Blood&guts på åa

Det regnar och jag navigerar mot painosalama, tryckeriet. Framför dörrn är ett avspärrningssnöre som om nåt läskigt just hänt. Står och stirrar tills en gåbb dyker upp bakom mig och säger 'siitä vaan'. Därinne bland ljufliga trycksvärteångor får jag mitt provtryck. Förhandlar om tidtabell på darrhysterisk kvasifinska. River upp ett fingersår genast när jag får tegelstenen i handen & tumlar ut i regnet med färdigt blodfläckig bok. Nu: Kakor bullar bakelser och läsa igenom.

!vår!

Mitt liv har de senaste månaderna sugits in och ner i ett avhandlingshål där jag har växlat mellan att prokrastinera och panikåtgärda lokala och övergripande bränder. Idag har jag tittat på en video på Youtube där en norrlänning långsamt och föredömligt förklarar hur man manipulerar Word för att sidnumrorna ska börja på en viss sida i dokumentet. Yttervärlden har representerats av en eller annan helt och håller livsviktig kaffestund på Fabbes eller ölstund på stan. Innan jag går och lägger mig läser jag tio eller femton sidor i Buddenbrooks för att avleda (eller så int) tankarna. En pinsam eftermiddag tornar upp sig i närframtiden och efter det, den frihet som består i - ja, tja, det som är bortom. Söka jobb & läsa Montaigne, är den primära planen, och beta av tidningshögen, politisera och dricka kaffe.

Krysta fram

Ett av skälen varför det är en olägenhet att sitta i allmänna universitetsutrymmen, såsom arbetsrum och dylikt, när filosoferandet riktigt tar fart är de sinnliga uttryck denna aktivitet är förbunden med. Sitter hemma i pyjamas, musiken på max, och stångas med texten den eländiga och försöker - som G säger - mocka upp begrepp. Kör in i väggen, vet att det blir fel och det gäller att komma på rätt väg. DITÅT - men hur? Har under de här dagarna kommit på mig själv med små skrik: öö, aa, ååå. Grannar, hav förbarmande. Grejen är snart i tryckpressarna (hu). Redan queer-Sokrates beskrev sig som en barnmorska. Han tänkte på filosofin som återerinran, att det gäller att föda fram något som redan finns i en. För Sokrates sker det här genom samtal. Trots att filosofi för mig också är att få syn på och artikulera nya saker tycker jag något i det här uppenbart stämmer. Enkelt sagt: att tänka efter,  att genom någon annans fråga tvingas tänka efter, ompröva. Barnafödande är ungefär så långt man kan komma från mina egna livserfarenheter, men icke desto mindre sitter jag på min stol och krystar: öö, aa, åå!!! Som sagt, har alltid fascinerats över olika sätt att genom metaforer beskriva filosofisk verksamhet - allt från närmast våldsamt, sexualiserat manligt maktspråk till detta queera barnfödande. Hurra för Sokrates!

Att förhålla sig till Marx och marxism

På Kåren, av alla ställen, ordnades det i helgen ett seminarium om Marx. Om jag fattat rätt har tredje delen av Kapitalet getts ut på finska i en nyöversättning. Jag och min kompis rullar in i den lite sunkiga och murriga festsalen, där seminariet hålls. Blir förvånad av att se så många där. Åldersmässigt representerar vi ett litet ungdomligt (!) garde. De flesta är närmare sjuttio. De presentationer jag hör (vi kommer först efter lunchen) är till en början akademiska. Det handlar om olika representationer av 'arbetaren' och om Pikettys relation till Marx. Grafter och staplar och empiriskt material. Många av de följande inläggen är politiska, och uppmanar till grundförändringar, och påminner om Marx 'vision'. Det konstiga är hur illa berörd jag blir av seminariet. Å ena sidan stör jag mig på att Marx hos vissa reduceras till en empirisk nationalekonom vars teorier konkurrerar på samma teoretiska utrymme som de neoklassiska teoribildningarna. Å andra sidan, när stämningen blir mera politisk, tycker jag mig kunna urskilja en nostalgisk ton. Det tittades tillbaka på en tid på marxism-leninismen var snart sagt mainstream och jag fick känslan av att många ansåg att kärnan i denna bör förvaltas, och att dess åsidosättande är tragiskt: produktionskrafterna måste befrias! Arbetet - det RIKTIGA arbetet (kängor gavs både åt finanskapitalet och 'borgerlig' prekariatdiskussion - hyllades, även om de som yttrade sig också sinsemellan var oeniga om vilken roll teknologin ska anses ha i relation till kapitalismen. Det grälades om huruvida robotisering har något med värde och mervärde att göra och i så fall hur. - - - - Fint i sammanhanget var enigheten om att det går att prata utifrån begrepp som kapitalism och varufiering. Men sen, ändå, mitt obehag. Varifrån kom det? En inte så smickrande sak skulle vara att jag är åa-akademikern som är van att diskutera på ett visst sätt, och nu hamnade jag utanför en comfort zone, kanske också klassmässigt. Publiken bestod inte endast av akademiker. Där fanns människor som tycktes ha engagerat sig i vänster(kommunistisk)rörelse i många, många år. Och det jag inser är hur lite jag känner till och har tänkt kring den här rörelsen, dess mörka sidor, och olika typer av dissidentröster. Jag tänkte på G som brukar berätta om sekteristiska kommunister/vänstermänniskor på sjuttiotalet som vägrade sitta vid samma bord på krogen som folk som tillhörde nån annan schattering. Sådana schatteringar lever såklart vidare i dagens marxism (speciellt akademiskt) men situationen är, såsom många påpekade på seminariet, en annan. Men hatet mot socialdemokrater lever uppenbarligen kvar.

Dagarna innan läser jag en bok om Marx. Det är på många sätt en bra bok, insiktsfull (och Lindman får öva tyska). Men flera gånger under min läsning stannar jag upp, ruskar på mig, funderar. Inte kanske framför allt på vad som sägs, utan hur det sägs, vad som betonas gentemot vad, attityder som eventuellt kommer till uttryck. Boken är starkt kritisk mot olika former av marxism och kritiken är ofta klarsynt & träffande och betonar vikten av att tydligt skilja mellan historiska och begreppsliga anmärkningar. Sen smyger nåt annat in, nåt grumligare. "Handböckerna" ikläs idel förringande epitet. Författaren hamnar in på ett spår där djup betonas, i kontrast till ytliga sociologiska/historiska beskrivningar som endast lyckas få syn på, som hen skriver, "avledda" fenomen. Å ena sidan är hen ute efter något som jag kan begripa & sympatisera med: det är viktigt att inte stanna vid en beskrivning och låsa sig fast vid den på ett sätt som gör att mera grundläggande saker skyms bort. Sysslar man med frågor om ekonomi och arbete är det här otroligt viktigt, inte bara på grund av ideologier som finns, utan också på grund av vad arbete och ekonomi kommit att bli i kapitalismen. Och dessutom: pysslar man med att läsa Marx är det nog så svårt och utmanande att reda ut relationen mellan historiska och begreppsliga (logiska) analyser och missförstånd gällande det här leder lätt till t.ex. att Marx ses som en typ som föruspår hur kapitalismen kommer att utvecklas och att hans syn kan avvisas eftersom han spådomar inte besannades. Men det jag samtidigt oroas av, och faktiskt: irriterar mig på, i den här boken är en tendens att liksom gotta sig i de där bakomliggande djupen, de som endast och enbart kan nås via en indirekt metod, inte genom exempel på vad folk faktiskt gör och hur de förstår vad de gör. Att det liksom smyger sig in en viss iver i att BLOTTLÄGGA bakomliggande elemtentarformer, och att framställa annat som enbart och blott 'sken', 'yta', 'tendenser', 'empiri'. (Tror det finns några träffande paragrafer av Ludde W som handlar just om de här inklinationerna att se tänkande som bra endast om det står så långt borta som möjligt från hur vi i själva verket tänker och förstår saker.) - - - För mig är det viktigt att läsa den här boken precis just nu: den hjälper mig att artikulera sådant jag vill säga, men också att ta spjärn mot saker som jag inte vill. Mycket bra.

