14 July 2014

politisk analys/Helsingin sanomat

Den allmänna tonen, infallsvinkeln och antydningarna i den här artikeln är ett lågvattenmärke. Så här skriver riksdraken Helsingin sanomat om Li Andersson i en artikel vars tema tycks vara: varför är ungdomarna inte intresserade av kommunism och vad är det som driver några få ungdomar att trots detta söka sig till en sådan rörelse (Andersson dras in som representant för den ungdomliga vänstern, hur förklara den?):
Anderssonin äänestäminen olikin ehkä ennen kaikkea kaupunkilaisnuoren salonkikelpoinen protesti, ei niinkään tuen ilmaus pankkien sosialisoimiselle. Li-ilmiön luoneet äänestäjät eivät sitoutuneet sosialismin ideologiaan sen enempää kuin Alexander Stubbin äänestäjät tiukan oikeistolaiseen talousajatteluun. Stubbhan on hymyilevä ja nuorekas uudistaja! Niin kuin tutkimusjohtaja Juhana Aunesluoma Helsingin yliopistosta sanoo: "Äänestäjiä kiinnostaa nykyään hyvin vähän ideologinen puhdasoppisuus.
Inget att ta på allvar, med andra ord. Politik är SOM VI ALLA VET bara en fråga om image. Jag önskar att artikelförfattaren skulle ha lusläst den här viktiga artikeln om journalistiskt ansvar för politisk analys som publicerades av samma drake för inte så länge sen. 

Den ton som artikeln förmedlar: ungdomarna i den där pyttekretsen hänger inte med i sin tid (hallåååå, CCCP upplöstes 1991). Det rör sig om förvirrade hippiesar med ligisttendenser som knäpper på sina telefoner medan de yrar om ideologi som de inte förstår något av ("Unohdetaan siis proletariaatin diktatuurin hirmutyöt hetkeksi ja puhutaan siitä, millainen olisi kommunistinuorten rakentama valtio.). Ad hominem-taktik skyr journalisten inte: poängen verkar vara att få ungdomarna att se så löjliga och patetiska ut som möjligt.

Alltså ja, den här artikeln gjorde mig ledsen på en mängd olika sätt. Framför allt: det grundmurade förakt som den utstrålar, raljerandet, det implicita hånet mot ungdomar som engagerar sig politiskt. Jag är ärligt talat rätt förvånad över att det här har gått i tryck. (Samtidigt glider jag in i frågan: vad skulle hända om den här artikeln handlade om sannfinnarnas ungdomsförbund? Ingen förtjänar det här tonfallet. Samtidigt kan jag se att det måste få finnas plats för satir, men inte i en artikel som utger sig för att på ett neutralt sätt skildra ett parti. Här börjar frågorna myllra.)

13 July 2014

åbo

Jag återkommer till det här hela tiden: att bo i en stad under många år innebär att platser fylls av betydelse. Jag går en promenad till andra ändan stan. Där bor min vän, men jag vet inte exakt var. I väntan på vidare instruktioner sätter jag mig på pilsnerhaket Masan baari som ligger tvärs över en tungt trafikerad bro vid busstationen. Redan en blick på ytterfasaden kastar en in i det förflutna, ett evigt 1982. Vid bardisken läxar bartendern upp en man som vill ladda sin telefon. Med barsk röst hamrar hon hem sitt budskap. Jag lägger in min beställning på läsk och en pajbit. Damen noterar bryskt: jaha?! Sätter mig försiktigt ner och hoppas att hennes vrede så småningom mojnar. Äter min flottiga pajbit och betraktar det gråa solljuset som strömmar in i lokalen. På teven ett program om tomater. Det är en kvalmig dag och inte ens den starka vinden lättar upp luften. Min vän plockar upp mig och vi går tillsammans till hennes nya ställe, som ligger nära en lada där ett gäng hippiedamer ordnar helande verksamhet för att inte tala om årliga julmarknader där man kan äta sillmacka och lyssna på andliga sånger. Klappar kompisens katt och klottar ner hennes köksbord. Ledigt samtal, såna där yviga som far hit och dit: såna samtal gör det kort och gott fint att leva. Vi går en promenad och jag frågar om det någonstans i faggorna finns ett märkligt hus på en klippa. Jag är plötsligt inte säker på om jag sett huset i Åbo, i en stad någon helt annanstans, eller kanske i en dröm. Min kompis pekar och just där är huset, som ser helt annorlunda ut nu, kanske en annan färg, kanske är det trädens genomträngande grönska. Vi ser en man som inte verkar må bra. Min kompis går fram, frågar hur det är fatt. Mannen mumlar något. Vi avvaktar: borde man ringa efter hjälp, och var finns den hjälpen i så fall? Mannen tycks notera våra funderingar, och han reser sig upp och muttrar 'katon jos pärjään'. Vi känner oss hjälplösa, ser mannen vingla iväg, kanske ser han piggare ut, kanske är det något jag inbillar mig för att hålla situationen och mannen på avstånd. Vi går över järnvägsbron och min kompis visar sina odlingar på stadens kolonilott. Jag stapplar över jord, växter och stenar och ställer dumma frågor. Den konstiga känslan: att ett ställe är helt rakt igenom sympatiskt men att jag själv känner mig fullständigt borttappad och hjälplös, ut ur mitt element, där. Min kompis leder mig längs åkerbitarna till den trygga stigen och jag kollar på studentbyns bruna cementklossar och det nybyggda lyxkvarteret som ser helt och hållet malplacerat och overkligt ut; nästan genomskinliga bostadshus som verkar vara byggda för rika människor mitt bland grästuvorna längs ån. En stad i förvandling. När man kommer längre längs ån byter stan karaktär och övergår i serveringar och turister. De abnorma fejkänderna guppar i ån och jag svettas kopiöst, en huvudvärk molar bak i huvet och stegen letar sig uppför backen, hem.

10 July 2014

brunt i det blå: ayn rand

Jag försöker illustrera en grej i en text och för att göra det plöjer jag Ayn Rand. Ni läste rätt: Ayn Rand. Hon är känd som den stora individualisten, den stora högerfilosofen i amerikansk litteratur; författaren man gillar om man är tillräckligt radikal vän av den fria marknaden och fritt entreprenörskap. Jag läser The Fountainhead som kom ut för första gången 1943. På svenska har romanen givits ut av Timbro förlag. Det är nog en ... storslagen bok. 800 sidor text som hyllar den omutliga viljan, den fria individen, det självständiga arbetet, den järnhårda armen och den brinnande glöden som svetsar bort allt vad kollektivitet och mjäkighet heter. Vår hjälte heter Howard Roark och han är arkitekt. Omkring honom finns smaklösa klassicister som dillar om doriska pelare, marxistiska demagoger och utilitaristiska kollektivister - ett pack som Roark överglänser i sin nitiska kamp för den rena arkitekturen, byggnadskonsten som flödar fram ur en ren vision. Det som Rand framställer som det finaste med Roark är den likgiltighet han visar för andra människor, en likgiltighet som också riktas mot karriär: går det åt helvete går det åt helvete. Arrogans och hårdhet som dygd. Att känna sig illa berörd av en sån som Roark tecknas följdriktigt som ett uttryck för svaghet, att man inte står ut med geniets omedelbarhet och skärskådande, tomma, likgiltiga blick.

Hur som helst: jag har inte kommit så långt i boken (några futtiga hundra sidor) men jösses det här är en obehaglig text. Den är pompös och visste man inte bättre skulle man tro att det är parodi. Så här låter det när Rand hyllar arbetet. Den scen hon beskriver är Howard Roarks första byggprojekt. Han vankar runt och inspekterar. Han försöker spela oberörd och saklig, men:
Det fanns tillfällen när något reste sig inom honom, inte en tanke eller en känsla, utan någon häftig, fysiskt påtaglig våg, och då ville han stanna, luta sig bakåt och känna hur hans existens förstärktes av det otydliga stålskelett som reste sig med hans egen kropps skinande, enastående verklighet i sin mitt. Han stannade inte. Han gick lugnt vidare. Men hans händer förrådde det han ville dölja. Hans händer sträcktes ut och gled långsamt längs bjälkarna och fogarna. De som arbetade på huset hade märkt det. De sade: "Den där killen är kär i stället. Han kan inte hålla tassarna borta."
Rand kan inte direkt anklagas för att vara en subtil författare. Raka rör och inga krumbukter. Hon skriver fram sin heroiska huvudkaraktär med en oblyg beundran för egoism och brutalitet. Föraktet för pjoskiga män och kvinnor lyser fram: kanske är det just detta förakt som är mest framträdande, föraktet för allt som ses som svagt, kompromissande. Arkitekten Roar får förkroppsliga detta förakt och Rand verkar se honom som den yttersta bilden av frihet: frihet som frihet från precis allt, och kvar blir något slags glödande kärna av skapande energi. The Fountainhead finns också som film, regisserad av King Vidor. Filmen lyfter fram Rands fascistiska estetik: det är stål, muskler och spetsiga byggnader som gäller. Tydligen är Rand alltjämt en populär författare. Enligt Wikipedia såldes 29 miljoner Rand-böcker år 2013. Det är en skrämmande siffra.

