14 March 2010

sleep / trust / art

Jag tipsades om en utställning i Helsingfors: sleepers in New York.

”Julkisella paikalla nukkuvassa ihmisessä on jotain vastustamattoman kiinnostavaa. Toisaalta julkinukkuja on riisutun inhimillinen ja haavoittuva, mutta samalla hän on myös äärimmäisen voimakas. Mitään noin intiimiä ei vaan tehdä, ellei todella luota kanssaihmisiin ja tunne nukkumapaikkaansa omakseen.” kertoo Marko Vuorinen, Sleepers: New York City-projektin tekijä.

Han säger att den som sover offentligt ses som något uppseendeväckande samtidigt som den sovande är naket mänsklig och sårbar, också stark. Sånt här intimt gör man inte om man inte litar totalt på sina medmänniskor och upplever sin sovplats som sin egen. Det här är ganska fint sagt, tycker jag. Även om han också på ett ställe påminner om att vissa tillfälligt omvandlar den offentliga platsen till sitt sovrum medan andra är tvingade att göra det.

kolla också här.

11 March 2010

påhitt och fantasilöshet

På eftermiddagarna blir jag ofta trött, sömnig och allmänt sur på att jag jobbar i ett hus där allt är sterilt, grått och akustiken usel. Då går jag ut på stan för att ta en promenad och sedan sätta mig någonstans och jobba en stund. Idag blir det Hunter's. Jag sitter med en Newcastle, en bok om arbete och gåvor och försöker låta bli att lyssna på den finska schlagermusik som alltid spelas här om eftermiddagarna. Bartendern som är en trevlig men bestämd typ samtalar om olika ölsorter med ölkonnässördamer. Det är trevligt att sitta där. Ibland slås jag av att den här stan är helt fantastisk. I den här stämningen får till och med fladdrande Hesburgeromslag, fula skyltar och gråa betongklumpar en estetisk anstrykning. Jag vill inte flytta en millimeter. Kanske är det mitt Lefebvrestudium som gör mig extra sentimental. I alla fall, samtidigt inser jag hur fantasilös jag är i relation till att hitta på saker att göra på det här stället. Det är inte direkt så att jag har fem snoriga ungar att förvalta, men ändå blir det sällan av att göra nya saker, att utforska, att se platser med nya ögon. Jag undrar vad den här bristen på påhitt beror på. Deal with it, jag är borgerligt insnöad och förpestad av arbetssamhällets gilla gång. Det finns ju en massa saker jag kunde göra.

Spela bingo / prova hattar / gå på biskopsgatan som dragqueen / klä sig i finkostymen och gå på den äckligaste krogen i stan och dricka drinkar / sova offentligt / äta gammaldags sleazebiff på Fransmanni / ta en promenad till Kaarina / gå i kyrkan som antropologiskt experiment / gå med i en förening / klappa främmande hundar och katter / hälsa på grannen som jag inte ens vet vad heter i förnamn / hälsa på obekanta människor på stan och kolla reaktion / gå på matinébio / sätta sig på någon annans trappa och dricka öl som om man bodde där / spela kolonialistiska sällskapsspel / supa sig full på blanka förmiddagen / gå på metallkonsert / låna böcker om nationalekonomi på biblioteket och se vad jag förstår / äta bakelser tills jag spyr / dansa humppa / ta första bästa buss & se var man hamnar, kanske en busshållplats vid någon åker, eller Nystad / gå till tantkaféet och prata med Marja-Liisa och Sinikka / ockupera hus / läxa upp en tonåring på tantvis / fynda på loppis / störa ordningen / gå på konstgallerior / spela in musique concrete / stirra dumt framför sig / köpa en matta / distribuera revolutionära texter / konspirera / gå på en arbiskurs och lära sig latin eller arabiska eller knyppling / promenera i stan när ingen annan är vaken.

Kanske finns det flera saker?

EDIT: Det här handlar, OBS, inte om att "sätta guldkant på vardagen". Guldkant är bara skit. Det jag skriver om rör sig snarare om att se på vardagen i ett nytt ljus.

10 March 2010

/=&¤/¤(/(%()=)?&¤#"

"Some men are like that, if you don't earn their respect, they won't take you seriously. You gotta work on it."
---------------
I've heard it several times now and it depresses me (not that people are saying it, that is important.).
I don't want to "work" in that sense to earn some man's respect.

8 March 2010

Grattis,

"Det goda självförtroendet har hon fått med sig från föräldrahemmet, yngst i en syskonskara på tre växte hon upp i Göteborg. Mammans ord att ”du styr över ditt livsöde” har alltid följt henne.

– Även om det inte går att bestämma över allt som sker så kan du påverka mycket, det viktiga är att inte låta mindre bra händelser dra ner dig till botten."

säger "en av Sveriges mäktigaste kvinnor". Ha en bra internationell kvinnodag. eh.

