Biblioteken tillhör samhällets viktigaste grundfunktioner. En demokratisk grundfunktion.
Regeringen föreslår nu att bibliotekslagens ändras så att kommunerna själva beslutar om vilka bibliotekstjänster som ska finnas. Det kan alltså enligt detta i framtiden vara helt lagligt att en kommun inte överhuvudtaget erbjuder några bibliotekstjänster.
Jag surfar runt lite om blir varse om att man redan ett tag velat se över lagen, men att det viktiga då, enligt retoriken i alla fall, har varit att trygga biblioteken i ett föränderligt samhälle. Den stora ändringen nu tycks vara att kommunerna inte längre genom lag åläggs att erbjuda bibliotekstjänster. Genom samarbete med tredje sektor och företag, samt genom att "bryta upp
normer" (normien purkaaminen) ska man spara, spara, spara. Hittar inte en enda text på svenska om detta när jag slarvgooglar, hoppas blir mera svenskspråkiga burop om det här ASAP (kanske jag bara inte har hört). FÖR JÅ, BU! Bibliotek ska I N T E vila på frivilligarbete eller göras i vinstsyfte genom samarbete med företag.
3 June 2015
1 June 2015
Elise Karlsson - Linjen
Varför jobbar vi? Varför är arbete så viktigt? Vad är arbetsgemenskap?
Jag har läst Elise Karlssons Linjen. En bra bok, på flera plan. Genom den lätt obehagliga berättaren leds vi in i kontorets värld, närmare bestämt ett förlag som spottar ut självhjälpsböcker. Det är naturligtvis ingen slump att det är just självhjälpsböcker som tas som utgångspunkt - vad är ett mer talande exempel på en tendens av individualisera problem där skuldbeläggande paketeras in i ett uppmuntrande flåsigt pådrivarspråk? (OK självhjälpsgrejen kunde lätt ha drivit mot en kliché, men jag tycker romanen hålls på rätt köl för det mesta.)
Linjen är en otäck bok. Inte mycket händer. Huvudpersonen går från att vara arbetslös till att få in foten på en arbetsplats, först som tillfälligt anställd, men hon klättrar i hierarkin, kommer in i organisationen, inrättar sig. Ett viktigt tema i boken är arbete som ett slags fasklamrande. Klamra sig fast vid det osäkra, förvandla sig själv till en självsäker person, en oumbärlig person, en sådan som inte får gå när det varslas om uppsägningar. Huvudpersonen gör allt för att befinna sig på rätt sida om uppsägningsbesluten. Det handlar om linjer. Att vara on top of the game.
Det som Karlsson gör bra är att hon på ett väldigt vardagligt sätt, utan dystopiska excesser, målar upp en riktigt ruggig bild av dagens arbetsliv och de stillsamt men ändå existentiellt fasansfulla situationer det ger upphov till. Det är luncher, möten och rekreationsdagar. Det är flirter på jobbet och sura markeringar. Mest är det lydighet och rädsla, och i kombination med det, 'framåtanda' och sammanbiten ambition. Kollegan betraktas som en konkurrent, arbetsgivaren som ett slags gudomlig makt som fäller godtyckliga omdömen som avgör folks livsöden.
Boken är uppbyggd i korta, ofta bara en halv sida, kapitel med huvudpersonens intryck och ofta små relfektioner kring arbete. Egentligen är bokens stil lite risky business. Det funkar inte hela tiden, men ofta skriver Karlsson fram en text som växlar från att vara vardagligt pratig till att sväva ut i ett mera drömskt eller ibland reflekterande anslag. När det lyckas frammanar hon känslan av att mitt i det vardagliga, mitt i det strävsamma, mitt i det arbetslivsmässigt performerande av 'solid anställd', hålla på och tappa fotfästet. Blänande solljus som förintar allt, ett plötsligt uppdykande minne, en uppslitande blick. Det här finns närvarande genom hela boken, och det är det som gör att texten ibland kryper riktigt, riktigt nära.
Jag har läst Elise Karlssons Linjen. En bra bok, på flera plan. Genom den lätt obehagliga berättaren leds vi in i kontorets värld, närmare bestämt ett förlag som spottar ut självhjälpsböcker. Det är naturligtvis ingen slump att det är just självhjälpsböcker som tas som utgångspunkt - vad är ett mer talande exempel på en tendens av individualisera problem där skuldbeläggande paketeras in i ett uppmuntrande flåsigt pådrivarspråk? (OK självhjälpsgrejen kunde lätt ha drivit mot en kliché, men jag tycker romanen hålls på rätt köl för det mesta.)
Linjen är en otäck bok. Inte mycket händer. Huvudpersonen går från att vara arbetslös till att få in foten på en arbetsplats, först som tillfälligt anställd, men hon klättrar i hierarkin, kommer in i organisationen, inrättar sig. Ett viktigt tema i boken är arbete som ett slags fasklamrande. Klamra sig fast vid det osäkra, förvandla sig själv till en självsäker person, en oumbärlig person, en sådan som inte får gå när det varslas om uppsägningar. Huvudpersonen gör allt för att befinna sig på rätt sida om uppsägningsbesluten. Det handlar om linjer. Att vara on top of the game.
Det som Karlsson gör bra är att hon på ett väldigt vardagligt sätt, utan dystopiska excesser, målar upp en riktigt ruggig bild av dagens arbetsliv och de stillsamt men ändå existentiellt fasansfulla situationer det ger upphov till. Det är luncher, möten och rekreationsdagar. Det är flirter på jobbet och sura markeringar. Mest är det lydighet och rädsla, och i kombination med det, 'framåtanda' och sammanbiten ambition. Kollegan betraktas som en konkurrent, arbetsgivaren som ett slags gudomlig makt som fäller godtyckliga omdömen som avgör folks livsöden.
Boken är uppbyggd i korta, ofta bara en halv sida, kapitel med huvudpersonens intryck och ofta små relfektioner kring arbete. Egentligen är bokens stil lite risky business. Det funkar inte hela tiden, men ofta skriver Karlsson fram en text som växlar från att vara vardagligt pratig till att sväva ut i ett mera drömskt eller ibland reflekterande anslag. När det lyckas frammanar hon känslan av att mitt i det vardagliga, mitt i det strävsamma, mitt i det arbetslivsmässigt performerande av 'solid anställd', hålla på och tappa fotfästet. Blänande solljus som förintar allt, ett plötsligt uppdykande minne, en uppslitande blick. Det här finns närvarande genom hela boken, och det är det som gör att texten ibland kryper riktigt, riktigt nära.
31 May 2015
Oro
Jag pratade om risken med alarmism förut men drabbas nu av motsatt oro.
Regeringsprogrammet och dess följder för dom mest utsatta har uppmärksammats. Till och med husis har ägnat sig åt en del kritisk nyhetsjournalistik.
Min rädsla är att den första chocken småningom lägger sig, falnar.
Att staten utövar utpressning med facken framstår inte längre som uppseendeväckande och groteskt i sin maffia-anda. Parterna 'förhandlar'.
Att hundratals förlorar jobben på HU blir en utveckling att förhålla sig sakligt till.
Att sätta press på arbetslösa - ja det är väl så det måste vara, aktivera människor.
Och njugg migrationspolitik är väl en fortsättning på det gamla. Inget nytt under solen.
Nu om nånsin - faran i att normalisera läget genom att betrakta allt som en nödvändig utveckling eller ett spel som redan är förlorat.
Hur utöva motstånd mot sådan normalisering?
Hur undvika att bli politiskt deprimerad av läget?
28 May 2015
ÄR DET RÄTTVIST?
Man skär ner i de samhällsfunktioner som är viktiga för de mest utsatta i samhället.
Trycket på arbetslösa ökar, inhibera indexjusteringar på sociala förmåner, skära ner biståndet.
Försvaret får däremot pängar & det blir billigare att köpa ny bil. Stora osthyveln i utbildningssektorn.
Grattis hurra, nya regeringsprogrammet är här.
OCH ÄR DET RÄTTVIST?
Vår vän J. Vartiainen ger svar på tal:
- Ja, ... alltså ... vi har väl alla vår uppfattning om vad som är rättvist. Men proceduralt möjligen är det rättvist eftersom det är ett resultat av att tre partier börjar förhandla och mangla i en demokrati, och sen får man en kompromiss. Men det viktiga är ändå att man får ordning och reda i Finlands offentliga finanser.
Har sett 01:51 minuter av dagens Obs debatt.
Så, gott folk: visst går det att ha sin egen lilla privata uppfattning om det här med rättvisa, sina egna hjärtesaker så att säga, men let's get to the point, rättvist eller inte är fel fråga: FINANSERNA MÅSTE FIXAS I SKICK.
So now you know.
Rättvisa och annat som man har vitt skilda åsikter och uppfattningar om kan vi grubbla över i våra obskyra filosofiska hörn sen när vi har tillräckligt mycket solida inkomster i ladorna. Tills dess, blomsterhattar: FIRST THINGS FIRST.
Trycket på arbetslösa ökar, inhibera indexjusteringar på sociala förmåner, skära ner biståndet.
Försvaret får däremot pängar & det blir billigare att köpa ny bil. Stora osthyveln i utbildningssektorn.
Grattis hurra, nya regeringsprogrammet är här.
OCH ÄR DET RÄTTVIST?
Vår vän J. Vartiainen ger svar på tal:
- Ja, ... alltså ... vi har väl alla vår uppfattning om vad som är rättvist. Men proceduralt möjligen är det rättvist eftersom det är ett resultat av att tre partier börjar förhandla och mangla i en demokrati, och sen får man en kompromiss. Men det viktiga är ändå att man får ordning och reda i Finlands offentliga finanser.
Har sett 01:51 minuter av dagens Obs debatt.
Så, gott folk: visst går det att ha sin egen lilla privata uppfattning om det här med rättvisa, sina egna hjärtesaker så att säga, men let's get to the point, rättvist eller inte är fel fråga: FINANSERNA MÅSTE FIXAS I SKICK.
So now you know.
Rättvisa och annat som man har vitt skilda åsikter och uppfattningar om kan vi grubbla över i våra obskyra filosofiska hörn sen när vi har tillräckligt mycket solida inkomster i ladorna. Tills dess, blomsterhattar: FIRST THINGS FIRST.
26 May 2015
Förändring
Jag försöker greppa att min vardag snart inte kommer att vara planterad på en kontorsstol i ett lite kvalmigt åa-kontor. Det är löjligt, men det är lite svindlande eftersom mitt liv kretsat kring den här insten i - JESTAS - femton år. Under flera år har det hur som helst varit glasklart för mig att någon fortsatt forskarbana efter avhandlingen blir det inte. De med filosoferandet förbundna själsliga våndorna i kombination med det nutida universitetets krav på konkurrens och produktivitet: Lindman fixar inte, Lindman vill inte.
Jag kommer att sakna många grejer med det här stället. Kanske till och med luncherna på café Arken klockan 12 när ljudvolymen tvingar en att överrösta det grötiga sorlet med gälla rop. Kommer att sakna min kollega Y, hennes "hur går det" i olika tonlägen och våra kaffeseanser i kafferummet. Jag har haft snälla kollegor och dom kommer jag att sakna också. Det jag däremot inte kommer att sakna är den pessimism som krupit in i universitetet under de senaste åren och som egentligen inte präglar enskilda personer utan som mer är en anda (och pratar nu inte specifikt om min inst utan allmänt). Men det kan också hända att jag utifrån mina egna issues har överdimensionerat vad som för mig tett sig som en lite modstulen anda (d.v.s. olika idéer om att det som återstår i vår situation är att play the game) - här har jag tyckt det varit svårt att tänka klart. Är det ens rätt att tala om en 'anda'? Det är viktigt att uppmärksamma att det trots allt finns mycket motstånd mot det här också, som exempelvis kommer fram i glädjen folk visar i det dom gör. Just den här glädjen i filosoferandet har varit enormt viktig under årens lopp.
