de seminarier jag deltog i vilket saker som osynliggörs genom sådana angreppssätt där kapitalismen ses som en grupp - att kapitalismen är ett system som manifesteras på vissa vis blir då inte tydligt. Detta innebär inte att det vore omöjligt att tala om kapitalismen på sätt som är förankrade i konkreta händelser. Jag lyssnade på en kulturgeograf, Irene Molina, som pratade om miljonprogrammet i Sverige (man byggde en enormt stor mängd bostäder mellan 1965-1975 som ett statligt initiativ som förverkligades av privata aktörer i byggbranschen) som ett exempel på kapitalackumulation och vilka motsättningar som skapas. Föredraget var exemplariskt på en mängd vis - bland annat gjorde Molina upp med myten att segregering är ett mystiskt och svårbegripligt fenomen.

En allmän sak under konferensen, speciellt under dess mera politiska stunder, som seminariet om Arbetskritik, var att det fanns plats för en rejäl skopa kritik mot socialdemokratin som den ser ut idag, dvs. komplett arbetsgalen. I den arbetskritiska panelen satt Nina Björk och Roland Paulsen och även om det fanns en del intressanta skillnader mellan dem var en punkt där de tycktes eniga att kritik inte endast kan ta formen av konsumtionskritik utan att kritik av produktion är minst lika viktig. En väsentlig sak här är att arbetskritiken måste förankras i en diskussion om kapitalismen: det är slående att man kan tala om och analysera arbetslöshet utan arbetskritik eller kapitalismkritik. I ett annat seminarium talades det om det våld som utövas i arbetssamhällets tecken, ett våld som ofta legitimeras utifrån tanken om att man ska reglera och hålla i schack, undvika de värsta konsekvenserna (Keynes) och runda av de största motsättningarna. Den enda utopin man kan tänka sig här är att alla får ett jobb. Den här formen av internalisering och diskurs ställdes mot en möjlighet att solidaritet kunde vara något annat än intressegemenskap; det var en lovande diskussion som jag gärna skulle ha hört mera om.

Jag smög också in på några akademiska sessioner där olika papper kring Marx och Marxtolkningar presenterades. Min avsikt var dels att lyssna in mig på hur saker diskuteras, och dels att få en större förståelse för punkter där folk är oeniga i hur de tar sig an Marx. Jag måste bekänna att jag tycker det blir rejält svajigt i resonemangen när man som en del ville tillämpa Marx på kulturella fält genom att t.ex. bunta ihop Marx och Bourdieu (fast jag tillhör inte den senares fan-club direkt). Det som var positivt under de här sessionerna, bortsett från diskussionen om kultur+Marx, och trots en viss tendens till navelskåderi, var ett försök att komma på det klara med marxistiska grundbegrepp som värde, mervärde och abstrakt arbete. En annan ständigt pågående diskussion är om Marx' Kapitalet ska läsas som en historisk utredning eller som en begreppslig utläggning om den kapitalistiska logiken; med andra ord, hur hänger det begreppsliga och det historiska ihop. Även denna diskussion har ju en rätt så akademisk karaktär, men jag tror ändå att den är viktig, om inte annat är det saker jag själv hela tiden måste förhålla mig till eftersom jag skriver en avhandling om lönearbetet och där uppstår konstant frågan om undersökningens karaktär och det är inte speciellt lätt att navigera på ett klarsynt sätt här. Reflektionerna om det historiska/logiska knöts ofta till en annan viktig fråga i marxism, och det är vilken status begrepp som värde, abstrakt arbete och t.ex. pris har. Även dessa funderingar kan te sig inåtvända, men ger man sig i kast med hur mainstreamekonomer diskuterar ekonomi tycks det som om det är just den typen av ingångar man måste påminna sig om, dvs.: vad är den kapitalistiska processen och på vilken nivå ska man betrakta olika fenomen som t.ex. pengar, pris, minskande vinster eller utbud/efterfrågan (eller överutbud/underkonsumtion)? (Och för att ta ännu ett begrepp som inte diskuterades explicit i de seminarier jag bevistade: vad är utsugning? konkret armod eller systemisk exploatering?) Man återkom ständigt till frågan om varför det är så viktigt för marxister att se på kapitalismen utifrån det totala värdeskapandet, att alltså inte utgå från den enskilde kapitalisten/arbetaren som man gör i exempelvis den ekonomi som är förankrad i homo economicus och som jobbar med statiska kategorier om ekonomi, varor, utbyte, pengar och arbete. Jag tror att just den aspekten hos Marx och marxister ofta inte uppmärksammas tillräckligt mycket, eller det blir inte klart varför det här kan vara utgångspunkten om man vill beskriva vad kapitalism är. De här sakerna har också en bäring på hur kapitalismens motsättningar gestaltas, och det kommer att bli politiskt relevant.