9 July 2014

Etikettfundering

På lördag ska jag gå på ett kalas av det mera formella slaget. Jag gillar dem som ordnar festen och där kommer garanterat att vara många skojiga kompisar från olika hörn av det sociala åbo. Kul, med andra ord. Något som däremot skaver när det gäller sådana här tillfällen är den könsuppdelning som fester tenderar att innebära, där olika könsmönster på olika sätt blir mera tydliga än annars, klar könad tudelning i kläder på ett annat sätt än i de flesta andra sammanhang. Kostym eller klänning. Åh vad jag är led på de där kodade kläderna, kanske mest för att jag själv måste ta ställning. Har inte lust att gå in i någon av de två alternativ som tycks stå till buds: att klä sig i enlighet med vad som ses som sitt "eget" kön och att klä sig i det "andra" könets festkläder (det ena normativt, det andra lika märkt av könssystem, men på ett annat sätt). Mao: att tänka praktiskt kring könad performativitet och den festdragföreställning som alla deltagare går in i. Jag önskar det skulle finnas möjlighet att klä upp sig som grävling, goudaost, rymdvarelse, stenbumling, kritik av det rena förnuftet, galeas, piprensare. Äh, vad jag vill säga: jag önskar det skulle finnas sätt att göra helt stillsamt uppror mot den här könadheten, men på en och samma gång har jag svårt att tänka klart kring betydelsen av sådant som "etikett" och vad det innebär i sociala sammanhang av den nämnda sorten. Jag menar något i stil med att bryderier kring etikett aktualiserar både frågor om vad olika situationer kräver av oss men ocks hur vi förhåller oss till de här kraven, hur kraven framstår. Skulle påstå att frågor kring etikett kan locka fram alla möjliga konstigheter samtidigt som det, tror jag, finns klarsynta, vettiga, uppfinningsrika, roliga, känsliga sätt att förhålla sig.

(Känns lite sunkigt att hänga upp sig på det här; jag dissar ingen överhuvudtaget, utan funderar kring min egen reaktion och hur suddig den är trots sin påtaglighet.)

5 July 2014

Illavarslande samhällsomsorg?

Läser lång, skrämmande insändare i dagens HBL där huvudärendet att Finland, som ett led i den globala konkurrensen, måste försvaga fackens ställning. På ett ställe i texten försöker skribenten visa sin humanitära sida: 
"Dessutom behöver det satsas på att återutbilda personer som förlorar sina jobb som en följd av globaliseringen. Det kommer även att finnas personer som inte går att få tillbaka till den globala arbetskraften utan att deras löner märkbart sänks. Dessa människor behöver samhället ta hand om." 
Alltså: det finns en grupp människor som har en så hopplös ställning på arbetsmarknaden, så dåliga individuella konkurrensfördelar, att man måste finna sig i dels att få sänkt lön men framför allt, att bli någon som samhället "ska ta hand om". Är det bara i mina cyniska öron där detta "ta hand om" inte alls har en fin, humanitär klang, utan att det uttrycker något synnerligen ominöst. - Att konkurrensen är a och o, sen finns det människor som inte kan hävda sig i den. Dem ska "samhället ta hand om". Vad som skrämmer mig: en idé om samhällsomsorg som är helt och hållet sammanvuxen med en förståelse av vad det är att "hävda sig". När man inte klarar det, då har "samhället" en uppgift. På något sätt en rätt så vanlig tanke, måhända, men inte mindre obehaglig för det. Det som den, enligt mig, sist och slutligen innebär är ju att man helt och hållet ger sin välsignelse åt ett system (det kapitalistiska) och går med på - lite som insändarskribenten gör - att vissa är förlorare i tävlingen.

I klarspråk: så här legitimeras det nu varande systemet. Man talar om marginalisering, utanförskap eller utslagning på ett sätt där man genast kan sätta sig vid kalkylspakarna och börja räkna ut vad de här människorna kostar samhället och vilka åtgärder samhället bör skrida till för att skära ner på kostnaderna. Med andra ord: man "tar hand om". Det som slår mig här är att det i insändaren blir så klart att samhällsutvecklingen betraktas som något som helt enkelt rullar på, och vissa hamnar på samhällets botten. Här finns inget rum för ett rop, för människors egna röster om sin situation och om samhället.

[Försöker att inte dubbelposta saker på blogg och FB, men blev ganska deppad av detta. Fast jag blev glad av citatet av påven F på tidningens andra sida, ett utrop som skulle behövs som kontrast till det synsätt som framträder i insändaren: "Kära unga människor, ge inte upp era drömmar om en mer rättvis värld!"]

2 July 2014

Om kletigt gemenskapssökande

En episod häromdagen fick mig att grubbla över ett mönster i hur vissa män försöker ta kontakt på baren. Det rör sig om män som bjuder in sig själva till ens bord, kanske tar de tillfället i akt när kompisen är ute och röker. Han sätter sig ner, börjar prata. Skakar hand. Börjar berätta om något, sig själv. Jag känner redan nu ett obehag, de här typerna som kommer fram och vill prata utan att vara desto mera känsliga för om deras sällskap är önskat, bara tar sig friheten att dimpa ner där. Obehaget accelererar. Mannen börjar prata om sitt utanförskap, vill nu skaka hand igen: "vi är lika". Klämmer handen tills jag lirkar mig ur greppet. Det som är anmärkningsvärt är att minst fem gånger (kanske fler) har en typ dundrat ner på stolen bredvid eller mittemot på detta vis och sagt, som ett slags intimt förtroende, en insiktsfull öppenhet, en vänlig gest ("du är sedd"): "Jag kan se på dig att du blivit mobbad" / "Du har antagligen blivit mobbad." (Vad för satans antagande är det, och vad tusan betyder det att sådant sägs i en anda av kontaktsökande?) Han vill dela med sig av sitt illamående, och väntar sig bekräftelse från någon som han tror är en lyssnare, nån som förstår. Jag har svårt att veta vad jag ska göra åt sådana situationer. Det är inte bra att bryskt avvisa folk, det känns inte bra att bli tvungen att skaka av mig typen på ett rätt så direkt och handfast sätt, men samtidigt är bryskhet just vad som verkar krävas när en människa verkligen är noll intresserad av något annat än att etablera något slags nära-samhörighet och som enträget (utan att märka min ovilja) försöker upprätta en sådan närhet på ett sätt som, ja, känns bara ytterst läskig och envägskommunicerande. Det som är obehagligt är bland annat det som jag upplever som påträngande (det eviga handskakning-blir-handfängelse), det kletiga kontaktsökandet genom "två losers" och "du är säkert också utanför"-snacket. Och hur det hela är omgivet av ett ruttet heterospel - mannen som vill bli förstådd - som är falskt och trött, fånigt och inpyrt av tvångsmässigt könande.  Helt enkelt: det som gör mig ledsen här är när medmänniskor försöker ta kontakt på ett sådant sätt att de för mig förvandlas till element att styra bort, avvärja, skuffa iväg. Ingen borde framstå som ett sådant element.

Jag funderade om det är vettigt att skriva om de här sakerna, men beslöt att det kanske är just sådant här som borde formuleras, om än vingligt och kanske inte så klarsynt.

26 June 2014

Chockdoktrinen, en jävligt viktig bok

Att jag läser Chockdoktrinen, skriven av Naomi Klein, först nu (boken kom ut 2007) är inte överhuvudtaget problematiskt. Boken, som handlar om kris- och katastrofkapitalism, har tyvärr inte förlorat något av sin aktualitet. Tvärt om. Det är dubbelt upp ruskigt att läsa boken eftersom huvudpoängerna belyser de senaste årens ekonomiska kriser. Kleins stora budskap är att välta omkull ensidig och ideologisk idé om att marknadsekonomin alltid medför demokrati och välstånd. Hon visar hur marknadsekonomins ideologer snarare ofta sett demokrati som ett problem och att drastiska nyliberala processer genomförts mot befolkningens vilja. Den chockdoktrin hon talar om utgår från att avgörande kapitalistiska samhällsreformer - privatiseringar och avregleringar - görs då ett samhälle befinner sig i en kris, eller i samband med en katastron. Ofta har det till och med varit så att marknadens ideologer själva varit med och manipulerat fram krisen, eller gjort en redan existerande katastrof ännu mera katastrof. Poängen är att reformerna görs då ett land präglas av förvirring och kaos. Klein återkommer till kapitalismideologernas dröm om det oskrivna bladet, att det gamla systemet (de stadsägda industrierna, den befintliga demokratin, den existerande samhälleliga infrastrukturen) ska raderas för att något nytt ska byggas upp på en helt avreglerad ekonomis grund.

