brian harnetty - american winter (2007)

Två stereotyper om folkmusik: a) den söker 'autenticitet' och b) den är humorlöst steril, arkivgods. Jag ramlar över Brian Harnettys skiva American Winter. Ni vet de där samlarna som ger ut skivor med gamla inspelningar, stenkaka blir digitala ljud. Andra samlare samlar andras samlande: en människa på ett arkiv hittar gamla fältinspelningar och ger ut det på skiva. Jag älskar sådana projekt. Jag älskar tanken på skivarkiv. För mig är skivarkivet en mytisk plats där vad som helst kan grävas fram. Jag kan inte få nog av brus, rasp, surr, uppgrävda röster och ljudet av teknologi som blandas med röster och instrument och kanske naturens ljud. Brian Harnetty gör allt det där. Han rotar och rumsterar. Mest rumsterar han. Han plockar ihop sånt som han hittar i ett arkiv i Kentucky; musik och prat från appalacherna, reklamer, berättelser, sånger, referat. Istället för arkivet som något slags magisk re-enactment handlar den här skivan om det ofullständiga minnet, minnet som lagrar i bemärkelsen lager-på-lager, vilket tematiseras av en gammal kvinna som skrattande försöker komma ihåg en melodi. Det är röster som harklar sig, skrattar till, stannar upp, rabblar meddelanden. En mans ruskiga berättande om ett mord staplas på en sorgesam visa sjungen av två damer, och ovanpå det ett oroligt, knäppande arrangemang ("I'll have to be off and be gone tonight"). Arkivmaterialet lindas in i Harnettys egna kompositioner, ofta på enkla instrument. Jag fattar inte hur det går till, men helheten är fascinerande och rörande. American winter - en vacker, spöklik skiva. Det rör sig om collage, men collaget har en stomme, så det känns sällan ofokuserat. Det är ingen humorlös skiva. Vad sägs om frasen 'Praise the lord, pass the ammunition' sjungen på jingelvis till en glad, olustig melodi som blir abstraktare och abstraktare, för att knytas an till en blurrigt återgiven visa som helt garanterat visar upp en annan sida av begreppet 'gud'? Det här är en fin skiva. Är man intresserad av Ghost box kan det här vara värt att titta på. Men approachen, angreppssättet är annorlunda. Ändå: precis som Ghost boxarna är det här musik som handlar om historia och minne i en vid bemärkelse, som förankrar minnet i nuet. - Att den här skivan finns på Spotify är ett av skälen till att jag alls hittade fram till den. Spotify är nog inte helt av ondo. (Jag brukar i smyg tråla folks offentliga låtlistor.) - Kom ihåg: att mixtra med gamla inspelningar måste inte göra en skiva till en glassig produkt signerad B- O- Br - , nä jag vill inte leta upp namnet i minnets gömmor. Vi glömmer det och levererar en allmän rekommendation för den här plattan.

Karl Ove Knausgård - Min kamp 1

Jag måste erkänna att innan jag satte igång med Knausgård Min kamp 1 var jag rätt så skeptisk. Kan en så omskriven bok vara bra? Knausgård presenteras ständigt och jämt som en författare som inte är rädd för att beskriva sig själv i mindre smickrande dager. Hans ärlighet sägs vara omutbar. Ännu ett manligt geni som Gör Upp Med Världen, tänkte jag och beslöt mig för att vänta ett tag med Knausgård. Sedan blev jag ändå lite intresserad när en kompis pratade om boken. När jag sätter igång att läsa blir jag mot min vilja genast inslängd i texten. Då inser jag förstås att det är fånigt att bestämma sig för att något är skumt och att sedan läsa med detta för ögonen. Kort sagt: Knausgård skriver bra, väldigt bra. Hans text är kanske inte vad jag väntade mig, inte alls svår, inte alls rabblande. Det är en lättläst, nyanserad text som inte är nydanande på något sätt men som förmår löpa hit och dit utan att tappa fotfästet för en sekund. Texten är sällan långrandig även om Knausgård beskriver saker som sällan ryms med i traditionella biografier. Jag vet inte om detta är en biografi, men intressant är det. Knausgård går in i pinsamheten, bortförklaringarna, avståndet. Det befinner sig på två plan hela tiden: pinsamheterna och avståndet som beskrivs genom minnen, och hur texten själv väjer undan, tystnar, går i lås. Knausgård skriver som sagt bra, men som tur var skriver han inte för bra. Det kanske till och med står någonstans i texten: att ett verk kan tappa bort sig genom att bli förälskad i sin egen stil. Som de flesta vet kretsar romanen kring huvudpersonens relation till sin far. Men istället för ett kronologiskt, direkt angreppssätt berättar Knausgård genom hur minnena kopplar ihop saker. Här finns såklart Proust som inspiration. Det här indirekta sättet att tackla ämnet är kanske det som gör att boken fungerar, att det inte blir sentimentalt, att porträttet hela tiden målas och att vi inte genast är säkra på hur penseldragen kommer att röra sig över duken. Kanske bäst av allt: inte ens när jag lagt boken ifrån mig är bildern av fadern glasklar. Flera saker lämnas liksom i ett halvdunkel, det slags halvdunkel som visar hur svåra och mångtydiga relationer ofta är. Det knastertorra och endimensionella sannningsbegrepp som ofta förknippas med biografier passar inte in på Knausgård, vars verk knappt i någon bemärkelse är en biografi som detta begrepp oftast används. Att vara sann handlar här om att våga ta i tu med något. Sanning handlar här om självkännedomen som både en förståelse av sig själv och andra. Därför är det inte förvånande att texten aldrig stannar upp eller ger några uppmuntrande visdomar läsaren till livs. Det här berättandet är alltid på väg, och detta säger något både om formen och tonfallet i boken. Det är med detta i tankarna det på ett sätt känns fel att kalla Knausgårds bok rasande ärlig. Visst, boken är en uppgörelse som lyfter upp ärligheten som fråga och tema, för det mesta på ett indirekt sätt, som när Karl Oves underdåniga förhållande till brodern Yngve avhandlas på olika ställen i boken: här är det en mängd olika former av självbedrägerier som passerar revy, men det är knappast så att texten själv skulle inta något slags slutgiltig position. Och det är jag glad för. En norsk kritiker, som i DN dissat det enhälliga mottagandet av Knausgårds första 'biografiska' roman, är ute i lite liknande ärende när han jämför Min kamp med en så sprattlande fisk som Coetzees Sommartid. Jag håller helt med. Man kunde rada upp notoriskt slingrande källarmänniskor och Rousseauar också. Visst finns det en mängd obehagliga element i romanen, såsom den ändlösa tron på Konstnären. Men att romanen inte blir platt tar jag ett tecken på att boken-som-bok inte är helt insnärjd i ett perspektiv. Som läsare kvävs jag inte i Karl Oves prettoskrivande, i Karl Oves kamp med att vara manlig eller i Karl Oves ständigt problematiska relation till kvinnor. - Tänk på gamle Strindberg.

