När jag först hörde When horses die tyckte jag Thomas Brinkmanns sk. vokala insats var så motbjudande att jag inte orkade lyssna (det här låter verkligen som intellektuell-tysk-gubbe). Thomas Brinkmann är smått legendarisk inom en viss form av minimalistisk och teknikorienterad technomusik (jag vet ganska lite om vad han gjort tidigare, alltför lite). When horses die är hans mera "konventionella" skiva - sägs det.Jag raderade inte skivan från datorn. När jag återvänder till den hör jag minimalistisk techno och halvdubbigt drön blandat med influenser från DAF:s finaste stunder (om de kokas ner till det sömngångaraktiga) och mörkerstämningar från Suicides första skiva. Dessutom tänker jag på en av mina favoritartister, AGF, och den plats "sång" har på hennes verk (jag tror inte jag skulle kalla det sång). Men också i andra avseenden finns det vissa förbindelselänkar. Det är inte en skiva som slår sig till ro i dig. Lyssna fast på den närmast andlösa "Spiral" och dess sugande upprepningar och de halvmekaniska xylofonljud som smyger sig in mot slutet. Däremot kan man låta den oroa sig och oväntat nog till och med roa sig (jag tänker i synnerhet på kontraster mellan texter och musik som ibland har en, om än så liten, anstrykning av komik). Det är många som anat att det finns en tunga i kinden någonstans här, och det skulle jag också tro (hoppas). Jag lyssnar på den här skivan för att den halvt ramlar ner i det patetiska - och det billiga (lyssna för fan på "Meadow" som har ett ganska stort sortiment av knas). Det här är en skiva vars största dygd är att leta sig fram genom malande rytmer, trasiga ljud, fragment, ett slags pulserande, krypande känsla av obehag. Som sämst är den när det börjar låta som den typ av industrimusik som arga unga män tycker om (men det rör sig om små störande ögonblick, stunder på "Birth & death"). Skivan avslutas med ett riktigt kusligt instrumentellt spår, "40", som domineras av ett elektriskt piano som spelar en avhuggen melodi. Om det är något som jag gillar så är det drönande elektriska pianon.
No comments:
Post a Comment