Ja, det om det. Givande till största delen, även om jag som vanligt har svårt att följa föredrag på ett koncentrerat sätt från början till slut (och trots övriga neuroser kring konferenser, ett i mitt tycke rätt så obehagligt mänskligt sammanhang jag går på bara om jag tycker det är riktigt mycket värt det). En sak som alltid är irriterande på en konferens av den här kalibern är att man måste välja bort saker - jag skulle gärna ha gått på seminarier om prekariatet (där det finns några finska teoretiker som är intressanta) och ett annat om oavlönat arbete, men, men.

främmande = sann?

Läser Henri Lefebvres Critique of Everyday Life (första volymen publicerades i mitten av fyrtiotalet) på jobbet. Lefebvre är kanske mest känd för sina böcker om platser och städer, men han har också skrivit ett tredelat verk om vardag och filosofi, ett tema jag gillar. Det är en intressant bok, men hittills slås jag av hur typiskt filosofisk den är (och "filosofisk" är inget smicker). Följande citat är ett exempel:

To look at things from an alien standpoint - externally and from a reasonable distance - is to look at things truly. But this strange and alien way of looking at things, disoriented but true, is the way children, peasants, women of the people, naive and simple folk look.

Beskrivningen av det enkla folkets naivitet är inte särskilt tilltalande. Det Lefebvre tycks ha i tankarna är att vi ur det främmandegörande perspektivet får syn på den vardagliga och bekanta världen på ett nytt sätt som utmanar t.ex. invanda auktoriteter eller förgivettagande bilder. Det kan ligga en del i det där, dvs. att man kan börja leva på ett sätt där en sorts bekanthet stampas fast, eventuellt för ett visst syfte (för att ta ett samtidspolitiskt exempel: fattigdom beror på att folk inte jobbar så hårt som de kunde göra). Det riktigt skumma i citatet är hur det främmande jämställs med att betrakta något på avstånd. Om det alls ligger något i att man genom att vara desorienterad lär sig något nytt så kan det väl just inte vara så att man befinner sig på tryggt avstånd. Skumt är det också utifrån Lefebvres egna premisser: att få syn på oss själva kan bara göras om vi befinner oss mitt i det vardagliga - en bra poäng.