Går den här veckan - eller ska vi säga: jag sitter på - en kurs med en guru från ämmerikat som för mig bäck to the roots, d.v.s. Wittgenstein. Det verkar vara en bra kurs och den påminner mig om saker jag ägnade mig åt när jag började studera filosofi och som fortfarande är viktiga. En grej som jag tror de flesta av dem som studerat filosofi här skulle hålla med om är att filosofi inte bara är ett ämne man studerar och tentar sig igenom, utan det präglar ens sätt att tänka, att ställa frågor och förhålla sig till frågor. Med andra ord: det förändrar en som människa. En sak jag tror var avgörande när jag började studera var att lärarna tog studenterna på allvar, det vill säga att diskussioner och essäer och sånt inte bara bedömdes på en skala ett till tre (som det var då) utan att det fanns rum för drabbningar och förbryllelse och dialog. Det fick mig att fortsätta att studera filosofi, och trivas på ämnet. Även om jag haft lite av ett love/hate-relationship till filosofin (re: våndor) har det varit extremt givande att lulla omkring där på insten under alla de här åren och hänga med fina typer som jag lärt mig enormt mycket och livsviktigt av.
Jag kommer att sakna många grejer med det här stället. Kanske till och med luncherna på café Arken klockan 12 när ljudvolymen tvingar en att överrösta det grötiga sorlet med gälla rop. Kommer att sakna min kollega Y, hennes "hur går det" i olika tonlägen och våra kaffeseanser i kafferummet. Jag har haft snälla kollegor och dom kommer jag att sakna också. Det jag däremot inte kommer att sakna är den pessimism som krupit in i universitetet under de senaste åren och som egentligen inte präglar enskilda personer utan som mer är en anda (och pratar nu inte specifikt om min inst utan allmänt). Men det kan också hända att jag utifrån mina egna issues har överdimensionerat vad som för mig tett sig som en lite modstulen anda (d.v.s. olika idéer om att det som återstår i vår situation är att play the game) - här har jag tyckt det varit svårt att tänka klart. Är det ens rätt att tala om en 'anda'? Det är viktigt att uppmärksamma att det trots allt finns mycket motstånd mot det här också, som exempelvis kommer fram i glädjen folk visar i det dom gör. Just den här glädjen i filosoferandet har varit enormt viktig under årens lopp.
Går den här veckan - eller ska vi säga: jag sitter på - en kurs med en guru från ämmerikat som för mig bäck to the roots, d.v.s. Wittgenstein. Det verkar vara en bra kurs och den påminner mig om saker jag ägnade mig åt när jag började studera filosofi och som fortfarande är viktiga. En grej som jag tror de flesta av dem som studerat filosofi här skulle hålla med om är att filosofi inte bara är ett ämne man studerar och tentar sig igenom, utan det präglar ens sätt att tänka, att ställa frågor och förhålla sig till frågor. Med andra ord: det förändrar en som människa. En sak jag tror var avgörande när jag började studera var att lärarna tog studenterna på allvar, det vill säga att diskussioner och essäer och sånt inte bara bedömdes på en skala ett till tre (som det var då) utan att det fanns rum för drabbningar och förbryllelse och dialog. Det fick mig att fortsätta att studera filosofi, och trivas på ämnet. Även om jag haft lite av ett love/hate-relationship till filosofin (re: våndor) har det varit extremt givande att lulla omkring där på insten under alla de här åren och hänga med fina typer som jag lärt mig enormt mycket och livsviktigt av.
24 May 2015
basinkomst & höger/vänster
Snabb och slarvig fråga:
På Åland har en diskussion väckts om basinkomst. Är mycket glad att diskussionen lyfts fram och de som skriver insändare och på andra sätt engagerar sig för saken gör ett jätteviktigt jobb.
En grej jag måste grunna mer på som framhållits i debatten just på Åland är att förespråkarna understryker att basinkomst är en sak som inte ska ställas i relation till en politisk höger-vänsterindelning. Basinkomsten är vägen framåt, heter det.
Jag antar att exempelvis en förenande punkt är kritiken av arbetsförmedlingens roll och de absurditeter som finns där: aktiverande åtgärder ("rehabilitering"), tvång och förödmjukelser. En annan förenande punkt verkar vara kritik mot krångliga skatteavdrag och behovsprövade arbetslöshetsbidrag.
Redan nu är stödet för basinkomst diversifierat: stöd finns inom Vänsterförbundet, Gröna, Centern och till och med en falang inom Samlingspartiet. Till och med Nalle Wahlroos lär en gång ha formulerat sitt stöd för någon typ av basinkomstliknande idé.
Är kluven.
Å ena sidan kan jag förstå att man vill vinna brett stöd, och utifrån det signalera pragmatism och realism. Utan ett brett stöd kommer en så stor förändring som en basinkomst inte att vinna gehör. Det är därför centralt att samla politiskt stöd från olika håll.
Å andra sidan: jag har svårt att tänka på basinkomsten som något som kan isoleras från andra politiska åtgärder. En högeridé om basinkomst baserad på föreställningen om flexibilitet på arbetsmarknaden och att hyvla ner staten är farlig. Här kan basinkomsten komma in som ett sätt att stöda en redan pågående utveckling ("vi har inte råd med välfärdsstaten som den ser ut idag").
Men basinkomst kan också kombineras med andra åtgärder, och genom det vara ett steg bort från ett arbetssamhälle löntagarens position i relation till arbetsgivaren stavas beroende och (ofta) rädsla. Ett steg i en annorlunda riktning än den nuvarande, där överutbudet på arbetskraft är något som arbetsgivarsidan kan använda till sin fördel. Med andra ord, givet andra åtgärder kunde en basinkomst skapa en bättre utgångspunkt för att ifrågasätta arbetsgivarens makt över arbetstagaren.
Att diskussionen om basinkomst och dess relation till höger/vänster är snårig redan nu visas också av den rädsla som fackföreningsrörelsen och (stora delar av) SDP visat: deras analys uttrycker en farhåga att en basinkomst skulle utmanövrera facken. Andra har hävdat att en basinkomst inte alls marginaliserar facken, utan tvärt om, det behövs ett förnyat engagemang för exempelvis uppsägningsskydd och förbud mot nollavtal.
Men jo, det här med realism, att faktiskt försöka genomföra en basinkomst. Det är viktigt att faktiskt genomföra, att tänka konkret kring den, som att det faktiskt något som går att driva igenom. Men hur göra det utan att ge avkall på det slags solidaritet och motstånd mot klassklyftor som är avgörande för att basinkomsten inte ska bli ett sätt att t.ex. lämna folk åt sitt öde?
En fråga som hänger ihop med det här är relaterad till arbete. Basinkomsten ses av många som ett realistiskt sätt deala med det som tycks vara ett faktum (även om det såklart är enormt omstritt hur exempelvis automatisering kommer att påverka antalet jobb och även om folk utgår från radikalt olika analyser av det ekonomiska systemet): det finns inte och det kommer inte att finnas lönearbete för alla.
Men vilken är relationen mellan föreställningen om att fasta anställning och full sysselsättning är ett förgånget tillstånd, och den typen av sysslor som måste göras, oavsett om de görs inom ramen för lönearbete eller andra former av arrangemang? Här har basinkomsten en potential, men jag tror det är viktigt att också se skiljelinjerna mellan två olika förhoppningar. Utifrån den ena ska arbetsmarknaden rulla på som vanligt, och så att vi ger upp hoppet om att alla kan vara en del av arbetsmarknaden hela tiden. Utifrån en annan förhoppning kan basinkomst vara ett steg i en annorlunda riktning, där själva idén om arbete kan förändras, framför allt den roll som lönearbetet har, och vilka konsekvenser det kan få att lönearbetet kan få en decentraliserad roll.
Sen slutligen kanske man menar olika saker med att betona att diskussionen om basinkomst inte ska fastna in en uppdelning höger-vänster. En lite annorlunda tolkning skulle vara att det är viktigt att inte fastna i partikäbbel, det vill säga låsta positioner där det hela tiden blir viktigt att samla poäng för sitt eget läger. Om det är vad det betyder: kör hårt!
På Åland har en diskussion väckts om basinkomst. Är mycket glad att diskussionen lyfts fram och de som skriver insändare och på andra sätt engagerar sig för saken gör ett jätteviktigt jobb.
En grej jag måste grunna mer på som framhållits i debatten just på Åland är att förespråkarna understryker att basinkomst är en sak som inte ska ställas i relation till en politisk höger-vänsterindelning. Basinkomsten är vägen framåt, heter det.
Jag antar att exempelvis en förenande punkt är kritiken av arbetsförmedlingens roll och de absurditeter som finns där: aktiverande åtgärder ("rehabilitering"), tvång och förödmjukelser. En annan förenande punkt verkar vara kritik mot krångliga skatteavdrag och behovsprövade arbetslöshetsbidrag.
Redan nu är stödet för basinkomst diversifierat: stöd finns inom Vänsterförbundet, Gröna, Centern och till och med en falang inom Samlingspartiet. Till och med Nalle Wahlroos lär en gång ha formulerat sitt stöd för någon typ av basinkomstliknande idé.
Är kluven.
Å ena sidan kan jag förstå att man vill vinna brett stöd, och utifrån det signalera pragmatism och realism. Utan ett brett stöd kommer en så stor förändring som en basinkomst inte att vinna gehör. Det är därför centralt att samla politiskt stöd från olika håll.
Å andra sidan: jag har svårt att tänka på basinkomsten som något som kan isoleras från andra politiska åtgärder. En högeridé om basinkomst baserad på föreställningen om flexibilitet på arbetsmarknaden och att hyvla ner staten är farlig. Här kan basinkomsten komma in som ett sätt att stöda en redan pågående utveckling ("vi har inte råd med välfärdsstaten som den ser ut idag").
Men basinkomst kan också kombineras med andra åtgärder, och genom det vara ett steg bort från ett arbetssamhälle löntagarens position i relation till arbetsgivaren stavas beroende och (ofta) rädsla. Ett steg i en annorlunda riktning än den nuvarande, där överutbudet på arbetskraft är något som arbetsgivarsidan kan använda till sin fördel. Med andra ord, givet andra åtgärder kunde en basinkomst skapa en bättre utgångspunkt för att ifrågasätta arbetsgivarens makt över arbetstagaren.
Att diskussionen om basinkomst och dess relation till höger/vänster är snårig redan nu visas också av den rädsla som fackföreningsrörelsen och (stora delar av) SDP visat: deras analys uttrycker en farhåga att en basinkomst skulle utmanövrera facken. Andra har hävdat att en basinkomst inte alls marginaliserar facken, utan tvärt om, det behövs ett förnyat engagemang för exempelvis uppsägningsskydd och förbud mot nollavtal.
Men jo, det här med realism, att faktiskt försöka genomföra en basinkomst. Det är viktigt att faktiskt genomföra, att tänka konkret kring den, som att det faktiskt något som går att driva igenom. Men hur göra det utan att ge avkall på det slags solidaritet och motstånd mot klassklyftor som är avgörande för att basinkomsten inte ska bli ett sätt att t.ex. lämna folk åt sitt öde?
En fråga som hänger ihop med det här är relaterad till arbete. Basinkomsten ses av många som ett realistiskt sätt deala med det som tycks vara ett faktum (även om det såklart är enormt omstritt hur exempelvis automatisering kommer att påverka antalet jobb och även om folk utgår från radikalt olika analyser av det ekonomiska systemet): det finns inte och det kommer inte att finnas lönearbete för alla.
Men vilken är relationen mellan föreställningen om att fasta anställning och full sysselsättning är ett förgånget tillstånd, och den typen av sysslor som måste göras, oavsett om de görs inom ramen för lönearbete eller andra former av arrangemang? Här har basinkomsten en potential, men jag tror det är viktigt att också se skiljelinjerna mellan två olika förhoppningar. Utifrån den ena ska arbetsmarknaden rulla på som vanligt, och så att vi ger upp hoppet om att alla kan vara en del av arbetsmarknaden hela tiden. Utifrån en annan förhoppning kan basinkomst vara ett steg i en annorlunda riktning, där själva idén om arbete kan förändras, framför allt den roll som lönearbetet har, och vilka konsekvenser det kan få att lönearbetet kan få en decentraliserad roll.
Sen slutligen kanske man menar olika saker med att betona att diskussionen om basinkomst inte ska fastna in en uppdelning höger-vänster. En lite annorlunda tolkning skulle vara att det är viktigt att inte fastna i partikäbbel, det vill säga låsta positioner där det hela tiden blir viktigt att samla poäng för sitt eget läger. Om det är vad det betyder: kör hårt!