Jag kan inte nog betona hur viktig den här boken är. Kleins tegelsten belyser chockdoktrinen genom att i exempel efter exempel visa hur det existerande samhället får stryka på foten för att kapitalismen ska kunna sättas i verket, så att entreprenörerna ska få härja fritt. För att nämna ett exempel: då Sri lanka drabbades av den tsunamin sågs detta som ett briljant tillfälle att fösa bort den traditionella fiskerinäringen från stränderna. Istället skulle man bygga upp hotell för "ekoturister", en betydligt mera lönande affär än självförsörjande fiskare. Ett annat exempel är beskrivningen av de multinationella entreprenörerna som verkade/verkar i Irak. Inte bara skulle landets egna resurser privatiseras; entreprenörerna anställde sällan irakier för sina projekt, vilket ledde (och leder) till utbredd arbetslöshet. Oredan och kaoset är genom detta något som fortsättningsvis upprätthålls genom en ekonomisk agenda.

Det här går så klart mot förhärskande beskrivningar där liberaliseringen ses som synonym med ett löfte om tillväxt och välstånd. Hon skriver om militärjuntan i Chile, Polen på nittiotalet, Ryssland efter Gorbatjov, Sri lanka efter tsunamin, USA efter 11 september och kriget mot Irak som följde. Bland annat. Material saknas inte:  genomgången är på det stora hela övertygande på det sättet att Klein verkligen lyckas få korn på det hon kallar chockdoktrinen. Avsikten är inte att måla upp en konspiration (även om det på vissa ställen blir lite frestande att läsa henne så). Avsikten är, som jag förstår saken, att avslöja det som ofta ses som oskyldiga (eller nödvändiga) marknadsekonomiska "strukturomvandlingar" för vad de är, att beskriva vad sådana reformer förutsätter, att det inte bara är "ekonomi". En annan viktig drivkraft verkar vara att peka på hur radikala omstruktureringar gör i en katastrofs skugga, långt bort från strålkastarljuset. Som hon skriver: det är ovanligt att militärjuntan i Chile beskrivs utifrån de privatiseringsprocesser som startades, eller att kriget i Irak beskrivs ur ett ekonomiskt perspektiv. Hon belyser bland annat den enorma arsenal av privatiserad krigsföring som innebar en blomstrande business för ett expanderande gäng entreprenörer.

Det hon särskilt pekar på är det våld som sådana omstruktureringar ofta förutsätter och det fruktansvärda mänskliga lidande som de här chockbehandlingarna står ansvariga för. Den läskiga slutsats hon flera gånger kommer till är att det som för människor innebär en tragedi på samma gång är festtider för företag som tjänar en rejäl hacka på katastrofen, eller som till och med lyckas staka ut en helt ny bransch i och med krisläget - hon ger många exempel på företag som specialiserat sig på katastrofer.

(Jag tror annars inte att boken kan eller ska kritiseras genom att peka på exempel där kriser inte sammanhänger med liberalisering eller där liberalisering skett demokratiskt - som jag läser Klein är poängen inte att rita upp en naturlag utan att teckna en bild som låter oss förstå en sida av samtiden som är viktigt på grund av de många myter om avregleringar som florerar.)

Om man tänker på vad som hände och händer i Grekland erbjuder Kleins bok en klargörande bakgrund, som skisserar hur liknande mönster finns att hitta på många olika håll. Befintliga strukturer krossas, för att sälja ut och "skapa nytt". Krisen används som förevändning för "det nödvändiga" och man hänvisar till att förändringen frigör samhället från en destruktiv stat. De misslyckanden som sådana strukturomvandlingar möter - dvs. att folk fortfarande är fattiga, att inkomstklyftorna växer, att demokratin inte fungerar - skylls sedan på befolkningen som antas vara fast i gamla, besvärliga mönster eller som inte är mogna för det här med demokrati. Men hur det än är ställt måste de beska dropparna ner och kurens själva våldsamhet är i sig något gott eftersom det skapar oreda i det gamla.

I Kleins bok finns också många andra viktiga observationer som rör korruption (varför uppstår korruption, vem är det som matar korrupta politiker?), mänskliga rättigheter och utrikespolitiska doktriner. För mig var det här omvälvande läsning som gör att jag känner mig lite lite nyktrare när jag läser utrikessidorna (som ofta på ett närmast slentrianmässigt sätt betar av dagens katastrofer). Kanske hajar jag till när jag i bladet läser om de oändliga gåvor USA skänkt åt det irakiska folket och hur dagens situation gett upphov till frågan om dessa generösa gåvor inte kastats bort och om USA:s mödosamma försök att skapa demokrati i Irak nu inte framstår som lika bortkastade på grund av det stridslystna, otacksamma irakiska folket (alltså, rapporteringen från Irak nu är extremt konstig). Hur som helst: bra bok, sällan jag läser så klargörande saker som städar upp i tankarna.

För övrigt, en fin skildring av den katastrofkapitalism Klein talar om i sin bok kan man se i första säsongen (kanske andra också, har bara sett en), av TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina: vad hände med staden? vad hände med bostäderna? vad hände med säkerheten? TV-serien tycks i stort sett utgå från samma analys som Klein: katastrofen öppnar sig för företagare som en möjlighet att göra profit och som en möjlighet att nedmontera välfärdsstaten och riva kommunala bostäder.

22 June 2014

Tromsø

En buss trafikerar mellan Rovaniemi och Tromsø. Eftersom det går en sådan buss bestämmer vi oss för att åka till Norge efter filmfestivalen i Sodankylä. Det är något särskilt med långfärdsbuss. Där sitter man inspärrad med ett gäng andra. Nån sover. En annan prasslar med matsäcken. En påtaglig lukt av fotsvett. Man sover. Landskapet sniglar sig förbi. Man sover. WC-stopp. Tystnad. Eller nej, det var inte så tyst på bussen: längre bak satt ett par som snottrade konstant. Var det inte relationsproblemen var det Godard (de hade uppenbarligen också varit i Sodankylä) och var det inte Godard var det relationsproblemen.




 Snö & sol

 I Tromsø lyser solen. Det hände inte ofta. När den behagar göra det ser det ut så här, idylliskt. Stan ligger på en mindre ö och omges av andra öar. Där bor typ 60000 människor och jag hinner inbilla mig att jag är på Färöarna eller Åland. Det som är konstigt är att ett slags vardaglighet med sakliga hus, industriområden, hamnar, båtar och färjor sätts i parentes i ett ganska uppfixat centrum med fina butiker och "trevliga" caféer. Den här trevligheten gav mig ännu mera känslan av Mariehamn, och inte på ett bra sätt. Fjordar och havet omkring och inne i stan är det som om man är i en stad som lider av Reykjavik-komplex: det ska vara urbant, hippt och coolt. 

Till all lycka finns det ett ställe som heter kort och gott G. Här slår jag mig ner med en bok och en kaffe. Det är eftermiddag och ett gäng glada gubbar häller i sig öl och fnittrar. Deras bekanta knackar oupphörligt på fönstret, och gubbarna rusar ut genom dörren och ropar: Tore, kom in på ett glas nu! Tore smyger in på ett glas och samtalet kretsar kring lottovinster, pengar, lottovinster (någon har vunnit typ en miljon och jag tror till och med att vinnaren promenerar in i baren), vädret och affärerna. En av farbrödernas telefon ringer hela tiden, och han anmäler högljutt att den här människan vill han absolut inte prata med. Först tror jag gubbarna är typ fiskare, men sen börjar de prata på ett sätt som får mig att misstänka att de jobbar med media. Hur som helst: jag sitter på min höga stol i den helt gemytliga baren och fladdrar med öronen. Det som är konstigt är att trots det fina intrycket av fnittrande gubbar som hänger med varandra över en öl är det nåt som känns läskigt med hur de hela tiden pratar om pängar, pängar, pängar. Och lotto. - - - Tromsøs kärncentrum ser rikt ut, men jag får ändå känslan av att här kan finnas stora klyftor.








 Vi går en runda över bron på en annan holme. Det regnar och är jävligt så där som det kan vara tillfälligtvis. Jag har ett infernaliskt skoskav och vi råkar hitta Hell's angels eget tillhåll.

En mängd skärgårdsfärjor förbinder de olika öarna med varandra. Som skärgårdsbo hinner jag naturligtvis ägna några tankar åt hur detta nätverk upprätthålls. Är båtarna statliga eller är de utlagda på entreprenad? Tyvärr hinner jag inte fördjupa mig mera i skärgårdstrafikens problematik den här gången. Inte ens hurtigbåt blir det av att åka.