old times, new times, different times

Mariehamn är en håla. Det är nog okej ändå. Mariehamn är en konstig stad. Mariehamn står stilla. Det händer nya saker hela tiden. Luften står stilla. Jag hittar inte mina fötter. Jag vet presiss, presiss de. Åker till staaas. Mina släktingar idisslar gammalt groll. Jag sitter vid släktingens matbord och känner mig lite som en voyeur när jag lyssnar hur de pratar. Det slår mig hur ingen av dem talar finska längre. Den finskspråkiga generationen har dött bort och det är vemodigt att inte längre höra pentele helvetti mähän vaan pirautan ny. På något sätt tycker jag om dem. Vi har inte ett smack gemensamt. Inte ett skit. Ibland blir det en fientlig stämning, det blir obligatorisk ironi, Jo nä. Ingen åårnning. Du ska väl kolla bortdä. Småpratets koordinater. Kommer att tänka på hur jag som nioåring planterade mig i min farmors gungstol för att lyssna på hur farmor pratade med min faster som kom från staaan. Jag fattade inte så mycket vad det pratades om men på något sätt tyckte jag om att lägga örat intill det, att på ett lite passivt sätt försöka greppa sammanhangen, hur det snackas. På gott och ont gillar jag det där fortfarande. Som vanligt sitter jag på biblioteket och gör ingenting. Dryper av svett, hämtar andan, driver tid. Tomt i huvudet. Hittar en obskyr bok. Ingenting känns någonstans. Allt är överväldigande. Bibliotekarierna känner jag igen. Den sura är inte på plats idag. Skulder har hopats under halvåret. Betalar glatt. Jag känner ingen längre. Jag tycker mig se någon som liknade en gymnasiekompis som hette cindy eller något sådant, som hängde med de där innebandyspelande tjejerna i tajta vita jeans. Men cindy var trevlig. Cindy sanna sa su se srar. Någo. Gatornas krokar, varje sten är bekant; Ehns, Emmaus, Andelsbanken, blomaffären i hörnet, café Nikolaj där jag slevar i mig kladdig pasta. Jag förvånas över allting. Den nazistiskt pompösa arkitekturen, rockoff som ordnas år efter år för att erbjuda dassig musik åt människor som vill sätta på sig festblåsan med sikte på raj-raj. Eller vad vet jag egentligen, jag har inte varit där. När jag var liten åkte vi ibland ut med bilen på söndagar eller efter någon storhelg för att de vuxna skulle få skrocka över festande ungdomar. Handär tar sig no om huvvä. Kanske tyckte jag att det där åkandet var lite obehagligt redan då. Snorgärsarna, gloparna. De vuxna hade saker på grej. Åårnning. Jag tänker på hur Mariehamn är skiktat på ett sätt som jag av någon anledning sällan tänker på i Åbo. Mina släktingar går till vissa ställen för att ta en kaffe, andra inrättningar är absolut näj. Små vattenhål som inte är så homogena. De vältränade, slimmade kropparna som har träffats under lovet bredvid gamlingarna på café Julius. Ingen rubbar fanimä Hasse å domdär. Jag sätter mig helst invid sjuttioåringarna som filosoferar över Götas brors kusins nyaste båten va mycke den kosta vettni. Mariehamn är bakelseparadiset. Jag navigerar från sötsak till sötsak. Som en riktig ortsbo muttrar jag över turister som står i vägen. Gruvar mig över ett dumt föredrag som jag höll härom veckan där jag betedde mig som en fåntratt. Skitbollar, borde jag verkligen hålla på med det här. Mariehamn tar kål på såna tankar. Det är bra. Bara jål, bara kåll, bara paller, inga någge ti tänka på. För det mesta driver mig ålänningarnas anti-filosofiskhet till vansinne, de ska göras å inga pratas. Ändå är Åland just pratets och skitpratets öar. Fan i helvete vad det pratas, broderas, skroderas, utläggs, inläggs, grunnas på. Inget skrinläggs någonsin. Man får köa fyrtio minuter för att äta en kaka på lyxstället. Det är löjligt, men så gör jag, köar och trampar en proper gråhårig dam på foten och hon säger inte aj ens. Jag studerar människorna framför mig i smyg och tänker på hur många profilerar sig som tjejer och hur de ofta ser väldigt gamla ut i sina vita utstyrslar och brunbrända ben. Jag är vit som ett spöke, svettfläckad. Men: av kaffetanden nödgade uppoffringar. Det är lite som att åka utomlands när jag åker till Mariehamn. Jag vänjer mig aldrig. Det är konstigt att komma dit och påminna sig om att det ju går att bo här också, att jag själv har gjort det. Men det gör mig inte sömnlös längre. Jag sover som en bäbis, drömlöst, tanklöst, det dåliga örat släpper inte igenom mommos moraklocka ens. Det belamrade rummet bekommer mig inte. Mariehamn är lite som en dröm, en nollställd dröm. Det myllrar på trendbaren. Kanske ska det regna snart. Vi tvistar om det är trubadur eller nä som strömmar ur högtalarna. Hur alla trubadurer anlägger ett nasalt tonfall. En grannes kalufs skymtar fram. Jag och mitt sällskap sitter och intrigerar om det förflutna. Bara här känner jag att jag kanske får på käften bara för att jag går på vessan. På vessadörrarna har man målat enorma, nakna kroppar. Jag ser ängsligt omkring mig. Får ja va här? På Åland behärskar man de giftiga blickarna konst. Det är bara att fånstirra, fårstirra, flina folk rakt upp i ansiktet. Tro mig: det fungerar. Om Sthlm är skit och pissnödigt är Mariehamn i samma division, bara annorlunda. För det finns ju också raggare här. Och dansband. Och vikingamarknaden utsocknes. Jag tar en lur i ett hörn på biblioteket och glömmer hela skiten. Läser två veckors DN. Ålandstidningen skriver om nån kabel. En revy i saltvik. Alla konstiga gubbar och tanter och byfånar och lagtingsledamöter och ungdomar häckar där i timtal. Det är ett fantastiskt ställe, helt fucking bäst. Du är kanske ifred eller så kommer en människa som du träffat på skärgårdsfärjan för tjugo år sen och hör sig för om vad som hörsch i åbo. - nä inga vet ja nå specielt, de e vel efter vanlit. - Å visst vet du ju vem ja ä? No vet ja de no!

Om kollektiva känslor

Vad som hände i Norge är fruktansvärt.
Det är konstigt att följa rapporter, krönikor, analyser. Alla tycks veta exakt vilka samhällsproblem dådet manifesterar eller vad som bör göras. Andra menar att absolut inget kan sägas om saken, det rör sig om en ensam galning; se upp med isolerade, unga män. Språket räcker inte till. Det är viktigt att prata.
Nästan allt blir klischéer som rullar runt, runt. Samtidigt har en ifrågasättande debatt väckts. Vad är terrorism? Varför har högerextremistisk terrorism knappt setts som något hotfullt? Vilket slags frustration uttrycker Breivik och hur ska man förstå den?
Men ändå, att göra katastrofen "personlig", ge den ett medialt ansikte. (Tänk på hur begrepp som ögonvittne kan börja urvattnas om att vittna handlar om gruvliga detaljer i samband med 'att ha varit där'.)
Fokuseringen på Norges statsminister är bisarr. Hur mycket känslor visar Jens? Jens visar känslor, nu står han högt i kurs! Arbeiderpartiet går frammåt! Man uttalar sig om vad en stark ledare bör vara, en ledare som utgör en sammanhållande kraft. En sån är Jens. Tidigare ansågs Stoltenberg vara en kall rabblare. Reinfelt får kritik för att han uttrycker sig för svalt. Reinfelt har varit på semester.
Å ena sidan är det inte alls fel att säga att det är svårt att ta någon på allvar som inte är engagerad, som talar i punktform eller i neutrala fraser. Att inte beröras hänger i många fall samman med att inte förstå vidden av en situation. Att kritisera någon för att reagera på ett visst sätt är inte konstigt alls, trots att våra känslor väldigt sällan har något med vilja att göra.
Samtidigt tänker jag på filmen The Queen, som jag underligt nog tyckte rätt så bra om. Filmen handlar som bekant om drottning Elizebeth. När Diana dog förväntade kollektivets röster att drottningen skulle uttrycka sin Personliga Sorg. Man kritiserade henne för att vara sval. I filmen drar drottningen en skarp gräns mellan det offentliga och det privata. Samtidigt är ju drottningen en offentlig person, vars själva yrke upplöser tydliga gränsdragningar. Att vara drottning är inte precis vilken roll som helst. Filmen levererade inga egentliga svar. Den beskrev, ibland med en lite ironisk touch.
Jag är ingen förespråkare för en absolut gräns mellan det offentliga och privata när det gäller känslor. Man kan exempelvis säga att många yrken är emotionellt krävande utan att detta innebär att känslorna som man då pratar om är en mask som tas på och av. Jag har ingenting att säga om Stoltenberg. Han är säkert bra på att möta människor, och det är det viktigaste.
Ändå är det olustigt när Stoltenbergs känsloliv utvärderas på bladens nyhetssidor.
Kanske hänger det ihop med en bild av kriser och enighet. I svåra tider förväntas politiker i ledande ställning sätta oenigheter och gammalt partigroll inom parentes. Sånt kommer sen. Just nu tycks denna politikers bidrag till att skapa enighet gestaltas genom ett känslospråk. Vi är eniga i sorgen. Vi är eniga i motståndet. Vi är eniga i enigheten. Själva deltagandet är en tröst. Vi är vi.
En landsfader söks. En landsfader hittas. En landsfader som kan vara personlig samtidigt som han uttrycker något kollektivt, en landsfader är en politiker som stigit ut ur sin ursprungliga roll, sin plats på barrikaderna. Videor publiceras där ställena där ministerns röst skälver till markeras och kommenteras.
Vad innebär det egentligen att vara närvarande för någon? Men vad betyder det att vara kollektivt närvarande? Är det möjligt? Vad slags närvaro är det? (som sagt, jag säger ingenting om Stoltenberg nu; jag säger något om en medial diskussion, ett framställningssätt)
"Jens Stoltenberg växer fram som ledare." Vilken är bilden av ledaren (för att inte tala om politikern) här?
Ola Larsmo skrev en bra grej i DN där han kopplar händelserna i Norge till ett hatiskt offentligt språk som ständigt är på jakt efter syndabockar. Det rasistiska språket får inte göras till något oskyldigt. Om något, så är det något vi vaknar upp till nu.
Det språk som används i samband med "utvärderingar" av den norska statsministern är en blandning av cynism (ministerns aktier är heta, högerpopulisternas aktier dalar i värde) och terapeutiskt helandespråk. Det är förvirrande hur de här tonarterna kan samsas, men det kan de, och det vore viktigt att förstå hur det är möjligt.
Ett metaperspektiv - hur något skildras, hur information sprids, telefonsamtal och filmsnuttar - kommer upp otroligt fort efter det som händer på ön där en ofattbart stor mängd ungdomar sköts till döds.
Jag är rädd för ett offentligt språk som slätar över, som skapar Enighet - framför allt: ett enighetsspråk som är lika grumligt som det suddiga tänkandet kring integration, multikulturalism och, spegelvänt, 'vi är inte rasister, vi är nyktert invandringskritiska, vi har statistik!'. Den formen av enighet har inte så mycket med gemenskap att göra. I värsta fall är det en enighet som vittrar sönder genast då tidningsrubrikerna byts ut.
Det jag säger är inte att sorg är bedövande. Men den medialiserade sorgen som fokuserar på Stoltenberg som landsfader och terapeutiskt feel-goodande 'vi går starkare ur det här' är kanske just - bedövande. Den medialiserade sorgen är - pratig. Den medialiserade sorgen håller tyst i en minut, sen är det dags igen, att analysera, att dra slutsatser, att mana till det ena och till det andra.
Åsiktsmaskinen som aldrig sover. Då blir känslor något att dränka sig i, ett sätt att representera, ett sätt att framstå, ett sätt att uppgå i en kollektiv förståelse och en lika kollektiv oförståelse.
Men för att ha sagt något vettigt borde jag säga något mer om enighet och gemenskap, men det klarar jag inte av just nu.