22 May 2015
liten hyllningstext
Couchsurfing är ett community som gör det möjligt för folk att fixa övernattning hos någon utan att pengar är inblandade. Jag har varit inskriven på sidan i några år och alltid haft fina erfarenheter. Har haft några gäster och visst, folk är olika och varje sekund kanske inte har varit absolut jättesupertrevlig och visst kan det finnas märkliga och suspekta inställningar till vad det är att resa. Men överlag: jag stormgillar att det här communityt finns och mina egna upplevelser har varit positiva. Har inte haft några gäster på ett tag (har inte riktigt orkat ta emot soffsurfare) men hade nu besök av en typ från Polen. Påmindes genast om vad det är som är fint med Couchsurfing. Att ens hem också blir någon annans tillfälliga hem, att det är ok med ett minilitet krypin och en madrass åt gästen, och att det går att umgås och hänga vardagligt och avslappnat fastän vi knappt känner varandra alls. Det som gör mig så glad - jag har skrivit det här förr men återkommer till det - är den tillit som finns med och måste finnas med, och hur det hela bygger på att människor är villiga att umgås med varandra och att det finns en fin och vardaglig öppenhet i det där. Umgänget utgår till exempel inte från att man har något gemensamt, utan att i samtal eller promenader eller matlagning hitta fram till den andra och den personens egenheter och speciella sätt att vara och föra sig. Couchsurfaren som bodde hos mig visar sig vara en självständig typ som hittar på egna äventyr. Jag går till jobbet (eller vad det nu är för ett ställe) en tur. Vi ses en snutt på kvällen och avhandlar allt möjligt, saker som hänt under dan eller existentiella bryderier eller politik. Jag propagerar plåtbröd och hen är entusiastisk över Ruissalo. Jag är lite sömnlös en skrivkrampsafton och hör den andra snarka i sitt hörn. En annan natt är hen lite sömnlös och hör mig snarka i mitt hörn. Vi kokar kaffe och gör oss redo för dan. Och i allt det här lär vi känna varandra och det är inte några större krumbukter i det, bara en som är på semester och grubblar över ett nytt jobb och en annan som grubblar över sin framtid och hela köret. Det fina: att det inte är dramatiskt alls att hänga med ny typ och att det hela inte känns obekvämt, utan bara bra. Nu kan det förstås hända att jag alla de här gångerna haft tur, men samtidigt är jag så himla glad över hela konceptet, det som möjliggörs där. Och så har jag nåt slags polsk björnbärslikör i skåpet när andan faller på, hurra!
Jag har fortfarande svårt att släppa min enda erfarenhet av att själv surfa på någons soffa. Jag har just anlänt till New York och ska söka stadigt boende där. Kommer till couchsurfaren och inser att jag slarvat bort en av mina väskor i en taxi. På ett mirakulöst sätt återvänder taxigåbbin femton minuter senare med min väska med smutsiga kalsånger. Couchsurfarvärden ska åka på arbetsresa och jag får husnycklarna. Är mer eller mindre överväldigad över det tomma huset. Nästa dag återvänder hen, klampar in i sin tambur med en enorm suck och sätter på kaffepannan. Vi diskuterar livligt om feminism och politik och ibland blir hen sur och jag blir sur men vi dricker starkt kaffe under kvällslampan medan åskan rullar och allt är okej och vi håller fortfarande kontakten då och då.
Jag har fortfarande svårt att släppa min enda erfarenhet av att själv surfa på någons soffa. Jag har just anlänt till New York och ska söka stadigt boende där. Kommer till couchsurfaren och inser att jag slarvat bort en av mina väskor i en taxi. På ett mirakulöst sätt återvänder taxigåbbin femton minuter senare med min väska med smutsiga kalsånger. Couchsurfarvärden ska åka på arbetsresa och jag får husnycklarna. Är mer eller mindre överväldigad över det tomma huset. Nästa dag återvänder hen, klampar in i sin tambur med en enorm suck och sätter på kaffepannan. Vi diskuterar livligt om feminism och politik och ibland blir hen sur och jag blir sur men vi dricker starkt kaffe under kvällslampan medan åskan rullar och allt är okej och vi håller fortfarande kontakten då och då.
21 May 2015
hjälp Ny tid!
Det här är viktigt.
Eftersom Vänsterförbundet gick bakåt i valet och förlorar en del av sina partipängar. skär partiet ner på olika kommunikationsstöd, och Ny tid hör till dem som drabbats hårt.
Läget är kärvt också med tanke på den nya regering vi snart kommer att få och den kulturnedskärningspolitik den kan tänkas syssla med (presstöden).
Ny tid är en toppentidning och den har, i mitt tycke, bara blivit bättre av formatändringen till månadstidskrift. Mångsidig tidning med bra bevakning av sådant som ofta inte får rum i dagspressen. Tänker i synnerhet på viktiga artiklar om vad som pågår i andra länder.
Förutom socialdemokratiska Arbetarbladet är partiobundna Ny tid den enda svenskspråkiga vänstertidningen i Finland. Det är superviktigt att den har förutsättningar att fortsätta med sin gedigna journalistik.
Som en kompis skrev: en bra kulturtidskrift klarar sig inte bara på talkoarbete.
Hjälp tidningen så att den kan överleva! Om ni inte gör det redan - prenumerera!
Eftersom Vänsterförbundet gick bakåt i valet och förlorar en del av sina partipängar. skär partiet ner på olika kommunikationsstöd, och Ny tid hör till dem som drabbats hårt.
Läget är kärvt också med tanke på den nya regering vi snart kommer att få och den kulturnedskärningspolitik den kan tänkas syssla med (presstöden).
Ny tid är en toppentidning och den har, i mitt tycke, bara blivit bättre av formatändringen till månadstidskrift. Mångsidig tidning med bra bevakning av sådant som ofta inte får rum i dagspressen. Tänker i synnerhet på viktiga artiklar om vad som pågår i andra länder.
Förutom socialdemokratiska Arbetarbladet är partiobundna Ny tid den enda svenskspråkiga vänstertidningen i Finland. Det är superviktigt att den har förutsättningar att fortsätta med sin gedigna journalistik.
Som en kompis skrev: en bra kulturtidskrift klarar sig inte bara på talkoarbete.
Hjälp tidningen så att den kan överleva! Om ni inte gör det redan - prenumerera!
20 May 2015
Alltså va?
Jag känner mig ofta som ett jävligt förbryllat dagisbarn när jag läser nyheter. Söndagens Hbl. Den av EU skapade marknaden för utsläppsrätter. Varje land tilldelas ett antal utsläppsrätter. Avsikt: Minska industrins utsläpp av koldioxid. Recession. Industrierna behöver inte köpa utsläppsrätter pga krisen. Dessutom har EU delat ut gratiskvoter. Men problemet är att eftersom utsläppsrätterna är så billiga finns det inga incentiv för företag att övergå till 'renare' teknologi. Målet för EU är att rätterna ska vara dyrbara. Men är poängen alltså att systemet kräver goda tider? Min dagisbarnfråga: Utgår den här incentivdrivna miljöpolitiken från en tanke om nödvändig tillväxt eller åtminstone att systemet brakar ihop om industriproduktionen minskar? I förlängningen av det i så fall, är det sån här miljöpolitik som hindrar degrowth från att bli ett alternativ ens bland folk som engagerar sig för miljö- och klimatfrågor?
Ok, nu återgår jag till att färglägga blommor och leka i sandlådan.
15 May 2015
dagsläget
Har klämt på soffkuddarna veckan lång. Dragit ut en sladdrig tidning ur tornet, som i plockepinn. Var en vända till jobbet. På insten såg jag knappt en människa, men däremot en megakasse stinkande ölburkar som jag antagligen borde frakta bort. Nån dag. Åt slafslunch och hivade en miljon böcker (till nittio procent såna som det inte blivit av att läsa) till biblioteket, där jag bytte några ord med den kanske trevligaste personen på åa. Sen var jag helt matt och slutkörd och hängde i solen utanför Fabbes mest medan jag slängde några slöa blickar mot min f.d. arbetsplats.
Jag har rullat dammråttor och käkat gamla chips, vickat på tårna och stirrat ut genom fönstret, halvtittat på en skum italiensk film, vridit på pläden och trummat med toffeln, läst en rubrik och blivit förbannad, blivit riktig indignerad och somnat mitt i irritationen, vaknat i ett hav av kuddar och etc etc och you get the point.
Nu sitter jag i bilen med min far. Vi har diskuterat väder och vind, laxbeståndet och aktualiteterna. Min far har haft ryggskott, som han får ibland. Han beklagar sig över det outhärdliga viloläget som ödet obarmhärtigt hänvisat honom till.
- Jag är inga gjord för såntdär jag, konstaterar min far, storfiskaren.
Åh pappa.
Jag har rullat dammråttor och käkat gamla chips, vickat på tårna och stirrat ut genom fönstret, halvtittat på en skum italiensk film, vridit på pläden och trummat med toffeln, läst en rubrik och blivit förbannad, blivit riktig indignerad och somnat mitt i irritationen, vaknat i ett hav av kuddar och etc etc och you get the point.
Nu sitter jag i bilen med min far. Vi har diskuterat väder och vind, laxbeståndet och aktualiteterna. Min far har haft ryggskott, som han får ibland. Han beklagar sig över det outhärdliga viloläget som ödet obarmhärtigt hänvisat honom till.
- Jag är inga gjord för såntdär jag, konstaterar min far, storfiskaren.
Åh pappa.
14 May 2015
Politisk mardröm
Min vän A säger klokt att det i det här läget vore klokt att undvika alarmism. Det är nåt märkligt i den yrvakna reaktionen, tror jag hen resonerade: OJ, HUR KUNDE DET GÅ SÅHÄR?!?
Yrvaken alarmism kan vara farlig om den innebär att vi slår ut händerna i en uppgiven gest: We're fucked! Det var det! Politiskt motstånd och ett gigantiskt hallå är vad som behövs, inte missmod.
Men när jag öppnar tidningen och läser om att Finland, representerat av en "öppensinnad" (...) samlingspartist, deklarerar att EU INTE ska gå in för en jämnare fördelning av asylsökande, att EU INTE ska ta in flera flyktingar, fördelade jämt i medlemsländerna, då överskjöljs jag av politisk hopplöshet.
Om det är nåt jag tror att måste hända under de kommande fyra åren är det att likheten mellan mainstreampartierna när det gäller migrationspolitik kommer att bli uppenbar - något som t.ex journalisten Marianne Lydén förtjänstfullt har kartlagt.
Det glada samförsåndet saml/c/sannf genererar en utredning om invandringens kostnader. Jag uppskattar hbl-journons krassa sammanfattning av läget: "migrationspolitiken ska alltså stakas ut enligt kostnader, inte enligt mänskliga behov."
Men kanske det just är här som yrvaken alarmism kan vara farlig? Utmaningen är väl exempelvis att notera hur den här migrationspolitiken inte uppstått här och nu, utan att den har en lång och motbjudande mainstreamhistoria.
10 May 2015
.... och sen.