 Uppe på fjäll. Vi åker med linbana (nordmennen må himla med ögona åt dylika fasoner) tillsammans med ett gäng tyska pensionärer som lugnar varandra med vetskapen om att det är kallt i Tyskland också. Det blåser, det regnar, det snöar, det blåser. Vi spatserar en stund på kullen, fint är det där, sitter på ett kafé som spelar cheesy listening-electronica från 1997 medan vinden viner utanför fönstren. Får känslan av att befinna mig på en annan galax.

 På Wikipedia läser jag att borgmästaren i stan är en högerman och att populistpartiet har ett så här synligt högkvarter gör en ledsen. På wikipedia läser jag också att högerpartierna för ett par år sen gaddade ihop sig för att gå emot ett förslag om att göra stan tvåspråkigt så att samer kunde sköta administrativa ärenden på sitt eget språk och att samiska namn skulle finnas med på skyltarna. Och förslaget genomfördes sen aldrig. Bu för det! I stan finns däremot också ett socialistiskt vänsterparti.

Tromsø har en fin, gammal (byggd 1915) biograf. Om ni far dit, glöm för guds skull inte att gå på bio! I januari ordnas filmfestival i stan (dit ska jag, något år) och i september ordnas stumfilmsdagar (dit borde man också åka).

I anslutning till biografen, som heter Verdensteatret, finns en bar som är helt OK. Varierande musik spelas och trots att det är lite för fancy för min smak är klientelet rätt så blandat, vilket gör det mera uthärdligt. En kväll spelar ett tangoband finska låtar; publiken är entusiastisk och det är ganska trivsamt, om än lite förutsägbart. En annan kväll hittar vi oss själva mitt i ett myllrande vinsymposion tillsammans med ett par förtjusande typer vi träffat i Sodankylä. (Innan jag gick hann jag dra på mig en ortsbos heliga vrede genom att inte känna till namnet på en schackmästare. I stan ordnas tydligen något slags mästerskap i schack.)


Bibliotek erbjuder för det mesta det bästa urbana hängandet och detta stämmer också här. I tidningssalen kan man läsa Klassekampen, en dagstidning på vänsterkanten med både ambitiöst och välskrivet innehåll, lite i stil med ETC. eller Kansan uutiset. Jag hade knappt hört om den förut, och blev glatt överraskad.

 Nu är det fanimig shortsväder, 8 grader varmt och sol!

 Ett bryggeri finns i stan och ölen är det inget fel på.
Vi åker ut på en roadtrip till en ö som ligger i närheten. Sommarøy heter den västliga havsexponerade ön och är en gammal fiskeby. Jag har läst några både djupa och egensinniga texter av Tromsöfilosofen Jakob Meløe om fiskeri som livsform och dessa texter tänker jag på när jag är här.
Bortom de där öarna i horisonten lurar det stora arktiska ishavet. Det är faktiskt lite häftigt.
 Caféet på ön. Det här kunde utan tvekan vara på Brändö. Med andra ord: skärgårdsbon i mig trivdes.
Ett likadant monument finns på Brändö, och säkert på många andra ställen. Det är svårt att säga hur, men jag blir rörd av det här.






21 June 2014

Sodankylä

 Också i år åker jag och min syster till filmfestivalen i Sodankylä. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Det var himla fint förra året och lika magiskt är det i år. Den enda skillnaden - och den är avsevärd - är att myggorna håller sig borta. Annars är det the same procedure as last year. Ishavsgatans alla hörn är bekanta och vi hälsas välkomna på Päivin kammari, stans enda lunchställe, med ett lakoniskt och tvetydigt: jaaha, täällä ollaan taas. Frukost på busstationen (där vi pratar med en farbror som ett tag närde drömmen om att smälla upp en filmfestival på Kökar), filmer i massor och pizza på lokala haket. Festivalen är välbesökt och precis som förra året är det bra stämning: stillsamt och koncentrerat. Utbudet av film är rikt och man hinner se en hel del på fyra-fem dagar. De här filmerna lämnade i minnet:

  • Alice Rohrwacher vann jurypriset i Cannes i år och hon var på plats i Lappland. De två filmer hon hittills gjort - The Wonders och Corpo celeste - visar prov på en sjujävla förmåga. Båda filmerna kändes väldigt genomarbetade (i ordets positiva bemärkelse) samtidigt som förhållningssättet till film gav ett öppet och frimodigt intryck. Det sätt på vilket hon närmar sig sin tematik är motsatsen till ängslig. I filmerna finns inga självklara ingångar eller invanda mönster, men inte heller någon extravaganza. Det som kanske är allra bäst med dem är hur filmerna andades ett slags hopp genom att titta på hur vardagen vänds mot något som närmast kan beskrivas som mirakulöst. AJ FAN DET VAR FINA FILMER SE DEM!!
  • Laz Diaz är känd för att göra kortfilmer på sex eller nio timmar. Jag hade inte sett en enda, mest för att de är svåra att få tag i. I Sodankylä visades Norte, The End of History, ett slags homage till Brott och straff (men utan omtänksamma prostituerade som räddar Mannen). Liksom den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul låter sig Diaz inte snärjas av konventioner gällande vad en film kan vara. Det svävar åt alla håll och på det stora hela var det här en omtumlande filmupplevelse. Jag håller tummarna för en vidare distribution av Diaz' filmer, för jag vill se fler!
  • Hur göra en film om militärregimen i Chile på sjuttiotalet? Sebastián Sepúlveda väljer en överraskande vinkel genom att i sin film Las Ninas Quispe utgå från tre systrar som bor uppe i bergen. Grannarna har börjat flytta bort eller försvinna. Det blir allt svårare att leva. Det är en liten film, men den är politisk på ett intressant sätt.
 Det är kallt och regnigt för det mesta. Jag passar på att uträtta ett administrativt ärende på den lilla och - ja, far dit och kolla - mysiga polisstationen i Sodankylä. Före jag åkte insåg jag att alla mina id-kort är ur kraft och det visade sig på samma gång att det enda sättet att relativt snabbt ta sig från Nordnorge är med flyg. Alltså behövs kanske något som bestyrker identiteten. Jag springer och tar ett passfoto med en sällan skådad flottig frisyr. Det regnar och regnar men på en terrass sitter landets bästa filmregissör och pimplar öl med sin kompanjon. Där har de suttit flera timmar. Allt går väl på polishuset och jag lyckas både bevisa att jag är jag (genom att svara på allehanda kluriga frågor och åthutas kamratligt av damen bakom luckan: sun äitisi toinen nimi onhan PIRKKO!) och skaffa ett tillfälligt identitetsbevis. Sålunda bestyrkt och identifierad skrider jag längs Ishavsgatan förbi kommunhuset, förbi S-market, förbi Päivis och in till nästa film som är en visning av Viktor Sjöströms Berg-Eyvind från 1918, ackompanjerad av Matti Bye med orkester.


Tyvärr blev det inte heller i år av att svänga våra lurviga till midnattssol och midnattsmåne i stans nattklubb. Det, om något, är ett skäl att återvända nästa år. Så hördu Å - nästa år ska vi göra en grundlig runda på Midnight moon!

 Bästaste caféet!

Här köar man för en film om socialism av festivalens egen maestro. Det stora tältet var fullbelagt (???) men ärligt talat har jag sällan gått ut så oändligt deprimerad som efter den filmen. Nostalgi var bara förnamnet (ja till och med självaste Stalin försågs med ett nostalgiskt skimmer). Det hela gick ut på att genom slentrianmässigt valda klipp ur filmhistorien visa att socialismen representerar en Dröm, drömmen om att det finns något större än jaget, Kollektivet. Publiken applåderade artigt och jag tumlade ut ur tältet och tog några djupa andetag i den mygglösa luften: lugn och fin, lugn och fin.

 Pizzeria, hemväg. Jag har sällan sovit så gott som under de här filmfestivalerna. Att omständigheterna är en gympasal, en madrass och 50 andra människor påverkar inget. Efter intensivt filmtittande är en människa trött. Sovarrangemanget är utmärkt. En skola helt ockuperad av filmtittande människor. Folk snarkar på sina madrasser, någon dricker en kopp te i skolan aula och alltid är det nån som är vaken och pysslar med nåt. God stämning.

 Midnattssol!

Sodankyläs egen biograf heter Lapinsuu och är ett magnifikt ställe. I år vistades vi här en hel del (filmvisningarna är utspridda). Till all lycka är det få andra som vill sitta riktigt nära filmduken. Det råder därför ingen större konkurrens om platserna och jag pöste som en kung där på andra raden. På biografen kan man få sig en kaffe och en macka till livs. Bästa stället att hänga på i en paus mellan filmerna. Fastän det är fyra grader ute relaxar cafédamen i t-shirt vid ett öppet fönster. Jag huttrar i min mössa, halsduk, långkalsånger. Folk umgås eller är tysta. Måste säga att det är lite storartat att få uppleva allt det här, och att det är fan så kul att folk håller igång den här festivalen - en festival som anmärkningsvärt nog inte stöds av några megasponsorer som skyltar med sina namn - och bjuder in viktiga regissörer. Nästa år är det trettioårsjubileum. Jag ser redan fram emot att åka: äta smörgåstårta på Päivis, gå och lägga sig på madrassen efter en fullspäckad filmdag, sitta och läsa tidningar i Sodankyläs bibliotek.