En massa lösryckta associationer; jag vet inte.

Estetisering av vardagen, del 1: The Loser om Pseudoallvaret

Förolämpa inte min intelligens, brukar man säga, men det svenska pseudoallvaret är värre än så. Det förolämpar alla nivåer inom människan: intellekt, känsloliv, fantasi, humor, plus några till, som vi ännu inte har namn för. Du känner att allt detta grånar och dör inom dig varje gång pseudoallvarets upphovsmän tar dig i nacken och böjer dig ner till sin egen nivå.

Citatet kommer från Håkan Lindgrens utmärkta blogg The Loser. Det är så himla bra sagt. Lindgren har skrivit en arg krönika om otyget han benämner pseudoallvaret. Som jag förstår det är Pseudoallvaret baktung undertext som inte avslöjar något eller visar något utan det rör sig om en billig effekt, att få något att se Existentiellt ut. Detta gör man genom att bygga Stämning, bygga Avgrundsdjup, dallrande blickar. Jag känner mig träffad av detta för jag har en tendens att ibland falla för verk  som kanske just har den här karaktären av att slipa stämningar. Det är så klart inget fel på stämingar egentligen, om dessa artikuleras, om de ges en specifik form. Det Lindgren pekar på är ett slags slö tilltro till att med ett fåtal gester fånga det Existentiella, det där som man knappt kan prata om och som man därför bara kan tassa runt. Det blir helt enkelt så helvetes allvarligt, så helvetes pretentiöst i ett försök att fånga de riktigt stora känslorna. Om en tystnad ska fungera t.ex i en film måste det vara en särskild form av tystnad, inte den av bergmanälskande glin i trettio- eller femtioårsåldern omhuldade arketypen Tystnad, helst illustrerat av djupfokus bild eller i litteraturen korta kryptiska meningar som skapar en cinematisk känsla. Den typen av litteratur eller film som kritiseras här använder sig av det outsagda som en tillflyktsort. Man behöver inte anstränga sig. Med andra ord: det kan bli en form av trist ideologi, som i slutändan ger upphov till verk präglade av vaghet och en simmig blick på "vardagen" (så att man får en känsla av "dovt obehag" --- fantastiskt träffande uttryck för att fånga det här fenomenet). Något Lindgren verkar hävda är att den här inställningen döljer en form av cynism. "Man är ju inte mer än människa" är inte bara något som hopplösa karaktärer kläcker ur sig, utan det fångar en uppgivenhet inför att beskriva, att gestalta. För vad finns det att säga, egentligen? Man är ju bara människa och vardagen lunkar på. Pseudoallvaret stannar ofta i en känsla av otillräcklighet, famlandet görs till estetiskt program. Tänk filmen Flickan, eller just Sånger från andra våningen, eller, för all del - Antichrist (fast kanske von Trier har något slags humor trots allt som gör att han inte kan sorteras hit). Kanske: Man tänker sig, på sina ställen (de ställen som verkligen går in för att fånga Det Medelklassigas Trånga Bur), fastän det också fanns väldigt många scener i den filmen som inte var pseudoallvar överhuvudtaget.

Det industriella medvetandet och icke-nyttoretorik

Eftersom jag förväntas skriva en avhandling kring tematiken arbete plöjer jag en del akademisk litteratur om ämnet. Och eftersom filosofer varit relativt fåordiga om just detta tema har jag gjort en hel del tvärvetenskapliga utflykter in i den sociologiska och etnologiska litteraturen. Allra roligast är det att läsa lite äldre böcker om relationen mellan arbete och fritid, för att dylikt tenderar att genomgå snabba förändringar. Försöken att på ett försiktigt och vetenskapligt sätt ringa in det moderna livets kulturella förflackning framstår i det historiska ljuset som rätt så ... gulliga:

Vardagslivet bombarderas oupphörligen såväl av industriproduktionens objekt som av dess medvetande. Det handlar inte bara om fritidssysselsättningar som bingo, disco-musik, enarmade banditer, flipper och elektroniska spel - även om dessa särskilt tydligt symboliserar människors "frivilliga" anpassning till industriteknologiskt tänkande. Naturligtvis påverkas också skolutbildningen av det tekniskt rationella tänkande som utmärker modern företagsamhet. Kunskap som inte på något sätt är ekonomiskt nyttig anses otidsenlig.

Men det är helt klart att slutklämman har fog för sig nu också. Sektorer av livet som inte är ekonomiskt nyttiga måste istället bevaras, K-märkas, upphöjas till Kultur eller annars bara sånt som man antagligen i framtiden kan kapitaliserar på. Diskussioner om det effektiva och det ineffektiva är alltid besvärliga och de blir sällan något annat än dåliga. Det visade den kvasidebatt som Svenskt Näringslivs rapport gav upphov till (det avgjort bästa inlägget här). Företrädarna för det Onyttiga uttrycker sig ofta lika endimensionellt som företrädarna för Ekonomin. 1) Alla aktiviteter som i någon bemärkelse är viktiga är samhällsnyttiga på något sätt, direkt ekonomiskt eller indirekt 2) Hårda Värden och Mjuka Värden, vi måste värdera annorlunda, vi måste etablera en solid värdegrund (där man såklart bortser från att värdebegreppet svårligen slits från från sitt ekonomiska ursprung) 3) "Kultur är viktigt för identiteten" 4) Allt som är icke-nyttigt är samhällsomstörtande och Subversivt (kan i värsta fall omvandlas till ett smygstöd till etn ändlöst fritt flödande, kreativ kapitalism som ingenting har att göra med forna tiders mål-medelrationalitet och paternalistisk samhällelig ingenjörskonst 5) .... för sin egen skull (ofta en dimögd frihetsretorik, 'konst för konstens skull').

New York, ohipsters, urbana hörn

Jag har svårt att koncentrera mig. Jag borde fixa saker, utreda och dona, göra mig av med gammalt skräp, röja upp, frakta saker, lära mig något om hur ekonomiska transaktioner fungerar i USA (vet nån sånt? berätta! är det ekorrskinn som gäller? pärlor? checker? kan man föra över pengar från ett finskt konto till ett amerikanskt konto utan att det kostar skjortan?), hur ska jag lösa problemet med telefoni, fundera på boende. Jag är i allmänhet en ängslig person men inför resor sänker sig oftast ett slött lugn över mig. Också nu. Det reder sig. Därför är det den onödigast tänkbara kunskap om New York som jag inhämtar medelst elektroniskt nät. En kiosk som är så populär så att man kan beskåda hur en människohord ringlar sig i realtid på deras hemsida. Jag läser om broar och syltor och diners och dumplings och munkar och parker och bagels och wi-fi och pannkakor och vegetariska restauranger och en järnvägslinje ovanför marken som har gjorts om till promenadstråk och gömda barer och cupcakes och tacos. Jag har ingen grej med New York, skiter i Carrie och svettiga boxningsgåbbar från förr och teaterkitsch. "Man måste ha bott i New York nån gång." Öh, why? Jag åker dit för att läsa MarxArendtFreud, är jävligt glad för att det verkar vara en fantastisk skola jag ska åka till. Och så reser jag dit för att äta munkar och drömma om poliser som dricker blaskigt kaffe i ödsliga syltor klockan fyra på natten där det spelas top 40 från 1953. New York känns stort och lite skrämmande, inga får att prata med. Jag är inte ett socialt maskineri som kan hantera meet/greet. Jag fumlar och tappar ord, babblar frenetiskt. Har svårt att öppna käften i offentliga sammanhang på hemmafronten ens, i de mest bekanta sammanhangen ens. Men kanske går det att starta på ny kula i ett nytt sammanhang där alla ens tidigare rutiner, vanor och ovanor är uppbrutna. Men jag kan inte låta bli att ha lite blandade känslor. När jag läser om olika stadsdelar snurrar allt kring cool och hip (det låter väldigt dyrt). Min reaktion: men dit vill jag inte åka, skicka mig till Indiana! Jag vill hänga med tanter och farbröder ju, som har levt så länge att de skiter i cool och hip, tanter och farbröder som inte vet vem Vamprie Weekend är ens, tanter och farbröder som inte vet var man hittar de senaste japanska designerfynden. Måste jag lära mig hur man spelar bridge? Det låter hur svårt som helst (jag har en kompis som har berättat). Kommer allt att vara gentrifiering, gentrifiering och allt obehagligt (typ riktiga människor) bortstädat och bortslussat och Sexinthecityhelvete och fucking Starbucks överallt? Wine bars? Coctail lounges? .... Young professionals? - Så klart finns det andra saker i ett myller av den här dimensionen: en dammig bar, en bekant tvättomat, ett tyst hörn, en bibba (finns det gröna läslampor som i filmerna?), roliga hus, urbanitetens socialiteter, olika människor på tunnelbanan, olika kvarter, New York Review of Books, långa promenader, stora parker, kanske en orkester från North Carolina som spelar fiolmusik? Det blir nog bra ändå. Jag kommer nog hem friserad i ett roligt skägg eller porrmustasch ska ni se. Efter fem månader kommer jag att prata som Al Pacino. Sånt.