Att vara desorienterad i olika bemärkelser är kanske tvärtom att inte alls ha någon viss distans eller någon viss form av närhet till en sak. Det är oklart om det ens är vettigt att prata om desorientering och "standpoint" i samma mening. Tänk t.ex. på vad det är att bli överrumplad över att en viss person kläcker ur sig ett sexistiskt skämt, att man helt kommer av sig i sin promenad när man ser tre ambulanser på andra sidan vägen, eller att någon hälsar på dig som om ni vore nära bekanta utan att du känner igen henne. Man kan säkert göra för stor affär av att vara desorienterad (att världen plötsligt Öppnar Sig i sin Förunderlighet) men det man skulle kunna karaktärisera ett sådant tillstånd som är att man har förlorat fattningen, eller fotfästet, och man vet inte alls varifrån eller hur man ska titta på saker eller närma sig något. Ibland kan det röra sig om en tillfällig upplevelse (man inser att den man pratade med är skolkompisen från gymnasiet, eller för att ta ett annat exempel, man är vilse i en stad och märker plötsligt var man är) men det kan också röra sig om en form av desorientering som förändrar allt - som då du ska fortsätta prata med personen som kläckte ur sig det sexistiska skämtet (eller som då man kommer på sig själv med att ha tänkt något överjävligt fel). Att vara desorienterad är att inte ha en viss position eller ett visst perspektiv. Desorienteringen hänger ihop med orienteringen - en aktivitet, en viss rytm kanske, livets strömmar. Man bestämmer sig inte för att vara desorienterad - och på samma sätt är det ytterst skumt att tänka att man kunde besluta sig för att inta ett främmande perspektiv på något. Jag vet inte om Lefebvre tänker att man kan, men ord som just "standpoint" och "a reasonable distance" framkallar bilden av någon som tassar fem steg åt sidan för att speja på en scen ur en viss vinkel. 

Det som är lustigt är att i början av den här boken (så långt jag hunnit) blir det Främmande ett slags superbegrepp som kontrasteras med det bekanta och invanda men som just som i citatet markerar både avståndstagande och ett visst sätt att beröras av saker, som man gör när man är desorienterad. Men berörs man av något kan man INTE säga att man ser saker på ett sant sätt bara om man placerar sig på avstånd. När man läser vidare blir det klart att Lefebvre verkar tänka att avståndet och främmandeskapet ska ge upphov till oro, man blir obekväm och ruskas om - alltså är det inte den oengagerade observatören som efterfrågas. Trots det är det något betänkligt med idén att det är bara genom det främmande, genom avslöjande, som man kommer att se något för vad det är (Lefebvre talar, på marxistiskt vis, mest om att se saker i deras motsägelsefullhet - något som i sig kan vara mycket fruktbart tycker jag). Jag har nog varit inne på det här tidigare någon gång: att tänka sig att verkligheten måste avkrävas avslöjanden kan också leda till självbedrägerier - man snurrar in sig i sin egen misstänksamhet. (Lefebvre är delvis medveten om att det finns problem. Han säger bland annat att ett utbrett alienationsperspektiv i konsten kan leda till fascination. Jag tror han har rätt och att det är extremt lätt att hitta sådana exempel från litteratur och film - filmstjärnor trippar omkring i ett experimentellt klipp och ser allmänt alienerade ut; alienationen blir glamorös. Senare i boken finns en briljant passage där Lefebvre skriver om hur meningslöst ett allmänt alienationsbegrepp blir och hur det leder till individualism.)

En av de förskräckligaste meningarna i boken hittills lyder så här: "To see people properly we need to place them at a reasonable, well-judged distance, like the objects we see before us." På klarspråk: värre bullshit får man leta efter. Tanken här tycks vara att närhet alltid och hela tiden genererar en mängd illusioner och att avstånd öppnar upp för ett slags existentiellt allomfattande främmandeskap som väcker oss ur dvalan.

När jag läser en sån utsaga hoppas jag att filosofen ifråga packar ihop sina pinnaler, går hem, och glömmer precis allt hen höll på med inne på kontoret - vad vore det att leva som om det där är sant?