EDIT: Det enda som jag egentligen har att invända mot festivalen såsom den varit under de två senaste åren då jag varit där är att det rått en viss manlig dominans bland "filmexperterna". Filmer introduceras av kritiker och diskussioner med regissörer hålls om morgnarna. Vad jag märkt är nästan alla dessa experter män. Skärpning nu!

4 June 2014

Gombrowicz: Trans-Atlantic

Som nästan ingen annan författare jag känner till företräder Witold Gombrowicz en märklig sorts antiauktoritär glädje. I den roman jag nyss läst, Trans-Atlantic (som publicerades 1953 tror jag) är det en hel svärm med otäcka företeelser som åker in i författarens brutalt egensinniga flismaskin. Bitarna strittar åt alla håll. Avväpnande är vad det är.

Huvudpersonen i den lilla romanen heter Witold Gombrowicz och precis som författaren själv har denna figur klivit ombord på ångaren till Argentina just innan andra världskriget och den tyska invasionen av Polen. För att försörja sig, hitta sig en sysselsättning, kanske rentav i egenskap av "vår ryktbara nations Geni", söker han upp den polska ambassaden. Det är början på ett virrvarr av patetisk nationalism och krigslust, jollrande kanslispråk och allmän grälsjuka. Stämningen är ständigt vimmelkantig. Gombrowicz träffar en man som är ute efter att förföra sonen till en av hans ärbara landsmän. Den unge Ignacy heter junior och senior är inte förtjust över uppmärksamheten. Nu börjar den patriotiska andan att puttra i Gombrowicz: sånt går inte för sig! Skandal och uppståndelse följer och det ska bli duell av. Huvudkaraktären bollas mellan sina galna byråkratlandsmän och surret i sig själv, surret som uppmanar att söka sig bort från fäderneslandet, uppror mot fäderneslandet, mot Sonen, Sonen! (Här är flera som vill förföra den unge polacken.)
"Jag har förlorat Fäderneslandet. Men ingenting, tomt." Jag sade: "Jag gick med Puton till Faderns vanära. Men lappri, vad gör det?" Jag säger: "Här hotar död, här hotar Skam!" Och inte nog med det. Plommon växten på plommonträdet och ett av dem åt jag, men en ännu större Fruktan drabbade mig: att jag, i stället för att frukta, äter plommon. Men inget, torrt, som Mossa, som Timjan ... och plommona är små på stigen äter jag, men goda, och solens stråle värmer, värmer, tills att jag på håll fick syn på Tomasz bakom träden... som gick där på stigarna, mediterade och lyfte armarna i höjden, som om han åkallade Åskdån, blixtar .... men ett plommon plockade han upp, åt upp ... Jag går vidare, och bakom en buske ligger Ignacy med blicken försjunken i rymden, och hans tanke är nog viktig. Tung med rynkad panna överväger han något inom sig, kanske beslutar han något ... men inget, plommon åt han ett, sedan ett till. 
Som vanligt när det gäller den här författaren är språket något i hästväg. Jag fattar inte hur den svenska översättaren (Anders Bodegård) har hanterat materialet (G sägs leka med något slags hövisk polsk litteraturgenre - dessa referenser och andra går mig naturligtvis förbi). Ett outsinligt sinne för bångstyrighet och språkbråk har han, översättarn. Jag suktar inte alls efter originalet. Språket är fullständigt överlastat och alltmöjligt mellan himmel och jord är insprängt i meningarna. Ålderdomliga vändningar blandas med nonsens och ordvrängeri; som så ofta hos Gombrowicz är uppgiften att plocka sönder saker i sina beståndsdelar och smälla ihop dem till en absurd monstermassa som alstrar fjantig och pratig fånighet istället för att ställa upp på ett våldsamt och äregirigt system. Det är - tycker jag alltså - fruktansvärt skoj att läsa även om en emellanåt kan bli lite trött på alltihopa. 

Som ett formidabelt pladask i riktning mot pompös nationalism som lierar sig med homofobi (vad en riktig anständig man bör göra) och hierarkier fungerar Trans-Atlantic utmärkt. (Uppgörelsen riktar sig åt precis alla håll, här finns inget tryggt hörn eller någon fantastisk frihetssfär.) Kort sagt: oregerlig litteratur som i bästa mening river sönder, smusslar in och stoppar upp, upplöser och trampar runt som elefant i glashus och gör det med besinningslös livsenergi och gott humör. - Därmed inte sagt att Gombrowicz skriver skojig litteratur som bjuder på lite roligt; där finns också saker som är obehagliga, en självupptagenhet, konstigheter. Böckerna rör om, också i en själv.

Det roar mig enormt mycket att kulturministeriet i Polen år 2004 utlyste ett GOMBROWICZÅR. Om G hade varit i farten då ännu hade han nog tammefan skrivit en febrig skröna om det. 
Ja segla ni, segla ni Landsmän till Nationen er! Segla ni till er heliga Nation som väl är fördömd. Segla ni till det där heliga Mörka Monstret som sedan sekler ligger och dör och inte kan dö!

// Måste också ta tillfället i akt och berömma Modernistas vackert formgivna Gombrowiczutgåvor! Jag blir glad bara av att se, och känna på, böckerna. 

3 June 2014

too close



Texten till den här är kanske ... öh ... men lyssna, lyssna, lyssna! Vilken gåbb.

2 June 2014

Cynismtårta på cynismtårta

(Suck, råkade radera nyss skrivet inlägg, här kommer kortvarianten)

Den cynism riktad mot politik som figurerar i kolumner och analyser i tidningar (det finns naturligtvis undantag och journalister som skriver på andra sätt) gör mig både irriterad och ledsen. Ett slags vardagscynism där det tas för givet att politik är ett spel, en samling beräknande strategier, hopplösa kompromisser, oheliga allianser, sport, performance, teater. Det som ofta slår mig är hur de här beskrivningarna plockas fram som fullständigt icke-påfallande och självklara.

Av det här skälet blir det nästan lite komiskt att läsa Jens Bergs kolumn i gårdagens HBL, där han skriver om en forskargrupp som intresserat sig för samspelet mellan medier och populism. Gruppen kom bland annat fram till att det finns något oroande i mediernas cyniska inställning till politiker och partier.

Bergs kolumn har en väldigt defensiv ton. Han skriver att det nog inte verkar var något specifikt i mediers sätt att skildra politiken som uppmuntrar till populism.

Jag vill snarare se att mycket handlar om det accelererande tempot i rapporteringen. Mediernas nya ekosystem lever på ständig uppdatering där politiska uttalanden blixtsnabbt placeras in i färdiga åsiktsmallar. I det här sprintloppet vinner de som har enkla svar på komplicerade frågor.

Här frammanas bilden av ett övergripande system, ett mönster i samtiden, som stöper mediernas reaktioner i en viss form: i samtiden måste saker hända snabbt och det finns ingen tid att analysera. Berg breder på bilden av detta system genom att skriva att "nyanserade svar tolkas lätt som linjelösa."

Det som drabbar mig när jag läser detta är hur Berg verkar behandla journalistiken som ett system som blixtrar på utan att någon egentligen bär ansvaret för det. Samma behandling utsätts läsaren för: den läsare Berg har i tankarna, den läsare som inte orkar tolka, inte har tid, förstår allting som är mera djuplodande som linjelöst, det är varken du eller jag, eller Jens Berg själv. Bilden av läsaren svävar lika fritt - eller snarare, deterministiskt - som den journalistik han beskriver som fången i det accelererande tempot.

Här blir det nästan lockande att läsa honom som att han säger att vi alla egentligen är populister redan, vi har inte tid att vara något annat. Populismen är helt enkelt en följd av samtidskulturen.

Men stopp: vad slags analys är detta? Varifrån kommer den accelererande takten, de färdiga mallarna, sprintloppet? En rad tröttsamma klichéer, speciellt inhamrade när det gäller medier. Det som gör kolumnen så grundmurat cynisk är att den blockerar precis allas ansvar och behov av självprövning genom att trolla fram den där eländiga snabbhetskulturen som vi alla envar antas vara insyltade i vare sig vi vill det eller inte.

Det mest frapperande är kanske just hur både journalisten och läsaren anonymiseras. För egen del skulle jag säga att det här är vad som bland annat ger populism vind i seglen. Och att ifrågasätta det låter sig inte göras genom att på nytt hänvisa till de här mystiska snabbhetsknarkande "medierna" eller "läsarna". Här är det ett annat slags granskning som skulle behövas.