det tråkiga och det hemliga

David Foster Wallace, amerikansk grymt hyllad författare, dog för ett tag sedan. Han lämnade efter sig en oavslutad roman, The Pale King, som trots allt har givits ut i ett skick som åtminstone gör att jag orkar läsa. Hittills är det en rätt så underbar bok. Den handlar om - arbete på skatteverket. Den handlar om arbete - och tristess. Wallace' stil är hyperironiskt slingrig. Här finns känsligt berättade historier om vardagens leda. Men här ryms också hel del skattetekniska redogörelser. Samt beskrivningar av hur man kan vrida på kontorsstela stjärmuskler när man sitter på flyget. I ett kapitel ser sig "författaren" tvungen att redogöra för omständigheterna, speciellt de juridiska, kring bokens sanningsvärde. Kapitlet landar i reflektioner kring varför ingen människa på klotet är speciellt informerad om de förändringar som skedde i beskattningsväsendet under åttiotalet. Ämnet är helt enkelt för tråkigt:

It is impossible to overstate the importance of this feature. Consider, from the Service's perspective, the advantages of the dull, the arcane, the mind-numbingly complex. The IRS was one of the very first government agencies to learn that such qualities help insulate them against public protest and political opposition, and that abstruse dullness is actualy a much more effective shield than is secrecy. For the great disadvantage of secrecy is that it's interesting. People are drawn to secrets, they can't help it. Keep in mind that the period we're talking was only a decade after Watergate. Hade the Service tried to hide or cover up its conflicts and convulsions, some enterprising journalists would have done an exposé that drew a lot of attention and interest and scandalous fuss. But this is not at all what happened. What happened was that much of the high-level policy debate played out for two years in full public view, e.g. in open hearings of the Joint Committee on Taxation, the Senate Treasury Procedures and Statutets Subcommittee, and the IRS's Deputy and Assistant Commissioners' Council. These hearings were collections of anaerobic men in drab suits who spoke in verbless bureaucratese - terms like 'strategic utilization template' and 'revenue vector' in place of 'plan' and 'tax' - and took days just to reach consensus on the order of items for discussion. Even in the financial press, there was hadly any coverage; can you guess why? If not, consider that fact that just about every last transcript, record, study, white paper, code amendment, revenue-ruilng, and procedural memo has been available for public perusal since date of issue. No FOIA filing even required. But not one journalist seems ever to have checked them out, and with good reason: This stuff is solid rock.

Det kan hända att jag är en smula yrkesskadad (haw, haw, haw) men den här romanen om själsdödande men krävande arbete känns angelägen.

Nick Cave - Bunny Munros död

Jag har lärt mig en mängd vulgära ord på danska. Det har sin historia: i en liten by på Färöarna finns en mack. I macken säljs typ fem olika böcker. Två av dem är danska översättningar av Nick Caves romaner. Att detta är ett tecken att jag borde ta tag i Nick Caves författarskap kunde jag klart uttyda ur denna situation. Bunny Munros död sägs vara inspirerad av Valerie Solanas manifest. Det märks. För det är den halvdöda mannen som går genom snor och spyor för att få ett skjut som vi stiftar bekantskap med i denna råbarkade skrift. Bunny Munro är en skitstövel av rang. Som Nick Cave säger i en intervju: han är en sexgalning som inte är speciellt intresserad av sex. Men hör opp, detta är ingen roman som glorifierar den gulliga losern som hamnat lite fel i livet. Bunny Munro är helt enkelt ett rövhål. Han är dörrförsäljaren vars fantasi huvudsakligen kretsar kring Kylies och Avrils underliv. I början av romanen tar frugan livet av sig. Det enda rationella är att ta den 9-åriga sonen med sig ut på Vägen. A man's gotta do what a man's gotta do. Men undergången lurar i Bunnys ögonvrå. Han har en dålig känsla. Men det finns ju många kroppsdelar som kan erbjuda en stunds distraktion från obehagliga tankar. Det kanske inte låter så, men Bunny Munros död är en rolig bok, en satir som mejar ner myten om "den stackars mannen" (eller som det heter på vacker dansk, stakkels mand). I en typisk scen sitter Bunny i bilen. Ett radioprogram får honom att lystra: Kvinnornas timme! Det är där han snappar upp nyttiga raggningsrepliker som t.ex. "de stjäl barndomen från oss!" Boken är enformig precis som den typ av livsform som beskrivs. Stilen är en underlig skiftning mellan det rasande och det långsamma; en nioårings storögda funderingar kring himlakropparna kontrasteras mot Bunnys skelögda kontemplation kring det kvinnliga könsorganet; det elegiska med det slemmiga (är det två sidor av samma sak enligt Nick Cave? Här finns en oklar punkt kring hur barnet beskrivs - är han ännu en Bunny eller representerar kunskapstörstande Junior något annorlunda?). Läs den finstämda samtidsbetraktelsen Bunny Munros död innan du lägger huvet på lilla kudden och du drömmer garanterat vackra drömmar ... om allas vår apokalyps (eller Nick Caves mustasch). En utmärkt roman för växande ungdom som söker uppbyggelse. Boken demonstrerar ännu en gång det som vanligen döljer sig bakom frasen "en man som älskar kvinnor".

quiet & responsible professional looking for...

Jag försöker göra det omöjliga: hitta ett ställe att bo på i NYC utan att kunna gå och kolla lägenheterna själv (i samband med detta har jag lärt mig begreppet "bondfångeri"). Det blir ingenting, men istället kan jag närstudera diskurser kring samboende och lägenheter. Intressant. Språket som används i jobbannonser och sådana här annonser om att dela lägenhet, well, they give me the creeps. Att framställa sig själv i god dager, närmast som en övermänniska. Ett ord som ständigt nämns i annonserna om samboende är, förutom de obligatoriska åldersrestriktionerna, "responsible". Helst i den fantastiska kombinationen "responsible professional" (och ännu bättre: young, responsible professional motivated person). En gång såg jag någon som beskrev sig själv som ett partydjur - men såklart partajades det "responsibly". Många skryter med att de knappt är hemma för att de jobbar så mycket. 23-åriga CEOs eller inom finansvärlden verksamma ungar deklarerar att de helst vill bo med likasinnade young professionals. De här åldersangivelserna förbryllar mig. Varför skriver folk att de helst delar lägenheten med en (professional!) människa "in their mid-twenties"? Vad är folk rädda för?

Jag funderar på att författa en annons:

Hej alla ni! Jag är en doktorand (icke-business) som behöver sova nånstans. I allm.het hel & ren. Det spelar ingen roll hur och var och sånt, så länge ni är snälla. Med handen på hjärtat kan jag inte påstå att jag själv är solen personifierad men jag brukar fundera på takt och ton & dylikt (har ni Magdalena Ribbing in the usa?). Kan vara lite glömsk men det är menschlisches, allzu menschlisches. Jag röker inte (ännu), ett plus, visst? men om du gör det får du bolma på av hjärtats lust. Jag tycker om att dricka whisky, men inte hela tiden lol :), och så tycker jag om skräpnat också (burp!). Är inte så flink med matlagning men en kastrull vet jag vad är (minimalist cooking är en het trend i NY har jag hört). Helst vill jag bo inpå knuten på mitt uni men jag tycker i och för sig om att åka metro och tåg också. Bara så ni vet: jag är ganska lat och har en grundmurad aversion mot sk. "work-out", så ingen mission från er sida tack! Men jag har oregelbundna regelbundna vanor och är i allmänhet en tyst och försynt person som kan tassa igenom vardagen så att ni knappt märker det. Städning tillhör livets nödvändigheter, om detta är jag medveten, ni har säkert en dammsugare eller så (i USA har man knasiga dammsugare säger ryktet). Jag är intresserad av östeuropeisk film och musik som knappt låter alls (trevligt för dig, trevligt för mig). Jag tänkte ta med mig ett får som sällskap men tog mitt förnuft till fånga. Tyvärr är jag ganska omogen för min ålder och vet inte alls vad jag håller på med i livet (vet ni?). Men det reder väl ut sig på sätt eller annat bara man har en pragmatisk touch ibland. Jag är rädd för: arga hundar, hipsters, stora bugs, Arbetsmarknaden, trasslande byråkrati, Bono. Men navigerar man i riktningen New York kan det väl inte vara förbjudet med ett par tre neuroser, denna Woody Allens stad? Om ni har ett stort marxistiskt bibliotek är det ett +. Hoppas vi ses!!!!