Dagnatt

Nu är det bråttom. Panik. Det ska skrivastänkas. Från loj modstulenhet och sysslolöshet slungas jag in i motsatt läge. Ingen tid att tänka (måste tänka), ingen tid att skämmas över dålig text (skäms över dålig text). Hittar migsjälv på subway, 05.30. Natt blev morron i spökarken. Det spöregnar ute och det känns som att jag går runt i ett postapokalyptiskt dataspel. En grävskopa mullrar - och en fågel sjunger gällt. En månad till - sen! Men nu! Det är på något vis en helvetes lättnad att vara tvungen att skriva och skriva till punkt. Åa:s sterila pärmar runt det hela. Jag kommer knappast att kakka fram nåra guldtankar under den här månaden. Men den begränsade tiden ger svindel, och inte bara på ett dåligt sätt. - -

Rent, vitt och några livstycken

Ser en rätt så ny, svensk dokumentär på digiboxen som heter Rent, vitt och några livstycken och som regisserats av Kåge Jonsson och Pieniowski. Filmen handlar om arbetets mening såsom det beskrivs av några kvinnor som jobbar på ett tvätteri någonstans i Sverige, Norrköping, läser jag. På arbetsplatsen verkar det finnas nästan endast kvinnor. Kameran glider runt i den fabriksliknande miljön bland löpande band, gigantiska griparmar, manglar och vad som ser ut som sjukhuskläder medan kvinnorna berättar om hur de ser på arbete och hur de ser på sitt eget jobb där på tvätteriet. Många säger att de är rädda för att inte orka jobba, att kroppen inte ska palla. Arbetet är fysiskt tungt och flera av kvinnorna vittnar om slitage och en kropp som för all framtid är märkt av en livstids arbete i tvätteriet. Att inte orka förbinds också med arbete som ett dagligt krav, dit ska man gå - dit MÅSTE man gå - varje dag. Samtidigt är det många som talar om arbete som krav mera allmänt. De säger att jobba, det måste man ju. Vad vore alternativet? Vissa verkar besvikna över hur livet har utvecklat sig, att de har blivit kvar på tvätteriet trots att de trodde att de inte skulle bli det, att drömmar aldrig blivit mer än drömmar. Någon talar om en motsättning inom henne själv, vad hon blev, vad hon tänkte att hon skulle bli, vem hon är nu. Flera talar om nåt slags pyrande missnöje som det inte blir något av: "Man tänker mer än man gör, och på jobbet försöker man vara som vanligt." Något i den stilen är det en som säger. En del formulerar missnöjet som att jobbet är osynligt, att det inte värderas, att det tas för givet.

Andra säger att de trivs, att det finns en bra gemenskap på jobbet, Om det uppstår yttre hotbilder, då står man enade och solidarisk. Någon berättar att många släktingar jobbar där också, och att de gillar att gå dit varje dag och att det i dessa tuffa tider är fint att alls ha ett jobb som man kan gå till. En av kvinnorna talar om vikten att göra sitt jobb bra, att bry sig, att inte låta arbetet bli monotont och själsdödande.

Många av rösterna - ja det är just röster, vi får aldrig se vems ansikte rösten tillhör - betonar att arbete är ett yttre tvång för att få en inkomst, det spelar inte så stor roll vilket jobb man har, men det är viktigt med en stabil arbetsplats. Passet börjar 6:45 och slutar klockan 16. Det som slår mig är att det här med arbetet 'som vilket jobb som helst' är en aspekt som träder fram på väldigt olikartade sätt. En kvinna konstaterar att det är här på tvätteriet man hamnar om man inte har utbildning. Hos andra kan man skönja vad som verkar vara stolthet över att klara av jobbet, trots allt - att det är viktigt att påminna sig om att jobba måste man för att leva. Under det att rösterna berättar ser vi kärror som dras omkring, kläder som packas och viks och galgar som snurrar runt. Automatisering sköter en del men man ser också att mycket måste göras för hand, att det är repetitiva rörelser, lyft och säkert också buller.

Men bullret hör vi inte, och här kommer min enda invändning till dokumentären. I tvätteriet har man ploppat ner en konsertpianist i full konsertmundering. Där sitter han och spelar rofylld musik medan det effektiva arbetet pågår runtomkring. Vad är poängen? För mig är det något onödigt estetiserande som träder in, en konstigt domesticerande inramning jag verkligen har svårt med. Kanske vill regissören få oss att se arbetet som koreografi. Men ingen av kvinnorna talar om arbetets rytm på det sättet, och jag får inte fatt på vad det här ska tillföra för ett perspektiv. Det jag verkligen uppskattar är hur kvinnornas vittnesmål om tvätteriarbete skiljer sig från varandra. Några talar med skräck i rösten, andras röst är glad och nöjd, en annans besviken och uppgiven. De lyfter fram olika sidor hos arbetet och gemenskapen. Men sen när den där konsertpianisten plinkar sin lugn-och-fin Chopin är det som om de här skillnaderna plattas ut, och - nu kanske det här låter hemskt men - dokumentärfilmen förvandlas till de där närmast bisarra trädgårdsprogrammen på SVT där harmoniska bilder av påtande i grönskan ackompanjeras med Nick Drake eller liknande lugna favoriter. Men nej, riktigt så illa är det inte, men oavsett - jag är verkligen förbryllad över vad man tänkt att pianistens närvaro och musik ska bidra med. Någon föreslår att pianistens närvaro markerar kvinnornas underordnade roll. I så fall skulle det där harmoniska pianospelandet stå för de processer där foglighet och underordning skapas. Men det kom jag inte att tänka på när jag tittade, och jag vet inte. Trots allt, Rent, vitt och några livstycken är en bra och fängslande dokumentär.

Zombiefronten

                                           
Har gått och skaffat skurkapparat, en sån där satans smartphone. Egentligen skulle jag ha köpt en Fairphone, men januaripartiet tog slut innan jag hann slå till. Skurkapparat alltså. Sedermera har jag förvandlats till en zombie vars enda kroppsrörelser består av ett stumt & inåtvänt fingerswischswosch nerför rutan. Intressant hur en mojäng kan väcka alla möjliga farhågor om en själv: jag ser framför mig hur manicken börjar styra mitt liv och allt blir instant gratification och notification och inte en stund över för en av de saker jag egentligen anser vara viktigast av allt: sitta och vänta, göra ingenting, stirra runt mig, speja på omgivningarna, försjunka i miljön. Om ni ser en Lindman sitta nerhukad över sin skärm, hojta ett varningens ord! Utöver det har min tillvaro präglats av det vanliga, kast mellan klaustrofobi och att trivas utmärkt hemma i röran. Har sprungit på bio, hinkat i mig alltför dyr öl och suttit hemma och petat på kommatecken, bisatser och grunnat över hur jag ska komma bort från min eviga tendens - som präglar allt mitt skrivande - att lämna det jag säger på hälft. Blir galen på mig själv!

Dessutom har jag grävt i digitalboxdjupen och hittat pärlor. Alltså: folk som jobbar för den statliga televisionen med att köpa in visningsrättigheter och som ibland lyckas gräva fram briljanta, udda grejer som jag inte på egen hand visste att jag ville se - blir så förbannat tacksam att de här människorna finns. Förra veckan ser jag en möjligen övertydlig men intressant film från 1982 om homofobi i den partiarkala familjen. Trots att där fanns onödiga Bergmantyngda grejer drabbades jag av det raseri som kom till uttryck i den. Raseri och kritik av homofobi är inte direkt vad jag förknippar med finsk - och i det här fallet finlandssvensk - film så därför blev jag glad. Idag ser jag en underlig liten dokumentär som utspelar sig i en ödslig georgisk restaurang. Stilistiskt sett påminner filmen om den taiwanesiske regissören Tsai Ming-Liangs studier av ordlösa möten i miljöer som väcker nåt underligt hos tittaren. Också här ser man framför allt människorna i sina miljöer, en grällt målad restaurang som inte har några kunder. Där finns några få bord och de är dukade. En gubbe sitter och grubblar på sitt kontor. Personalen oroar sig för framtiden. Någon jagar bort en hund som rotar i soporna. Intill restaurangen finns nåt slags politiskt kontor och en spelhall. En unge sjunger karaoke, några politruker diskuterar trött med en ortsbo som vill att saker ska förändras. Grejen med just den här filmen är hur den från bild ett lyckas etablera en miljö som genast blir levande för mig. Funderar på hur nästan magiskt och svårbegripligt det där är. Vad är det som händer när en regissör (eller författare, för den delen) lyckas frammana en värld, en miljö, en omgivning, en livsvärld på ett sätt som transporterar mig som tittare/läsare någonstans? (Uppenbarligen har det inte med realism att göra - i dokumentären får omgivningarna ett slags surrealistiskt skimmer med de där grällt målade väggarna.) Men som sagt: personalen på Yle Teema - hurra för dem! Hurra för statlig television!

vardagsskrämmande

Läser en tidning där kvinnliga - som det heter - makthavare intervjuas. Dessa ombeds berätta om sina kvinnliga förebilder. En sosse nämner Margaret Thatcher. Inte för att de har några värderingar gemensamt, men för att järnlädyn "genomförde vad hon tror på". Det slår mig som rätt skrämmande att "genomföra vad en tror på" framstår som ett ideal i sig, oberoende av vad en tror på. När Thatcher lyckades krossa gruvstrejkarna på åttiotalet, då är det alltså hennes viljestyrka som ska beundras? Försöker också tänka på det samhälle där det blir begripligt att tänka i de här banorna, att det målinriktade blir något eftersträvansvärt i sig. Varför tycks det mera legitimt att säga så här om Thatcher, en kvinna? Sossepolitikern skulle knappast åberopa Reagan som en förebild på grund av att han var en stark man som lyckades driva igenom saker som "han trodde på". Thatcher är en stark kvinna som hade makt och lyckades med sina projekt - alltså är hon en god förebild?  - - - - Kanske dyker Thatcher upp som en möjlig förebild också eftersom avståndet till Thatcher sägs handla om "olika värderingar eller åsikter"? När saken uttrycks på det här viset låter det redan som en öppning mot en allians, i genomförandets tecken. För är det centrala att driva igenom ett projekt, då gör det väl mindre skillnad med åsikter och värderingar hit och dit, så länge parterna är drivna åt samma håll?