Tradition

Få saker är så roliga som att fira sin födelsedag, eller tjuvstarta dagen före, med S. Hen klurar varje år ut en rutt och så avnjuts en eminent dag i randomhetens tecken. I år börjar vi med att besöka alla stadens Daily news-barer. Det finns tre, och vi börjar med en ny filial där det luktar mat och ett gäng sitter och spelar trivial pursuit. Den andra daily news finns mitt emot mitt hus, ett ställe som på utsidan ser eländigt icke-inbjudande ut. Kanske hör det ihop med att baren tidigare hette Surutoin, sorgearbete. Hursomhelst har jag aldrig varit där förut. Däremot har jag drömt att jag varit där. Det som är lite läskigt är att när jag och S går in i baren ser den precis ut som i min dröm. Vi går upp till övre våningen, som i drömmen, och allting där är brunt, som i drömmen. Jag säger till S att i min dröm fanns det en hiss på Surutoin. Hen utropar: ja men det finns ju en hiss, den har just installerats! Innan vi hinner tränga alltför djupt ner i lynchlandskapen och medvetandets skikt går vi vidare till det egentliga Daily news. Vi är där ibland och vårt hörn är ledigt. Vi beställer mat och maten kommer i en plastbox; det smakar mat och ibland behöver en människa mat, varken mer eller mindre. 

Vår barrunda ringlar sig genom Åbo via olika anhalter och på solida Cosmic hittar vi andra vänner. Egentligen är jag på väg hem men råkar rulla iväg till Monk med bästa L som det alltid är angenämt att umgås med. Etablissemanget stänger och utanför står en man som gärna pratar med oss om rockmusik. Han talar (på svenska, som han lärt sig och verkar gilla att prata) om vad musiken betytt för honom. Det är roligt att lyssna och rörande att se hur berörd han varit av vissa artister men samtidigt är det något som skaver i hela situationen där kl halv fem på morgonen. Mannen pratar och pratar, vi säger något litet. Samtalet snurrar helt och hållet kring honom: vem är det som vi görs till i situationen? Vad är det som händer där? Vilket slags lyssnaröra är det som står till tjänst?

Går hem med surrande tankar.  Det är så där bisarrt ljust som det är på sommarn och festande folk lunkar hem. Jag tänker att jag borde gå upp ibland och kolla in de där gryningsögonblicken, för fruktansvärt fint är det; overkligt, en eller två timmar när stan genomgår en stillsam förvandling men sen kl 7 eller 8 är saker annorlunda: morgontrafik, folk som går till jobbet, sura miner. Timmarna där mellan fyra och sju - ja, oavsett om det är vinter eller sommar är det magi där.

Idag blir inga storverk uträttade. Jag slumrar på soffan inpå kvällstimmarna. Dagen avslutas med fem bitar grandios tårta (miljoner tack!) som tar kål på tröttheten och en film med en wrestlingstjärna i huvudrollen där karaktärerna pucklar på varandra som ett tecken på ett slags sanningslidelse. Det är skoj att bli äldre.

23 May 2014

What Maisie Knew

I julas läste jag Henry James' The Ambassadors och blev glatt överraskad. Den var inte alls vad jag väntade mig (d.v.s. en mysig bokförlaga till produktioner av Merchant-Ivory, gemytlig mellan-pralinerläsning --- och nu vill jag inte alls dissa Merchant-Ivory, eller praliner för den delen). Beslöt mig för att läsa mera James och eftersom jag sett filmen What Maisie Knew (tyckte rätt så bra om den) valde jag att fortsätta med den. Det är en märklig bok - och ja, inte dålig alls.

Maisie är en liten unge vars djävlar till föräldrar är mitt uppe i en skilsmässoprocess. Föräldrarna använder sin avkomma som ett instrument för än det ena, än det andra syftet. I soppan blandas dessutom föräldrarnas nya partners samt en minst sagt påstridig guvernant. Efter ett tag faller de egentliga föräldrarna ut ur bilden och barnet tas om hand av föräldrarnas nya partners som träter och lierar sig med guvernanten. Ungen befinner sig mitt i ett kraftfält av konflikter och viljor. James närmar sig barnets värld genom att beskriva de vuxnas spel som det framstår för någon som är en del av denna relationsgröt och som enligt bästa förmåga försöker förstå vad som är på gång och utifrån denna förståelse navigera mellan minorna. Det James gör bra är att han ingalunda ger någon idealiserad bild av barn: han beskriver snarare det tragiska i hur en unge genom att hela tiden manipuleras och fösas hit och dit också själv börjar manipulera eller forma sig enligt hur hon förväntas vara, d.v.s. en liten idiot. Där filmen What Maisie Knew ritar upp ett schema med opålitliga vuxna/ansvarstagande vuxna är James' roman betydligt mörkare. I filmen finns en trygg vuxen, mammans nya älskare. I romanen är dottern enormt förtjust i denna man, men här förses relationen med en mängd ambivalenta drag. Varenda karaktär i boken vill slita Maisie åt sitt håll, även om det sker på välmenande sätt. Ungen beskrivs framför allt som villrådig, ständigt uppmärksam, ständigt känslig för nya nyanser i de stormiga konstellationerna kring henne. Relationen mellan vuxna och barn skildras med en närmast bottenlös pessimism. Eller så läser jag den här boken, som ändå kan sägas vara lite kryptisk. Det är något med hur James skriver; vissa meningar är enormt undanglidande, de liksom öppnar upp för en viss iakttagelse och sen vet man inte riktigt vart det bär. Det här är ingen svaghet i romanen, tycker jag, utan tvärt om.

Sedan finns det dimensioner av romanen jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad jag ska göra med. Här finns ett moraliskt patos i retorik kring äktenskapsbrott och moralisk upplysning ("moral sense") som jag läser ironiskt, som något slags moralmaktkamp där just att "veta" blir ett ständigt slagträ, men kanske James menade det hela på annat sätt? Ska romanen läsas som en historia om ett barn som mognar till moralisk insikt trots eller på grund av de stormiga omständigheterna? Eller kunde man inte lika gärna säga att den medvetenhet som barnet gradvis utvecklar är långt ifrån entydigt positiv; James beskriver också medvetenhet som genomskådande, oro och ångest inför den myllrande vuxenvärlden (och framförallt vuxenvärldens ständiga antydningar om saker man bör veta och förstå); långt ifrån någon entydig moralisk utveckling alltså, skulle jag säga. För egen del finner jag slutet av boken synnerligen öppet. Det samma kan egentligen också sägas om huvudkaraktären Maisie. Trots att romanens händelser (ja, mycket till "händelser" är det kanske inte) skildras ur Maisies perspektiv är det inget närgånget psykologiskt porträtt som träder fram. Det som möter en som läsare är - nu kommer vad som antagligen är en kliché när det gäller Henry James - en komplex bild av medvetande och iakttagelser; det som gör What Maisie Knew till en utmanande roman är just hur den tacklar den pågående och märkliga process som är att "bli medveten" om något, att veta, att förstå, att se. Boken kom ut år 1897.

22 May 2014

Möte

Ett telefonsamtal fullt av mänskligt möte men ändå invirat i en kapitalistisk apparat. Jag försöker få en läkartid till den svenska hälsostationen här i stan. Mekaniserat system, don't call us, we'll call you. Jag sitter hemma och väntar på kontakt, väntar. Sen ger jag upp, börjar gå till jobbet, kanske uppgav jag ändå fel telefonnummer? På vägen ringer äntligen tidsbokaren. Problemet är bara att jag där mitt i stan inte har den minsta lust att bröla ut alla detaljer kring mina krämpor. Mumlar således att ja, det är sådär halvakut. Fel svar. Det är alltså inte akut. Den helt trevliga tidsbokaren börjar bläddra efter icke-akuta tider. De finns inte. Inte i början av juni heller. Ingenting. (Dessutom är det osäkert om läkarna talar svenska, medger hen.) Vad ska jag alltså göra? Hen börjar föreslå något, avbryter meningen. "Det där kan jag inte säga" säger hen. Okej, jag vet vad du tänkte säga, säger jag och tilläger; ja det var ju bra att du inte sa det. Hens kollegor härjar i bakgrunden om lunch. Hen förklarar för mig att kollegan vill äta lunch, men samtalet ska ju avslutas. Jag hör hungrig människa som måste göra sitt jobb klart, vill också få det undanstökat. Vi byter taktik. Tänker på Anscombe och ja under en viss beskrivning är det nog en akut krämpa, för det är det ju (jag är en sån där som inte går till läkaren förrän jag är halvdö; inget bra förhållningssätt). Får alltså finna mig i att hojta om olika symptom där i stadsvimlet. OK, tid bokad, alles gut, under en viss beskrivning. // Vad jag mest funderar på är vad som hände i skallen på tidsbokaren när hen avhöll sig från att rekommendera den privata vården. Det är oroväckande om man allmänt - till och med bland de som jobbar där - börjar se den kommunala hälsovården som så otillräcklig att patienter ändå helst ska vända sig till det privata med krämpor som inte är direkt akut livshotande. Och ändå: hen sa det inte, var bara på väg att säga, avbröt sig.