Efter många år (undervisningsministeriet skulle storkna) av söligt, roligt, virrigt, stökigt, slingrande, kämpigt men meningsfullt skrivande en sån här dag:
Solen gassar in i ASA-husets aula. Vaktmästar-H är trots allt den som ser till praktikaliteterna på den här tillställningen. Vaktmästar-H prasslar med något diffust. Några minuter tills det är dags att gå in. Magen gurglar/vänder sig ut&in/rullar runt i kroppen allt medan vaktmästar-H som vanligt ser klurig ut. Några minuter ännu. Vaktmästar-H vankar av och an. Vi tågar in i den där salen med gröna stolar. Disputationen börjar med att jag håller på att knocka en mikrofon med glasögat. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Med skälvande stämma börjar jag rabbla min ihopslarvade lectio, den där femton-tjugominutersramsan som inleder en disputation. Nervositet sammanfattar inte vad det är att stå där och läsa. Som känt är jag rädd för att uppträda inför människosamlingar och här liksom ställs alla känslor på sin spets. Det är så illa att jag faktiskt flera gånger tänker, nej, rent kroppsligen känner, att NEJOCHNEJOCHNEJ det här går inte. Nu fan sticker jag härifrån, gömmer mig i en buske i Tomasparken och bölar. Jag darrläser, bokstäverna tvinnar och händerna trevar efter det av vaktmästar-H framställda vattenglaset medan imman på tjockglasögonen klibbar. Det sviktar, bordsyta mot hand, metall mot knä - tjugominuters panik. Sen är det klart och min handledare som är kustos ger ett tecken, sen ett till. Jag dunsar ner på en stol och kustos tittar uppfordrande på mig. Det visar sig senare att jag har glömt att yttra en sån där obligatorisk ceremoniell formulärfras jagberhärmeddenavdekanusutseddaopponenten.... som öppnar disputationen. Fuck. Sitter på min åagråa stol och lyssnar - halvlyssnar i sanningens namn - på opponenten som sammanfattar min avhandling med några ord. Den egentliga diskussionen börjar. Opponenten är lugn, saklig och kommunicerande. De frågor han ställer är vettiga. Alltså: jag gjorde ett tappert försök att läsa igenom min avhandling innan disputationen. Sköt hela tiden upp det där och när jag kom till sidan 13 fick jag sån akut ångest av alltihopa att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Som tur är ställs inga frågor av typen: PÅ SIDAN 353 I FOTNOT 36 SKRIVER DU X HAR DU BEAKTAT ATT MARX I DETTA SAMMANHANG I SJÄLVA VERKET ALLUDERAR TILL FYSIOKRATEN FRANCOISE QUESNAY SOM I SIN SKRIFT TABLEU ECONOMIQUE FRÅN 1758 SKRIVER.... Istället skapar opponenten en stämning där det finns plats att tänka efter, fundera och till och med prova på lite idéer. Jag fattar naturligtvis att en disputation inte är sammanhanget där man förväntas prova på idéer utan slunga fram nåt slags slutsatser. Detta får det hela att kännas mindre ceremoniellt och mera som ett samtal med en riktig människa som också har sina egna tankar som jag går i dialog med. Är faktiskt gränslöst tacksam här: opponenten räddade situationen. Samtalet rullar på och sen är det slut och jag minns faktiskt noll av vad opponenten sa i sina sammanfattande ord men jag hoppas grejen är godkänd.
Efter disputationen pratar jag med min gymnasiekompis som dagen därpå ska gå på lastbilskörkortskurs i Mariehamn så att hen ska kunna frakta koskit i Norge. På festen ställs jag inför ännu en prövning i form av att hålla tal. Det är katastrof och jag improviserar på ett feberglansigt sätt: glömmer femtio procent av dem jag ska tacka och känner mig senare fånigt förpliktigad att hålla ett lika förvirrat tilläggstal där jag glömmer ytterligare folk och trasslar till saker ännu mera. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Blir rörd av andras fina, vänliga och roliga tal och inte minst en arbetskritisk bakelse- och soffvariant av Internationalen. Detta är eventuellt den enda gången jag varit med där filosofer sjungit tillsammans, weirdskoj! På efterfesten sitter jag mest och glor storögt in i Alcatrazmörkret (aulan där efterfesten hålls) och så har jag ett fint samtal med J om livets stora saker. Mest är jag glad över att ha vänner runt mig. Det blir sent, senare och morgon. Halvlyssnar på nån annans vindlande diskussion och känner mig lättad och fullständigt dränerad. Klockan är 07:30. P&I&jag står utanför Arken. Nåt släpper och jag grinar en stund mot tegelvägg: trötthet, efterangst och glädje. Lufsar hem längs ån med I. Tärnorna gormar och regnet pissar. FRIHET!!!!!!!
Solen gassar in i ASA-husets aula. Vaktmästar-H är trots allt den som ser till praktikaliteterna på den här tillställningen. Vaktmästar-H prasslar med något diffust. Några minuter tills det är dags att gå in. Magen gurglar/vänder sig ut&in/rullar runt i kroppen allt medan vaktmästar-H som vanligt ser klurig ut. Några minuter ännu. Vaktmästar-H vankar av och an. Vi tågar in i den där salen med gröna stolar. Disputationen börjar med att jag håller på att knocka en mikrofon med glasögat. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Med skälvande stämma börjar jag rabbla min ihopslarvade lectio, den där femton-tjugominutersramsan som inleder en disputation. Nervositet sammanfattar inte vad det är att stå där och läsa. Som känt är jag rädd för att uppträda inför människosamlingar och här liksom ställs alla känslor på sin spets. Det är så illa att jag faktiskt flera gånger tänker, nej, rent kroppsligen känner, att NEJOCHNEJOCHNEJ det här går inte. Nu fan sticker jag härifrån, gömmer mig i en buske i Tomasparken och bölar. Jag darrläser, bokstäverna tvinnar och händerna trevar efter det av vaktmästar-H framställda vattenglaset medan imman på tjockglasögonen klibbar. Det sviktar, bordsyta mot hand, metall mot knä - tjugominuters panik. Sen är det klart och min handledare som är kustos ger ett tecken, sen ett till. Jag dunsar ner på en stol och kustos tittar uppfordrande på mig. Det visar sig senare att jag har glömt att yttra en sån där obligatorisk ceremoniell formulärfras jagberhärmeddenavdekanusutseddaopponenten.... som öppnar disputationen. Fuck. Sitter på min åagråa stol och lyssnar - halvlyssnar i sanningens namn - på opponenten som sammanfattar min avhandling med några ord. Den egentliga diskussionen börjar. Opponenten är lugn, saklig och kommunicerande. De frågor han ställer är vettiga. Alltså: jag gjorde ett tappert försök att läsa igenom min avhandling innan disputationen. Sköt hela tiden upp det där och när jag kom till sidan 13 fick jag sån akut ångest av alltihopa att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Som tur är ställs inga frågor av typen: PÅ SIDAN 353 I FOTNOT 36 SKRIVER DU X HAR DU BEAKTAT ATT MARX I DETTA SAMMANHANG I SJÄLVA VERKET ALLUDERAR TILL FYSIOKRATEN FRANCOISE QUESNAY SOM I SIN SKRIFT TABLEU ECONOMIQUE FRÅN 1758 SKRIVER.... Istället skapar opponenten en stämning där det finns plats att tänka efter, fundera och till och med prova på lite idéer. Jag fattar naturligtvis att en disputation inte är sammanhanget där man förväntas prova på idéer utan slunga fram nåt slags slutsatser. Detta får det hela att kännas mindre ceremoniellt och mera som ett samtal med en riktig människa som också har sina egna tankar som jag går i dialog med. Är faktiskt gränslöst tacksam här: opponenten räddade situationen. Samtalet rullar på och sen är det slut och jag minns faktiskt noll av vad opponenten sa i sina sammanfattande ord men jag hoppas grejen är godkänd.
Efter disputationen pratar jag med min gymnasiekompis som dagen därpå ska gå på lastbilskörkortskurs i Mariehamn så att hen ska kunna frakta koskit i Norge. På festen ställs jag inför ännu en prövning i form av att hålla tal. Det är katastrof och jag improviserar på ett feberglansigt sätt: glömmer femtio procent av dem jag ska tacka och känner mig senare fånigt förpliktigad att hålla ett lika förvirrat tilläggstal där jag glömmer ytterligare folk och trasslar till saker ännu mera. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Blir rörd av andras fina, vänliga och roliga tal och inte minst en arbetskritisk bakelse- och soffvariant av Internationalen. Detta är eventuellt den enda gången jag varit med där filosofer sjungit tillsammans, weirdskoj! På efterfesten sitter jag mest och glor storögt in i Alcatrazmörkret (aulan där efterfesten hålls) och så har jag ett fint samtal med J om livets stora saker. Mest är jag glad över att ha vänner runt mig. Det blir sent, senare och morgon. Halvlyssnar på nån annans vindlande diskussion och känner mig lättad och fullständigt dränerad. Klockan är 07:30. P&I&jag står utanför Arken. Nåt släpper och jag grinar en stund mot tegelvägg: trötthet, efterangst och glädje. Lufsar hem längs ån med I. Tärnorna gormar och regnet pissar. FRIHET!!!!!!!
3 May 2015
sen sen sen
Försöker att inte braka ihop och smälta ner till en fläck av scenskräck. Om fem dar är det hela överstökat och jag ska då fokusera på att inte dräneras av arbetskraftsbyråns lucka, CV-trams och Linkedin-tjafs. Istället: om fem dar hägrar den samlade FILMHISTORIEN, LITTERATURHISTORIEN, FILOSOFIHISTORIEN. Med andra ord: tid och ro att läsa och titta på bra film. Innan det försöker jag att inte belasta vänner med ångestmoln och är allmänt till mig av all uppmuntran och också, när det där molnet väl börjar torna upp sig, folk som helt enkelt kan ryta till: ÄHMEN, SLUUUUTA!
Pratade med radion häromdagen och fick lov att hantera en grej som säkert inte bara jag stångas med. Började liksom be om ursäkt för att min utgångspunkt är filosofisk och frestades att leverera kristalliserade och programartade svar på frågan "VAD GÖRA". Omtumlad filosof ruskar som ett gammalt träd där i Yle Åbolands stol. (Alltså journalisten ställde vettiga och bra frågor och stämningen var god - frestelsen är helt och hållet min.) Att liksom vilja krysta fram nåt policy proposal där i hastigheten, som att det är det enda som vettigt tänkande kan utgöra (något som jag annars försöker kritisera i tegelstenen). Under den kommande veckan måste jag försöka tänka vidare kring det där, rädslan att vara FILOSOFISK, vad den rädslan kan bestå i, hur den kan utmanas och att svaret INTE måste vara att alla ska förvandlas till teknokrater. Alltså utmaningen består ju i att förankra vindlande avhandlingstrådar i det som på riktigt bränner i politiska diskussioner om arbete. Lite lustigt att drabbas av stora filosofinojan NU.
(På pressbilden som åa lagt upp, tagen av y en trött eftermiddag, ser jag ut precis som jag känner mig: antingen håller jag på att börja flina helt okontrollerat eller så övar jag mig på ett trick där jag har ett gäng bin i käften.)
(På pressbilden som åa lagt upp, tagen av y en trött eftermiddag, ser jag ut precis som jag känner mig: antingen håller jag på att börja flina helt okontrollerat eller så övar jag mig på ett trick där jag har ett gäng bin i käften.)
Utöver det har jag lullat omkring på bakelsepromenader, klappat min forne dödsfiende och druckit pilsner med Uppsalabesök och andra prima figurer, pimplat kaffe i ruggig gråsol med det lite skrämmande (lite svårt att sätta fingret på det där), årliga scouttrummandet i öronen. Den här skräcken ska hållas på avstånd genom handfasta funderingar kring kylklampar, Marx, hyllningstal och matlogistik. Dessutom ska jag slipa på en imitation av Göran Persson. Det är den viktigaste utmaningen den här veckan. Kanske ser om Ordförande Persson i rent terapeutiskt syfte. (Jag tycks inte vara helt ensam om att uppskatta det humorguld som finns i den här dokumentären.) Och, som en påpekade, om det blir alltför jobbigt kanske jag ska göra som Helmut Kohl (som Göran Persson berättar om på sitt dryga sätt) sägs ha gjort i ett pressat läge under en EU-sammankomst: äta smör.
29 April 2015
Trollformeln
Läser en artikel där vår nya statsminister manar till sans inför framtiden. Flexibilitet, flexibilitet, flexibilitet. Anpassa sig till läget. Alla måste vi slakta heliga kor. Sen kommer den, formeln [fritt översatt från finska]: "att styvnackat motsätta sig förändringar är det ingen som vinner på: alla förlorar." Själv misstänker jag att det här just nu är det mest använda sättet att på ett obemärkt sätt avvisa alla uppdykande kritiska röster: dessa är bakåtsträvande, destruktiva krafter som sätter käppar i hjulet för en ansvarsfull framtidspolitik. - - - - Herr Sipilä talar i samma intervju om ISÄNMAAN ETU. ISÄNMAAN ETU! Liksom.
25 April 2015
Nu är det KRIS - sluta genast drömma om meningsfullt arbete!
För någon dag sedan skrev Alf Rehn en kolumn i HBL där han lyfte fram David Graeber, bullshit jobs och den allmänna arbetsyra som kan sägas pågå här i talko-Finland. Helt ok skriveri, även om jag inte hängde med på vad professor Rehn avsåg med 'värdeskapande' arbete.