Utanförskap

Läser en bra kolumn i ÅU om en vetenskapsjournalist som på en konferens grunnat på frågan om huruvida utanförskap leder till kreativitet. Som kolumnisten Lindén riktigt påpekar menar man väldigt olika saker med utanförskap: barnets utsatthet och den vuxna som drar sig bort från specifika sammanhang, för att ta två exempel. Vad tänkte föredragshållaren på: den mobbade, den arbetslösa, den som drabbats av en svår sjukdom --- ? Är det inte något skumt som händer när saker börjar klumpas ihop som 'utanförskap', som om den arbetslösa och den mobbade har något gemensamt, 'utanförskapet'? Risken: begreppet slöar till saker så att vi gör oss själva alltför säkra på vad människor går igenom, vad en livssituation innebär, - det är ju utanförskap.

Själv slås jag också av hur vetenskapsjournalistens fråga är en uppdaterad version av ett klassiskt sätt att föra samman lidande och kreativitet (arv från romantiken?): att lida och att vara utanför är att odla självmedvetenhet som i sig är synonym med kreatitivet. För egen del tycker jag att det här är en fruktansvärt okänslig, och ensidig, bild av lidande. Den läskiga bilden som ligger på lur är att konstnärlig kreativitet drivs av misär och lidande, inte av lyckligt svenssonliv. 'Happy people have no stories'. Ja, och, vad innebär det att ur ett andrapersonsperspektiv se på andras lidande på ett sådant sätt?

Jag försöker förstå hur vetenskapsjournalisten letts in på frågan, kommit sig för att ställa den. Nu vet jag alltså inte vad han kom fram till överhuvudtaget.  Som Lindén skriver kanske avsikten är att framställa ett uppmuntrande perspektiv: det viktiga är att hitta sitt eget sammanhang. Jag har hört många konstnärer prata om hur det förflutna finns närvarande i deras konst och hur det svåra görs till något användbart i konsten. Det kan finnas många märkliga dimensioner här, men förstapersonsperspektivet är viktigt. Något skorrar ändå i frågan.

Kanske så här: dagens retorik kretsar å ena sidan för det mesta kring utanförskap som ett problem som botas med integration (t.ex. på arbetsmarknaden). Syrjäytyminen. Marginalization. Att vara utanför är att sakna 'kapital' (socialt/pängar, etc), målet är att få 'kapital' genom att integreras. Å andra sidan finns ofta en tanke om att ens förflutna, oavsett hur tungt det är, kan vara en resurs. Att vara utanför kan alltså vara något som man kan vända till sin fördel, skulle man då tänka, exempelvis genom att förhålla sig till det som en resurs, en identitet som kan göras till något bra. Igen: att se på sig själv som en container bestående av värdefulla resurser eller värdelöst skräp.

(Ibland stöter jag på resonemang där utanförskap och kreativitet kopplas ihop som ett autonomiprojekt. Trots solidaritetsdimensionen i dessa (vänster)resonemang finns också här på ett förbryllande sätt en tanke om att odla egenskaper och samhällspositioner som ett slags resurser. Vad ska en tänka om det?)
 
Den allmäna frågan - leder utanförskap till kreativitet? -  är suspekt. Det som behövs är inte att boxa in begrepp om utanförskap och kreativitet och uttyda möjliga samband. Det som behövs är en hejdundrande kritik av ett samhälle som kapar utanförskap och skumma former av retorik kring marginalisering. Och för det andra behövs kritik av k r e a t i v i t e t som ett obestridbart ideal och den viktigaste resursen vi har som människor och i samhället. Exportens framtid, själens substans, lyckans innehåll, arbetets mening, relationers kitt, livets riktning: kreativitet. Kommer ihåg en viss managementproffa som symptomatiskt nog vred och vände på begreppen och kastade fram idén att kreativitet är eller åtminstone kan vara !DANGER! och att kreativiteten inte får stympas genom att inlemmas i systemtäknande. Hur mycket han än tar avstånd från befintligt tänkande är det ändå kreativiteten som ses som det främsta idealet? Läs en artikel här som liksom är är är - ja.

manlighet och neutralitet

Ser på skådespelaren Ville Haapsalos reseserier på TV. Bastant karl med mössa på huvu reser i Ryssland (och före detta Sovjetstater). Utstrålar gemyt och tycks vara bekväm med de flesta. Ville badar naku, pratar med ubåtskaptener, aktivister, motorcykelknuttar, utskärstanter och småbarn. Det är snälla TV-program och Ville är den trygga reserösten med en lite bullrig, men vänlig framtoning. Plötsligt slår det mig hur himla svårt jag har att föreställa mig en kvinna i Villes roll, den som reser runt, pratar med alla och som kameran filmar obesvärat i alla lägen. Sen frågar jag mig: exakt vad är det som jag har så svårt att föreställa mig? Vilken skillnad gör det att Ville, denna lurviga och solida TV-människa, är en man eller kanske snarare: vad är det som gör att jag alls börjar tänka på kön här? Blir inte klok på det, men på nåt sätt relaterar sig mina vaga tankar till den självklarhet med vilken män tar plats, och hur det här kan se ut. Den bullriga, rekomysigheten. (Jag snackar förstås om hur manlighet görs.) // Dagens Husis var diger. Bland annat läser jag en intressant konstrecension om fotografen Elina Brotherus.

Vi är vana att se den avklädda kvinnokroppen eller självporträttet som något absolut könat. Vare sig syftet är skönhet eller en feministisk revolt mot objektifieringen av kvinnan tenderar resultatet att alltid alludera till kön och genus. Det är också en av de förbannelser som kvinnliga konstnärer fortfarande 2015 får dras med - att reduceras till att representera ett kön.
Elina Brotherus har ändå alltid på ett helt unikt sätt undvikit detta. I sina självporträtt är hon inte kvinna, utan människa. Vare sig hon är naken eller påklädd är hon ett neutrum, en norm, på samma sätt som mannen i bild och i samhället traditionellt är.

 // Panikreaktionen på vad vissa får för sig att är feminismens mål: "DE VILL GÖRA ALLA TILL NEUTRER, VI FÅR INTE LÄNGRE VARA KVINNOR OCH MÄN!" // Jag tänker på den rörande feelgoodfilmen Pride om solidaritet mellan gayaktivister och gruvarbetare. Den manliga neutraliteten gäller såklart en hegemonisk manlighet, kanske att betrakta som ett krav som ingen riktigt verkar kunna leva enligt utan friktion, som utmanas hela tiden, i olika omständigheter. I den här filmen utmanas bilden av 'arbetarlantisen' å ena sidan och å andra sidan den hyperkönade bilden av den manliga, urbana och nöjeslystna homosexuella // Kollar på TV-serien True detective. Den vanliga premissen: bestialistialiskt mord på kvinna. Kameran zoomar in naken, död kvinnokropp. Det är uppenbart att kroppen är både sexualiserad och exotiserad. Igen: it seems to make all the difference in the world att det är en kvinna som mördats, en kvinnokropp som zoomas i rutan. Den döda kroppen som fortfarande i högsta grad bär på sitt kön, BLIR sitt kön. // Det viktiga är att hitta ett språk för när de här sakerna skaver, vad det är som skaver.  Ville Haapsalo är det inget fel på. Han är en mysig TV-figur. Arg kan man däremot bli av att titta på A-Studio där ett gäng politikergubbar agerar som om de endast i sin egenskap av män utgör inkarnationer av allt vad 'saklighet' innebär: de har rätt att tala, de har rätt att ta plats, de har rätt att avbryta den yngre kvinnliga politikern, de har rätt att vara nedlåtande. Det är så en ytterst destruktiv variant av den manliga 'neutraliteten' byggs upp. (Även om frågan gräver i mig fortfarande: varför har jag så svårt att tänka mig en kvinnlig variant av mysgubben Haapsalo? Blandar jag kanske ihop för många saker här?)

Såsigt inlägg igen, myrstack i skallen, begreppsförvirring - etc.

Nevada Barr - Bittersweet

Rekommendationer är bäst! J tipsade om Bittersweet för en evighet sedan och först nu har jag tagit mig an den här romanen, en queer westernhistoria skriven i mitten av åttiotalet. Eftersom jag inte hittar värst mycket skrivet om boken här på det elektroniska nätet tänkte jag mata in några funderingar. Behållningen av romanen är beskrivningen av en annan tid, 1870-talet och något decennium framåt. Imogene är läraren som sparkats från sin tjänst eftersom hon anklagats för att ha ägnat sig åt omoraliskt beteende med en före detta elev. Hon flyttar till Pennsylvania för att ägna sig åt sitt yrke. I omvärldens ögon är hon gammelpigan som arbetar eftersom hon inte lyckats med uppgiften att gifta sig med en man. Poängen är att 'gammelpigor' innefattar alla som inte har en viss juridisk status, men som också anses vara tragiska figurer i samhällets marginal. --- Jag slås av hur begreppet gammelpiga levt kvar i ungefär samma betydelse ännu i mina föräldrars generation. När jag växte upp talade den generationen om 'fröknar', 'frökenmänniskor' som var lite mystiska (i bästa fall) och beklagansvärda nuckor enligt många (i skärgården där jag växte upp var det tidigare ofta så att de här kvinnorna levde hos sina bröders familjer, och det finns många berättelser om den friktion som uppstod genom det). ---- Bittersweet är en grym historia om ett patriarkalt samhälle där kvinnor på ett antal sätt är beroende av män, även om de inte primärt lever eller vill leva med en man. Kanske innehåller boken väl många förvecklingar, men jag måste bekänna att jag rycktes med av historien om läraren som bosätter sig på en ny ort och där samma scenario som på det förra stället uppstår. Hon flyr tillsammans med sin vän - deras relation ändras hela tiden - till Nevada, där de hoppas på att starta på nytt, tillsammans. En av romanens styrkor är att den vänder och vrider på de olika relationerna. Kärleksrelationen mellan huvudkaraktären träder inte bara fram utifrån det samhälle som stöter bort, förbjuder och moraliserar utan också utifrån deras vilja att hitta en frizon, kanske utanför samhället. Men vad är detta 'utifrån samhället'? Frågan förblir öppen, och den förbli komplex. Att önska sig bort från samhället uttrycker deras längtan att leva tillsammans. Samtidigt beskrivs det som ett symptom på ofrihet och förtryck där det är svårt att se vad en frizon skulle vara. Hursomhelst: om man är intresserad av att läsa om kön och sexualitet i en annan tid är den här boken bra. Jag uppskattade, trots visst övermått av dramatik.