19 May 2014

med gombrowicz

i åbo igen efter långhelg på öriket. dimper ner utanför min kompis hus nära jobbet i ett sånt där omedelbart, yrvaket tillstånd av: jag har inte varit här i stan på en evighet. kompisen går in till sitt och jag rultar iväg till jobbet i grumlig stämning, vad nu? luften dallrar av åska och sommaren krälar på skinnet; luften bromsas upp och några fetingar till moln klibbar på himlen. jag vet knappt var&hur jag är, men det är lunch 10:55, vår tekniska amanuens är enda andra lunchgästen och till lunch är det ugnskorv och något annat. kollegan klagar på märlö-ponty medan jag gnagar på en vattnig tomatbit. bokstäverna kletar i rutan och det är ingen ordning på vare sig det ena eller andra; snyter mig i en sociologibok och hoppas att några nya tankar ska ha bosatt i skallen eller att formuleringar ska ha rullat ner i dokumentet tills imorgon. betar pliktskyldigt av fyra sidor abstrakt gäsptext. raderar hälften, skyfflar en tredjedel till Klippfilen och några stycken blir liggande i sin osaliga pratighet. utanför rummet pratar skärgårdsredaktör med livslångtlärande, orosmages bubblande överröstar allt, hårtofsarna ringlar och klistrar sig obekvämt på huvet, ett tjockt smutslager på glasögonen, persiennerna flimrar. i hörnkafeet äter jag en macka mol allena. åskan mullrar, ägaren står och spejar på trappen och smörgåsen ramlar sönder i fettiga men goda beståndsdelar. tänker på att jag borde avfrosta frysen att jag borde se ett teveprogram på Arenan innan det är för sent att jag borde lyssna på en radiodokumentär dessutom att jag borde hitta den där tråden att ett m i r a k e l liksom måste ske denna vecka, helst kring tisdag eller onsdag, mitt i sommaroset, för att det här projektåbäket överhuvudtaget ska röra på sig (då menar jag snigelrörapåsig). men mest av allt tänker jag på att åh! nu snart måste jag läsa gombrowicz igen. den här gången: transatlantic.

16 May 2014

Ett eget rum

Virgina Woolf är en benådad författare. Jag har gillat de flesta av hennes böcker: den drömska, repetitiva stilen, hur tillvaron betraktas ur olika perspektiv och hur livets ström träder fram på ett sätt som är glasklart observerande och liksom lite suddigt i kanterna, den skakiga mark, på en och samma gång. Nu har jag läst A Room of One's Own (från 1929) på nytt och jag måste säga att trots att det är en mängd saker som är bra med texten - hennes uppriktiga fråga: vilka villkor präglar skrivandet? är slående - är det något som skaver. Min olust sammanfattas i citatet nedan. Kontexten är att W har provat tanken om en syster till Shakespeare med skrivardrömmar - hon kommer fram till att utifrån den tidens sociala och ekonomiska förtryck av kvinnor låter sig tanken om Den Stora Författaren Ms Shakespeare knappt tänkas:
For genius like Shakespeare's is not born among labouring, uneducated, servile people. It was not born in England among the Saxons and the Britons. It is not born today among the working classes.
I bästa fall menar Woolf att skrivande kräver tid, rum och koncentration - lugn och ro. Detta kräver i sin tur ett sammanhang som ger möjlighet till detta egna rum (vilket också förutsätter att kvinnors skapande inte viftas bort som beskäftigt trams). Tvånget att ställa sig till tjänst för arbete, avlönat eller oavlönat, gör att en person inte kan hänge sig åt det skrivande livet. Men i Woolfs text finns snart sagt inga allmänna ifrågasättanden av varför det är så att vissa hinner och kan skriva, andra inte. Förvisso: hon visar förtjänstfullt hur kvinnors liv begränsats och snävats in och hur skrivande kvinnors liv varit särskilt drabbade om familjen saknade ekonomiska medel. Men några dundrande krav på social rättvisa hittar jag inte i den här texten. Istället finns några antydningar om att litteratur som fastnar i det arbetande livets rytm inte förmår höja sig till den sanningssökande kontemplativa sfären (samtidigt varnar Woolf också för kvinnlig ilska; underordning föder ilska, och litteraturen måste höja sig från den, menar hon). Mångskiftande erfarenhet av det riktiga livet är väsentligt för litteraturen (Woolf talar om författare vars skrivande reflekterar deras liv i hemmet, snarare än i offentligheten). Viktig insikt igen, men hur definierar Woolf dessa för litteraturen livsviktiga erfarenheter som en författare behöver? Igen får jag känslan att hon idealiserar de övre klasserna som reser, rör sig fritt överallt. Att ha ett eget rum är alltså förknippat med att röra sig i andra rum, och här kommer ekonomisk ojämlikhet in i bilden.

För att skriva behöver man utbildning, verkar Woolf tänka, och visst ligger det något i det. Men ändå finner jag mycket få uttalanden om demokratisering av universitet; hon drömmer om vin och mat och tjänare - också för kvinnliga studenter; däremot tar hon kanske inte itu med mera grundläggande frågor om vad det innebär att allas litterära förmågor måste kunna få utvecklas. Hon beklagar att fattiga människor inte har en chans att utveckla någon litterär förmåga. Men där stannar det, som ett tragiskt faktum nästan: intellectual freedom depends on material things. Eller en förhoppning: by hook or by crook, I hope that you will possess yourselves of money enough to travel and to idle, to contemplate the future or the pastof the world.... I det första citatet jag nämnde låter det nästan som om det är kört för arbetarklassen: den är så fast i sin servilitet att någon kreativ ande kan inte spira där. Igenom hela essän finns det en slitning. Den utmynnar nämligen i något som tycks vara en solidaritetsyttring: vi måste utmana våra villkor och tiden är med oss. Men på samma gång förblir det oklart i vad denna solidaritet består: är det solidariteten mellan kvinnor som höjt sig till en sådan nivå att de har potential?

Här finns en skevhet hos Woolf. Hon skriver klokt om litteraturens fördomar om de liv som är värda att skildra, att det intressanta händer på slagfältet, bland män. Woolf - som för övrigt låter en fiktiv berättare komma till tals - skriver uttryckligen att litteraturens uppmärksamhet måste riktas mot andra, nya håll, mot den vardag som enligt de här ingrodda fördomarna inte har något att säga oss om livet, utan bara står för upprepning, slit, sådant som inte lämnar några spår.

Woolf upprepar: man behöver pengar för att skriva. Ett arv dimper ner: perfekt! Nu kan man skriva och behöver inte ägna sig åt ströjobb. Igen, iakttagelsen är riktig. Men vilket slags frigörelse utgör pengarna och vad är det en frigörelse från? Vilket slags dröm är drömmen om (ekonomisk) självständighet och hur artikuleras den drömmen? Dit hinner Woolf inte riktigt i sin text. Kanske är det inget fel med mycket av detta egentligen, det finns mycket annat som fungerar utmärkt, bland annat Woolfs vindlande, lekfullt självprövande och ironiska stil där hon utmanar rådande uppfattningar om manligt och kvinnligt och tar strid med självupptagen manlighet som vill spegla sig själv i Kvinnan.

Men frågan har rotat sig i mig: vad betyder det egna rummet? I dagens HBL finns en intressant artikel om en forskare som skrivit en avhandling om framgångsrika och högt avlönade kvinnor som på olika sätt tagit avstånd från det hektiska arbetslivet, trappat ner, valt en annan väg, självständighet. Forskaren beskriver hur det här kan handla om annat än det som ofta tänks vara det vägande skälet för ett sådant beslut, nämligen att ägna sig mer åt familjen. Här dyker bilden upp: ett eget rum, en annan tid. Hur kan sådana rum skapas? Och vad MENAR vi med sådana rum? (Handlar det om att ta tillbaka kontrollen och i så fall 'kontroll' på vilket sätt?) Vilka sorters samhällsförändringar måste till för att sådant utrymme - för tänkande, skapande, självprövning - inte bara ska bli den lyckligt lottade förunnat? Woolfs fråga är alltså ingalunda föråldrad. Den fortsätter att gnaga: vad betyder pengarna för det egna rummet? Hur betonas självständigheten? Tänk om det inte bara är människor på topposter som vill frigöra sig från det hektiska och hierarkiska arbetslivet? 

Kanske är mina funderingar om essän grundlösa. På tal om det borde jag ta och läsa en annan av Woolfs essäer på nytt, nämligen "Three Guineas", om krig och ja, ekonomi vill jag minnas.