7 March 2010

Läsa noveller

Jag bläddrar i två helt olika slags novellsamlingar. Först läser jag den danska författaren Naja Marie Aidts bok Babian som kom ut på svenska härom året. Jag läser den snabbt och blir indragen i berättelserna. När jag är klar med boken känner jag mig trött på att läsa. Novellerna är mörka och innehåller många oväntade vändningar. De är smarta och författaren bemödar sig om att inte skriva ett onödigt ord. Jaja, tänker jag vresigt. Civilisationens sköra skal och vad det är att vara människa i vår tid. Individualism och egoism och samtiden. Sedan bläddrar jag i en helt annan typ av bok. Jag lånade den för dess titel. Att vi lever i en ond värld. Sen prosa av den schweitziske författaren Robert Walser som levde någon gång förr. Jag hade aldrig hört om den mannen. Novellerna och läsupplevelsen är helt annorlunda än Aidts strama stycken. Walsers tankar vandrar och går i kors. Novellerna tycks inte handla om just något. Ofta är det en gubbe som spatserar i något ständigt föränderligt landskap. Tematiken, de små spatserturerna, värdshus, slott, kvinnor, vore helt outhärdliga om det inte vore för att Walser hela tiden tycks leka med det idealiserade och romantiserade som former.
Novellerna består av fragment, associationer, infall. De är överlastade med intryck och efter ett tag kan jag inte läsa mer. Men det här känns betydligt mera intressant än den stil som Aidt företräder, som man hittar hos nästan vilken smånovellsförfattare som helst. Walsers noveller är anti-litteratur, nedsmutsad, grisig text som ständigt påminner läsaren om textens tillblivelse. Jag läser att Walter Benjamin var ett fan. Jag är inte förvånad. Där Aidts noveller innehåller en närmast andäktig vördnad inför vissa av den samtida novellens konventioner - det minimalistiska, det kluriga, att vända på det vardagliga - är Walser mycket friare, slappare. Han verkar ge fan i hur man ska skriva. Det är noveller som frestar på läsarens tålamod och välvilja (Aidts texter, däremot, suger in en och det är "spännande"). En av Walsers noveller i samlingen jag tittade i heter "Jag borde arbeta". Sannerligen. I novellen finns några spridda satser om författaren som påminns om att han borde arbeta. Men så kommer han att tänka på andra saker istället. Bergsbestigning, en kvinna av folket, barn bör inte göras uppmärksamma på sitt värde, en slank kvinna, - och så WHAM-BAM:

"Ni borde arbeta", sade en medborgare, och han tillfogade: "Man ser er ofta ute och flanera, det ser inte bra ut."
"Jag tackar", infogade jag och anmärkte: "Det finns kvinnoupplevelser som är rent ut sagt fascinerande."
"Ni har", fortsatte den godhjärtade herrn, "sådana tidsödande pageaktigt-obetydliga intressen, vilka så att säga bildar en liten kammare som ni borde vädra ut ordentligt. Tydligen lever ni mentalt i ett slags vindsrum, medan ni, vad beträffar era intressen, skulle kunna bebo ett helt bostadshus själv. Ni är en journalistnatur."

Man vågar påstå att det i dessa rader finns en smula självironi.
En annan novell handlar om hur jag:et går på besök hos ett "unikum" som i de sociala kretsarna blivit känd för sin uppriktighet. Unikumet vill inte ha besök men släpper in jag:et. Denne blir sittande. Ingenting sägs. Jag:et går hem genom ett snötäckt landskap och begrundar varför han aldrig kan bli en hederlig karl.
Kanske behöver en och annan läsare bli lite påfrestad. Det skadar inte.
Läs en understreckare om Walser här.

6 March 2010

Goldmund - Corduroy road


A day of glistering snow, warming sunlight, ambivalent moments by the kitchen sink and quiet on all fronts. I pick up an old favorite, Goldmund's (Keith Kenniff's) Corduroy's road, an album that does not wreak havoc, not in volume, not in mood. The main instrument is piano (there are some other sounds too, guitar, some electronica, but they drift in and out and if you don't pay attention, you'll miss them). Sloppy ears allow the music to slip into a safe background ambience / mine sometimes do / but if you're alert, it's a rewarding record that refrains from rubbing itself into your face but has a welcoming glow around it all the same. Kenniff's work isn't overwhelming because of its compositional intricacy nor is it music virtuoso music (what the hell is that term, anyway). What makes it special is rather how it is layered as a recording, the care with which Kenniff allows the sounds to emerge. You could call it physical, yes. The tunes might have a melancholy streak but they are not brooding look-into-the-darkness-think-about-death. It's a record that isn't reducible into specific moods and that makes it all the more exciting to listen to. Lots of contemporary instrumental music is praised for its cinematic qualities. I don't know if it would do any justice to this record if one would bring up that rather overused term. What would it add, what would it emphasize? (Often it is not even that clear what people mean when they call some piece of music cinematic. Evocative, yes, but?) Corduroy road is restrained and I like it but maybe the fact that I do just proves that I am indulging in capitalist pretense. Is Jan Johansson a reference people find tacky? I don't think he is. Johansson excavated Swedish folk tradition, Kenniff American civial war tunes. Familiarity breeds boredom? Not here.
What can I say. I like simple music. The more unpretentious, the better.
PS: If you've heard this album - is there any other music in the vicinity of it, in approach, in simplicity etc.?

2 March 2010

Smog - Dongs of sevotion (2000)

If Dongs of sevotion by Smog won't give you nightmare, nothing will. Bill Callahan has made many records after this one, but maybe none that is as strong.

Moralfilosofi med Magdalena Ribbing

Jag finner ett närmast perverst nöje i att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt i DN. Inte bara är det roligt att emellanåt läsa saker som gör en lite lagom förbannad, men Ribbing har ibland en form av torr, avmätt humor som är kungligt underhållande. Ofta är denna humor adresserad till den som ställer en idiotisk fråga. Ribbing lär en användbara invektiv som "Vilka superlufsar!" Det intressanta med Ribbings spalt är att hon inte bara är en stockkonservativ tant (det är hon för det mesta) som bedyrar sed och bruk och sånt som är rätt av tradition och hävd.

I de frågor som folk ställer till Magdalena Ribbing märks det hur det finns två olika begrepp om artighet. Det ena begreppet är relativt enkelt. De här frågorna och svaren handlar om "hur man gör mest". Hur förväntas jag klä mig om klädkoden är "fritidsklädsel"? Magdalena tycker sig veta vad som vanligen menas med begreppet fritidsklädsel. I svaret tar hon inte ställning utan registrerar bara vad som konventionellt menas. Hon beskriver en konvention. Det finns förstås frågor kring det konventionella där ens eget förhållningssätt tydliggörs. Exempelvis kan jag ifrågasätta att det överhuvudtaget ska finnas något sådant som klädkod. Jag tycker att klädkod är idioti.