medial uppmärksamhet

De senaste dagarna har jag hört olika människor påpeka det märkliga i hur lite massakern i Nigeria uppmärksammats i våra medier, och hur livlig debatten om morden i Paris varit. Jag måste bekänna att själv har jag också tänkt detta. Sedan drabbas jag av en annorlunda reaktion: vad säger denna ofta förekommande diskussion, där en tragedi jämförs med en annan med avseende på den mediala uppmärksamhet som den rönt, om oss, om mig? Kanske säger det ganska lite om vad vi egentligen bryr oss om? Utan tvekan är det en reaktion, och den är en reaktion på någonting. Men kanske är det bekymmersamt om sådana jämförelser av debatter eller frånvaron av debatter tänks vara en indikation på något som vi tydligt vet vad det är. Men det är ju inte alls tydligt: ett slags grumligt ansvar för vad som uppmärksammas pekas ut, men det jag framför allt känner i mig är ett allt grumligare dåligt samvete blandat med en uppgiven suck över "medierna". Att en påminnelse om medial cirkulation tänks skapa ett mindre tunnelseende, att en sådan påminnelse väcker våra samveten, är också oklart. För vad är det som jämförelsen riktar uppmärksamheten mot? Som sagt, jag är inte ute efter att klandra någon annan här, utan vill artikulera en dålig känsla jag har gentemot egna, betänkliga tankar och reaktioner. ---- Har igen svårt att sätta ord på det här, men något är fel när outsägligt hemska saker som sker i världen reduceras till representationer i medier, och där det blir bekvämt att tycka kors & tvärs, att - och nu talar jag alltså primärt om mig själv - ett slags gut reaction är att börja tänka på vad som sägs eller inte sägs eller hur något sägs i medierna. Exempelvis följande olyckliga dialektik: pompösa uttalanden --> cynism. Det måste finnas andra möjligheter. En sådan tycker jag mig se i den här klargörande texten. ---- "Bryr vi oss egentligen?" Hur viktig den frågan än är, ser jag en oroande tendens att förlamas av frågan, dess form. Bryr-vi-oss-egentligen. Som om det måste finnas ett entydigt svar, något om detta 'egentligen'. Men herregud: det viktiga skulle vara att komma bort från den här, ofta inåtvända, frågan, komma bort från det där förlamande. ----- Även om det är knepigt att börja jämföra och dra slutsatser på höga växlar av hur mycket medieuppmärksamhet en händelse får: det är enormt viktigt att journalister inte har förutfattade meningar (baserade exempelvis på vad de uppfattar som 'vår psykologi') om vilka händelser som vi 'tenderar' att vara intresserade av. En del av journalistiken måste bestå av att rikta vår uppmärksamhet åt sådant som är viktigt. Ansvar för att skarpa analyser som gör att vi förstår världen bättre och bereder plats för ett aktivt förhållningssätt.

The heart is a lonely hunter - Carson McCullers

Carson McCullers är känd som ett litterärt underbarn som gav ut sin debutroman år 1940, som 23-åring. Jag har läst The Heart is a Lonely Hunter som, kanske för att jag har en soft spot för det som slarvigt brukar kallas southern gothic, lyckades fånga min uppmärksamhet. Boken utspelar sig i en småstadsmiljö i Georgia under slutet av trettiotalet. De huvudsakliga karaktärerna binds samman genom sin ensamhet. De lever alla liv som plågas av kontaktlöshet, en längtan efter mänsklig samvaro som också speglas i hur deras tillvaro kretsar kring det inre som tillflykt, men en otillfredsställande och spänningsfylld tillflykt. Karaktärernas längtan efter kontakt får ett tragiskt skimmer. Den dövstumme Singer spelar för flera av figurerna rollen som den tålmodiga vännen som lyssnar, lyssnar, lyssnar. Men Singer förblir ett slags projektionyta - eller: han reduceras till det. Vännerna besöker honom uppe på hans rum och där passar de på att ösa ur sig sina bekymmer. De får tala till punkt och Singer ler och i hans leende tycker de sig se sympati och förståelse. I romanen träder han också fram som en person i sin egen rätt. Hans vän/älskare, också dövstum, har forslats iväg till ett sjukhus efter några incidenter. I deras relation är det Singer som pratar, med sina händer, medan vännen lyssnar. Eller lyssnar han? - - - Det som gör att romanen undviker svart-vita existentialistiska teser om mänskliga relationer är att McCullers på ett relativt mångtydigt sätt och litterärt rätt så lyckat studerar spänningen mellan självbedrägeri och en längtan efter andra människor. Singers roll i romanen har av vissa förståtts som det mest hoppfulla i McCullers uppgörelse med ensamhet. Själv läser jag kvasibiktrelationerna som det mörkaste i romanen: den förståelse karaktärerna tror sig få visar både på deras ensamhet men också sätt att fly från ensamheten på ett suspekt sätt. 

The Heart is a lonely hunter är också en politisk roman som skärskådar ett rasistiskt klassamhälle. Också här återkommer lyssnandet som tema. Fattigdom och rasism finns starkt närvarande. Blount är agitatorn och fyllot som driver från stad till stad och predikar om Marx med folk som tycker att han är galen. Copeland jobbar som läkare och han försöker göra sin omgivning uppmärksam på hur USA:s historia förtryckt svarta människor. Han känner sig missförstådd och av andra uppfattas han som den skickliga läkaren vars sociala agenda man kan applådera åt på parties. Blount & Copeland träffas genom Singer. De talar förbi varandra och möts aldrig - även om de liknar varandra politiskt uppstår en kamp om vems intressen som är viktigast. Mellan raderna kan jag urskilja ett raseri och en stor frustration över det politiska läget. En fråga väcks: vad är det för slags lyssnande till andras erfarenheter som skulle vara ett alternativ till det som McCullers beskriver?

En sak man kan störa sig på i The Heart is a Lonely Hunter är hur karaktärerna tenderar att bli typer. Men eftersom McCullers är skicklig på att teckna miljöer, och ibland också mellanmänskliga scener, är det ändå en roman som jag uppskattade. Ibland avstår McCullers från att försöka skissa Mänsklig Psykologi på mera allmänt plan, och då är boken som bäst: när hon tar fasta på det mångtydiga. Relationen mellan Singer och hans vän/älskare är ett sådant exempel. Vännen beskrivs som odräglig och självupptagen på ett antal sätt. Läsarens uppmärksamhet riktas kanske inte primärt till frågan 'vad såg han i honom?' utan snarare: vad innebär det att se Singers kärlek som självbedrägeri? Kan man säga det? Ett annat exempel är barägaren Brannon som har nattöppet fastän han inte gör vinst på det. Baren erbjuder stabilitet i hans liv. Hans fru har gått bort och i honom finns en mängd känslor han försöker artikulera för sig själv, men som förblir gåtfulla. Till det yttre lever han inrutat och glädjelöst.

Romanens beskrivning av det inre som en tillflykt är inte ensidig. Mick Kelly är tretton och hon älskar musik. Hon smyger runt i stan för att hitta hus där radiomusik strömmar ut på gatan. Singer skaffar en radioapparat och hon försöker dela sin musikglädje med den dövstumme. Micks familj hamnar i ekonomiska trångmål och trots sin unga ålder ser sig Mick tvungen att skaffa ett jobb. I slutet av romanen har musiken fått träda tillbaka för den trötthet och den kroppsliga slitenhet som jobbet i butik innebär. Det här är inte en berättelse om att Mick blir vuxen och skippar sina ungdomsgriller. Musikens roll i hennes liv är komplex, och igen handlar det om dynamiken mellan ensamhet och längtan efter att relatera till andra.

Boken kom ut på svenska häromåret, med ett förord av Monika Fagerholm. Jag skulle gärna läsa förordet eftersom jag kan tänka mig att Fagerholm erbjuder en intressant tolkning av boken.

idolporträtt

Alltså som jag brukar säga: med jämna mellanrum är jag helt övertygad om att Elfriede Jelinek spökskriver innehållet i HBL. Läser om ung man, 33, entreprenör. Har sedan barnsben hungrat efter att köpa och sälja. Grundstrategin är och förblir: köp billigt - sälj dyrt. Magkänslan. Ta risker. Identifiera dem. Analysera dem. På bilden: leende man i kostym och powerklocka.