Nå. I dagens blad finns ett genmäle. Där sägs det att Rehn trivialiserar den meningslöshet som arbetslösa drabbas av. För all del, det är viktigt att lyfta fram hur tufft det är att vara arbetslös. Men sen. Skribenten hävdar att eftersom arbetslösheten är så hög, kan ingen idag tillåta sig att sträva efter ett meningsfullt jobb. "Jag tror att mycket få arbetslösa snörper på näsan och tutar ut att jag ska ha ett meningsfullt arbete med värdeskapning eller så tänker jag inte göra någonting. [....] Att ha ett jobb, vilket som helst, är som att ha tillgång till åtminstone en Lada, medan ett meningsfullt jobb hägrar som en Mercedes, behjärtansvärt och eftersträvansvärt men ganska osannolikt för många."
Det jag läser ur detta är att meningsfulla jobb är en omöjlig utopi i detta läge. Arbetslösa blir eller bör vara mer än nöjda med vilket jobb som helst. Meningsfullhet är något en kanske kan sträva sig till och som några få uppnår, men långt ifrån något realistiskt för alla.
Blir deppad över vad jag tror att är en rätt så vanlig åsikt, alltså på det sättet att jag hört många i min omedelbara närhet säga det och det är en enträgen spöktanke som dyker upp hos mig själv. För att ta det helt personligt, för att visa att det här inte är någon besynnerlig, spetsfundig grej. Jag är skriven som arbetslös nu. Hittills har jag inte jagats iväg till några aktiveringsåtgärder eller drabbats av repressalier eftersom jag inte sökt jobb. Att jag har slutfört avhandlingen har godtagits. Okej. Nu blir jag alltså färdig och ska söka jobb (har inte tänkt fortsätta inom forskarvärlden). Folk frågar vad jag kan tänka mig att söka för jobb. Börjar trevande, trevande räkna upp några saker jag vore på riktigt intresserad av. Sen säger jag, som lite i misstag, som ett slags urskuldande, ja men det blir väl att ta vad som finns, jag vet ju att det är svårt att få jobb.... Alltså. Jag hör mig själv säga de där sakerna. Jag har sagt de där sakerna, flera gånger, och haft hjärtat fullt av motstridigheter.
Meningsfulla jobb. Det är inte nu vi ska ge upp meningsfullt arbete, eftersom läget är tufft. Det är nu, precis just nu, som det för Guds skull INTE ska sägas att meningsfullhet är en lyxdimension av arbete, få förunnad, som de flesta i realismens namn måste ge avkall på. Så det är just tvärt om: nu, eftersom den här retoriken om att nöja sig och anpassa sig, är så stark, är det viktigt att det förs levande samtal på olika plan och i olika hörn om vad meningsfulla jobb är och hur det här förhåller sig till vad som behöver göras, vad som är livsviktiga funktioner att upprätthålla. Alltså att sådana samtal både kan handla om jobb, men också vara kritiska röster om lönearbetets roll.
Nu vet jag inte vad skribenten menar med 'meningsfulla jobb'. Vad månne hen tänker på? Konstnärer? Cancerforskare? Toppjurister? Jag misstänker att det inte är städare, sophämtare eller vårdare hen tänker på. Beskrivningen av realiteterna, det vi ska inrätta oss i och vänja oss vid, är att de lyckosamma som skonas från att sägas upp när företag slimmar ner är såna som håller kvaliteten och rullarna igång. Jag är inte säker på om skribenten inser vilken nattsvart bild som presenteras.
Den kanske mest destruktiva sidan av det krismedvetande som ständigt hålls vid liv - och ja det verkligen HÅLLS vid liv - är hur det slår ner alla funderingar och drömmar om en bättre värld. Istället: hålla sig flytande och vara glad om en faktiskt har ett jobb. Har du ett jobb, då får du tusan i mig inte klaga, eller kritisera. Och nu menar jag inte att den här sortens prat bara florerar som tidningsskriverier eller politikerprat. Det är sådant här som jag hör människor säga åt varandra, åt mig, åt sig själva. Och det är faktiskt riktigt, riktigt skrämmande.
Nå. I dagens blad finns ett genmäle. Där sägs det att Rehn trivialiserar den meningslöshet som arbetslösa drabbas av. För all del, det är viktigt att lyfta fram hur tufft det är att vara arbetslös. Men sen. Skribenten hävdar att eftersom arbetslösheten är så hög, kan ingen idag tillåta sig att sträva efter ett meningsfullt jobb. "Jag tror att mycket få arbetslösa snörper på näsan och tutar ut att jag ska ha ett meningsfullt arbete med värdeskapning eller så tänker jag inte göra någonting. [....] Att ha ett jobb, vilket som helst, är som att ha tillgång till åtminstone en Lada, medan ett meningsfullt jobb hägrar som en Mercedes, behjärtansvärt och eftersträvansvärt men ganska osannolikt för många."
Det jag läser ur detta är att meningsfulla jobb är en omöjlig utopi i detta läge. Arbetslösa blir eller bör vara mer än nöjda med vilket jobb som helst. Meningsfullhet är något en kanske kan sträva sig till och som några få uppnår, men långt ifrån något realistiskt för alla.
Blir deppad över vad jag tror att är en rätt så vanlig åsikt, alltså på det sättet att jag hört många i min omedelbara närhet säga det och det är en enträgen spöktanke som dyker upp hos mig själv. För att ta det helt personligt, för att visa att det här inte är någon besynnerlig, spetsfundig grej. Jag är skriven som arbetslös nu. Hittills har jag inte jagats iväg till några aktiveringsåtgärder eller drabbats av repressalier eftersom jag inte sökt jobb. Att jag har slutfört avhandlingen har godtagits. Okej. Nu blir jag alltså färdig och ska söka jobb (har inte tänkt fortsätta inom forskarvärlden). Folk frågar vad jag kan tänka mig att söka för jobb. Börjar trevande, trevande räkna upp några saker jag vore på riktigt intresserad av. Sen säger jag, som lite i misstag, som ett slags urskuldande, ja men det blir väl att ta vad som finns, jag vet ju att det är svårt att få jobb.... Alltså. Jag hör mig själv säga de där sakerna. Jag har sagt de där sakerna, flera gånger, och haft hjärtat fullt av motstridigheter.
Meningsfulla jobb. Det är inte nu vi ska ge upp meningsfullt arbete, eftersom läget är tufft. Det är nu, precis just nu, som det för Guds skull INTE ska sägas att meningsfullhet är en lyxdimension av arbete, få förunnad, som de flesta i realismens namn måste ge avkall på. Så det är just tvärt om: nu, eftersom den här retoriken om att nöja sig och anpassa sig, är så stark, är det viktigt att det förs levande samtal på olika plan och i olika hörn om vad meningsfulla jobb är och hur det här förhåller sig till vad som behöver göras, vad som är livsviktiga funktioner att upprätthålla. Alltså att sådana samtal både kan handla om jobb, men också vara kritiska röster om lönearbetets roll.
Nu vet jag inte vad skribenten menar med 'meningsfulla jobb'. Vad månne hen tänker på? Konstnärer? Cancerforskare? Toppjurister? Jag misstänker att det inte är städare, sophämtare eller vårdare hen tänker på. Beskrivningen av realiteterna, det vi ska inrätta oss i och vänja oss vid, är att de lyckosamma som skonas från att sägas upp när företag slimmar ner är såna som håller kvaliteten och rullarna igång. Jag är inte säker på om skribenten inser vilken nattsvart bild som presenteras.
Den kanske mest destruktiva sidan av det krismedvetande som ständigt hålls vid liv - och ja det verkligen HÅLLS vid liv - är hur det slår ner alla funderingar och drömmar om en bättre värld. Istället: hålla sig flytande och vara glad om en faktiskt har ett jobb. Har du ett jobb, då får du tusan i mig inte klaga, eller kritisera. Och nu menar jag inte att den här sortens prat bara florerar som tidningsskriverier eller politikerprat. Det är sådant här som jag hör människor säga åt varandra, åt mig, åt sig själva. Och det är faktiskt riktigt, riktigt skrämmande.
23 April 2015
Overkligt
Är mitt inne i att fundera på akademiska ceremonier. AKADEMISKA CEREMONIER! Det är svårt att orientera (& besinna) sig här, när själva verkligheten befinner sig på psykosens brant (AKADEMISKA CEREMONIER!). Det bultar lite lätt i huvudet - för mycket blod, skulle diagnosen ha varit för hundrafemtio år sedan - och jag försöker hålla mig sysselsatt med saker som inte kantrar ner i ett overklighetshål. Korrespondera, posta grejer som ska postas, skriva lectio och politisera det som av nöden ska politiseras. Festfixarrollen faller sig däremot inte helt naturligt för en blyg och flegmatisk schärgårschbo. Får ett frankt mejlsvar av min vän som meddelar att hen nog ämnar delta i spektaklet detta. Tycker de facto lite synd om folk som känner sig förpliktigade att delta i sagda spektakel. Min kollega Y har stått för sans, tröstbakelser och bilskjutsar. Åkte iväg till tryckeriet i fredags för att hämta upp bokboxarna. Är fortfarande klädd i något slags hemmapyjamas och rullar ut på stan för att gå på middag och öl. Sitter och svettas med en hop vänner och bekanta på Kerttulin kievari och hinner lyssna på en countrygåbbä med extraraspig stämma en liten stund på Kuka. Sliter upp den nytryckta bokjäveln ur väskan och visar den för J&L men sen står jag inte ut med det mera så river den genast ur händren på dem. Ålar hem och sover. Går ena dagen av festivalen Himera (HURRA för detta nya musiktillskott i Åbo!) på Kutomo där Lau nau spelar - fantastisk konsert med akustik som är utomvärldsligt bra. Folk sitter knäpptysta på golvet och på stolar i en lokal som känns bortom tiden på nåt sätt. Hoppas det blir många flera upplagor av festivalen ännu, helt suverän grej. Har kommit fram till att en bra förankring i vardagen är att äta mat, sova på natten och inte slira ut i nojor. Med sådana klokskaper på fickan kunde jag starta ett flådigt wellnesscenter ($$$). Trots detta kan jag ändå inte slita mig från en överhängande oro som vissa menar är irrationell. Tänk om det hela sen inte är godkänt utan att mitt hafsverk och råddtrassel orsakar akademisk skandal genom att bli underkänt efter disputationen? Men ja, försöker tänka på blommor, kattungar och skattedeklarationer för att inte flippa ut i akademisk surrealism. Imorgon ska jag tulta iväg till skrämmande FÄ-hus för det för alla disputander obligatoriska rektorsbesöket där jag och två kemister ska säga hej och överräcka de verk genom vilka vi vimsat bort de senaste åren. Hoppas rektorn bjuder på bulla&kaffe åtminstone.
22 April 2015
"Vänsterns misslyckande", "rödgröna bubblor" & politiska känslor
Måste samla tankarna efter en diskussion på FB, flera diskussioner i köttrymden och surrande tankar i skallen. [VARNING FÖR SVAMMEL OCH SJÄLVKLARHETER!]
Nu efter valet diskuteras vänsterns misslyckande. Med rätta. SDP och VF backade båda (tillsammans nådde de historiskt låga 25 %) och förlorade mandat i riksdagen. Att försöka förstå valutgången är jätteviktigt, och utmaningen är att inte låta sig förstummas, eller landa i självgod retorik: om Finlands folk vore lite mer som MIG skulle nog landet vara i skick! Förbannad kan en vara (ja riktigt pissförbannad!), besviken med.
Det kvistiga med efter-valet-analyser är att det finns så många fallgropar. Att peka ut ett dumt&oinformerat Dom för ingenting gott med sig. Förakt, hopplöshet och allmänt trötthet är vad som då uttrycks. Lika farligt är det att förståelseprojektet och den gnagande frågan 'Varför förlorar vänstern? Vad är det som lockar väljarna till Sannfinländarna?' vänds till att vänstern på nåt vis borde fånga upp Sannfinländarnas väljare, fånga upp Sannfinländarnas indignation. Alltså HELT fel är den tanken naturligtvis inte, men den utgår från en premiss jag inte tror på: att indignation i sig är bra, och att det gäller att vrida den mot ett konstruktivt objekt. Och dessutom, att det övergripande målet är att på nåt vis efterlikna Sannfinländarnas folkliga koncept, 'på sitt eget sätt'.
Kanske så här: jag tror det finns politiska rörelser som plockar upp suspekta, om än på ett visst sätt begripliga känslor. Rädsla, en längtan efter (ett återvändande till) ett enklare samhälle, indignation.
