på tal om idrottism

Elaka bloggen skrev om idrottism igår och själv lade jag ut en osammanhängande harang häromdagen om ett relaterat ämne. Idag läser jag en text i Hesari av en människa vars texter nästan alltid gör mig trött och sur. Vi snackar Jari Sarasvuo som än en gång vill inskärpa individuellt ansvar. Det här med arbetsrelaterad stress har främst med svaghet att göra. Sluta klaga och för guds skull inga fler tungsinta tankar. Ut i motionsspåret, lite lidande i motionens och ansvarstagandets tecken får dig på rätt köl! Hälsa handlar framför allt om handlingskraft!

Sen verran täytyy opetella sietämään kuormaa, että vaikeat ihmiset, ahdistavat ajatukset ja pehmeän lihan ulina eivät niin helposti paina polvilleen. Hiki on eron kyyneleitä, kun liha hyvästelee heikkoutta. Arvokkaasti kohdattu harmi on hinta hyvästä elämästä.
Älä siis kerjää kevyempää taakkaa. Kärsi sopivasti, että saisit vahvemman selän. 

Brunt+blått = en blir rätt rädd av att läsa dylikt, där svagt ställs mot starkt, där den enda medicinen är att, kort och gott, klart som korvspad, rycka upp sig.

dagens sura gubbe (jag)

"For sports includes not merely the drive to do violence to others but also the wish to be attacked oneself and suffer. [....] Modern sports, one will perhaps say, seek to restore to the body some of the functions of which the machine has deprived it. But they do so only in order to train men all the more inexorably to serve the machine. Hence sports belong to the realm of unfreedom, no matter where they are organized."* Vem? Adorno såklart. Enormt reduktionistiskt, men sammanfattar typ vad jag tycker om idén om att springa på gym för att känna sig fri och ledig i sin kropp. Eller egentligen en sorts prat (skryt) om prestationer på gymmet och hur mycket folk tränar för att trimma sina kroppar. Och 'maskin' hänvisar då inte /bara/ till tekniken på gymmet, som var obekant för en sån som Adorno, utan sport som ett slags samhällsanpassning (en dugande kropp och en skötsam medborgare med hälsosamma vanor i arbetssamhället). Hans poäng är såklart att idrotten inte är en frizon utan knyter arbetaren tätare till den kapitalistiska apparaten. Jag har ofta svårt att formulera min avoghet till idrott (det finns säkert en hel del skumt och kontraproduktivt där, när jag tänker på idrott förvandlas jag GENAST till sur-Adorno som tycker att sport är märklig kult), och att jag tyr mig till sådana här citat gör saken knappast bättre. Men åtminstone blir det bara sämre av att följa med debatten om OS i Sotji: idrott som en autonom sfär som ingenting har med annat i livet att göra, i idrotten gäller det tävling, tävling, politik har åtminstone inget där att göra och då ska allt som kan tolkas som protestyttringar förbjudas.

Men ja, öh - Adornocitatet är ganska crap - fast ... det där om våld och sport är lite intressant - men det skulle behövas flera kritiska (kanske skeptiska) röster om idrott, och då menar jag inte Adornokritiska utan försök att förstå varför sport har en så enormt stor roll i kulturen och olika föreställningar om idrott. Själv är jag som sagt den sämsta att uttala mig här för det enda som egentligen fångar mig med något idrottsrelaterat är då det hela blir nästan kontemplativt, som om man t.ex. råkar kolla på snooker mitt i natten och nån torr brittisk gubbe kommenterar.

Jag brukar störa mig på fåniga sätt att t.ex. reducera religion (jfr viss hblgrej på ledarplats häromsisten), att liksom hasta fram till en bild av vad religion är som mest ger uttryck för ens egen hållning. Och när det gäller idrott är jag själv den som slänger fram de där bilderna, istället för att fundera på vad det är för slags främlingskap/avstånd jag känner för sport och elitidrott i synnerhet, och kanske ännu mer retorik (snarare än praktik, vilket jag inte vet ett skvatt om) kring motionsidrott, och vad det är som gör mig rabiat. I essä "Kan vi förstå oss själva?" (hittas i ett gammalt nummer av Glänta) pratar Peter Winch om den konstiga idén om att det är bara andra kulturer som konfronterar oss med förståelseproblem, som om vi vore genomskinliga för oss själva. Winch påminner sig sen om att det finns en mängd fenomen i den egna kulturen som kan framstå som helt obegripliga. Han tar (om jag minns rätt) exemplet fotboll och Escobar (okej att det råder oenigheter om vad situationen egentligen bottnade i): att det är obegripligt hur någon kan mörda en annan människa på grund av fotboll.Winchs avsikt är inte att dissa fotboll, utan att peka på sin egen oförståelse som gäller just något i sin egen kultur. Och ja, mina ofta hetsiga och grumliga tankar om idrott är exempel på hur det kan vara svårt att tänka redigt på sådant som på olika sätt är en del av vardagslivet (och mångas liv) och i kulturen.