Andra frågor aktualiserar en annan sida av artighet som egentligen paradoxalt nog går emot tanken om etikett. Ett exempel som jag kommer att tänka på (är det G som talat om det?): drottning Victoria [någon annan] ordnar en middag för en massa människor. En av gästerna som är lite vilsen beter sig "fel" med en av maträtterna. Drottning Victoria, som har ögonen med sig, "bryter etiketten" och beter sig med maträtten precis som stackaren till gäst. Victoria visade takt mot sin gäst. Hon var artig. Men det intressanta här är alltså att artigheten krävde att etiketten måste överges.

Exemplet med Victoria handlar om en känslighet inför den specifika situationen där också små och till synes obetydliga saker kan ha en betydelse. Här kan artighet inte ha en viss form utan det handlar just om något slags lyhördhet inför det specifika. Därför är det festlig läsning när Magdalena Ribbing tar ställning till de här frågorna. För här måste hon tala i egen sak och har ingen konvention att luta sig tillbaka på. Ribbing är här inte expert på etikett utan hon är ingen expert alls (ingen kan vara expert på moral).

För att hamra hem poängen: en person kan vara hur verserad som helst på konventioner och etikett och samtidigt vara fullständigt klumpig i sociala situationer. Den som är artig i bästa mening är motsatsen till konventionell i just den bemärkelse som exemplet med drottning Victoria ger uttryck för. Den artiges sätt att reagera är alert. Jag kommer på mig själv med att vara oartig när jag hela tiden avbryter eller underlåter att hälsa på någon. Artighet handlar då inte om att framstå som något eller någon utan hur vi möter en situation eller hur en situation ter sig för oss (den burduse är ju i en viss mening blind för den situation som är för handen).

Kanske vill någon säga att saker som artighet ändå befinner sig på samma nivå i moraliskt hänseende som etiketten. Handlar inte artighet om en ängslig upptagenhet med vad den andra tycker och tänker? Är inte artighet helt synonym med finkänslighet, förlägenhet och prydhet? (Lite kärringaktigt, eh?) Det finns många sådana exempel där artighet är ytligt spel, t.o.m. beräknande klokskap eller rent av manipulation, ja. Men i andra exempel handlar artighet - tvärsemot etiketten - om vad man ställs inför och då finns det inget rum för att tala om spelad artighet utan allt handlar om den anda i vilken något görs. När vi anklagas för att vara oartiga kan det därför handla om att vi varit självupptagna och kanske börjat oroa oss för saker som förväntningar och krav (vilket ofta förbinds med artighet). Men olika situationer aktualiserar olika former av känslighet och uppmärksamhet. Artighet som är "bara" artighet uttrycker en form av fantasilöshet, en förstelning. Eler att gömma sig bakom artigheten. Ett viss slags artighet ger en kalla kårar och får en att ana oråd. Den sortens artighet som man kan utsättas för får en framför allt att känna sig iakttagen av en person som framstår som helt och hållet outgrundlig där i sin artiga glansighet.

Sedan finns det förstås många situationer som befinner sig bortom artighet - men det betyder inte att de befinner sig bortom känslighet. Ett artigt avvisande, t.ex., är omöjligt. Också ett finkänsligt avvisande andas något krypande obehagligt. När man läser Magdalena Ribbings etikettspalt verkar det däremot som vilken situation som helst kunde bemötas med ett vänligt och bestämt leende och några avmätta och allmänt hållna ord (eller så måste man ge fan i att göra något överhuvudtaget). Hennes spalt handlar om hövlighet, med allt vad det innebär av en form av avståndstagande. Det är just i en hövlig ton man kan säga hur gruvliga saker som helst och det låter som Goddag. I den form av goda artighet som jag beskriver är jag närvarande, medan ett visst slags hövlighetsperspektiv är ett sätt att sudda ut mig själv från situationen och låta hövligheten tala. Också den artiga - som drottning Victoria i exemplet - kan göra sitt eget handlande opåfallande, men det är inte att gömma sig, utan en reaktion på en situation. (Vilket visar att "vara närvarande i en situation" inte handlar om något kletigt hålla-i-handen-och-titta-i-ögonen utan närvaro kan snarare ibland kräva ett visst slags osynlighet eller nedtonadhet.)

Att det finns mängder av svåra dimensioner av vårt sociala liv på artighetsfronten visar sig t.ex. i hur uppenbart problematiskt ett "att bli kränkt"-perspektiv är medan det är långt mera oklart vad det innebär att bli "sårad".

1 March 2010

minimalism = the void of capitalism?

I'm home with a trashed ear. I've got every reason to huddle in my room with a book. I'm reading Fear of music by David Stubbs. It's a provocative book that challenges the reader. Why is it that "the intelligent everyman" has stopped sneering at contemporary, abstract art, while experimental music is still, for many, "just noise"? Stubb's book is entertaining if you, like me, want to know more about the history of avantgarde music (which I have an insanely limited knowledge of). For some reason, Stubbs nurses a grudge with minimalism. Here's one passage:

"[Minimalism] has become the great, ironic coneit of the rich - the pretence of a lack of possessions. Walk down any impoverished Third world street, by contrast, and you'll be struck by the maximalism of poverty .... These are people without the means suavely to conceal their dependence on the clutter of goods, utensils and transport which, in hteir case, barely sustains them. Minimalism has become the signifier, in music as well as in art of capitalism's pretension of spirituality, rather than its lack of it, some discretely enabled, airy form of super-being, in which 'space' rather than vulgar stuff is the thing."

Ouch!

28 February 2010

Stalins kossor (2003)

Efter att ha sett en längre intervju med Sofi Oksanen i ett finskspråkigt TV-program beslöt jag mig för att jag ska läsa hennes böcker. Nu har jag läst Stalins kossor (Stalinin lehmät) som är Oksanens första bok. Jag läser den på finska. För att träna upp mina usla finskakunskaper. För att det är roligt att läsa på originalspråk om man har möjlighet till det.

Bokens huvudperson är Anna. Hon växer upp i en finsk småstad men hennes mamma kommer från Estland. Den tematik som behandlas i boken är Annas förhållande till mat (huvudpersonen lider av bulimi). Lika viktig för bokens struktur och innehåll är den laddade relationen mellan Estland och Finland under olika historiska omständigheter.

