bilder av arbete

Gnor på i det ändlösa projektet Avhandling. Just nu snor jag runt i labyrinten som är synligt och osynligt (dolt) arbete. Läser en intressant bok, Bodies at work, av Carol Wolkowitz. En del av boken behandlar representationer av arbete i dokumentära foton (mångtydigt begrepp: W ser bilderna som uttryck för politik). Bland annat den här bilden av Lewis Hine (från ett projekt vid namn Men at work, en barnbok (?) som gavs ut 1932) nämns. Heroiska manliga arbetare uppflugna på byggnadskonstruktioner. Det som riggas upp är självaste Empire state building:

 Ur samma sammanhang:

Kring år 1908 fotograferade samma Hine en serie om barnarbete. Här några damer som är fabriksinspektörer:

Och kvinnors arbete:

Bildgooglar man 'bodies at work' hittar man, förutom Wolkowitz' bok och typer som ägnar sig åt work-out, denna fantastiska bild av en begravningsbyråman:

Vevar man igång googles bildmaskin utifrån sökordet 'women at work' hittar man en sida där denna fantastiska bild ingår:

1942: kvinnan monterar en del i motorn på en B-52.

kan de le?

Håkan Lindgren (läs hans blogg!) skriver bra, här ur en recension i Uppsala nya tidning:

Här kommer jag att tänka på österrikaren Karl Kraus. Han brukar beskrivas som satiriker, men det han skrev i 1910-talets Wien var snarast en sällsamt fjärrskådande mediekritik. I artikeln ”Momentaufnahme”, skriven 1912, har han fått syn på de fotografier som börjat fylla tidningssidorna. Bilder vars informationsinnehåll är nära noll. De visar oss bara en sak, säger Kraus: att de avbildade personerna kan gå. De ser inte ens ut att vara särskilt bra på det. Frusna i steget ser de klumpiga ut, på väg att tappa balansen. I dag går ingen längre, tidningsfotona är så hårt beskurna att bara huvuden återstår. Vad säger oss alla dessa huvuden? Att de kan le?

En av de saker som ständigt slår mig när jag tittar på bilder i dagstidningar är hur smygbisarra de tenderar att vara.  En helt normal artikel om nåt som Urpilainen sagt om nya brandmurar pryds med en knasig bild, t.ex där Urpilainen ser ut som om hon just ätit en sur karamell och så ser vi bakhuvet på George Papaconstantinou (speciellt under Vanhanens statsministertid levererades de här bilderna ständigt). Speciellt populärt (hittar flera exempel i dagens HS) är att låta ett politikerhuvud avgränsas av ett konstnärligt suddigt grått eller brunt fält, så att effekten blir att vi ser typ en tredjedel av huvet och sen suddigt brunt eller grått. Dagens HS: Ville Niinistö lägger ut texten om överilade och stöddiga gruvbolag (som ni vet ska Finland bli gruvland igen). På bilden ser vi en liten del av ansiktet, och sen suddiga gråvita och brunsvarta fält - den önskade effekten är antagligen att politikern ska framstå som trängd och bekymrad (det brukar pysslas med suddiga fält i just artiklar om politiker som uttrycker sina bekymmer eller befinner sig i trångmål). Men det här är ju en av de 'bättre' formerna av fotojournalistisk. I den sämre formen ser politiker och andra bara overkliga ut: där leenden blir 'leenden' (tänk på hur bilder av A. Stubb eller J. Katainen brukar se ut).