Annonserna för lyxrum i lyxhus garanterar en hel del surrealism. Dessa hus har privata soltak, en doorman på plats klockan runt, gym och butlertjänster. Det kan vara lika märkligt att läsa de vanliga annonserna. Sammansättningar som "natural sunlight" tänjer på lovordsfantasins gränser. Jag försöker orientera mig i lurendrejeriets subtiliteter. Att med versaler skriva THIS IS NOT A FAKE AD JUST TO GET YOU TO LOOK!!! inger exempelvis föga förtroende. Jag blir till och med en smula misstänksam om skumma ord får versal. I en annons har skribenten begränsat sig till det substantiella och formulerat sig som följer:

Please be drama free, working and honest unlike my last two ppl.

Med andra ord: det här är en himla stor stad och jag är kusinen från lande.

Om kriminalisering av djurrättsrörelsen

Läs det här viktiga blogginlägget som ur olika vinklar analyserar på mycket skumma grunder utförda arresteringar av spanska djurrättsaktivister. Inlägget visar hur en diskurs kring (eko-)terrorism, en diskurs som i praktiken kan förstås som en form av våldsutövande, är ett försök att tysta en politisk rörelse.

arbete, igen

(Bilden togs av min kompis)
Ibland brukar jag, som alla andra barn i femårsåldern, fundera över vad jag vill bli. Sådana frågor brukar oftast handla om vad ett jobb kräver eller vad som ingår i arbetsuppgifterna. Sådana funderingar handlar i mitt fall sällan om var arbetsplatsen är belägen. En gång pratade jag med en typ som jobbade på en oljeplattform. Om jag minns rätt tog han sig till och från jobbet med helikopter. Det var både jobb utomhus och inomhus. För mig var det nästan som att prata med en astronaut. Jag menar: den här plattformen på bilden finns mitt i havet, i ingenting. Man ser inte land, bara tom horisont, havet som ändrar färg hela tiden, vinden. En fiskebåt eller ett fartyg tar sig från ett ställe till ett annat. En oljeplattform - bara står. Jag undrar hur det är att arbeta på ett sådant ställe.

idle sea

Eftermiddag på jobbet, knappt en människa i byggnaden, grötgrått ute, svettig äckelkavaj, jag ska gå till stan för att köpa en kam, jag behöver en kam, jag tittar på en gåbb som spelar trumpet på youtube, en annan spelar dragspel, violin, ståbas, en arg fågel, Sune, har bosatt sig utanför mitt hus, kanske är det jag som blir Sunes mat, det är fuktigt i luften varje dag, det luktar fuktig grotta, halvgamla möbler och cirkulerad luft i vår korridor, en gubbe målar husfasaden mittemot, idag har jag inte ont i huvdet, en stillsam bok om alienationen i arbetet och i samhället, nästan-nästan coctailmusik - för dig utgiven.

Samhälleligt arbete

Debatten kring en viss kulturpersons krönika om att hon har städhjälp ibland och skäms en smula över det har rört upp många frågor om betalt och obetalt arbete, om klass och arbete, och dessutom har rätt olika förhållningssätt till städning som arbetsform kommit i dagen. Det som påpekats i debatten är att det ofta blivit så att vissa arbetsuppgifter nästan per automatik jämställts med "arbete för tjänstefolk", som att detta är vad vissa sysslor måste vara, som att städa i någon annans hem. Andra har däremot velat ifrågasätta det slags stadssubventionerade elit som tjänar på RUT-avdraget. I kontrast till detta menar vissa debattörer att man måste kunna diskutera städjobb i hemmen utan att genast börja tjata om tjänstefolk. Sylvia Bjon påminner om att städning är ett nödvändigt arbete och att detta gäller oberoende av vem det utförs. Är det relevant, frågar hon, om man arbetar för sig själv eller andra, om man arbetar för lön eller inte, om det nu är så att vissa former av arbete en gång måste göras:

"I denna kaka av arbete som ska göras i ett samhälle är en hel del hushållsnära, men inte mindre samhälleligt för det. När det rusas efter tillväxt glömmer man ofta att cyklar fortfarande måste repareras och fönster tvättas. Vill man göra det själv så gör man. Men så inser man kanske att det är bättre om man stickar sockor, reviderar företagsbokslut, regisserar en pjäs, gör en bypassoperation eller byter blöjor. Då får någon annan reparera cykeln."

Det som jag fastnade på i det här citatet är att Bjon säger att alla former av nödvändigt arbete, hushållsnära eller inte, är samhälleligt. Jag är nyfiken på vad Bjon menar med det. Tidigare i texten nämns experimentet med bytesekonomi, att jag gör dig en tjänst och du gör mig en tjänst. Menar hon att arbete kan betraktas på detta sätt helt i allmänhet, som något som potentiellt sett vem som helst kan utföra, men att det är viktigt att påminna sig om att vissa typer av arbeten måste göras oberoende av ekonomiska svängningar? Att säga att allt nödvändigt arbete är samhälleligt kan också vara en påminnelse om det osynliga eller osynliggjorda arbetet: att få olika former av arbeten att träda fram just som former av arbete (och t.ex. inte vissa könsbestämda plikter). Speciellt eftersom den politiska diskussionen handlar så mycket om sysselsättning, snarare än det arbete som faktiskt måste göras, är det viktigt att lyfta fram sådant arbete som ofta tas för givet som något som någon måste göra, så länge det inte är jag. (Bjon menar att hushållsavdrag synliggör detta; jag är inte alls så säker; de få som har råd betalar och så är det bra med det?) För det tredje påminner det samhälleligt nödvändiga arbetet om att distinktionen mellan avlönat och oavlönat arbete i vissa avseenden kan vara mindre relevant.

Jag tror jag förstår en del av det här. Dock är det något som, i mina öron, gnisslar i uttrycket "kaka av arbete". Det som stör mig med den metaforen är att den lätt bjuder in till bilden att det finns en viss given arbetsmängd och att denna arbetsmängd låter sig kvantifieras, kanske i syfte att kunna effektiviseras så mycket som möjligt. Att detta är en av kapitalismen omhuldad tendens är glasklart. I kapitalismen blir det på ett annat sätt än i en bytesekonomi viktigt att exakt kunna jämställa en form av arbete med en annan, nämligen genom arbetstid. Vad jag menar är: finns det en risk att man genom att prata om samhällskakan av arbete i smyg sätter lönearbetet som förebild för all form av arbete, så att man sedan kan börja mäta hur mycket arbete som måste utföras "i samhället", i hemmet kanske, så att alla former av ansträngningar kan mätas ur ett kostnadsperspektiv?

Det kan exempelvis vara frestande att se bytesekonomi i form av tjänster och gentjänster som en hjälpmotor för "den egentliga ekonomin".  Så här står det på Aikapankkis hemsida (Bjon uppmärksammar fenomenet): "Mitkään työmarkkinat eivät kuitenkaan toimisi ongelmitta, jos lapsia ei olisi opetettu kuiviksi tai kaapista ei löytyisi aamulla puhdasta paitaa." Annars tycks detta initiativ ha många positiva drag, och innehålla kritik av kapitalistiskt lönearbete och en kapitalistisk syn på t.ex. arbetsförmåga och -oförmåga. Men samtidigt tycker man sig nödgad att säga saker som att nyttjandet av tidsbanker i själva verket är bra för "nationalekonomin", som om denna är synonym med "välfärd".