Arbetet är både en livsstil och en hobby för H, som jobbar 12-14 timmar varje vardag, plus flera timmar om helgen. För en utpräglad tävlingsmänniska som H är drivkraften dock inte pengarna, utan själva utmaningen.
- Att göra affärer är som att idrotta: pengarna är bara resultatet, ett konkret mått på hur du lyckas.

På tre olika ställen i artikeln påpekar H att han jobbar otroligt hårt. Motion (ja vad trodde ni, maraton såklart!) och jobb och familj som stöder hans arbete, ett team i med- och motgång. Allt är utmaningar, utmaningar. Det gäller också att ha rimliga mål, för jobbet ska ju vara något han sysselsätter sig med i 40-50 år till, så länge han lever. Men maratonspringandet lägger han av med när han uppnått sprängt den magiska gränsen, tre timmar. "Därefter söker han nya utmaningar."

---- En grej: vad är liksom tanken med de här reportagen som ibland förekommer i dagstidningar där unga affärsmän - ja, oftast är det män, och om det inte är det så handlar artiklarna vanligen explicit om "hur det är att vara kvinna och framgångsrik" - ges utrymme att berätta om hur de redan som barn hade näsa för affärer och var villiga att ta risker och satsa hårt, och att de så småningom fått ett alltmer balanserat sinne för risktagande, men att det fortfarande är viktigt att ha - yes - lämpliga Utmaningar? Jag menar, jag ser inte tillstymmelsen till kritisk journalistik i den här juttun. Det är ett idolporträtt, rakt av, av en figur som L Y C K A T S. Av allt att döma ska den här människan framstå som en förebild, sundheten personifierad. Någonting att hoppas på: tänk att det finns sådana driftiga unga löften i vårt land som slagit igenom i affärslivet och gjort sig ett styrelseledamotnamn!

HBL anmäler att artikeln är en del av samarbetet med den "respekterade" affärstidningen Forum. Samarbetet ska enligt uppgift leverera "inspirerande berättelser om entreprenörer och personer som nått höga positioner". Det här ser HBL som en satsning i sin ekonomibevakning?

---- Rent existentiellt: vad innebär det att tänka på sitt liv som en serie "utmaningar"?

Raumo

För typ cirka ungefär en vecka sen var vi i Raumo för att hämta en frys. Det var förbannat varmt och vi fnittrade oss igenom industrihamn, pizza, glass, promenad och fryshämtning. Den här gången viner stormen kring örona & svarta snösmutsklumpar ligger kring vägarna. Vi är där för att se Görans utställning som är inspirerad av Novalis och olika aspekter av drömmar. En unge bankar på något i en verkstad och vi tassar runt i museets olika rum. Ute är det olidligt ruggigt och vad gör åbobor på främmande territorium rullar ut på en runda i stan innan kvällsbussen tar oss hem. Det blir sleazy räkälä och tjinuskibakelse på ett märkligt lyxcafé som spelar cheesy listening och en primitiv variant av sällskapsspelet Alias baserat på Knausgårds Min Kamp 6 medan ett par tjejer drar en entusiastisk version av Mamma mia i karaoken. Ingen dum kväll, alls. Raumo är ett märkligt ställe: dit verkar komma mycket turister för att titta på de gamla trähuskvarteren så där finns en del dyra affärer och restauranger. Sen är det finsk småstad med ölsjapp, R-kiosker och affärer som säljer utombordsmotorer. Intressant nog försöker folk tala svenska här mera än vad jag är van vid i Åbo. Eftersom några extraviktiga saker blev ogjorda den här gången ser jag mig tvungen att åka tillbaka till Raumo, kanske i sommar. Kommer nån med?

Sara Lidman - Den underbare mannen

Få böcker har berört mig så mycket som Sara Lidmans Jernbanesvit. Jag har en bok kvar att läsa och avslutade nyss Den underbare mannen. I den bok jag just läst ut påminns jag igen om hur Lidman mästerligt väver samman olika temata utan att det känns det minsta litterärt tungrott. I boken löper beskrivningar av en patriarkal värld parallellt med en skildring av hur människorna i Lillvattnets socken, Västerbotten, inlemmas i den kapitalistiska ekonomin. Karaktärerna från tidigare böcker återvänder och deras historier rusar tidsmässigt åt alla håll, tillbaka, framåt, i stunden. Järnvägen håller på att färdigställas och romanen kretsar ganska långt kring de förändringar byggandet för med sig.

Men det är en sak som slår mig mera nu än förut (kanske för att jag diskuterat det med I?) - hur Lidman går till botten med unkna könade strukturer som lever vidare i ett samhälle som förändras drastiskt. Didrik Mårtensson, sockenstämmans Olförar, är en av svitens huvudkaraktärer. Det är som att porträttet av D. Mårtensson blir mer brutalt än någonsin i just Den underbare mannen. Didrik uppfylls av sin roll som Olförar och lanthandlare - det senare en position han ser mest som ett tillfälligt äventyr. Han är gift med Anna-Stava. Didriks tidigare kvittrande kärlek är här förbytt mot äktenskapets förpliktelser. Anna-Stava har för honom blivit "glanslös": för honom har hon helt blivit MammaStava, ett skört kvinnligt väsen som ska uppfylla sin funktion. MammaStavas undergivna, tysta kamp kontrasteras mot andra kvinnor som blir hot eftersom de vägrar gå med på vissa sätt att leva. Didriks syster Matilda, kallad BjörnTilda eftersom hon en gång skrämt iväg en björn, lever som ogift "faster" i Månliden, gården där Olförarn regerar. Men hon vägrar finna sig i rollen som gudaktig och stillsam pigperson. Matilda skrattar och är opasslig. Hon anses som "mindre vetande" och behandlas som paria, och en oändlig fascination riktas mot hennes person.

Didrik är besatt av Hagar, den mystiska främmenqueijn som tidigare bott hos Mårtenssons men som nu flyttat oppåt marka med Vikman som provat på andelsbolag. Lidman skriver fram en man som kretsar kring sig själv och sina besvikelser. De här besvikelserna ansluter sig till det ekonomiska spåret i romanen. Bygget av järnvägen förutsätter och skapar ett rikt nät av ekonomisk-sociala relationer. Didrik har sett på sig själv som Olförarn, den som födde fram idén om en järnväg, den som skred till handling, den som har Visioner, den som Vill och som vill så inihelvete. I Den underbare mannen börjar Didrik inse hur liten hans insikt och påverkningsmöjligheter är i byggandet av järnvägen och de myllrande relationer som struktureras i och med detta. Han inser att det finns affärsintressen som går över huvudet på honom, att han inte förstår sammanhangen, att han inte har fått tillgång till information - att han behandlats som en oviktig mellanhand i periferin som kan luras och manipuleras. Mäktiga handelshus köper upp skog och naturtillgångar och sockenbornas liv börjar präglas av kredit, skuld och pengar. Från söder kommer rallare som bygger järnväg, medan ortsborna tjänar sitt uppehälle genom att sälja och arbeta i skogen eller som fraktare av varor.

Kort sagt: Den underbare mannen går till botten med en mängd besvikelser. Bilden av Olförarn som den som skapar historia och som sätter Västerbotten på kartan och sätter denna landsända i kontakt med Schwärje på ett mer jämlikt sätt börjar slutgiltigt krackelera. Ett annat sätt att säga det här på: det som i tidigare delar omtalats som ett oändligt avstånd till Stockholm framstår nu som ett beroende som omformar en mängd grundläggande relationer mellan människor: vad det betyder att arbeta, vad det innebär att socknen skaffar medel att ombesörja traktens behov. Didriks tidigare idealiserade bild av Kronan rämnar. Han inser att staten inte bekostar bygget av järnvägen, utan det är olika storbolag som gör vinster på de lokala naturresurserna och arbetet som utförs. På samma sätt ifrågasätts idealiseringen av bebyggelse och expansion - vilket ingalunda innebär att Jernbanesviten ska ses som ett längtansfullt rop på ett traditionellt samhälle. Lidman visar ju också hela tiden att det inte finns nån enkel historia att berätta om det "traditionella".

Genom de romaner jag nu läst i Jernbanesviten löper ett tema som är omöjligt att värja sig för, och det är utanförskap i en mängd olika former. En karaktär som spökat i alla delarna är Hård, mannen som varit nybyggare, som det gått tokigt för och som blivit ett rotehjon föraktad av alla. Hård var tiggaren som vägrade vara tacksam, som var trotsig. Minnet av Hård lever kvar i romanerna som ett sår eller trauma. Hård offrar sitt liv för att rädda Didriks häst, som i sig är en viktig karaktär i romanerna - Häst'n. Hård har en massa "oäkta" barn i socknen och han lever vidare genom de olika karaktärernas rädslor. Lidman blir närmast gotisk när hon skriver om hur Hård hemsöker sockenborna, i den här romanen i form av en - dödsskalle. 

Språkligt sett kännetecknas också Den underbare mannen av den stilistiska öppenhet som präglat de tidigare böckerna i sviten. Oavslutade meningar och fantasifulla sätt att använda skiljetecken, samt ett helt briljant sätt att använda sig av dialekt och olika varianter av "högsvenska" utgör några exempel på de sätt Lidman rent språkligt grabbar tag i läsaren.