Det politiska och det personliga ställs parallellt men det blir också mer än en parallell. Oksanen beskriver de förtrycksmekanismer som estländare utsätts för (och utsätter varandra för) under sovjettiden. Hon beskriver förföljelser, paranoia, misstänksamhet, skam, skuld. Tematiken går igen i mammans och Annas erfarenheter av Finland. Här är det estniska skambelagt. Ester anses vara "ryssar". Och alla vet ju hur ryssar är. Anna revolterar mot den här bilden samtidigt som hon känner sig indragen i den på en mängd olika sätt. I skildringarna av ätstörningar återfinns samma teman. Anna utsätter sig själv för en enorm disciplin. Hon delas upp i flera personer, och i relation till omvärlden förkrymps hon till tystnad. I intervjuer har Oksanen påpekat att romanen inte är en ätstörningsroman. De här beskrivningarna ska läsas metaforiskt, säger hon. Det är lätt att förstå när man läser boken. Stalins kossor är inte en sjukdomsjournal. Det är en politisk bok, en feministisk bok om kroppslighet, makt och vad det är att tala med sin egen röst.

Att tiga som muren, tystna, blir nertystad, vägra tala är ett viktigt spår i boken som präglar både beskrivningarna av sovjetestland, relationen mellan Anna och hennes mamma och dessutom Annas svårigheter med sig själv och andra. Tigandet går hand i hand med blundande. Det här är, tycker jag, den del i boken som Oksanen lyckas bäst med. Här, och i många andra delar av boken, blixtrar Oksanens stil fram. Brutal, utan omskrivningar.

Sämst fungerar de delar där Oksanen glimtvis tar sig an Estlands närhistoria från fyrtiotalet framåt. De här delarna saknar helt enkelt den politiska koncentration som Oksanen lyckas hålla sig till när hon beskriver Anna, Annas mor och deras relation till Estland.

Själv tycker jag att Sofi Oksanen är en av de mest klarsynta samhällsdebattörer vi har i Finland idag.

25 February 2010

Wichita lineman

I wake up with a not inconsiderable headache. Wichita lineman. Ambles towards the office. The sun is too bright and birds are chirping. Wichita lineman. Reads some pages of Lefebvre. Wichita lineman. This song is inhabiting my head and I can't make it go away. Cheesy - yes. Cheap bass line - check. Tacky lyrics - check ("I know I need a small vacation but it don't look like rain"). Strings and horns - you bet. Schmaltzy singing - check. It's awful in every sense. Glen Campbell LEAVE ME ALONE!


23 February 2010

Dagens Matti

Att vi har en pantad statsminister är inget nytt. I sin blogg skriver Matti igår att pälsnäringen är i sin ordning eftersom pälsfarmarna utövar ett lagligt yrke som sysselsätter mången finländare. I världen erkänner man den finska pälsnäringens kvalitet. Och dessutom stöder regeringen denna bransch. Och regeringen har gjort många initiativ för att förbättra läget.
Och som vanligt är det i branschens eget intresse att agera etiskt:

"Vain laatu lopulta ratkaisee suomalaisen turkiselinkeinon jatkuvuuden. Mikäli laatu heikkenee, häviää myös suomalaisten turkisten kysyntä. Ala itse tietää tämän. Ja eläinten hyvinvoinnin taso heijastuu suoraan laatuun. Mikäli epäkohdat olisivat yleisiä, ei koko ala pärjäisi. Sama koskee elintarviketuotantoa."

Matti Vanhanen lever i den bästa av världar.
I Matti Vanhanens värld finns det ett enda argument som kan, bör och måste anföras. I alla lägen. Som reaktion på varje form av kritik.

"DET ÄR LAGLIGT."

20 February 2010

Smygekonomism för miljonte gången

I gårdagens HBL skriver Jeanette Björkqvist en viktig ledare om åldringsvård. Förutom den misär som Björkqvists ledare tar upp - åldringsvård som p.g.a. nedskärningar fungerar under all kritik så att människor far illa - är det nedslående att ledaren slutar med formuleringar som helt går med på ett ekonomiskt sätt att prata om människor - just det slags logik som ledaren utger sig för att kritisera. Här två exempel:

"När det gäller de yngre "utgiftsposterna" kommer de småningom att betjäna samhället. När det gäller de äldre har de redan gjort det. [...] Men det samhälle vi lever i just nu verkar inte klara av att tacka för en livsinsats ens genom att erbjuda en dräglig och människovärdig vård för dem som är sjuka. Tvärtom."

Ska åldringsvård ses som ett tack för en ekonomisk samhällsinsats?

"Skulden ligger hos oss för att vi in absurdum godkänner att tjänstemän och politiker vägrar låta ineffektiva människor kosta."

Ineffektiva människor?!

Man kan tycka att det är ogint och magsurt att ödsla tid på formuleringar som dessa. Rör det sig inte troligen bara om slarviga formuleringar? Men om man, som Björkqvist skriver, verkligen vill åstadkomma attitydförändringar i de här frågorna måste man vara jävligt uppmärksam på vilket perspektiv som anläggs på vad det betyder att vårda människor. Om gamla och sjuka människor ses som en belastning för samhället, ineffektiva paket som i bästa fall har dragit sitt strå till samhällsstacken och arbetsmaskineriet - ja, då är det klart att man öppnar dörren för ett ganska hemskt synsätt. "Vi måste offra våra resurser för dem eftersom också de har offrat sina resurser för samhället."