Arbetslöshet, avfolkning av landsbygden, konkurrens, fattigdom gör vissa känslomässiga reaktioner begripliga. Ett parti som Sannfinländarna verkar göra allt för att bekräfta och renodla vissa besvikelser och förhoppningar, och det är viktigt att de här känslorna finns med i analysen av vad som lockar väljare till partiet. Att inte konfrontera sådana känslor är, kunde en faktiskt säga, att inte riktigt orka granska den situation som ger upphov till sådana känslor. Vad en sådan analys eventuellt också kan bidra med är att den pekar ut på vilket sätt en situation skapar skeva och ambivalenta reaktionsmönster. Ett exempel på det är oviljan mot invandring som uttrycks genom oron över 'våra jobb'. Kanske finns drömmen om en stabil finsk arbetsmarknad, en idealbild av hur det fungerade förr i tiden, när folk hade jobb och livet var mer förutsägbart. Våra jobb först. Situationen är att fabriker och pappersbruk stänger. Jobb försvinner. Folk måste besöka arbetskraftsbyrån. Förnedring och maktlöshet, ilska. 'Våra jobb'.
Alltså, det jag omtalade som 'farligt' är en idé att vänstern skulle plocka upp den här oron och rädslan och köra Sannfinländarnas vinnande koncept: våra jobb, vårt land, vår välfärd. Att förhålla sig till känslor av maktlöshet och indignation är också att försöka se vilket slags ekonomisk och social situation den känslan svarar mot, och just här måste t.ex. Sannfinländsk förståelse utmanas, idén att situationen helt enkelt är den att utlänningarna kommer hit och knycker 'våra jobb' och att lösningen därmed är att säkra 'vår arbetsmarknad'. Det är en djupt problematisk beskrivning av läget. En bättre situationsförståelse behövs, vad handlar globaliseringen om? Vilka processer gör att folk förlorar sina jobb och har svårt att hitta jobb?
Med andra ord: jag tror inte vänstern ställs enbart inför ett kommunikationsproblem, så att indignationen ska svängas mot ett mera välinformerat håll, utan snarare att en mängd känslor är symptom på ytterst oroande tendenser i samhället. Jag och min kompis har diskuterat de här sakerna i flera etapper: hen menar att indignationen ska förvaltas av partier med mera information på fickan. Även om jag alldeles bra kan förstå vad hen menar, och håller delvis med, är jag själv inte helt övertygad om den föreställningen.
Risken med en för enkel analys som i slutändan kan gynna ett parti som Sannfinländarna är t.ex. en uppställning där vänstern anklagas för att vara för urbant, för feministiskt och vänster därför borde vända sig till vanligt folk. Som om vänstern nu ska skippa feminismen och börja likna Sannfinländarnas uppfattning om vad vanligt folk är och vad vanligt folk behöver. Ni vet: sånt där 'verklighetens folk'-tjat. Visst kan det finnas mer än ett korn av sanning i att partier till vänster blir främmande för folk utanför innerstans glassiga och 'medvetna' kotterier. Men det innebär inte att feminismen ska slopas. Det innebär snarare, typ, att det inte är Centern som borde ha monopol på landsbygds- eller regionalpolitiken eller att Sannfinländarna ska ha monopol på att artikulera vad det innebär att vara marginaliserad. Det innebär att hela språket kring marginalisering behöver synas i sömmarna, och där handlar det just lika mycket om en välinformerad analys som att förstå olika sätt att uppleva en situation.
Men hu, det kan låta som att jag, på ett inte så lite paternalistiskt vis, pläderar för ett slags förädlande av politiska känslor. Sådana idéer har det ju inte direkt rådit någon brist på under de, tja, senaste 300+ åren där teoretiker ur olika tanketraditioner har bespetsat sig på känslor med potential att utveckla mänskliga samfund bara de förädlas istället för att förråas.
I en annars bra artikel skriver Ny tids chefredaktör att Janne Wass att vänsterförbundet med sina unga rödgröna riksdagsvalskandidater kanske har glömt 'de gamla dammiga gubbarna'. Det som stör mig, och som jag kanske själv också omedvetet har ramlat pladask ner i, är att analyshjärnor febrilt försöker göra sig en bild av de här 'dammiga gubbarna' nånstans inne i landet, bortom innerstans rödgröna glitter, de där gamla dammiga som vänstern på nåt vänster ska fånga opp genom att svinga håven åt lite andra håll. Nåt väldigt störande med sättet att tänka här. Det är utan tvekan bra och rätt att tala om svårigheten att nå ut. Men utan ett genuint engagemang och intresse för regionalpolitik och livet utanför de egna kretsarna kommer bekymret om vänsterns kommunikationsproblem att klinga tomt och stanna vid ett bekymmer om att samla röster. Etsas bilden fast av 'dammiga gubbar' är det nog inte ett vitalt intresse som i första hand förmedlas, utan tvärt om. Alltså jag vill under inga omständigheter antyda att det här är vad Wass ger uttryck för, utan den här oron finns i mig när jag funderar på saker efter valet.
Det är lätt att rulla fram urbana bubblor. Bilden är så bekant. Och kanske kan det vara början till någon form av självrannsakan, men då måste det nå bortom kåserande, eftervalkrabbismuttranden om att Persuna förstår en inte sig på där i Rödbergen. Den här självrannsakan måste kunna bränna till på riktigt, och då kan det inte gå ut på att måla upp bilder av hypotetiska dammiga arbetare på landet och i bortglömda städer. Kom ihåg: uppställningen rödvinsdrickande innerstadsbor och hårt arbetande folk i regionerna har ju herr Soini själv ett minst sagt varmt förhållande till. Uppställningen spelar honom i händerna. Det gäller att komma vidare från det där nu.
Nu efter valet diskuteras vänsterns misslyckande. Med rätta. SDP och VF backade båda (tillsammans nådde de historiskt låga 25 %) och förlorade mandat i riksdagen. Att försöka förstå valutgången är jätteviktigt, och utmaningen är att inte låta sig förstummas, eller landa i självgod retorik: om Finlands folk vore lite mer som MIG skulle nog landet vara i skick! Förbannad kan en vara (ja riktigt pissförbannad!), besviken med.
Det kvistiga med efter-valet-analyser är att det finns så många fallgropar. Att peka ut ett dumt&oinformerat Dom för ingenting gott med sig. Förakt, hopplöshet och allmänt trötthet är vad som då uttrycks. Lika farligt är det att förståelseprojektet och den gnagande frågan 'Varför förlorar vänstern? Vad är det som lockar väljarna till Sannfinländarna?' vänds till att vänstern på nåt vis borde fånga upp Sannfinländarnas väljare, fånga upp Sannfinländarnas indignation. Alltså HELT fel är den tanken naturligtvis inte, men den utgår från en premiss jag inte tror på: att indignation i sig är bra, och att det gäller att vrida den mot ett konstruktivt objekt. Och dessutom, att det övergripande målet är att på nåt vis efterlikna Sannfinländarnas folkliga koncept, 'på sitt eget sätt'.
Kanske så här: jag tror det finns politiska rörelser som plockar upp suspekta, om än på ett visst sätt begripliga känslor. Rädsla, en längtan efter (ett återvändande till) ett enklare samhälle, indignation.
Arbetslöshet, avfolkning av landsbygden, konkurrens, fattigdom gör vissa känslomässiga reaktioner begripliga. Ett parti som Sannfinländarna verkar göra allt för att bekräfta och renodla vissa besvikelser och förhoppningar, och det är viktigt att de här känslorna finns med i analysen av vad som lockar väljare till partiet. Att inte konfrontera sådana känslor är, kunde en faktiskt säga, att inte riktigt orka granska den situation som ger upphov till sådana känslor. Vad en sådan analys eventuellt också kan bidra med är att den pekar ut på vilket sätt en situation skapar skeva och ambivalenta reaktionsmönster. Ett exempel på det är oviljan mot invandring som uttrycks genom oron över 'våra jobb'. Kanske finns drömmen om en stabil finsk arbetsmarknad, en idealbild av hur det fungerade förr i tiden, när folk hade jobb och livet var mer förutsägbart. Våra jobb först. Situationen är att fabriker och pappersbruk stänger. Jobb försvinner. Folk måste besöka arbetskraftsbyrån. Förnedring och maktlöshet, ilska. 'Våra jobb'.
Alltså, det jag omtalade som 'farligt' är en idé att vänstern skulle plocka upp den här oron och rädslan och köra Sannfinländarnas vinnande koncept: våra jobb, vårt land, vår välfärd. Att förhålla sig till känslor av maktlöshet och indignation är också att försöka se vilket slags ekonomisk och social situation den känslan svarar mot, och just här måste t.ex. Sannfinländsk förståelse utmanas, idén att situationen helt enkelt är den att utlänningarna kommer hit och knycker 'våra jobb' och att lösningen därmed är att säkra 'vår arbetsmarknad'. Det är en djupt problematisk beskrivning av läget. En bättre situationsförståelse behövs, vad handlar globaliseringen om? Vilka processer gör att folk förlorar sina jobb och har svårt att hitta jobb?
Med andra ord: jag tror inte vänstern ställs enbart inför ett kommunikationsproblem, så att indignationen ska svängas mot ett mera välinformerat håll, utan snarare att en mängd känslor är symptom på ytterst oroande tendenser i samhället. Jag och min kompis har diskuterat de här sakerna i flera etapper: hen menar att indignationen ska förvaltas av partier med mera information på fickan. Även om jag alldeles bra kan förstå vad hen menar, och håller delvis med, är jag själv inte helt övertygad om den föreställningen.
Risken med en för enkel analys som i slutändan kan gynna ett parti som Sannfinländarna är t.ex. en uppställning där vänstern anklagas för att vara för urbant, för feministiskt och vänster därför borde vända sig till vanligt folk. Som om vänstern nu ska skippa feminismen och börja likna Sannfinländarnas uppfattning om vad vanligt folk är och vad vanligt folk behöver. Ni vet: sånt där 'verklighetens folk'-tjat. Visst kan det finnas mer än ett korn av sanning i att partier till vänster blir främmande för folk utanför innerstans glassiga och 'medvetna' kotterier. Men det innebär inte att feminismen ska slopas. Det innebär snarare, typ, att det inte är Centern som borde ha monopol på landsbygds- eller regionalpolitiken eller att Sannfinländarna ska ha monopol på att artikulera vad det innebär att vara marginaliserad. Det innebär att hela språket kring marginalisering behöver synas i sömmarna, och där handlar det just lika mycket om en välinformerad analys som att förstå olika sätt att uppleva en situation.
Men hu, det kan låta som att jag, på ett inte så lite paternalistiskt vis, pläderar för ett slags förädlande av politiska känslor. Sådana idéer har det ju inte direkt rådit någon brist på under de, tja, senaste 300+ åren där teoretiker ur olika tanketraditioner har bespetsat sig på känslor med potential att utveckla mänskliga samfund bara de förädlas istället för att förråas.
I en annars bra artikel skriver Ny tids chefredaktör att Janne Wass att vänsterförbundet med sina unga rödgröna riksdagsvalskandidater kanske har glömt 'de gamla dammiga gubbarna'. Det som stör mig, och som jag kanske själv också omedvetet har ramlat pladask ner i, är att analyshjärnor febrilt försöker göra sig en bild av de här 'dammiga gubbarna' nånstans inne i landet, bortom innerstans rödgröna glitter, de där gamla dammiga som vänstern på nåt vänster ska fånga opp genom att svinga håven åt lite andra håll. Nåt väldigt störande med sättet att tänka här. Det är utan tvekan bra och rätt att tala om svårigheten att nå ut. Men utan ett genuint engagemang och intresse för regionalpolitik och livet utanför de egna kretsarna kommer bekymret om vänsterns kommunikationsproblem att klinga tomt och stanna vid ett bekymmer om att samla röster. Etsas bilden fast av 'dammiga gubbar' är det nog inte ett vitalt intresse som i första hand förmedlas, utan tvärt om. Alltså jag vill under inga omständigheter antyda att det här är vad Wass ger uttryck för, utan den här oron finns i mig när jag funderar på saker efter valet.
Det är lätt att rulla fram urbana bubblor. Bilden är så bekant. Och kanske kan det vara början till någon form av självrannsakan, men då måste det nå bortom kåserande, eftervalkrabbismuttranden om att Persuna förstår en inte sig på där i Rödbergen. Den här självrannsakan måste kunna bränna till på riktigt, och då kan det inte gå ut på att måla upp bilder av hypotetiska dammiga arbetare på landet och i bortglömda städer. Kom ihåg: uppställningen rödvinsdrickande innerstadsbor och hårt arbetande folk i regionerna har ju herr Soini själv ett minst sagt varmt förhållande till. Uppställningen spelar honom i händerna. Det gäller att komma vidare från det där nu.