En annan sak jag hänger upp mig på i Bjons kolumn är att hon får det att låta som att det är rätt likgiltigt om arbete är avlönat eller inte. Vissa städar själva och andra betalar för att ägna sig åt att utföra bypassoperationer istället, big deal. Bjon är trött på moraliserande. Genom att kalla arbete "samhälleligt" är det som om Bjon velat neutralisera hela grejen. Arbete som arbete, liksom. På ett sätt förstår jag hur hon tänker. Men i det kapitalistiska samhället är en stor del av det nödvändiga arbetet styrt av vinstmaximerande företag som trålar bemanningsföretag på jakt efter billig arbetskraft som har så lite rättigheter som möjligt. Att säga att en del av de här företagen utför nödvändigt arbete är säkert på sin plats, men att kalla arbetet "samhälleligt" kan vara farligt för att det lätt ger en illusion om att vi lever i den bästa av världar; en fantastisk mix av lönearbete, frivilligarbete och frivilligt hushållsarbete som sammantaget borgar för att var och en gör vad som passar den bäst, stickar sockor eller gör en balansräkning. - Det här rimmar dåligt med snuttarbete, trippelarbete, en kapitaliserad fritid av "upplevelser", karriärism (vill folk det?), arbetslöshet, den ständigt gnagande frågan om vad fan jag borde hålla på med, egentligen, är det här jobbet inte ganska meningslöst, trots allt? Varför är vissa jobb dåligt betalda fast arbetet som utförs är nödvändigt? Visst, formellt sett kan många av oss ägna åt oss vilket jobb som helst, men ändå så återstår det (tyvärr) en mängd saker som gör att relationen mellan arbete och frivilligarbete samt relationen mellan olika arbetsbranscher är långt ifrån problemfri.

Som sagt tror jag nog att det kan finns stora skillnader mellan avlönat och oavlönat arbete. Det som man borde fundera på är hur karaktären av arbete kan förändras genom att det blir en vara eller alternativt en tjänst som börjar likna en vara. Vad innebär det att vissa arbetsuppgifter, som barnpassning och städning, hyrs ut som avlönat arbete? Vad slags relation finns det i dessa arbeten mellan arbetsmässiga och privata relationer till arbetsgivaren? Arbetsförhållanden - hur ofta jobbar man på en arbetsplats, vilken lön har man, hur ser rutinerna ut, vilken relation har man till arbetsplatsen, vilka makthierarkier finns det på jobbet, finns det kollegor som man kan och får prata med om sitt jobb - spelar i allmänhet en helt avgörande roll för vilken roll ett arbete kommer att ha i någons liv. Då tror jag man kan ta så sinsemellan olika jobb som städning, undervisning, vårdarbete, journalistik och forskning som exempel.

Bjon skriver, a propos diskussionen om städande hemma hos Koljonen och på Aftonbladet: "I grund och botten är vi alla städare eftersom vi städar i någon utsträckning, någonstans." Att städa någon timme i sitt eget hus är rätt så annorlunda än att åka från hus till hus och städa hemma hos andra, bland andras privata tillhörigheter, där andra uppställt kraven för hur ens arbete för göras och hur resultatet ska se ut. Visst kan samma verksamheter förekomma både i avlönat arbete och som oavlönade sysslor, men vad jag försöker säga är att sammanhangen är väldigt olika.

En viktig användning av begreppet 'nödvändigt arbete' är som ett slags moralisk påminnelse, nödvändigt arbete i distinktion till onödigt, meningslöst, tärande osv., arbete. Det utesluter inte att nödvändigt arbete kan vara monotont och tråkigt. Är det inte viktigt att uppvärdera arbeten som traditionellt sett värderats lågt? Jo! Att säga att städjobb per definition är en sämre sortens arbete är helt enkelt uttryck för förhållningssätt som jag inte ger mycket för. Men att verkligen ändra förståelsen av ett visst arbete sker, tror jag, inte genom att man påminner sig om att också städandet är en samhällsaktivitet, eller en för samhället nödvändig syssla. Också slavägaren Aristoteles kunde säga att de fria männens kontemplativa och politiska liv är beroende av slavar som fixar hushållen (även om deras arbete så klart inte skulle räknas som samhälleligt). Min poäng är här att begreppet om samhälle oftast genomströmmas av ekonomistiskt tänkande som gör att sådana påminnelser kan bli ganska urvattnade; samhälle som en gemensam ekonomisk angelägenhet. Man tänker sig ofta samhället som något slags entitet som helt enkelt måste reproduceras, och det sker genom arbete (enligt vissa filosofer är det här en relativt modern bild).

Det är av det här skälet som jag inte är helt övertygad av tyngden i slogans som "Jag bidrar till samhällsnyttan oberoende av vad Svenskt Näringsliv säger!" Tanken med detta är att också humanister och annat drägg bidrar till denna Samhällsnytta. Jaha, vi är oxå lönsamma, men på vårt eget vis, grattis, hurra.

En fråga som därför är viktig att ställa sig är vad det är för slags samhällelighet vi talar om här. På ledarsidor talas det titt som tätt om arbete som en samhällelig angelägenhet, men då avses oftast inte samhället som vår delade angelägenhet som människor som har moraliskt ansvar för varandra, arbetande eller ej. Nej - arbete som en samhällsangelägenhet brukar ofta betyda arbete som en aspekt av tillväxt som kan räknas i BNP eller något annat. Ett exempel på det är när företrädare för näringslivet gravallarligt först pekar på marknadsförtroendets roll i skuldkriser, för att sedan säga att det enda som hjälper i en skuldkris är arbete. Ett annat exempel är när fiffiga ekonomer kommer på att sociala förmågor behövs i näringslivet och att ekonomutbildningar därför inte bara kan handla om att stirra på formler:

På Handelshögskolan i Stockholm har det genomförts ett initiativ som syftade till att identifiera näringslivets framtida kompetensbehov och resultatet var tydligt. Näringslivet behöver ansvarstagande individer med kompetens inom konflikthantering och förhandlingsteknik. Det som i den internationella utbildningsdebatten ofta framhålls som nödvändigt är att förstå de olika logiker som råder i samhällets olika sfärer i takt med att globaliseringen letar sig in i snart sagt varje vrå av våra liv. (ref.)

Med andra ord: arbetssamhället har vi hört om förr, arbete som ekonomiskt-nationellt tillväxtprojekt som kan innefatta snart sagt vad som helst så länge det leder till tillväxt och helst mera arbete.

Men finns det någon annan, mera positiv innebörd i arbete som delad samhällsangelägenhet?

inga pängar för banjon

I dagbladen slog man under stora rubriker upp den rapport av Svenskt Näringsliv där humaniora utpekades som ett fält som determinerar studenterna till arbetslöshet. Därför ska studiestöden till humaniorastudenter sänkas. Nu tar VD:n för svenskt näringsliv tillbaka det mesta. Men så kommer det här:

"Urban Bäckström säger däremot att han är starkt kritisk till det han kallar 'hobbykurser'. Han vill gärna ha en diskussion kring hur de ska fasas ut från högskolor och universitet, kanske med hjälp av att styra anslagen.
– Då tänker jag på banjo, golfspel, Harry Potter och den typen av kurser som kan locka in studenter på högskolan på ett olyckligt sätt."

Tänk på det nästa gång ni går på banjokurs!

Diary of a Nobody

The dullest blog in the world finns också som bok, nämligen i form av 1800-talsromanen Diary of a Nobody, skriven av George & Weedon Grossmith. Huvudpersonen i denna humoristiska roman (och vilken humor sen!), Charles Pooter, är lägre banktjänstemän. Han är gränslöst självgod. En fåne. En helt vanlig drumlare. Vi snackar viktorianskt England med alla dess nymodigheter. Pooter lever i en tillvaro där det enda som kan stjälpa hans obotliga optimism är att någon underlåter att skratta åt hans briljanta vitsar. Romanen, i dagboksform, kunde vara vilken blogg som helst. Pooter rapporterar om sitt intetsägande vardagsliv. Den ena dagen är den andra lik. Han hänger med sin fru och spelar spel med sina två vänner. Så beslutar sig deras halvvuxne son för att bosätta sig hemma hos dem och en serie förvecklingar introduceras. Vad är då behållningen av den här boken? Varför är det inte som att följa med en dödstrist blogg? Diary of a nobody är skarp satir över verklighetsfrämmande imperiebor. Samhället förändras, nya klasser uppstår, ekonomiska förändringar är i full gång - men Pooter lever i sin trivsamma våning utan att beröras av något bortom dominospel och att måla toaletten i en ny färg. Hans son, bohemen, lever ett lika verklighetsfrämmande liv, men i andra kretsar, med en arsenal slangbegrepp. Författarna skildrar en borgerlighet som lever sina liv i trygg förvissning om livets små glädjeämnen. Romanen kunde ha skrivits 2011. Den kunde handla om mode- eller inredningsintresserade människor som knegar på som vanligt, som rör sig i förutsägbara mönster utan att göra något eller någon förnär. Precis som en Charles Pooter är det här människor som belönas för att vara menlösa. Diary of a nobody övertygar en om att massamhället (för att nu använda en sådan term) är ett gammalt fenomen. Romanen publicerades som följetong åren 1888-9. Det kan hända att jag läser in för mycket i den här boken, det är ju inte Marx direkt, men fasligt roligt hade jag icke desto mindre.