En mera allmän fråga som tangeras här är ett sätt att förstå vad delaktighet i samhället betyder. Jag har svårt att formulera det här, men kanske; genom arbete och skatter betalar vi vår skuld till samhället. Samhället tackar för vårt bidrag genom att ta hand om oss när vi blir gamla och hjälplösa men också i förväg genom att ge oss möjlighet att gå i skola. Vi får utdelning på vårt uppoffrande, i bästa fall. Politikers ansvar blir då att se till att vi "får ut" vår rättmätiga del av samhället - t.ex. på ålderns höst. Den här bilden presenterar samhället som ett maskineri bestående av ekonomiska resurser. Vår kontakt med "samhället" består antingen i att vi bidrar positivt till samhällets ekonomiska resurser eller så tär vi på dem genom vår skolgång eller vår sjukdom. Ska man gå med på en sån bild? Vad är alternativet?

Jag har som sagt svårt att gestalta den här bilden nu (eller blandar jag ihop olika saker), men kanske jag återkommer om jag tänker klarare någon annan dag.

Chillosophy och utbrändhet

Läser Johan Asplund, socialpsykolog och fin stilist. Fastän han är sociolog har han ett perspektiv som jag skulle kalla filosofiskt. Jag läste just ut Det sociala livets elementära former (1987). Boken handlar om hur social responsivitet är något grundläggande i våra liv men hur detta inte kan idealiseras eftersom responserna inte alltid är "moraliska". Asplund skriver ett kapitel om utbränning - 1987! - som är grymt skarpt. Han kopplar fenomenet till abstrakt socialitet - ett slags frikopplade sociala former, depersonalisering - som måste förstås just ur perspektivet att vi är varelser som reagerar på varandra. I slutet dissar Asplund tanken om att avslappning hjälper mot det mesta. Avslappning, säger Asplund, bottnar i abstrakt socialitet och den avslappnade är just - en abstrakt social varelse. "Inför denna företeelse har våra en gång så alerta ideologikritiker blundat. Vilken samhällssyn och människouppfattning ligger inbyggda i alla dessa avslappningsövningar? Hur många före detta upprorsmakare har i dag fått lära sig att andas med magen?"

Jag blir intresserad av att läsa en annan bok, Torbjörn Fribergs avhandling om utbränningsfenomenet, som beskrivs så här i en essä i DN: "Utbrändhetsdiagnosen är en dimridå över det egentliga problemet. Den har kommit att ingå, som något oundvikligt, i ett allmänt risktänkande. Den pekar ut dem som inte klarar de uppställda måtten i stället för att kritisera de uppställda måtten. En ny social kategori (utbrända) föds medan själva problemet inte behöver åtgärdas. Och just därför kan så många tjäna på tröttheten: vetenskap, media, politiker, stressexperter, rehabiliterare och livsstilscoachar - alla lika engagerade i att föra fram utmattning som en tolkning av de mänskliga villkoren i det samtida Sverige."

Johan Asplunds beskrivning av utbrändhet är bra eftersom han ifrågasätter att vi trubbas av och bränns ut för att vi är för upptagna, för involverade, för "känsliga", för påfrestade - "vi är för stressade". Asplund går till botten med en viss form av trötthet som åtminstone inte är detta. I en syrlig formulering i Axess beskrivs Asplund som en person som ser utbrändhetsproblematiken som ett rent samhällsproblem - ännu "en lös teoribildning om ett samhälle på glid". "[Det är] understundom outsägligt svårt att vara människa." Yeah but no but yeah but no.

19 February 2010

arbetets värde

Läser en bra kolumn i Ny tid om en brittisk tankesmedja, New economics foundation, som jobbar med att tänka igenom begrepp som lön och produktivitet:

"För varje pund av värde som en reklamchef tjänar förstör hennes arbete 11.50 pund. Bland annat bidrar hon till överkonsumtion och gör människor missnöjda med vad de äger, hur de ser ut och vad de kan göra. För varje pund av värde som en skatterådgivare tjänar förstör hon för ett samhälleligt värde på 49 pund, främst för att hennes verksamhet bidrar till betydande skatteförluster för samhället. Barnskötaren i sin tur är superproduktiv: för varje intjänat pund bidrar hon med 9.50 pund av värde, för sjukhusstädaren är siffrorna 10 pund av värde för varje pund hon tjänar."

De flesta skulle säkert säga att den här sortens resonerande är "orealistiskt". Men vad uttrycker då ekonomisk realism?

Tankesmedjan kan man bekanta sig med här.

15 February 2010

Filosofiangst för miljonte gången

Jag och min kollega sitter och gräver i våra dåliga självförtroenden. Den som tittar ner i mörkret skriver Nietzsche men vi kan liksom inte sluta fastän vi borde prata om andra saker. Vi frågar oss vad det är som gör filosofi så depressivt för oss. Varför detta ständiga: "jag kan ingenting." "Det här blir ingenting." Jag försöker förstå vad det här egentligen handlar om men det är svårt. Helvetes svårt. Det är inte bara det ständiga kravet på resultat och effektivitet som skaver. Det är någonting annat också, men vad? För min egen del handlar det ofta om en väldigt konkret känsla. Det är följande: "v---- jag orkar inte med det här." Att tänka klart känns som en omöjlig börda, en omöjlig uppgift (och själva det oförmörkade tänkandet blir något ouppnåeligt som jag förhäxas av). Nu är det bara trassel och jag fixar inte att reda upp bland den här skiten. Vad tusan handlar det här om? Är jag helt enkelt för lat (gammal och tjock) för den här verksamheten? Men filosofi är väl inte att metodiskt sätta sig ner och resonera, att bit för bit jobba sig igenom en frågeställning? Kanske inte, men jag skulle ändå säga att filosofiskt tänkande kräver en hel massa tålamod. Men det är inte det som är problemet för mig egentligen. Eller åtminstone rör det sig inte om den sortens disciplin där man spikar fast sig vid stolen och läser boken färdigt. Det är en annan sorts tålamod som behövs.
Det som jag tycker att är verkligt svårt med att göra filosofi är den koncentration, eller snarare, den uppmärksamhet det kräver att lämna över sig helt till en fråga på ett sånt sätt att allt yttre - jämförelser med andra som tänker bättre och formulerar sig tydligare, böcker jag inte har läst, böcker jag har läst, känslan av otillräcklighet - slutar hemsöka ens tankar. Ofta är det filosofiska diskussioner snarare än filosofiskt skrivande som får mig att uppnå en sådan koncentration. I diskussionen är du inte hänvisad till den vita skärmen som skriker: SKRIV FILOSOFI NU! utan det är en helt annan situation som kräver helt andra saker.
Filosofi är ett satans gissel (det är min upplevelse) för att det gör mig självmedveten samtidigt som jag vet att en viss självmedvetenhet är helt ofilosofisk och bara ett hinder för att ge sig i kast med att tänka förbehållslöst på filosofiska frågor.
M.a.o.: URK.