20 April 2015
tittar på valvaka
Valresultatet gör mig deprimerad. Vänsterpartierna går bakåt, även om det är en stor, fin sak att Li Andersson lyckas så bra i Åbo. Att de gröna skräller tröstar mig inte nämnvärt. Miljöpolitik är bra, men finns den inte inbakad i en rejäl dos tillväxtkritik och kamp för ett samhälle utan fattigdom och klyftor är jag skeptisk.
Kameran sveper över de 'stora' partiledarna. Alexander Stubb börjar nosa på siffrorna och inser att läget nog inte är så dåligt som han befarat. Antydan till det välbekanta grinet. Just när bilden bryts säger han åt de andra: nå nyt jätkät.
En FST-journalist vänder sig till Antti Rinne, som ser smått förkrossad och mycket trött ut. Journalisten hojtar: är du regeringskåt?
Och Rinne ja. Han får frågan om hur 'de nya socialdemokraterna' ser ut. Finns dom, är dom kanske här redan? Ja, det 'nya' består i att ... umgås med vanligt folk. Är det alltså kommunikationen som brustit? Just det, nickar Rinne, mer än en smula mekaniskt.
Studion anmäler att ett av valets stora vinnare, C. Haglund, ska hålla tal på SFP:s valvaka. Kameran svävar runt på en Haglund som tittar än hit, än dit. Ingenting händer. Brus och grötiga människoröster. Plötsligt: kameran klipper till EXTREME CLOSE-UP, C. Haglunds berömda brillor upptar hela rutan. Effekten: som en skräckfilm. Flera sekunder går, C. Haglunds uttryckslösa ögonpar, bakom glasögonen. Ingenting annat. "Det här är en inklippt bild" lugnar man från studion. Sen håller C. Haglund tal, och det är något konstigt sorgset i hela hans uppenbarelse.
Jag skulle ha önskat att studion skulle ha låtit kloka Anu Koivunen analysera valresultaten hela kvällen. Hon säger en sak som är superviktig: även om det är Sannfinländarna som har blivit kända som invandringskritiska - den där eländiga eufemismen - finns det en sorts konsensus, stora falanger inom Center, Sossarna och Samlingspartiet som är negativa till såväl arbetskraftsinvandring som till invandring överlag. Det här borde lyftas fram mera.
Nästan allt med det här valet gör mig nedstämd. Det absolut värsta scenariot är en regering med Center, Samlingsparti och Sannfinländare, där Juhana Vartiainen är finansminister. Tack & godnatt.
Kameran sveper över de 'stora' partiledarna. Alexander Stubb börjar nosa på siffrorna och inser att läget nog inte är så dåligt som han befarat. Antydan till det välbekanta grinet. Just när bilden bryts säger han åt de andra: nå nyt jätkät.
En FST-journalist vänder sig till Antti Rinne, som ser smått förkrossad och mycket trött ut. Journalisten hojtar: är du regeringskåt?
Och Rinne ja. Han får frågan om hur 'de nya socialdemokraterna' ser ut. Finns dom, är dom kanske här redan? Ja, det 'nya' består i att ... umgås med vanligt folk. Är det alltså kommunikationen som brustit? Just det, nickar Rinne, mer än en smula mekaniskt.
Studion anmäler att ett av valets stora vinnare, C. Haglund, ska hålla tal på SFP:s valvaka. Kameran svävar runt på en Haglund som tittar än hit, än dit. Ingenting händer. Brus och grötiga människoröster. Plötsligt: kameran klipper till EXTREME CLOSE-UP, C. Haglunds berömda brillor upptar hela rutan. Effekten: som en skräckfilm. Flera sekunder går, C. Haglunds uttryckslösa ögonpar, bakom glasögonen. Ingenting annat. "Det här är en inklippt bild" lugnar man från studion. Sen håller C. Haglund tal, och det är något konstigt sorgset i hela hans uppenbarelse.
Jag skulle ha önskat att studion skulle ha låtit kloka Anu Koivunen analysera valresultaten hela kvällen. Hon säger en sak som är superviktig: även om det är Sannfinländarna som har blivit kända som invandringskritiska - den där eländiga eufemismen - finns det en sorts konsensus, stora falanger inom Center, Sossarna och Samlingspartiet som är negativa till såväl arbetskraftsinvandring som till invandring överlag. Det här borde lyftas fram mera.
Nästan allt med det här valet gör mig nedstämd. Det absolut värsta scenariot är en regering med Center, Samlingsparti och Sannfinländare, där Juhana Vartiainen är finansminister. Tack & godnatt.
19 April 2015
Att låta saker hända - medelhavet
Läser artiklarna om nya katastrofer på Medelhavet. 700 döda utanför Libyens territorium, söder om Lampedusa. Räddningsinsatser och spaningar. Bara för några dagar sedan rapporterades 400 ha drunknat i Medelhavet i en liknande olycka.
Ifjol var det 219 000 migranter som gav sig ut över medelhavet, mot Europa.
Det är så satans absurt att det finns mäktiga lobbare som för det gränslösa kapitalets talan. Kapitalet som genom att röja undan 'hinder' ska kunna strukturera världen enligt sina egna gränser. Vårkyligt medelhav, människor som tjänar, en biljett i en båt sägs kosta kring 6000 dollar. Kapitalets rörlighet framställs i praktikalitetens och optimismens språk. Människors flykt från krig och ekonomiska katastrofer finns inte på radarn när det gäller vad som ses som en framtidsinriktad utmaning som omfattar grundläggande globala frågor. Handelsavtal ses som globala grundläggande frågor. Är jämförelsen billig? Jag tycker inte det. VAD SOM SES SOM AKUTA PROBLEM, OCH VAD DET BETYDER ATT NÅGOT ÄR JUST AKUT.
Jag läser artiklar där representanter för människorättsorganisationer uttalar sig. Deras nödrop klingar som nåt slags allmänhumanitära suckar - maktlösa.
I EU ett totalt ointresse att solidarisera sig med Italien, Malta, Grekland. Vad man i praktiken gör med sådant ointresse är att solidarisera sig med Legia Nord. Man har valt att inte förnya det Italienledda Mare nostrum (det fascismklingande namnet är såklart obehagligt) som har räddat många tusentals liv. FÖR ATT MAN INTE VILLE UPPMUNTRA SMUGGLARE&MIGRANTER.
hbl, idag: "Mark Micallef [journalist från Malta] har med åren kommit att nästan bara rapportera om den massiva flyktingkatastrof som utspelar sig i havet och på stränderna utanför hans hemland. Han säger att det är ett fenomen som riskerar att beskriva hela den tid vi just nu lever i, om ingen gör någonting."
Situationsbeskrivningen: UPPGIVENHET.
Situationsverkligheten: att EU inte vill ta itu med det här, vad det på riktigt skulle kräva. En representant för UNHCR antyder riktningen: "EU har gjort för lite och för sent. Lagliga kanaler och vägar för flyktingar att nå Europa måste också införas, säger Carlotta Sami,"
Nu ser det ut som att ett krismöte med EU:s utrikes- och inrikesministrar kallas samman.
Politiskt ansvar reduceras ofta till ansvar för specifika beslut, sådant man kan hållas ansvarig för i en rättegång, där ansvar har vissa fixerade kriterier, där ansvar är ett visst område, hit-men-inte-längre. Det gäller att skifta fokus, undersöka hur en situation har uppstått.
Ett annat, mycket mera fatalt och radikalt perspektiv är att ansvar också uttrycker vad människor låter hända. Ansvar som moraliskt rop, inte som en inringad zon där gränserna är ständigt förhandlingsbara. Jag tycker inte att det överhuvudtaget är orimligt att säga att EU faktiskt bär ansvar för att tusentals har dött på medelhavet i år - man har låtit det hända, låtit bli att ta itu med en annorlunda migrantpolitik och också aktivt understött beslut som gör att tre länder görs huvudsakligen ansvariga för räddningsoperationerna på Medelhavet. Inte minst bör tänkande som utgår ifrån att politik ska hantera riskerna med 'ökade incentiv' att åka över Medelhavet ses som en DEL AV PROBLEMET, inte en lösning.
Idag är det riksdagsval. Jag hoppas fler politiker landar i riksdagen som INTE står för åsikten att tragedierna på Medelhavet inte är Finlands problem och att Finlands enda utmaning är att hålla den egna ekonomin i skick, den egna handelsbalansen på plus och det egna territoriet säkert.
En bra artikel om strukturellt våld i EU:s migrationspolitik här.
Ifjol var det 219 000 migranter som gav sig ut över medelhavet, mot Europa.
Det är så satans absurt att det finns mäktiga lobbare som för det gränslösa kapitalets talan. Kapitalet som genom att röja undan 'hinder' ska kunna strukturera världen enligt sina egna gränser. Vårkyligt medelhav, människor som tjänar, en biljett i en båt sägs kosta kring 6000 dollar. Kapitalets rörlighet framställs i praktikalitetens och optimismens språk. Människors flykt från krig och ekonomiska katastrofer finns inte på radarn när det gäller vad som ses som en framtidsinriktad utmaning som omfattar grundläggande globala frågor. Handelsavtal ses som globala grundläggande frågor. Är jämförelsen billig? Jag tycker inte det. VAD SOM SES SOM AKUTA PROBLEM, OCH VAD DET BETYDER ATT NÅGOT ÄR JUST AKUT.
Jag läser artiklar där representanter för människorättsorganisationer uttalar sig. Deras nödrop klingar som nåt slags allmänhumanitära suckar - maktlösa.
I EU ett totalt ointresse att solidarisera sig med Italien, Malta, Grekland. Vad man i praktiken gör med sådant ointresse är att solidarisera sig med Legia Nord. Man har valt att inte förnya det Italienledda Mare nostrum (det fascismklingande namnet är såklart obehagligt) som har räddat många tusentals liv. FÖR ATT MAN INTE VILLE UPPMUNTRA SMUGGLARE&MIGRANTER.
hbl, idag: "Mark Micallef [journalist från Malta] har med åren kommit att nästan bara rapportera om den massiva flyktingkatastrof som utspelar sig i havet och på stränderna utanför hans hemland. Han säger att det är ett fenomen som riskerar att beskriva hela den tid vi just nu lever i, om ingen gör någonting."
Situationsbeskrivningen: UPPGIVENHET.
Situationsverkligheten: att EU inte vill ta itu med det här, vad det på riktigt skulle kräva. En representant för UNHCR antyder riktningen: "EU har gjort för lite och för sent. Lagliga kanaler och vägar för flyktingar att nå Europa måste också införas, säger Carlotta Sami,"
Nu ser det ut som att ett krismöte med EU:s utrikes- och inrikesministrar kallas samman.
Politiskt ansvar reduceras ofta till ansvar för specifika beslut, sådant man kan hållas ansvarig för i en rättegång, där ansvar har vissa fixerade kriterier, där ansvar är ett visst område, hit-men-inte-längre. Det gäller att skifta fokus, undersöka hur en situation har uppstått.
Ett annat, mycket mera fatalt och radikalt perspektiv är att ansvar också uttrycker vad människor låter hända. Ansvar som moraliskt rop, inte som en inringad zon där gränserna är ständigt förhandlingsbara. Jag tycker inte att det överhuvudtaget är orimligt att säga att EU faktiskt bär ansvar för att tusentals har dött på medelhavet i år - man har låtit det hända, låtit bli att ta itu med en annorlunda migrantpolitik och också aktivt understött beslut som gör att tre länder görs huvudsakligen ansvariga för räddningsoperationerna på Medelhavet. Inte minst bör tänkande som utgår ifrån att politik ska hantera riskerna med 'ökade incentiv' att åka över Medelhavet ses som en DEL AV PROBLEMET, inte en lösning.
Idag är det riksdagsval. Jag hoppas fler politiker landar i riksdagen som INTE står för åsikten att tragedierna på Medelhavet inte är Finlands problem och att Finlands enda utmaning är att hålla den egna ekonomin i skick, den egna handelsbalansen på plus och det egna territoriet säkert.
En bra artikel om strukturellt våld i EU:s migrationspolitik här.