9 May 2014

Om ärlighetsdiskursen

Jag gillade Fritjof Sahlströms kolumn i gårdagens HBL om politisk korrekthet; jag vill spinna vidare på den här. I kolumnen beskrivs bra den märkliga bilden om att det finns en utbredd politisk korrekthet som håller locket på och under locket sjuder det spontana, det uppriktiga, allt det där som inte ryms in i PK-moralen. Sahlström skriver mot föreställningen om "att politisk korrekthet bara är yta, och att hur vi egentligen är syns i det okontrollerbara, primitiva och ogenomtänkta." Det här missförståndet är intressant. Utan att just nu gå in och peta i bilden av politisk korrekthet, lägg märke till hur retoriken riktad mot just denna klumpar ihop allt mellan himmel och jord: det okontrollerbara, primitiva, ogenomtänkta, ärliga. Sahlström beskriver risken att genast förutsätta att rasism och fördomar av olika slag uttrycker något "ärligt": bilden av grytan igen, något som kokar under locket, bortom det tillrättalagda, civiliserade, konstlade.

Debatten om näthat har delvis fallit in i de där spåren. Saken ställs emellanåt upp så här (för att förenkla lite): politiskt korrekta mediefeminister kontra män ur de lägre klasserna som vantrivs i mediekulturen och som på ett lite missriktat sätt uttrycker sitt missnöje. [Jonas Thentes text i DN härförleden gick lite i den andan.] Det är här som begreppen läggs på hög: missnöjda män, män som öser ut sin ilska, ursprungliga känslor, okontrollerbara känslor, ogenomtänkta ord, utbrott som avslöjar något om hur det är ställt med samtiden. Männen som kokar av ilska ges med andra ord ett lyster av ursprunglighet, primitivitet, ja - riktiga känslor. Vips har deras hat försetts med ett slags äkthetsetikett som ställs mot den falska, artificiella kulturen. Vad jag menar är egentligen att kulturskribenter ofta glider mellan att gå in i äkthetsbilden (att hatet är så omedelbart att det avslöjar en hel kultur, att det finns en grundläggande, otvivelaktig känsla som kommer till uttryck) och att behandla hat som ett slags symptom, något som i någon bemärkelse kan och bör granskas i ett sammanhang. Att tala om nåt som ett symptom föranleder alltså frågan: symptom på vad då? Ett symptom är ingenting i sig själv, bara i relation till det som det är symptom på, tänker jag mig. (Nu har jag snurrat in mig, Doktor Freud.)

Var börja?

Framför allt är det viktigt att skilja mellan det ogenomtänkta och det ärliga. Vi säger saker som är ogenomtänkta hela tiden, och det vore bisarrt att säga att allt detta kan kontrasteras mot det medvetna, ett tänkt tillstånd där vi har kontroll, hejdar oss, sätter spärrar, är återhållsamma och nogsamt väljer formuleringarna. För att ta det här helt kort: när du själv hasplat ur dig något dumt/sårande är inte en lika omedelbar reaktion ofta: jag menade det inte, jag tänkte inte efter! Att något kan sägas vara oreflekterat/spontant/oeftertänksamt betyder inte alls att det är då jag själv kommer till uttryck som mest.  (Och motsvarande gäller om tänkande, förstås.)

Ibland uttrycker en sådan hållning - att det omedelbara är ärligt - en djup cynism och misstänksamhet. Man tänker att vi ständigt och jämt går runt och döljer oss för varandra och sen WHAM-BAM träder vi fram som vi egentligen är, under fasaden, men det är ett slags undantagstillstånd (när vi är berusade/trötta/upprörda) och sen återgår livet till den vanliga förställningsparaden.

Min poäng är att spontaniteten kan vara hur komplex som helst och ärlig är kanske inte alls vad vi skulle säga att en spontan reaktion alltid är. Däremot är det klart att spontana reaktioner säger något om hur det är fatt, ibland avslöjar de oss. Men lika ofta är det helt enkelt svårt att se vad en situation utan spontana reaktioner skulle vara och här står inget särskilt alls på spel (jag kommer in i ett rum där jag tror mig vara ensam, hör ett ljud och hoppar till/ du frågar vad klockan är och jag tittar efter, "fem i fem"). Det finns helt enkelt inte något sådant som Spontaniteten, man menar olika saker med att tala om något som en spontan eller omedelbar reaktion, gör olika kontraster, olika rörelser genom att betona något som spontant/omedelbart/öppet.

Och vad är ärlighet? Vilket moras! Är uppriktighet och ärlighet samma sak? Är uppriktighet samma sak som öppenhet? Är ärlighet alltid gott? Är den alltid sann? Hur förhåller sig detta till medvetet och omedvetet? Nu myllrar det ta mig fan, och det var precis just avsikten. Krylla på, begrepp, det är bra!

Vad diskussionen om näthat och kanske Sannfinländarnas framstötar (hur många gånger upprepas inte ordet "ärlig" i deras retorik?) visar är hur suspekt det blir när två boxar skapas, det medvetna, artificiella, slätstrukna, förställda å ena sidan och det primitiva, ärliga, omedelbara, öppna å den andra sidan. Vad en sådan polarisering ger upphov till: naturligtvis vill man stå på ärlighetens sida, man vill öppna upp den frizon där man kan vara sig själv, spontan och oreflekterad och inte behöver hålla tungan rätt i mun för att inte säga något opassande. Här håller jag med Sahlström: tanken på en sådan frizon kan vara fatal - och lika fatal är den världsbild som ständigt tänker sig att man förväntas/måste tänka på vad man säger och endast i undantagsfall kan slappna av och vara sig själv. 

7 May 2014

arendt



Förutom att vara förkyld har jag under de senaste dagarna suttit och gått igenom ett avhandlingskapitel om Arendt. Mitt eget, dessvärre. Det är vindlande text och frågorna blir bara krångligare när jag petar i dom, känns det som. Det är för det mesta roligt. Kom att tänka på att C rekommenderat den här videon. Tittade och berördes. Arendt öppnar på en stockkonservativ linje och man kanske vill stänga av. Gör inte det. Efter att jag blivit irriterad på A (som trots allt ändå säger att filosofin inte måste vara maskulin) blir jag sur på programledaren: hur ska man förstå det att intervjuaren planterar Arendt i fåtöljen mitt emot sig för att genast ställa frågan om inte filosofin är ett maskulint område och hur A (den första damen som varit med i programmet, säger han först av allt) ser på sig själv som kvinna och filosof. Att programledaren är töntig kan kanske också ställas i relation till att så gott som alla lite större verk om Arendt jag stött på antagit att hon måste ha en position till "kvinnofrågan"; hon måste positioneras. Då är det bland annat denna intervju som anförs. Hur ofta frågade folk Jaspers/Heidegger/Marcuse vad han tänkte om emancipationsfrågan? (Sorry har varit inne på det här förut, en grej som verkligen stör mig.)

Min relation till A: hon uttrycker emellanåt riktigt hemska perspektiv men i hennes förhållningssätt i allmänhet finns något jag inte kan låta bli att ta på allvar. Ett anspråk, ett sorts allvar som inte känns pompöst. I den här intervjun ger hon ett vitalt intryck. Vitalt och fundersamt, också modigt. No nonsense. Förutom den jobbiga biten i början (där hennes anti-feministiska sida kommer fram) talar Arendt om varför hon inte ser sig som filosof. Hon talar om antisemitism, judendom och Tyskland. De filosofiska idéerna finns där, men de artikuleras bara i relation till en viss fråga som kommer upp, frågan om vad det betyder att förhålla sig till grupper exempelvis. Intervjun spelades in på 60-talet, strax efter att boken om Eichmann kommit ut. Arendt talar frimodigt om hur det känns att komma på besök till Tyskland och hon uttrycker också ett missnöje med att Tyskland kört in på det gamla spåret, som om ingenting hänt. Den här tråden är uppenbart känslig (Arendt talar om vänner som svikit och vad man alls kan mena med svek) och den lämnas lite hängande, vilket kanske inte förvånar. När boken om rättegången mot Eichmann kommer på tal blir A synligt irriterad över vissa reaktioner som den fött. Hon anser sig ha blivit missförstånd och visar det. // Det som också får det att svindla lite är att det här har gått på TEVE. Arendt och programledaren röker. Arendt ler mest hela tiden men flamsar inte; hon får tala till punkt och programledaren refererar utan att åbäka sig till något så sexigt som en festskrift skriven till en annan professor. Av programledaren ser vi bara en nacke. Ingenting annat än Arendts ansikte syns under hela intervjun. Det är fruktansvärt intensivt att se på, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det här så omvälvande för mig (jag har sett filmen om A, men inte någon intervju), men så är det. (Det är inte alls så att jag plöjt allt vad Arendt skriver och att jag har någon jättebra koll på hela hennes skriftställeri; har dykt ner här och där och rotat för mina egna syften.)

(Höh, jag har inte riktigt fattat att man kan använda Youtube till annat än att titta på gulliga kattvideor.)