11 February 2010

Vardagslyx


I den bästa av världar är ett begrepp som "vardagslyx" en oxymoron. Nu är det inte så. I dagsläget kan du inte slå upp DN:s eller SVD:s nätsidor utan att se en bild på en matskål med färgglatt innehåll tillsammans med illustrationstexten "vardagslyx". Ur Googles flöde:

"Varför nöja sig med grå vardag?" / "Hur man med enkla medel kan förgylla vardagen."
"Allt som får mig att må bra." / "Myspys & vardagslyx" / "Vardagslyx inför sommaren" / "Lite extra vardagslyx" / "Vardagslyx för singelföräldrar" / "Lyxspa, Båstad" / "I kristider vill vi unna oss lite vardagslyx" / "Lilla familjen" / "Vi i villa" / "Skäm bort ditt hår" / "Vardagslyx inpå knuten" / Skjutdörr golvvärme skjut dörr golv värme / "rutiga påslakan" / "Imorgon är det slut med vardagslyxen för då ska vi fira min fars 60-årsdag" / "Variera frukosten inte bara för hälsoskäl" / "Kaffekonsten har blivit en lyxig ... " / "Väldoftande och vårdande kroppsoljor" / "Hon känner igen vardagslyx på lukten" / "Vi vill genom konceptet ”Vardagslyx” erbjuda en kombination av veckostädning och matlagning."

Begreppet vardagslyx gör mig rabiat. Vardagslyx är lilla familjen som pusslar ihop sitt tidsschema för att ha kvalitetstid tillsammans. Äta en pralin, inte två, inte fem, och för guds skull glöm inte gymmet imorgon och i övermorgon och dagen efter det. Matporr med många pixlar. Vardagslyx är för alla oss som jobbar och måste koppla av ibland, koppla bort. Du vet. Ett företag säljer mat i rosa boxar till stressade medelklassfamiljer under rubriken "vardagslyx". Att "inte ha dåligt samvete" för att betala 100 euro för ett besök på spahotellet i Bollnäs tillsammans med lilla mamma som tycker om drinkar (hon börjar ju bli gammal också, tanten) och syster som vill ha manikyr (det är på tiden att mänskan hittar en pojkvän). Kapitalistfolkhem. Att prata tjejsnack med Lisbeth och Gunilla, ett glas vin kanske. Men tänk på att det är en dag imorgon också. Göran Hägglund.

Jag reagerar på två sätt. Antingen vill jag dricka surt kaffe från i morse och äta ärtsoppa direkt från burken eller supa skallen av mig i Moskva. Vardagslyxen, däremot, är begreppsligt sett anständig, inte vulgär, inga överdrifter. Det ska vara lyxigt men ändå påslakan. Lyx men ändå lite gråa kanter som får en att besinna sig. Samtidigt: du kan göra vad fan du vill, inom vissa gränser, och kalla det vardagslyx (anlita en städerska till ditt hus, t.ex.). Vardagslyxen är diskret och dess värsta hot är underklassernas överdrifter och griseri. Finess och smak och man reser inte till Kanarieöarna längre. En fylla och hämtpizza är inte vardagslyx. Och inte Diazepam heller.

7 February 2010

Om neutralitetsspöket, han och hon och hen.

Jag har en kompis som jag brukar gräla med om olika saker. Det tenderar att handla om kön när vi ryker ihop åsiktsmässigt. Efter att ha pratat en stund märker vi för det mesta att vår oenighet inte var så stor men på en punkt verkar det finnas en ganska avgörande skillnad. Min kompis tycker att kön är oproblematiskt som grunduppdelning mellan människor och att det finns oskyldiga bruk av "han" och "hon". Min kompis säger att initiativet att växla till ett tredje, "hen", är bara trams, övertro på språket som struktur och neutralitet i synnerhet. Jag blir olustig till mods i de här samtalen. Olustigheten handlar om att jag varken kan eller vill eller vågar artikulera, formulera exempel, tänka konkret. (Och så vill jag gny: jag har problem med det här sättet att tänka i två kön men en hel värld gör att jag inte kan artikulera.)

Det här är, med andra ord, svåra saker. Jag läser ett par ganska nya texter som behandlar ämnet. Debatten har sin upprinnelse i en krönika i kvalitetsbladet Aftonbladet där bruket av "hen" kallas ett "dumfeministiskt fjäderfä". Debattören tycker att feminism handlar om att alla ska behandlas lika, inte bli lika. Det här är ännu en idé som ställer tvåkönadhet mot gråhet.

Jag håller med om att neologismer inte ändrar något genom att de införs. Däremot kan bruket av ord - som "hen" - få oss att få syn på saker, nya aspekter, gamla fördomar. Om du pratar om en kompis som sagt det-och-det och jag vill fråga mer om saken kan jag genom att använda "hen" låta bli att genast stampa fast att den du pratar om är man eller kvinna, typiskt det ena eller andra. Det här är en "praktisk" fråga och man kan, om man vill, tala om neutralitet. Att visa att i den här situationen spelar kön ingen roll, andra aspekter är viktigare just då. (I vissa situationer spelar kön roll men vad "kön" betyder i de situationerna är sen en annan sak.) På finska är läget ett annat. Där är "hän" alla människor. Problemet uppstår inte om du utan att nämna namn talar om prästen, kompisen eller föreläsaren.