Färöarna

(Vi åker från nordvästkusten i Danmark, fantastiskt ljus)

Jag har blandade känslor inför att resa. Det är flera omständigheter som gör att hur intressant eller roligt det än är att resa, så finns där några saker som är svåra att komma förbi: att surra runt på ett ställe, ett slags sysslolöshet som alltid i något skede börjar ila i mig. Men framför allt: att åka runt som vardagsturisten, som slösar på allehanda resurser. Den här problematiken blir rätt så uppenbar för mig när jag reser till Färöarna, mitt ute i Nordatlanten. Det är en förbannat stor mängd logistik och transport som krävs för att upprätthålla min, och andras, bekvämlighet. Samma gäller så klart här hemma också, men det var något som tumlade runt i huvudet när jag såg alla de där fraktfartygen och lastbilarna som klättrar omkring på små, slingrande vägar. Det blir så uppenbart. Jag hann flera gånger tänka på den konstiga relationen mellan kapital, optimering, logistik och arbete: skulle vi ha en annan bild av "friktionsfri ekonomi" om vi skulle påminna oss om den enorma apparat vars beståndsdelar är transport- och frakt, lagring, underleverantörers underleverantörer, enormt komplicerade flöden mellan olika företag - på det hela: konkret slitage på allt möjligt. Banalt, visst, men sånt tänkte jag på på Färöarna nästan hela tiden. (Färöarna består av en mängd olika öar och trafiken mellan dem löper på väldigt många sätt, det finns otroligt många tunnlar, men också lite mera extravaganta färdsätt, såsom helikopter.)

Ändå: där är jag, med min kompis. För mig är upplevelsen av Färöarna rätt så ambivalent. Att det är vackert kan kontras med en känsla av klaustrofobi som dök upp hos mig då och då. Som skärgårdsbo trodde jag mig ha en viss koll på havet. Nej. På båten till Färöarna känner jag vågorna gnaga i maggropen. Att titta på en tom horisont. Försöka röra sig utomhus och vara helt i naturkrafters grepp, som en tuss vadd. Att vara helt exponerad för ett enormt hav som kan käka upp dig när det vill. [jag & Herzog, igen] En kompis beskrev Färöarna på ett träffande sätt. Det är som att ha fel glasögon på sig. Intrycken stämmer inte riktigt. Allt är så helvetes intensivt; intensivt turkost hav, radikalt sluttande klippor, enormt sjögräs, konstiga formationer, extremt gröna kullar. Det gungade i huvudet för jämnan men det kan ju bero på olika omständigheter. Med andra ord: jag hade svårt att slita mig från upplevelsen av overklighet. Hur kan folk bo här? Mitt i havet? Det fanns wi-fi, och jävligt chica berg (undertecknad, rustad med fula men helt nödvändiga hiking boots, höll på att möta sin skapare genom att vingla nerför ett stup, beslöt sig sedermera för att hålla vissa sorters berg på avstånd och förhålla sig avhållsamt från äventyrliga exkursioner).

Kort sagt: Färöarna är vackert på ett uppseendeväckande och förbluffande vis.

En hel del saker är så klart bekanta från en åländsk kontext. Antydningar till knutpatriotism dök upp då och då. Jag kan tänka mig att den har olika sidor. Nu pratar jag Åland: där föder lokalpatriotism konformism och självupptagenhet som gör relationen till omvärlden otroligt skev och enkelspårig. Om Färöarna vet jag för lite. (Jag vet exempelvis inte om man kan dra paralleller mellan förhållningssätt till valjakt och ålänningarnas evinnerliga fågeljakt; tydligt är åtminstone att ortsborna är medvetna om omvärldens kritik.) Färöarna är som bekant ett autonomt område och det sägs att man ska vara noga med att inte kläcka ur sig att man befinner sig i Danmark. I Danmark, däremot, mötte vi väldigt starka reaktioner när vi försökte prångla färiska kronor, som har samma kurs som det danska, på Köpenhamns handelsmän. Några fnissade (leksakspengar!), några vände och vred, några blev ilskna och ville påpeka att det är DANSKA pengar som gäller, någon undrade om jag har immigrerat.

Trots att väldigt många saker är bekanta möttes vi av förbryllande saker hela tiden. Saker som man inte riktigt kan förstå. Som att det finns gudlig reklam överallt. Gudlig reklam i glassbaren, i hostellet. Överallt kyrkor, bönehus, missionshus. Det sägs att en ansenlig del av befolkningen går i kyrka varje söndag.  På radion spelades sekulär dansbandsmusik, religiös dansbandsmusik och uppblandat i detta hip-hopkompositioner med 'mothafucker!!'-refränger.

Något som däremot inte är en lustig detalj utan helt galet är att möjligheten att få laglig abort är kringskuren på Färöarna. Och ja, det fanns väldigt många kyrkor.

Två veckor på Färöarna är framför allt frisk luft, ett klimat jag klarar av, varken kallt eller varmt. Vädret skiftar blixtsnabbt. Emellanåt är allt invirat i ogenomtränglig dimma. Vi var klädda för att tråla fisk för det mesta. I regel var det mössorna skiljde turisterna från ortsborna. Ingen färing gick med mössa.

(Bilden ovan kunde ha tagits ur Red Desert)

Fåren. Överallt får. Får på öde branta klippor. Får som stirrar på havet. Får som betar vid vägen.

Också på folks gårdar fanns det får (förutom de obligatoriska studsmattorna). På finhotellets gård betade ett får, som vi antog hette Eivor. Eivor skiter i den sociala kodexen.

Och det fiskades. Jag vet inte hur stor del av befolkningen som försörjer sig på fiske, men jag tror den är stor.

På tal om märkliga saker, det här gjorde mig glad, klotter från favoritbaren (som spelade fyra-fem hip-hoplåtar från typ 1988 om och om igen):

Det här påminde mig om min hembygd:

(Fast på den här, med åländska mått extremt lyxiga, skärgårdsbåten satt det både fiskargubbar och elegant klädda kostymgubbs - Och: icke att förglömma enormt wienerbröd som jag siktade in mig på som morgonmål)

(Den enda egentliga folksamling som vi såg på Färöarna var utanför Torshamns nattmatskiosk kl 5:00 - sympatiskt! Det kan tilläggas att de färiska ölen var riktigt goda.)

Udda statyer finns överallt (som i bilden ovan):

 
En massa finurliga hus:

Min bruksmusik

morgonåbo

Det är hett som i helvetet och jag skyr dagsljuset genom att uppehålla mig i de iskalla jobbutrymmena och i min egen osande residens. Med andra ord: det är inte roligt att promenera när en är svettig som en gris efter tre steg. På natten är det ljust och svalt. Jag bestämmer mig för att ta en gryningspromenad. Klockan 4 är Åbo helt tyst. Men fåglarna, de är vakna. Sjukhuset brummar som det brukar. En taxichaufför kurar i en bil utanför. Jag går en väg jag inte brukar gå. Tittar på en byggplats, tittar på något high-techcenter som jag inte sett. Ser en ensam paketbil men inga människor. Att ha stan helt för sig själv. Hamnar på kyrkogården. Jag har inte varit där innan, trots att jag har bott här tio år. Solen genom sprinklersystemet. Ett frasande ljud. Går in i skogen genom djurkyrkogården. Skogen doftar tungt. Jag drumlar in i ett spindelnät. Utanför skogen: några obegripligt fula egnahemshus. Syrener spyr ut sin odör. En människa rastar sin tjocka hund. Åbo är fantastiskt vackert den här tiden på dygnet.

Mark Templeton: Standing on a hummingbird (2007)

(Jag hör frekvenser igen och det är genast roligare att lyssna på vissa skivor.)
Mera banjo. Knaster och banjo. Andra akustiska instrument. Ett dragspel. En hinna av manipulationer och bearbetningar. Musiken byggs upp i små fragment, hackigt utan att bli ofokuserat. Midnattsbrus. Halvmörker. Lyssna på den här skivan. Oljud kan inte bli vackrare än så här. På ett sätt är det mycket som händer i kompositionerna hela tiden men ändå känns allting väldigt avskalat, tillgängligt, icke-slutet. Fundersam musik som inte koketterar med något.

från old-timeyfronten

En recensent jämför Frank Fairfield med skottska Alasdair Roberts. Det ligger något i det. Men det här är från Ämerikat. Det är mycket banjo på Out on the open west. Banjo och fiol. Fiol är bra. Banjo är bra. Gitarr. Sången är både knarrig och vinglig och -målig. För glatt för att vara tillgjort och självmedvetet. Hur bra som helst! Och så är omslaget helt underbart icke-coolt. Jag vill köpa en jersey-ko och en lada.

kryss i rutan

Dylikt här har jag ägnat halva arbetsdagen åt:

Ämnar du föra olagliga substanser över gränsen? NEJ.
Är du medlem av någon terroristorganisation? NEJ.
Har du gjort dig skyldig till någon form av tortyr? NEJ.
Har du gjort dig skyldig till folkmord? NEJ.
Har du sysslat med spionage eller sabotage? NEJ.
Har du begått politiska mord eller andra extrajuridical killings? NEJ.
Ämnar du skänka ekonomiska medel åt terroristorganisationer? NEJ.