Jag är grundligt oenig med Lefebvre när han om filosofin skriver: "The philosopher's vocation is such that he is almost entirely and almost always above the naivety of the passing moment." Men det är en väldigt vanligt bild av filosofi och filosofen som något som kikar in på samtiden från sitt avskilda och kontemplerande hörn.)

tisdag

I förrgår höll jag på att bli överkörd av en bil, reduceras till lindmanmos-på-bil. Eget fel eventuellt, uppmärksamheten som sviktar, röda & gröna gubbar som plötsligt poppat upp ur marken.
Igår satt jag på stol, funderade på text.
Idag är det sånt där väder som det är bara någon gång om året, varmt, annorlunda, överjordiskt ljus.
Jag: sitter på kylskåpsjobbet, lyssnar på skrap från möbler som flyttas, boxar som flyttas, ångestlånar böcker, försöker slå mig till ro med bok utomhus men anfäktas av geting, envis geting - läser en alldeles utmärkt text om arbetarrörelsen och hur arbetarrörelsens kamp måste förstås utifrån ekonomiska förändringar.

I dag när kapitalet fungerar alltmer anonymt kan ett stormande av kapitalismens vinterpalats verka omöjligt, men kanske är frågan om maktövertagande viktigare just därför. Kanske är det den utbredda omöjligheten att ens föreställa sig ett omkullkastande av makten som förlamat de revolutionära krafter som produceras i klasskampen, men som tycks ätas upp av klasskampens spontanism - klasskampens och revolutionärernas oförmåga att övervinna kampens immanenta begränsningar.

Nu är jag trött och hungrig och önskar att någon snäll skulle skjutsa hem mig i taxi eller på hennings lilla kärra. Solen - ute - där. 

Ernst Bloch - Traces

En av mina vänner tyckte att jag skulle titta på Ernst Blochs författarskap. I en bokbutik ramlar jag plötsligt över en av hans böcker, Traces, och jag börjar läsa den. Jag visste ingenting om Bloch, som jag länge förväxlat med en rysk poet, förutom det som min vän pratade om en mycket sen kväll. Jag blir omedelbart fascinerad. Traces är en bok som inte låter sig genrebestämmas. Genrer är sällan viktiga. Om något är filosofi eller inte är på samma sätt rätt så likgiltigt. Man kan kalla boken filosofi, eller personliga reflektioner, eller fiktion. Det spelar ingen roll. Blochs text är svår på ett sätt som förbryllar och drabbar mig. Boken är inte svår på de flesta sätt som man tänker sig att böcker är svåra: att något är vagt, abstrakt, knaggligt uttryckt. Blochs formuleringar är svårtillgängliga, kanske för att det han håller på med i boken är att hela tiden gestalta något. Bloch gestaltar tankar genom berättelser. Men berättelserna har ingen klar poäng. Det rör sig snarare om ett slags associativt funderande, prövande. Tematiken som berörs handlar i olika bemärkelser om hur man överhuvudtaget ska förstå vad det innebär att leva i nuet, som på olika sätt sträcker sig in i det framtida och griper tillbaka på det förflutna. Han skriver om illusion och desillusion. Framför allt är det förändring som de här texterna kretsar kring. Vändningen som på något sätt varit på lur, begreppet öde, en ond föraning. Det här är spännande saker - läs Bloch. Om inte annat: hans text är fantastiskt vacker att läsa. Blochs tänkande påminner på olika sätt om det man senare skulle göra i den kritiska teorin. Bloch är marxist, men knappast det man vanligen menar med marxister som historieoptimister. Bloch tar sin optimism på allvar på ett helt annat sätt en någon mekanistisk historieteori gör. I den här boken ger han sig i kast med hur förändring kan bestå i något som ter sig irrelevant, nonsensartat, litet. Bloch har en fantastisk blick för vardagen. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med (kanske borde jag läsa längre i boken innan jag lägger ut texten) men det är klart att en filosof som Kierkegaard anmäler sig. Och de franska vardagsfilosoferna.

Bloch var intellektuellt aktiv under en lång period (han dog på sjuttiotalet), men Traces publicerades på tyska redan 1930. Hans kändaste bok är nog Principle of hope. Jag ber att få återkomma till den här för mig nya bekantskapen.

(Många dammiga tyska gubbs och gums kommer troligen att vara på tapeten den här hösten.)