18 April 2015
Varufiering, otrygghet
För min vardag är jag helt och hållet beroende av starka glasögon. Som tur är har mina brillor hållit tiotals år. Qualität. Nu har jag lyckats slarva bort ett par dubbelslipade par som jag behöver för att både kunna se på nära och längre håll. Som uppslukade av jorden. Nu är det lite panik för att många situationer kräver de här brillsen. Går runt i optikeraffärer. Lördag. Ingen talar svenska. Kan inga optikord på finska. Blir hänvisad till kommersiella aktörer som utför syntest. Måste alltså stöda skurkfirmor som Mehiläinen eller megaoptiker som Instrumentarium. Ingen i kommunens regi gör tydligen detta. Min övergripande känsla i det här sammanhanget är otrygghet. Den otryggheten har långt att göra med att mitt grundbehov av bra glasögon hanteras av kommersiella aktörer med vinstintressen. Jag behöver en pålitlig optiker, inte en lafka som gör biznez på att sälja designerbågar. Som tur är finns det intresseorganisationer för synskadade som kan ge råd i såna här situationer.
Avslöja PKN?
Läser i en artikel en som menar att uppskattningen som Pertti Kurikan nimipäivät mött är av lite oklar karaktär och att dess egentliga art blir klar om vi t.ex frågar oss huruvida kvinnliga funktionshindrade skulle kunna göra samma saker som pkn och gillas. Nåt i perspektivet slår slint. Det HAR ofta en plats att ta sig en funderare på vad det skulle betyda om x vore en kvinna. Men här fick jag känslan att utgångspunkten är att det MÅSTE finnas nåt skumt/skenheligt (etc) i folks glada stöd och diggande av PKN. Att det liksommåste finnas nåt att reda ut bakom detta. Själv tror jag att en sådan blick på saker inte hjälper en att få syn på fördomar mot funktionshindrad, som var hens ärende.
15 April 2015
att göra livet hanterbart
Läser en artikel på DN. En kognitionspsykolog har forskat tillsammans med en större grupp om människors reaktioner på tiggare. Det hen säger i artikeln är delvis helt bra. Hen talar om svårigheterna för människor att hantera andras lidande. Hen säger också att det är nåt problematiskt med den ekonomistiska bilden av den nyttomaximerande människan: att ge är något fundamentalt. Men ett grundperspektiv som förs fram är att empati är ett slags begränsad resurs, och att det gäller att hantera denna resurs på ett sätt så att resultatet är bra. Visst är det utmärkt att forskaren engagerar sig och oroas av människors upplevelse av hjälplöshet. Men sen görs detta till ett slags tekniskt problem. Vi kan inte hjälpa alla, och det gäller att komma över denna känsla, så att vi ändå kan hjälpa någon. Slutsatsen är då att "man visst kan nöja sig med att ge pengar till den första tiggare man möter och därefter gå vidare utan att behöva ha dåligt samvete." Jag fattar bara inte: sägs det här verkligen i egenskap av kognitionsforskare? "Man kan visst nöja sig." Finns det inte något oroande i idén att vetenskapen ska göra livet existentiellt sett mera hanterligt, mindre sårbart, mindre smärtsamt? Alltså, mitt i allt det här välmenande något jag vill ifrågasätta: att den stora uppgiften består i att göra allting mera hanterbart för oss, så att situationen inte är så smärtsam för oss, så att det känns meningsfullt att hjälpa för oss. Nåt i det där som är helt och hållet upp-och-ner. Sorry om jag flummar, men blir arg. "Om man ställer sig frågan 'vad kan jag göra för den här enskilda personen' i stället för att tänka på behoven i stort blir det mycket lättare att hantera mötet med fattigdomen." Alltså det jag menar är inte att det är suspekt att reflektera över vad den här situationen väcker hos en. Att känna sig hjälplös, att möta andras utsatthet, att vilja hjälpa, att gå förbi och känna sig dålig, att känna sig ansvarig. Tvärt om. Det skumma är när en forskare kommer och liksom erbjuder en mall för hur samvetet (som reduceras till mekanismer?) rationellt kan distribueras så att saker känns hanterbara - för oss.
Då nu sen
På tal om Thomas Mann hade jag en liten Bergtagen-upplevelse nyss. Ett mejl rasslar in i boxen och blicken fastnar på ett namn som är vagt bekant. Läser innehållet och personen som skrev det kommer jag sen genast ihåg, tydligt. Jag var lite aktiv i då välfungerande Couchsurfing. Hen som skrev mejlet övernattade hos mig och vi diskuterade lodz och filmer över en kopp te och sen över min paradrätt (...), gröt. Nu skriver hen att åboresa är inplanerad i augusti & att hen gärna ses och recappar vad som hänt i våra liv de senaste två åren. TVÅ ÅR? Okej, nu ska jag inte driva jämförelsen mellan ÅA och lyxsanatorium, kamelhårsplädar och kontemplativa-komiska spegelsamhällen alltför långt, men drabbas av den där tillkvicknande känslan av tid och rum. Jag har ingen aning om vad jag gör i augusti, och just nu finns det varken skräck eller ambition i den ovissheten. Bara det där yrvakna tidsmedvetna, som plötsligt blir tydligt genom det där mejlet.
Men ja, Bergtagen. Hans Castorp, ingenjörsfrö, åker upp till ett sanatorium i schweiziska alperna för att hälsa på sin krassliga kusin. Men han blir kvar på sanatoriet, och sugs in i dess rutiner, kverulerande samtal och kurer. En komfortabel tillvaro, utan tvekan. Bäst det är har en våt fläck på Castorps lunga konstaterats - ja, det här får nästan rollen av en hedersutmärkelse - och nu är det bara att fördriva dagarna med stränga liggkurer utomhus, täta besök hos läkaren och så de dagliga evighetslånga middagarna där sällskapslivets dramer skvalpar runt. Obemärkt går tiden men mitt i allt ska Castorp ge sig av, dit ner. Tillbaka. Första världskriget har brutit ut och i slutet av romanen beskrivs - om jag nu minns rätt, var ett bra tag sedan jag läste - ett yrvaket, högst ambivalent tillstånd. Okej, sådär har min doktorandtid nu inte riktigt förflutit, men det där tidsmedvetandet, omedvetandet. De två första åren: prövade mig fram, minns nästan allt, tvivel&sånt. Sen rullar åren på i en enda sörja utan att jag kan särskilja vad som hände det ena året eller det andra, var det nu 2008, 2010 eller 2014. Och jetzt, nåt annat. Kanske tillhör jag den sista generationen doktorander som blir bergtagna på det här viset, där tiden slutar att spela roll och existensen krymper ner till ett makligt, instängt Skrivande? Det här står ju inte direkt i enlighet med effektivitetsideal och snabbt-färdig och ut-på-arbetsmarknaden. Men ja, inte gå för långt nu i sanatorieromantiken. Den där tidsförglömmelsen har ju nog utmanats på vägen också, men trots det behållits rätt så orubblig: det tar den tid det tar.
Den där Bergtagen-bilden kunde ju kanske i själva verket spela en viss universitetsideologi i händerna: det gamla universitetet är kort sagt DEKADENS, LÅNGSAMHET, MJUKA STOLAR som man lätt försjunker i, en evig vila. Dags att ruska om skiten, göra stolarna mindre mjuka, kurerna mera skoningslösa så att man inte lockas till att bli en kverulerande zombie som lullar omkring i ett halvdött tillstånd. Arbetsmarknadens muller botar såna griller, ska ni se!
Men ja, Bergtagen. Hans Castorp, ingenjörsfrö, åker upp till ett sanatorium i schweiziska alperna för att hälsa på sin krassliga kusin. Men han blir kvar på sanatoriet, och sugs in i dess rutiner, kverulerande samtal och kurer. En komfortabel tillvaro, utan tvekan. Bäst det är har en våt fläck på Castorps lunga konstaterats - ja, det här får nästan rollen av en hedersutmärkelse - och nu är det bara att fördriva dagarna med stränga liggkurer utomhus, täta besök hos läkaren och så de dagliga evighetslånga middagarna där sällskapslivets dramer skvalpar runt. Obemärkt går tiden men mitt i allt ska Castorp ge sig av, dit ner. Tillbaka. Första världskriget har brutit ut och i slutet av romanen beskrivs - om jag nu minns rätt, var ett bra tag sedan jag läste - ett yrvaket, högst ambivalent tillstånd. Okej, sådär har min doktorandtid nu inte riktigt förflutit, men det där tidsmedvetandet, omedvetandet. De två första åren: prövade mig fram, minns nästan allt, tvivel&sånt. Sen rullar åren på i en enda sörja utan att jag kan särskilja vad som hände det ena året eller det andra, var det nu 2008, 2010 eller 2014. Och jetzt, nåt annat. Kanske tillhör jag den sista generationen doktorander som blir bergtagna på det här viset, där tiden slutar att spela roll och existensen krymper ner till ett makligt, instängt Skrivande? Det här står ju inte direkt i enlighet med effektivitetsideal och snabbt-färdig och ut-på-arbetsmarknaden. Men ja, inte gå för långt nu i sanatorieromantiken. Den där tidsförglömmelsen har ju nog utmanats på vägen också, men trots det behållits rätt så orubblig: det tar den tid det tar.
Den där Bergtagen-bilden kunde ju kanske i själva verket spela en viss universitetsideologi i händerna: det gamla universitetet är kort sagt DEKADENS, LÅNGSAMHET, MJUKA STOLAR som man lätt försjunker i, en evig vila. Dags att ruska om skiten, göra stolarna mindre mjuka, kurerna mera skoningslösa så att man inte lockas till att bli en kverulerande zombie som lullar omkring i ett halvdött tillstånd. Arbetsmarknadens muller botar såna griller, ska ni se!
12 April 2015
buddenbrooks
Kopplar av från arbetsfilosofin med en giftigt skriven bok om flit och lathet. Thomas Mann skrev tegelstenen Buddenbrooks när han var 25 (jesus). Rik handelsfamilj i Lübeck under 1800-talets mitt. De olika familjemedlemmarna har stort sjå med att leva upp till Familjenamnet. Patriarken dör och mamma Buddenbrook lägger sig till med klädsamt religiösa manér. Avkommorna ställs inför livets stora frågor: priset på vete, bjudningar och anständighet. Den ena sonen Tom är familjens Löfte. Flitig handelsman som Senior, pliktskyldig men med lite livserfarenhet i backfickan minsann. Andra sonen Krishan slarvar runt i existensen och på teatern; kort sagt en börda för klanen. En suitier, är vad han är, som varken förstår sig på pengar eller hederligt arbete. En av döttrarna har redan hunnit skilja sig två gånger. Det gäller att upprätthålla värdighet och att påpeka hur mycket man lärt sig om Livet och att man inte längre är en dum gås. - - - - Lättsamt skojig roman om borgerlighet som det förhoppningsvis kommer att gå åt helvete med (jag har läst halva boken). Mann skriver spirituellt ironiskt och jag läser boken i en flink engelsk översättning. Till och med jag som hatar släktkrönikor står ut med denna roman som förvandlar krönikeformat till nåt närmast hysteriskt. Släktboken som fylls med anekdoter om födelse&död, pängar som ackumuleras och förloras, och en grundstämning som är obehaglig där nånstans mitt i roligheten och drömmarna om framgång eller åtminstone lite erkännande i societeten. Och ja, flitiga protestanter som inte tål slarviga livsnjutare - att ta det lite lugnt, att ligga lågt, att ta en funderare står inte högt i kurs - lyckas Mann frammana på ett skarpt och lustigt sätt, så att det blir tydligt hur det här med Hederligt Arbete genomströmmas av fasad och teater. Läser ivrigt vidare.
30 March 2015
Blood&guts på åa
Det regnar och jag navigerar mot painosalama, tryckeriet. Framför dörrn är ett avspärrningssnöre som om nåt läskigt just hänt. Står och stirrar tills en gåbb dyker upp bakom mig och säger 'siitä vaan'. Därinne bland ljufliga trycksvärteångor får jag mitt provtryck. Förhandlar om tidtabell på darrhysterisk kvasifinska. River upp ett fingersår genast när jag får tegelstenen i handen & tumlar ut i regnet med färdigt blodfläckig bok. Nu: Kakor bullar bakelser och läsa igenom.
Subscribe to:
Posts (Atom)