* Sura gubbar försöker bräcka andra sura gubbar i surhet. Marshall Berman, sur gubbe, skriver om body-building, jogging och hälsokulten som en "expectation of catastrophe, a fixation on death."

arbete som träningspass

Jag läser en artikel i DN om hur idéer om idrottslig träning blivit något som trängt in i fler och fler livsområden. Det här citatet är lite intressant:

– Träningen är som en mental wash-out. Det är en stund då jag kan stänga av allt annat och nya idéer kan födas. Mycket av det jag jobbar med i träningen kan jag applicera till arbetslivet. Som vikten av disciplin, att jobba mot mål och delmål och att ha tålamod. Den som tar sig genom ett Ironman är ingen som ger upp om det tar emot lite grann. Varken i löparspåret eller i karriären.

Finns det en risk att sådana här bilder av träning (som i sig inte måste vara korrupta) kan kombineras med en ytterst suspekt typ av arbetsmoral där karriären ska vara en utmaning och där en viss hårdhet därför ses som viktig, där man ska bita ihop och inte ge upp om det börjar kännas tungt? Tålamod är förvisso ofta en bra sak, att man inte genast bestämmer sig för vad något betyder t.ex. Kanske: att man ger något tid, att man kan låta sig bli prövad av en situation och försöka se vilken plats man har i ett sammanhang. Men det är något i det här citatet som ger en helt annorlunda bild av tålamod. Här tycks tålamod mera handla om uthållighet än om mening. Och det är kanske just en form av uthållighetstänkande som är förhärskande i många olika typer av retorik i företag och organisationer. "Nu ska vi inte dra förhastade slutsatser om de här strukturomvandlingarna. Det gäller att bida tiden och hålla ut vad än administrationen hittar på den här gången." Visst kanske en sådan inställning kan vara helt sund (att man försöker fokusera på att göra sitt jobb bra och strunta i knasiga bud från byråkratiapparaten). Men det är något som oroar mig i tanken om att arbetslivet ständigt och jämt ska testa vår karaktär, och att vi helst ska visa detta så explicit som möjligt: att vi är driftiga, uthålliga, strävande. Här kan ett träningsspråk verkligen vara allt annat än bra. Och framför allt: känner vi inte alltför väl igen bilden av arbete som att "stänga av allting annat", representationen av arbete som ett svettigt träningspass där det uteslutande gäller att KÖRA PÅ "så att nya idéer föds".

Plus: uthållighetsretoriken får människor att framstå som ett slags apparater, som kan köras i ett viss rytm, men som kanske går sönder om de körs för hårt, så att det gäller att hitta den där nivån där den mänskliga arbetskapaciteten kan utnyttjas just så mycket att människor inte börjar malfunction. (Vissa arbetsteoretiker tycker om att säga att arbetsdisciplinens tid är förbi. Själv är jag inte så säker. Det som snarare verkar vara fallet är att disciplin beskrivs på olika sätt nu än t.ex. 1930 och att disciplineringens roller är olika. Däremot vill jag inte säga att arbete måste snurra kring disciplin.)

fotboll

"Helvete är nä fotboll nu igen! qverulera morfar å dunsa ner på bäddsoffans röda galondyna."

kön, igen

så här står det i kulturtidskriften Aftonbladet:

IAAF utreder om storfavoriten på 800 meter verkligen är kvinna

Caster Semenya, 18, är storfavorit på 800 meter.

En mycket omdiskuterad sådan.

Anledningen: Hennes maskulina utseende.

– Hon är väldigt, väldigt manlig, säger NRK:s expert, förre höjdhopparen Steinar Hoen.

Mycket talande formuleringar här. HON ÄR VÄLDIGT, VÄLDIGT MANLIG!!
Nu har hennes "kromosomuppsättning" undersökts. I en DN-artikel fördjupas könsmetafysiken ytterligare, den här formuleringen är en epistemologisk pärla som jag ska använda i filosofiska sammanhang många år framöver:

"Om en idrottare själv tror att hon är en kvinna är det ju inte ett medvetet fusk. Om man medvetet har fuskat blir man däremot diskad, säger Nick Davies till TT."

Tror du att du är kvinna?
Eller som man säger i Malax (åtminstone på TV):
E du flikka?