En annan dimension som lyfts fram av de som försvarar bruket av "hen" är att det har potential att tufsa till våra föreställningar om världen som indelad i två kön. Men så klart handlar det här också om bruk av språk och inte begrepp i sig. Genom att prata om "hen" kan man vägra svara på frågor. "Är det en liten kille...?" I detta exempel rör det sig inte bara en upplysning som lämnas osagd (att referera till gynekologen som "hen", för att använda ett exempel som kom upp på en av bloggarna). I situationer där människor könas ger detta ofta uttryck för ställningstaganden. Jag brukar fundera på varför vissa människor kallar sina kompisar för "väninnor". I många samtal får jag intrycket att du genom detta bruk bestyrker att du betraktar vännen under rubriken "kvinna" (den speciella, intima relationen mellan kvinnor osv. osv.). "Hen" kan fucka upp i ordens bästa bemärkelse, precis som det kan fucka upp om jag i en akademisk text kallar Kant för Miss Kant och refererar till hennes fina idéer om att åskådningar utan begrepp är blinda. Jag skulle helt garanterat få indignerade kommenterar som "Kant är faktiskt en MAN." Vadå, du vill framföra att Kant hade en kuk? Fy, vilken fantasi!

Det som alltså är viktigt med hen-diskussionen är att det gör oss mera uppmärksamma på vad vi gör med könade ord. Om det verkligen handlar om att ta fasta på detta görande finns det ingen språkmetafysik, menar jag. Om man tar det här på allvar handlar "hen" alltså om neutralitet bara i de situationer där neutralitet blir något viktigt i den specifika situationen (som när man inte vill uttala sig om doktorn är man eller kvinna utan just en yrkesutövande person). Och för det mesta finns det långt mera beskrivande begrepp för vad det handlar om än denna trötta gamla harv.

Däremot finns det många saker som är betydligt mera komplexa än att prata om "hen" istället för "han" och "hon". I korthet rör det sig om hur situationer rullas upp på ett sånt vis att två kön görs till något vi lever i och genom och t.o.m. för (hitta Kvinnan i sitt liv, bli en riktig man) - och detta innebär förstås också att protest och uppfuckeri är möjligt. Vad det här uttrycker är olika saker men jag håller fast vid idén om att kön INTE "finns" som någon ursprunglig, ontologisk form. Hela frågan om "finns" är konstig från början och uttrycker missförstånd både om ett och annat.

Den intressanta frågan är snarare: vad betyder det att vi ser varandra som könade varelser? Hur det sig uttryck i olika situationer? Vilka situationer skapas ur det? Vilka människor blir vi av det?

6 February 2010

akademisk frihet

Angelägen och välskriven text om universitetsomstruktureringar i Sverige. I texten görs flera bra poänger, bland dem att politikers framhållande av "universitetens frihet" inte alltid sammanfaller med den akademiska friheten.

5 February 2010

SFP springer efter bollen

HBL publicerar många humoristiska alster, här är ett:

"I höstas arrangerade Svenska folkpartiet på partiordförande Stefan Wallins initiativ en framtidskonferens i Kasnäs. På konferensen utarbetades tio teser ... Som bäst pågår en utförlig utvärdering av teserna i form av workshopar runt om i Svenskfinland. Partifältet får alltså säga sitt om teserna. Arbetet har kommit bra igång - stämningen är positiv och framtidsinriktad. På basen av partifältets åsikter kommer man sedan att utarbeta ett förslag till ideologisk plattform som skall godkännas på partidagen i sommar. ... Förra veckan gav Kasnäsprocessen upphov till en namndiskussion. I egenskap av ordförande för processens styrgrupp träffade jag några journalister och det var tal om vilka frågor som väckt diskussion på workshoparna.
Ska Svenska folkpartiet anta ett nytt namn som en följd av det pågående framtidsarbetet? Det är mer än naturligt att just namnfrågan väcker diskussion - den är nämligen konkret och lätt att greppa. ... Jag är glad att Kasnäsprocessen väcker intresse. Samtidigt vill jag understryka att SFP är mycket mer än ett namn och framtidsarbetet handlar om något helt annat än namnbytet. Arbetet handlar om att definiera vilka politiska frågor och tyngdpunktsområden som skall stå som grund för partiets verksamhet - vår ideologi. Namnfrågan är enligt mig sekundär - namnet ska dock gärna återspegla vad partiet står för. Men visst är det möjligt att partifältet kommer till att den utarbetade ideologiska plattformen borde ge upphov till ett namnbyte.
Workshoparna har alltså hittills varit lyckade. De som deltagit i samtliga regionala diskussioner vittnar om att enigheten kring de stora linjedragningarna är stor. Det bådar gott. .... Det är det här Kasnäsprocessen handlar om. SFP är mycket mer än ett namn."

Här är verkligen en politiker som lyckas ge intryck av att han brinner för FRÅGOR. Läs den här meningen igen; det är en grundkurs i innehållslöst politikerbabbel: "Namnfrågan är enligt mig sekundär - namnet ska dock gärna återspegla vad partiet står för. Men visst är det möjligt att partifältet kommer till att den utarbetade ideologiska plattformen borde ge upphov till ett namnbyte." Jag läser en gång till och en gång till och en gång till och sedan exploderar universum. Hej då.

4 February 2010

Rätten att sova: om sömn och det offentliga rummet

Jag läser ett intressant inlägg på den fina bloggen Copyriot som handlar om sömn och vakenhetskulten. "Vakenhet" är ett positivt laddat begrepp. Den vakne har ögonen med sig. Man kan vara dåsig i många olika bemärkelser, inte bara den fysiska, utan också den karaktärsmässiga. Det offentliga rummet är sömnfientligt, skriver Copyriot. Det skriver jag under på. I det offentliga rummet sover man inte. I det offentliga rummet arbetar man - äter man på restaurang - agerar man konsument.