JulTV med Borgen

Det finns få saker som kan rädda en jul så som en bra, eller åtminstone nöjaktig, TV-serie kan. I år tittar vi på danska Borgen, en sån där serie folk gått och pratat om men som det inte blivit av att se. Eftersom julen bör vara en tid för försoning&fördragsamhet försöker jag att låta bli att störa mig på det som är dåligt i serien (som innehåller en del förfärligt manuskladd och  en REJÄL dos unkna klichéer). Trots sina brister har Borgen en mängd styrkor. Huvudpersonen heter Birgitte Nyborg och hon är statsminister och partiledare i ett mittenparti. De två första säsongerna följer de olika kriser hennes regering befinner sig i, och parallellt med det löper en berättelse om de förändringar en politiker exponerad för offentlighetens kritik och nyfikenhet genomgår. På pappret ser det hela enormt trist ut: politiken clashar med snasksugna medier och Nyborg kämpar med ett familjeliv som håller på att haverera. De specifika politiska spörsmål Nyborg och hennes regering stångas med - krig i Afghanistan, pensionslagar, förhållandet till Grönland, invandringslagstiftning - reduceras nästan hela tiden till (för tittarna bekanta) markörer, snarare än faktiska frågor eller tillstånd.

Det som räddar serien - tycker jag - är för det första att jag helt enkelt börjar bry mig om karaktärerna. Sidse Babett Knudsen spelar Nyborg på ett dynamiskt och engagerande sätt: hela Nyborgs kroppsliga närvaro ändras under seriens lopp (jag kommer att tänka på en annan dansk serie, Matador, och Mads Skjern vars ansikte genomgår en kuslig förändring under seriens gång). Många av karaktärerna blir favoriter och plötsligt känner jag mig indragen i den fånigaste av intrigvändningar. Den andra saken är hur Borgen på ett rätt intressant sätt inte är uppenbart cynisk, så att allt framställs som rå maktkamp, men ändå presenterar den politiken som ett spel. Att två av de centrala karaktärerna framställs enligt två poler är avslöjande. Nyborgs spindoktor Kasper är en Don Draper-figur som ser sig själv som en fixare utan egna idéer. Han är ihop med journalisten Katrine som betraktar sig själv som en sanningssägare och som har en affisch med All the President's Men hemma i lyan. Betecknande är också att det sällan är de politiska frågorna om människors vardag som står i centrum. Berättandet är nästan helt strukturerat enligt de kriser som statsministerns kansli brottas med. Det är avlyssningsskandaler, hemliga amerikanska fångtransporter eller mellanmänskliga mankemang som blir pinsamma skandaler som måste hanteras för att inte blodvittrande journalister ska kunna ro iland ett sunkigt reportage. När pensionsreformer, jämställdhetsproblematik eller privatiseringar skildras är det framför allt utifrån friktionerna mellan politiker, och mellan politiker och journalister, som står i blickfånget. Även om Borgen kan sägas vara belastad med en massa dålig TV-dramatik finns det vissa saker som den fångar bra och det är ett sätt att tala om politik och relationen mellan att vara politiker och privatperson. Ett av de intressantaste är sättet att prata om politiken är att den ständigt befinner sig i en spänning mellan ideal och kompromiss. Det här är naturligtvis ett dramatiskt tacksamt sätt att ställa upp det hela, men det finns en resonansbotten mot sätt att gestalta politik som en ständig fluktuation mellan svikna ideal och kompromisser med ett ständigt flöde av give&take. Det här mynnar ofta ut i olika tankar om "maktens pris". Det som jag tycker är slående här, också i Borgen, är att det blir mer intressant att betrakta slitningen mellan ideal och kompromiss än att se på hur någon omfattar något som viktigt, på vilket sätt något är viktigt eller vad det betyder när någon börjar betrakta något som ett svek mot det man själv tror på. Kanske: det som blir kännetecknande för en viss syn på politik (och moral?) är att konflikten i sig fetisheras, så att konfliktens delar - kompromisserna och idealen - framstår som helt självklara. Visst vet man vad ett ideal är? I Borgen blir idealen mera form än innehåll.  Det som blir oroande om kontrasten mellan "höga ideal" och uppoffringar blir en allenarådande lins varigenom politik betraktas - och då blir det naturligtvis också lockande att se politik uteslutande som en viljornas kamp. Samtidigt som seriens grundpremiss - kan man ha en hög politisk position och samtidigt vara ärlig mot sig själv - är intressant kanske den lätt kapas av ett ganska ensidigt sätt att förstå politiska konflikter. Paradoxalt nog rör sig den centrala konflikten inte i politiken utan mellan politiken (beskriven som viljornas kamp) och det personliga, de personliga idealen. I centrum står Birgitte Nyborg, hederlig, principfast och klok nog att kompromissa när det brinner i kabinetthörnen.

Eller kanske kan man, som Anu Koivunen, förstå serien som ett kritiskt grepp på politiker som både använder sig av och aktivt försöker att fjärma sig själva från populistiskt medialt gångbart språk?

Även om Borgen inte alltid lyckas med att göra upp med bilden av politik som maktspel, lyckas den desto bättre när den visar vad som händer när livet utanför politiken börjar framställas på ett motsvarande vis, som en serie realiteter som måste hanteras genom förnuftig styrning där var och en tänks få något, men där kompromisser är av nöden men där det är viktigt att trösta sig med att alla parter ju får något som de velat ha. I avsnitt efter avsnitt avslöjas de olika könade mönster som finns inbakade i de här tankarna om vardagslivet som förhandlingsbord och relationer och familjeliv som ett arbete där alla måste se till att hålla hjulen snurrande (men där kvinnor i synnerhet är ansvariga för att vara ombesörjande, managers och livspusslare). Här tycker jag det verkligen bränner till, även om serien själv ibland tenderar att platta ut och trivialisera genom att idealisera det amerikanska språket om work-family balance, ett språk som just bygger på idén om eviga kompromisser och parter som ska få sitt, livet som en räcka av trade-offs.    

landstigning i mariehamn

[Jag tror jag skriver det här inlägget en gång om året, minst.]

1. Jag tultar ut från storfärjan. Snö i luften, snö på marken, snö i munnen. Bilar slirar förbi, kör hårt. Ett moln av avgaser längs den pittoreska allén. Ett gäng gubbar travar förbi. Plötsligt riktar sig en av dem till mig, 'Hej M!' Hälsar tillbaka, förundrad och förbryllad. Halkar förbi Fäktargubben, elaffärn, herr-frisören, Minimarket (en minimatbutik som har ett digert utbud fotriktiga skor!) och Viking lines kontor. En konstig avdomnad, orolig känsla i huvudet.

2. Café Julius. Silverstammisarna omringar de runda borden och sitter uppflugna på barstolarna vid fönstret. Jag spejar efter kvinnan med det röda håret. Hon är inte där. Förra gången var hon inte heller där. Beställer en svart kaffe, läser om läget efter vårdarstrejken i en nött Nya Åland täckt av smulor. Tre ungdomar utbyter livsglimtar vid grannbordet. De har alla varit utomlands, på olika håll, och sammanstrålar nu. Jag kollar på reklamerna från Elgiganten och Mattsons och Kantarellen. Gubbgänget i hörnet följer med läget i lokalen med vaksamma blickar och då och då utbyter de några ord med varandra, ibland tvärs över lokalen, i ett samtal som man vet har pågått länge-länge-länge, en pågående utredning av tillvaron. Det första jag gör när jag landstiger i Mariehamn är att jag sitter och lurar på Julles, insuper stämningen, ålänningaskroderande och allvarsprat.

3. Om du befinner dig på holmin och har råkat dig till staaas, missa inte Draken. Draken serverar vidunderliga falafelrullar och salig blir denna Lindman av den enkla men kulinariskt djupgående måltiden. Patsy Cline sjunger i högtalarn och ja är det en ödslighet som skiljer sig från alla andra ödsligheter är det Torggatans vilken kulen kväll som helst. En stillsam variant av denna ödslighet som mest är trivsam hittar jag som vanligt i biblioteket, denna förträffligt luftiga och välkomnande byggnad. I läsesalen sitter jag och några gubbar som pratar finska och jag dyker ner i DN. En man i gräll neonväst kommer fram och undrar om han får låna tidningen för det är en grej han vill kolla upp där. Efter ett tag börjar en gong-gong slå: nu stänger bibban. Om det är något jag skulle beskriva som en existentiellt-rumslig fästpunkt i mitt liv är det denna läsesal på Mariehamns stadsbibliotek. En lite mirakulös plats i en stad jag aldrig hittat migsjälv i. Men läsesalen finns alltid, är öppen för det mesta och där får man hosta och prassla och vara tyst eller viska eller konspirera och vara helt sig själv.