Jag är skötsam, jag.

själens mörka natt

Sex sidor uppsats. The idea that under the assumed circumstances killing a person differs from mov----------------------- feature in the description of an event and a feature of the e---------------------------.

kompetensen och individen

Jag lyssnade just på Slaget efter tolv (sändes för några dagar sedan) där Li Andersson, ny ordförande för Vänsterunga (roligt att hon blev vald!) debatterade med Wille Rydman från samlingspartiets ungdomsförbund. De pratade om positiv särbehandling, med anledning av Sannfinländarnas ökända skrivelse mot "rasism". I debatten återkom Rydman hela tiden till att det är kompetensen som är det viktigaste och att kvoteringar uteslutande är av ondo. Det är dessutom bara dåligt, menar Rydman, att ägna tankar åt att invandrare och kvinnor (två exempel som kom upp) har olika möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden samt att få olika jobb. Om man bara riktar in sig på kompetensen kommer alla orättvisor att försvinna och dessutom är det så att vi har olika intressen och så. Rydman vägrade resolut att ens bemöta Anderssons viktiga påminnelser om systematisk rasism och ingrodda föreställningar om kön som kommer till uttryck i exempelvis anställningssituationer eller val av styrelsemedlemmar. Rydman ville tala om Individen. Rydman talade som om att INTE beakta kön och etnicitet helt enkelt är ett beslut man kan göra, och då har man givit sitt stöd till den riktiga formen av jämlikhet som är - formell. Rydman sade explicit att detta var den bild av jämlikhet han ville tala för. Det handlar om "att alla får möjlighet". Men konsekvensen här blir ju att möjlighetsbegreppet blir rätt abstrakt. Mot detta kan man säga att det blir viktigt att påminna sig om möjligheten att få en anställning just när det finns olika oegentligheter, systemfel och skumma förhållningssätt som gynnar vissa människor och misstänkliggör andra. För Rydman är kompetens något man helt enkelt har och om man slutar tänka på allt utom kompetensen kommer alla orättvisor att försvinna i arbetslivet. Kompetens är en mätare på rättvisa. Erkännande för kompetens är blind för kön och etnicitet. Rydmans bild av det goda samhället tycks vara ett samhälle som erkänner kompetens och ingenting annat. Här får, tänker han, individerna träda fram som sig själva.

Men det är struntprat. Det som Andersson talade om i radioprogrammet: den dolda rasismen, könstänkande som på ett klart men svårformulerat sätt strömmar igenom olika verksamheter - är avgörande. Men också: man tänker gärna att kompetens i arbetslivet och annars är något helt grundläggande. Men så är det inte. Kompetens är ett begrepp - ett lealöst och halvdött begrepp - som inte kan kopplas bort från vad som ses som viktigt, från skumma motiv om vem som "klarar av", från värderingar av arbete som tagit en ekonomisk form; att viss form av "kompetens" belönas med €€€€€€€€ medan annan "kompetens" knappt når upp till minimilön. Rydmans snack om kompetens får det att se ut som om arbetslivet är rätt så rättvist som det redan är: om vi bara låter kompetenstänkandet styra så finns det inte mycket att klaga på.

Han har gruvligt fel. Det som stör mig mest i de här tankebanorna är att Rydmans jämlikhetsbegrepp är lite negativt som det frihetsbegrepp som högern vanligtvis prenumererar på: jämlikhet handlar om frånvaron av faktorer. För Rydman kan jämlikhet inte handla om att se sina skyldigheter, att jobba för att lyfta fram glömda röster, att uppmärksamma en viss grupps specifika behov, att peka på hur en viss verksamhet är anpassad efter en särskild form av individ. Som Andersson mycket riktigt påpekade: Rydmans perspektiv leder till en majoritetens tyranni. På sin blogg skriver Rydman att det inte går att fastställa kriterier för när någon tillhör majoriteten och minoriteten, ofta är det ju båda i olika avseenden. Just i den här typen av sammanhang står det helt klart att en högermänniska som Rydman har noll känsla vad rättvisa kan vara i praktiken.

För Rydman är "att behandla människor lika" mycket okomplicerat. Man behandlar dem som individer. Det sådan här högerpolitik aldrig kommer att kännas vid är att "behandla människor lika" kan kräva genomgripande förändringar i den roll som t.ex. arbete har, för att ta exemplet varför män generellt sett har högre lön än kvinnor. Här kan det t.ex. bli frågan om att fundera på varför vissa branscher ser ut som de gör, varför vissa jobb är välbetalda, vilken roll fackförbund har i hög- och låglönearbeten - och sånt.

Såhär skriver Rydman på sin blogg: "Aidosti tasa-arvoisessa yhteiskunnassa yksilöitä ei kohdella eriarvoisesti sen mukaan, mikä on heidän etninen taustansa, uskontonsa tai vaikka sukupuolensa. Kaikkia koskevat samat säännöt." ("I ett verkligt jämställt samhälle behandlas individen inte olikvärdigt beroende på etnisk bakgrund, religion eller varför inte kön. Samma regler omfattar alla.") Jo, arbetslivets individbegrepp där kompetensen ensam får råda är verkligen fantastiskt, eller hur - måttstocken på rättvisa!

PS: Vid ett tillfälle under radioprogrammet utbrast Andersson att det är just vita, finländska män som har lätt att säga de saker som Rydman satt och kläckte ur sig. Rydman skrattade beklämt och antydde strax därefter att Andersson hade gjort sig skyldig till ett fult trick. Men poängen är väl att Andersson faktiskt hade helt rätt. Det var slående hur obehaglig till mods Rydman tycktes bli då han pekades ut som någon som måste ta ansvar för att säga vissa saker.

Strindberg: I havsbandet

Jag medger: jag tycker det är fantastiskt roligt att läsa Strindberg. Strindbergs böcker är självgoda, ohemult misogyna och fasligt samtidspolemiska. I havsbandet tillhör kanske inte hans bästa verk (jag har inte läst alla, men en del), men nog är den underhållande att läsa. I boken introduceras vi till fiskeri-intendenten Borg. Borg är på väg utskärs, där han ska försvara kronans intressen och uppfostra de obildade fiskarna till att använda vissa typer av redskap. Sitt blygsamma yrke och sitt flärdfulla yttre till trots är Borg ett riktigt universalgeni. Inte bara klarar han av att hantera båt, han är beläst i alla vetenskaper och har djupa tankar om precis allt. Borg är tänkaren som av det praktiska livets taffliga bestyr och av sina medmänniskors missunnsamhet drivits till - detta vidriga liv bland halvvildar. Och inte bara är det fiskarnas ogina inställning som fyller Borgs tillvaro med allt annat än det kontemplativa livet: se, det är Kvinnan! Borg, som annars mestadels idkat sund avhållsamhet, träffar nu två damer på ön. Av någon obegriplig anledning ser sig Borg tvungen att göra en erövring. Det är könsdriften som driver honom i fördärvet, antyder berättaren. Borg uppvaktar sin flicka men längtar till den fria ensamheten. Flickan vill han uppfostra till en ädlare karaktär, men kvinnor, de är till naturen varken barn eller vuxna, något däremellan. Lömska varelser dessutom, lömska och trolösa! Borg vallar sin dam från morgon till kväll: "efter en sådan överansträngning då han ville arbeta ett par timmar, var hans huvud upptaget med skräp." Borg söker den nyktra ensamheten men allt är besudlat av flickan och fiskarnas dumma hjorddrifter.

Jag har inte begripit det helt, men roligare sällskap än Strindberg kan man knappt ha. Strindberg är plump. Strindberg är stridbar. Strindberg är ... "vetenskapens man". Strindberg pöser av självgodhet. Och det bästa av allt: Strindbergs fullständigt uppenbara litterära kvinnoförakt blottlägger diskurser kring kön som hos andra författare är långt mera romantiserade. I den här boken är kvinnan antingen på piedestal - eller så är hon ett monster. Och dynamiken mellan de här två polerna är självklar: beundran övergår strax i förakt. Hos Strindberg tas en fråga på allvar som annars döljs i romantiskt struntprat: den heterosexuella kärleken som beskrivs innehålla ett nödvändigt element av repulsion och hat. Hos Strindberg skildras den här bilden av heterokärlek miljoner gånger mera klarsynt än en psykologispalt i Svenska Dagbladet som uppmanar partnern att tolerera vissa sidor som den ser som motbjudande hos sin partner. På gott och ont: hos Strindberg finns allt på ytan. Men gör det här att jag själv börjar klappa misogyna män som är "ärliga" i ryggen för att de är så "ärliga"? Tja, Strindberg är knappast ärlig. Hans snurriga glasklarhet har dock ett särskilt pregnant uttryck. Men visst - borde jag tycka så mycket om att läsa Strindberg?

EDIT: Strindbergs bok är också ett bra exempel på hur det kan se ut om man tänker sig att kärlek handlar om att göra den andra perfekt (en inte så ovanlig tanke) -

[Hans] kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ned, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.