"Om vi somnar på en offentlig plats betraktas vi genast som hotfulla, för så gör bara pundare och uteliggare. Vakter tillkallas och vi riskerar hårdhänt behandling. Vad säger inte detta om stadens maktförhållanden? Slutsats: Aktioner av typen sleep-in, där folk tar offentliga platser i besittning för att låta sömnen äga rum, har större potential till politisk förändring än vad maningar till att “vakna” någonsin kan ha."

I Åbo fanns för ett tag sedan ett litet krypin som hette Naphouse. Det var ett ställe i stan dit folk kunde sticka sig in och ta en lur och man kunde dricka en etiskt producerad kopp kaffe eller te efteråt. Idén var utmärkt och kuddarna och madrasserna inbjudande, men på grund av bristande finansiering upphörde stället efter ett tag. Själv blir jag ofta sömnig på stan och upplever ett akut behov av att sova, och då kan jag sakna ett sådant ställe att slumra in på. För på biblioteket, i caféet eller på busstationen får man inte sova ostört (varför den hårdhänta behandlingen?). På bussar och flyg är det OK att sova, för man tänker att där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt något mera produktivt. Men varför finns det så få ställen att sova offentligt på? Varför anses sovande, i motsats till ätande, vara en mycket privat aktivitet?

Jag läste nyss Karin Johannisons bok Melankoliska rum. En intressant sak som kom upp där är att också sömnen och det sätt som vi pratar om den är historiskt specifik. Före industrialiseringen sov man i flera etapper. Några nattliga timmar ägnades åt halvvakna aktiviteter. Sömnlöshet blir en ångestfylld plåga i den typ av arbetssamhälle där du förväntas sova för att vara produktiv på jobbet. Där är vakenhet en absolut dygd och det värsta du kan vara är just sömnig och trött (om du inte råkar ha nattjour på sjukhus och tillåts sova på arbetstid). Nu betraktas sovandet som allt från ett nödvändigt ont till power naps som gör att du orkar arbeta eller festa hårt. Också sömnen ses ur ett effektivitetsperspektiv. Det visas av alla möjliga produkter som är förbundna med vakenhet och sömn. Öronproppar för att kunna sova, sovmasker, väckarklockor, snoozeknappar, dyra madrasser, energilampor, energidrycker. När sovandet prisas för att det är skönt att sova görs detta ofta med en biton av skuldmedvetenhet, det är lite som när vissa personer pratar om hur mycket de tycker om choklad (tänk på konstruktionen av en viss typ av kvinnlighet utifrån chokladdriften). Sovandet framställs som en lyx, trots att det är en av de få saker som är helt gratis (nåja).

Jag känner mig sällan så revolutionär som när jag sover på jobbet. Men när jag vaknar med den dimmiga blicken riktad upp mot den skarpa belysningen i taket, smygtittar jag sedan på mina kollegor. Jag torkar diskret bort lite dregel ur mungipan. Pinsamt. Såg jag patetisk ut där jag låg och sov? Snarkade jag? Sömnen är sällan elegant - om man inte ligger i silkeslakan och är kvinna med porslinshud eller man med bohemisk skäggstubb i reklamen för Hästens sängar. Det offentliga sovandet är inte tabu bara för att det är hotfullt. Att sova offentligt uppfattas också ofta som kroppsligt och generande, mer eller mindre på samma plan som en fis eller en rap. Somnar vi offentligt blir vi lite som dom (lodisarna) - kanske misstas vi för att vara ett fyllo eller utslagen. Man vill vara en anständig människa som har kontroll över sig själv. När vi sover poserar vi inte och säger inga smarta saker. Att sova uppfattas ofta som att vara blottad, att visa en sida av sig själv som andra helst inte ska se.

Den maktpolitiska sidan av sovandet är förstås svår att ignorera. Pöh, i det här sammanhanget är verkligen biopolitik och biomakt relevanta begrepp. De som har en bostad sover hemma och betalar vanligen en svindyr hyra för det lilla besväret. De som inte har en bostad sover där de kan. Det finns en rädsla för uteliggare som man kunde säga mycket om. Inte alla är välsingnade med rätten att sova. Som Copyriot antyder så anses uteliggaren vara ett störande element i staden (samtidigt som man ofta förbinder begreppet om storstad med just detta fenomen). Jag har hört folk jag känner prata om uteliggare på ett sätt som skulle göra Goebbels stolt. Staden som rum är klassmärkt på ett antal sätt. Detta är ett. Men tänk efter, varför uppfattas uteliggaren som sover så hotfull? Hans eller hennes sömn stör ju ingen - eller?

PS: Vet någon om det finns artiklar eller böcker som tangerar det här temat - kontakta mig eller skriv en kommentar nedan (jag har flera intressen av detta, de sömnaktivistiska, de politiska, de akademiska.).

3 February 2010

the dullest blog in the world

I am messing around with a text on boredom. My writing is no good. Faux-phenomenology, go to hell. I find a blog. It's great. It's called The dullest blog in the world and it is all but dull even though it tries hard to be just that. Sadly, there seem to be no new updates. The last entry is called "Closing a window" and goes like this: "A window was slightly open. I decided that I did not need it to continue to be so. I closed it and securing it using the window handles." A few years back, there is the entry, "My knee had a slight itch. I reached out my hand and scratched the knee in question. The itch was relieved and I was able to continue with my activities." and a few days before that, "I was standing quite near to a wall. I turned my attention towards it for a few moments. Having done this for several seconds I turned away from it and carried on doing something else." Fuck you Facebook stats ("bored @ work / went to lunch"). "I had a mug of coffee sitting on my desk. I reached out my hand and picked up the mug. I took a sip of coffee before returning the mug to it’s former position on my desk." Dammit, this guy's writing is everything I wish mine would be but what it will never become because apparently I am not bored enough and the simplicity knife is not sharp enough. "I was inside my house and decided that I would like to go outside for a while. I picked up my keys, opened the front door and stepped outside. I turned around and closed the door behind me." I mean, this almost has the effect of being moving. "I hadn’t written in my blog for a while. I turned on the computer and wrote a new entry. I clicked the ’submit’ button, thereby restarting my blog."