4. På skärgårdsfärjan råder frid trots mängden människor. Vi sitter uppriggade på obekväma pinnstolar och jag kan inte låta bli att lyssna på två herrar från hemkommunen som analyserar världsläget. De fastslår att fiskodlingar inte lönar sig på Åland och att norrmännen är överlägsna i allt - tonen en blandning av konstaterande och utrönande in i tingens väsen. E sko no ha gjortes på nå anna viis, funderar en av gubbarna, och den andra håller ivrigt med om att de nuvarande satsningarna är futila. Färjan kränger lite och mitt sällskap äter fläsk. Överhuvudtaget finns det få ställen som är så fridfulla som en skärgårdsfärja. Teven må vara på och några knytt må larma i nån av bänkarna - det är nåt med stämningen som är grundläggande vänlig. Här sitter man på väg från en holme till en annan och kan inget annat: bäst att älska läget. Plötsligt dyker joviala E upp, en studiekamrat som nu jobbar i min hemkommun och som är ett exempel på hur skärgårdsvarande görs på bästa möjliga vis. Jag blir glad.

Aliide, Aliide - Mare Kandre

Bra författare gör precis som hen vill.
Mare Kandre är en sådan författare. Tar plats, tar språng, gräver så det yr åt alla håll. Aliide, Aliide är inte en lätt bok. Jag läser lite i taget, lägger ifrån mig, funderar över vart det är på väg. Det är en, om inte till innehållet, så till ambitionerna, MASSIV bok. Att, som ibland har gjorts, kalla texten en "uppväxtskildring" tycker jag inte är att göra den rättvisa. Faktiskt är det så att jag i början, de facto ganska länge, är oklar över vad romanen egentligen går ut på. Jag dras med, engageras, men stannar också upp, undrar; kanske tycker jag att bokens EXCESSER ibland blir tunga att följa med, men det är bara ibland. Men sen, i slutet, faller polletten ned. Inte så att där finns nåt 'avslöjande' eller 'lösning', men så att jag läser boken annorlunda, att min läsningen får en ny kontur, fotfäste.

I början av boken följer vi ungen Aliide och hennes irrfärder genom en labyrintisk stad: parker, muséer, ödetomter och otäcka lägenheter. Hennes kompanjoner behåller de gemensamma hemligheterna. De fascineras och skräms av det de ser och upplever. De träffar en ohygglig kvinna med handväska, och deras äventyr verkar alltid peka fram mot framtida bestraffningar. Men så småningom lämnas Aliide ensam. Den kusliga staden krymper alltmer ihop, och blir det kusliga inre rummet, en hemlighet som hotar att spränga barnet. Vem vilken är denna hemlighet?

Kandre ger sig i kast med att teckna en värld som håller på att kantra över allt som finns i den. Barnet Aliide är alltings nav, ett nav av självhat och obehag. Detta obehag skrivs fram genom hyperboler, genom ett språk som klafsar fram i det svenska språkets gytter av olustiga adjektiv ('sur' är ett adjektiv som används ofta för att beskriva naturens skiftningar). Språket jäser och smider och skorv efter skorv pillas så att det OHYGGLIGA avtäcks. Kandre lyckas mästerligt blanda en nästan realistisk stil med det gotiska och det psykologiska. Oavsett vilket läge texten befinner sig i har precis allting en hisnande laddning - allt är på väg att brisera. Varje bild - och de är i sanning många! - bär på fasa och vämjelse.

Men det är inte bara stil, en stilövning. Det jag småningom börjar förstå är att de här excesserna kan ses som en riktigt träffande existentiell beskrivning av en livssituation. Romanen beskriver barnet som utelämnats åt sig själv. Inte så att hon möts av grymhet, men snarare så att hon möts av tystnad. Aliide upplever saker, hanterar saker, reagerar, funderar, oroas - men allt detta känner hon att hon måste bära på ensam. Det som är riktigt skrämmande i Aliide, Aliide är inte dess gotiska vändningar, utan hur den skildrar Aliides ensamhet. Det outhärdliga tillstånd som beskrivs är en människa som vänder allting inåt, en liten människa som börjat intala sig själv att det som är hemskt, smutsigt, drabbande - det måste man bära på ensam. Men don't get me wrong, det är nog inte frågan om nån psykologisk realism här inte.

Som sagt beskriver Kandre ett inneslutet, ångestfyllt och översvämmande försök att hantera saker helt på egen hand. Det här hänger ihop med att ett viktigt tema i boken är kön. Aliide ser sig själv som den som aldrig förmår vara en riktig flicka. Hon betraktar sig själv som smutsig och monstruös, ett vandrande kaos. Nätta klänningar och återhållsamhet är bara en fasad; att lägga band på sig gör saker ännu värre: Aliide känner något välla fram inom sig, ett mörker, en ström av motstånd, men också sorg över att känna sig utanför, icke-levande. Mellan varven, när Aliides ångest inför kvinnliga, gravida kroppas beskrivs i detalj, genom ord som framkallar det obscena och ruttnande, blir jag orolig: gör Kandre anspråk på att säga nåt om vad det kvinnliga är? Men så är det nog inte. Det kvinnliga är inte något fixerat. Det är än det rena, än det smutsiga, än den perfekta ytan, än den hemlighetsfulla och ominösa avgrunden. Kvinnligheten prunkar av mystiskt liv men är också o-levande, nästan-död, ruttnande, tom och ihålig, överfylld. Begreppet gurlesk passar de facto bra här. Romanen kan kanske läsas som en skildring av den skräck och den förtvivlan som bilderna av renhet och smuts är behäftade med, och hur sådana bilder etsas fast genom att all uppmärksamhet riktas inåt, mot nåt slags jag som jag antas kunna forma men som också ses som nåt som tränger på en, liksom utifrån, som en ond kraft. Sådan dialektik utforskas i Kandres roman, och det som är bra hur det görs genom att följa Aliides blick, hennes uppmärksamhet, hennes nojor, hennes fantasier, hennes monster.

Jag tycker att Mare Kandre ibland avskivs som en modeförfattare från åttiotalet. För egen del har jag funnit de böcker jag hittills läst synnerligen läsvärda.

"Half a century on my shoulders and still a pauper"

Jag försöker skippa oron och hitta tillbaka till nåt slags läsglädje. Sitter på Hunter's och lyssnar på ett par typer som överveltär och försöker lista ut varför baren på nåt sätt ser annorlunda ut. Har printat ut en essä i New Left Review som behandlar arbetslöshetens begreppsliga historia och skribentens ärende är att få fram på vilka sätt arbetslöshet* - det lönelösa livet - är ett begreppsligt utmanande fenomen (hur beskriver man arbetslöshet och dess motsats?), men också grundläggande för vad kapitalismen är. Där finns det här citatet, som fångar något: "[Capitalism] begins not with the offer of work, but with the imperative to earn a living." Att tjäna sitt levebröd blir den omedelbara frågan var och en ställs inför. I essän citeras också ett ställe i Marx' Grundrisse som är belysande för hur krasst systemet är (visst finns det undantag, men det här som ett sorts begripliggörande): om ditt arbete inte är lönande, bidrar med förmering, kan du inte försörja dig på det. "It is already contained in the concept of the free laborer that he is a pauper, a virtual pauper. [...] If the capitalist has no use for his surplus labor, then the worker may not perform his necessary labor." Även om Marx på flera ställen uttrycker vad som ofta tolkats som förakt mot 'the pauper' var det tydligen med just denna som Marx själv identifierade sig, när han på sin femtioårsdag torrt konstaterade att även om han har ett halvsekel på nacken, är han fortfarande - ja, vilken är den bästa svenska översättningen? - ett fattighjon. Man är i gott sällskap, alltså. Jag slår upp lärarnas arbetslöshetskassas internetsida och trycker iväg ännu en ansökan arbetslöshetspeng. Det känns varken bra eller dåligt. Jag försöker sluta oroa mig.

* Att vara arbetslös - att vara arbetsfri?

re: riktiga jobb

Juha Itkonen skrev en intressant kolumn i HBL för några dagar sen. Den handlar om den indignation som den stipendiefinansierade konstnären ofta möter. Konstnärsslöfockar som får stöd utan krav på motprestation! Skaffa dig ett riktigt jobb, fick Itkonen höra när han hade mage att jämföra konstnärsstipendier med lantbruksstöd. Han skriver helt sakligt att det inte är bara stipendiater som erhåller stöd: stöd får också, förutom lantbrukarna, en mängd företag i diverse branscher. Kanske är det så att de så kallade "riktiga" jobben blir allt dyrare för samhället att upprätthålla, undrar han.

När jag läser kan jag inte låta bli att slås av hur anklagelsen om att inte bidra till samhället, att slöa och parasitera, bemöts av kolumnisten genom att hänvisa till sitt eget idoga arbete, och konstens produktivitet: konsten bidrar genom att pengar cirkulerar, folk sysselsätts och skatter trillar in i statskassan! Slutsatsen verkar bli att det är fel att anklaga konstnärsstipendiater för att snylta, och att dessa ska erkännas som riktiga jobb.

Jag tror faktiskt att det här sättet att försvara sig kan vara precis lika farligt som det som kolumnisten utnämner som populism, att en viss grupp kalasar på samhällskroppen medan andra jobbar hårt. Men är det då inte, vill jag (ja jag vet att jag är en söndrig skiva som snurrar på) lika populistiskt att mata föreställningen om de riktiga jobben genom att göra allt för att sälla sig till den grupp som antas bidra positivt till "samhället"? Är det verkligen bra att vilja bli erkänd som den som har ett "riktigt" jobb? Vad är det här för sorts erkännande riktigt, vilka omständigheter och villkor har det, vilket slags språk är det inrullat i?

Intrycket jag får av att läsa kolumnen är att vår krångliga och föränderliga värld gör att vi måste omvärdera vad riktiga jobb är för något. Det stämmer. Det jag skulle önska är att skribenten skulle ha gått ännu längre, för slutsatsen kan inte bara handla om att Finland nu ska vara produktivt på ett annat sätt än förr, och att detta för in nya begrepp om vilka jobb som är "riktiga jobb".

Kort sagt, det som sticker i ögat är hur Itkonen tycks fullständigt bekväm med att betrakta konstnärsskapet som ett jobb som vilket som helst, ett jobb på samma sätt som lantbrukaren och företagaren. Det intressanta är hur det är så Itkonen bemöter den indignerade beskrivningen av konstnären som parasit. 

Krigsromantik och hyckleri på film

Sorry, nedan följer en utgjutelse.

Taffliga, trista och svajiga filmer finns det gott om. De rinner förbi och kanske har jag ödat min tid på fel saker genom att titta, men vanligen står inget värre än så på spel. Jag och min kompis grälar om vad vi ska se på bio. Utbudet är skralt. Hen har sett filmen jag vill se, jag har sett filmen hen vill se. Vi finner ingen annan råd - vi vill träget gå på bio, för det är tradition - än att gå och se Fury, en krigsfilm regisserad av nån som heter Ayer.

Inte bara är det en dålig film, det är en suspekt produktion på EN MILJON olika vis. Ayer har monterat ihop en gravt sentimental och våldsinrullad sak som utspelar sig under andra världskrigets sista år. Amerikanerna är inne i Tyskland och - ja, enligt filmens språk - dödar nazin. Det som är otroligt FÖRBLUFFANDE med filmen är att den vill skapa en episk berättelse om krigets fasor och samtidigt bjussa på ett pojkäventyr där käcka och lortiga soldater slungar ur sig humoristiska serietidningsoneliners. Den pompösa känslostormsmusiken dånar och ett tight gäng kurar inne i en pansarvagn. En nykomling, som rest iväg i tron att han kommer att jobba som något slags sekreterare, har plockats in i gruppen p.g.a. nyligt bortfall och nu gäller det att gör Man av den mesiga och räddhågsna kisen. Börja med att städa undan resterna av sista karln från pansarvagnens innandöme. Alla i den lilla gemenskapen har sin egen utmärkande Egenskap som till fullo definierar varje sekund de är i bild: det är latinokillen, bonnlurken, mustaschen som citerar bibeln osv.. Ett sammansvetsat gäng, ska det visa sig.

Alltså det som jag inte får in i min hjärna är hur regissören tänkt på berättelsen. Ambitionen att skildra krigets tragik mosas totalt genom det allt överskuggande ärendet att föra fram hur unga amerikanska soldater - till och med en skrivbordskille - i en god armégemenskap görs till goda amerikanska män som förstår sig på det här med manlig kamratskap, ära och - NATURLIGTVIS - höviskt sätt att hantera kvinnor. Det finns såklart en scen där den äldre, väderbitne soldaten (med modellutseende) ska inviga den yngre, skrivbordskillen, i sinnlighetens mysterier genom att, så fort pansarvagnen parkerats i en krigshärjad by full av brinnande hus och traumatiserade människor, släpa honom till två tyska kvinnor i ett av de hus som ännu inte bombats. Helt på riktigt: det här är ett outsägligt vidrigt sätt att romantisera det som säkert varit en grym verklighet för många kvinnor under krigstid: att vara rädd för manligt (och sexuellt) våld. I den nämnda scenen blir det ett rosenkindat kärleksmöte - ända tills de obildade bataljonskamraterna tågar in i huset och förstör och härjar.  Sensmoralen: kvinnorna bör vara TACKSAMMA för att de skonades från att bli våldtagna.

Alltså bara det. Det perspektiv som etableras, vrids på, bekräftas, omhuldas: kvinnor bör vara tacksamma för att inte bli våldtagna. 

En fras som upprepas som ett mantra är att soldaterna stönar "this is the best goddamn job I've ever had" när de befinner sig i gapet på död och förintelse. Såklart filosoferas det mellan varven och till och med i dödsögonblicket lyckas Hjälten kläcka ur sig en aforism. Blod & kroppsdelar strittar till höger och vänster och samtidigt är det viktigt att det här framstår som en uppbygglig film om att stå upp för sina (amerikanska) vänner och visa manligt mod i alla väder. Att bli förhärdad är något man måste leva med, och kanske är det till och med vad som krävs, något gott? I slutet av filmen tragglas en låååång serie scener där den lilla bataljonens mod prövas genom att de ensamma strider mot hundratals tyska soldater. Vänskap betygas, blod & tarmar sprutar, krigsmusiken hejar på och de amerikanska gossarna kämpar in i döden mot ondingarna.

Ja, på tal om väder. När jag ser en dålig film försöker jag se något som är bra i den. Liksom, en grej. Fury domineras av gråskala som ska fånga krigets hemskheter och i någon scen lyckas fotografen sikta in kameran på lera och gräs och rå himmel på ett sätt som är helt lyckat. Men för det mesta siktar också landskapsbilderna på att manipulera en känsla av ödesmättat och storslaget patos.

Kanske är det idiotiskt av mig att känna mig så illa berörd av Fury. Men det sätt på vilket den är förljugen är i sig fasansfullt: precision (att på olika sätt ladda filmen med detaljer kring tiden) och bullrande actionscener blandas med sentimentala floskler om krig och allt detta föses in i något som i det närmaste framstår som ett försvar för att se andra som icke-människor, som kanonmat, som Tillgängliga, Sköna Kvinnor, som Fiender, som kringstrittande kroppsdelar. När sluttexten rullar på duken (och Lindman demonstrativt redan tagit på sig mössa och jacka) är antagligen den tanke regissören vill få oss att tänka: visst är kriget barbariskt. Men alla blir inte barbarer. I kriget finns också hjältar som strider för den goda saken, och som trots sin råbarkade stil behåller sin mänskliga dignitet genom att ta hand om de sina.Vissa ideal får man kanske pruta på, men det viktigaste är att en broder är en broder, 4-ever.

Olimpia splendid

Det har inte varit nåt vidare spring på konserter för min del den här hösten. För det mesta glömmer jag helt enkelt att hålla ögonen öppna för vilka spelningar som finns i stan. I afton går jag i alla fall till Dynamo och kollar på Olimpia Splendid. Ett utmärkt band som påminner om tidiga Sleater-Kinney. Jag blir glad av den här konserten: ruggiga gitarrer, väsande sång, ja, hon låter som en elakare variant av Hope sandoval. Tät stämning. Danger, danger. Det fungerar. Ibland låter de som ett malande och tungt Velvet underground & ibland som nåt krautband från förr. Bandmedlemmarna levererar historiens mest trumpna och fåordiga 'kiitos'. Sen är det slut. En observation: varför är det så att mixningen på spelningar nästan aldrig fungerar? Känner ni igen fenomenet när det liksom "fräser" i öronen då ljuden blandas ihop till en enda sörja? Jag tycker jag hör det där nästan på varje icke-akustisk konsert. Hur som helst: Olimpia splendid ska ni hålla utkik efter - nästa år kommer debutskivan på Fonal records! Och dessutom vill jag tipsa om att nästa helg kommer Alasdair Roberts, som spelar nåt slags skottsk folkmusik, till Åbo. Dit ska jag. Har sett honom förr en gång, och det var riktigt fint. Samma dag spelar ett av de bästa Åbobanden, Swaying wires, på ett annat ställe tidigare på kvällen. Om jag fattat rätt borde man kunna se båda!

inlägg nr 56854368

Har under några dagars tid suttit fastfryst vid datorskärmen. Texten kletar på rutan. Kallt kaffe i muggen. Inget händer. Dåligt humör och missmod. Jag har fått ett utlåtande på avhandlingen, panikväntar på nästa medan jag idisslar innehållet i det första. Det går kort sagt inte att jobba just nu. Samtidigt: måste försöka. Den märkliga känslan att å ena sidan vilja säga nåt med den här avhandlingen och försöka klargöra vad som står på spel där, å andra sidan förhåller jag mig till den som en läckande pråm fullastad med sopor som ska stakas över till den andra stranden med vilka medel som helst. Just sådant här inåtvänt ältande & förlamning skulle jag gärna vara utan. På nåt sätt är jag övertygad om att det här skedet kommer att gå över och att det blir möjligt att göra något annat än att stirra tomt i rutan. Om det är något jag lärt mig - tyvärr - om mitt eget filosoferande eller bristen därpå genom åren är hur närmast omöjligt det är att tvinga fram tankar. Det jag fortfarande tycker är mystiskt är hur svårt det är att viljemässigt bryta den där förlamningen. Plötsligt går det bara att andas, jobba, tänka igen.

decembervår

Bensin & vår i luften. En raggig sol och leriga åkrar. Jaktklädda kusiner svishar förbi i flakbil. Vid det gamla färjfästet har en gubbe hoppat av minibåten från Houtskär. Vinden viner i en radiomast, det kurrar i magen: kaffetider. Kattan halvsover tryckt mot varm vägg. Föräldrar kollar TV och en släkting kommer på besök. Betraktelser om järnåldern/storskiftet 1800-nånting/nåt som hände igår - allting är samtida. Det är alltid läge för tårta.