amsterdam-bryssel

Det är svårt att försvara resande. Ändå gör jag det ibland, reser. Det är något med det där att gå promenader, villa bort sig, sitta på ett café och läsa en bok, gräla med ens resesällskap om random saker, lägga märke till en doft, snubbla på en trasig gatsten, bli förbryllad.

Amsterdam:

katt som bor i antikvitetsbutik

trevliga caféer

krokar i tak för att underlätta för folk som flyttar?

husbåtar för folk som gillar funktionalism snarare än hippiestil.

någå typer som sysslar med nåt och en gubbe som ser synnerligen förvånad ut.

mys vid kanal.

farliga gäng i gränderna.

bra bar, inredd i min favoritfärg brunt. i baren spelas den sorgligaste jazz jag nånsin hört. bartendern, en äldre gentleman, nynnar glatt med. fastän klockan är 5 på eftermiddagen är det mitt i natten här. stället ligger invid en eländig shoppinggata men är ändå en helt egen värld. 't Doktertje - gå dit om ni är i faggorna. Det här haket skulle jag vilja ha i min egen stad.

Det blåser i Amsterdam - hårt och oavbrutet. Jag köper ett paraply som genast går sönder (inte det här dock), sen en poncho som går sönder, sen ett megaparaply som jag använder som praktisk och elegant promenadkäpp.

Här ser vi ett imperium byggas ur de holländska handelskompanierna.

Av någon orsak tänker jag genast på Werner Herzog när jag får syn på de här flamingosarna eller vad de nu är.

jag får en väldigt arg blick när jag tar den här bilden. mitt ärende är att på bild etsa fast vilken laglös stad Amsterdam är när det kommer till cyklister. Som fotgängare får man se upp när man går över ett övergångsställe - här gäller inga regler för cyklister, som gör som de behagar. jag höll på att få en stroke varje gång jag skulle gå över en väg.

Bryssel, vad vet man om den staden utom det som försiggår i olika EU-institutioner? Jag och min kompis åkte dit för att nosa lite. Och ja, det är en märklig stad och inte fick vi något grepp om den nu heller, under den korta tid vi var där. Framför allt var det kallt. jag ångrade att långkallingarna och mössan inte plockades med i packningen.

öö, mystisk text på franska (som jag inte förstår ett ord av).

såna här byggnader finns det gott om i Bryssel: man har helt klart haft ambitionen att bygga MAKT.

ostensiva förklaringar.

gris på gris på gris.

fackfolk?

En man snaskar på en pralin. ingen dålig idé i chokladparadiset Bryssel.

någå viktigt var på gång här. poliser och bevakning, eu-typer som laddar för ett möte.

notera typen som lagt sig ner för att slumra lite. bra idé det också.

hälsningar från Nord-Korea! om det finns något obehagligt i den här världen är nog smurfarna det främsta exemplet.

det hade varit kul att veta mera om Belgiens byråkrati och relationen mellan det flamländska och franska. som jag fattat saken är typ allt indelat i flamländska eller franska avdelningar. I Bryssel hör man mest franska, trots att man hittar en skylt som den här. Det är mysko.

bråttom, bråttom.

betyder?

det byggs och donas i EU-kvarteren. på natten drömmer jag att jag blir åthutad av nils torvalds på sfp:s partidag i bryssel där jag deltagit och sagt nåt dumt (?! dr freud?).

bra bar igen. jag dricker ett läskigt, surt öl som smakar jäst.

Jag såg ungefär 5 olika statyer i Bryssel där en gubbe sitter till häst och ser krigisk ut. För att riktigt komma in i stämningen gick vi till det fina filmarkivet (besök det om ni är i stan) för att se Waterloo, en stumfilm som denna kväll ackompanjerades av en pianist som ledigt satt och plinkade sig fram till de tysknationalistiska stämningarna i filmen.

en annan staty i samma krigiska anda

Sodankylä

Filmfestival i Sodankylä. Omständigt men fint resande (bussresan från Rovaniemi till Sodankylä var speciellt minnesvärd: en timme gick åt bara till att snurra omkring mellan busstationen och järnvägsstationen i en oändlig loop). I Sodankylä ser allt ut som en Kaurismäkifilm. På busstationen får man nybakade bullar och brakfrukost. Det är ett bra ställe och myggorna håller sig borta ända tills det börjar regna och sen är de där. Fyra filmer per dag i kvava tält eller i en skolsal. Det är en hel massa folk där, vilket är roligt. Mellan varven dricks det öl och saker är i allmänhet gemytliga. Silverrävar och yngre typer.  Man flyr fältet för att sitta på bar Revontuli (DISCO PARADISE!) där gubbarna brölar om förståelseproblem i hörnen eller så går man till ett konditori som kunde vara från 1975.Solen lyser nätterna igenom och det blir alldeles för få sömntimmar på en madrass i en gympasal. Jag hinner inhandla vantar, mössa, långkalsonger. Det är bra med filmfestival. En sak jag saknar är dock tillfällen att reflektera kring film. Diskussionerna som ordnades med regissörer var synnerligen trista; en känd filmskribent tröskade standardfrågor om barndom och filmupplevelser med regissörer, som världsvant rullade upp en berättelse. Men prat om film, och vad film betyder, blev det inte den här gången. Flera av de här bilderna är från Rovaniemi, ett ställe jag aldrig besökt förr. Arkitekturen är vad man kan kalla saklig. Kriget är slut, saker har förstörts och man bygger boxar, boxar, boxar som får mig att tänka på biopolitik och en stad som försöker hitta sitt.

På arbetsmarknaden

Min kompis sätter sig ner med en människa på arbetskraftsbyrån och denna person ska ge tips om hur man ska skriva CV.
Människan fnyser åt hens publikationer.
Hen gör pruttljud för att visa att sånt där inte är nåt en endaste arbetsgivare bryr sig om.
Fuck your books liksom.
Människan frågar om min kompis har några hobbies.
Hen räknar upp vad hen gillar.
Människan fnyser igen. Sånt där är inte användbart!
Det hen säger implicerar: skaffa dig fritidsintressen som är nyttigare, ur arbetslivets synpunkt, vad nu den än är.
På CV:n ska man ha en stor bild på sig själv. Man ska le. Om man är smal och snygg, säger Cv-gurun, kan man ha en bild i helfigur.
Och:
Människan säger åt min kompis att hen kanske kunde fundera på det här med sexarbete.
Som ett exempel alltså.
På jobb.
Att sånt här på arbetskraftsbyrån år 2013 i Finland.
Från och med nästa månad borde jag eventuellt skriva in mig som arbetslös (trots att jag har hur mycket jobb som helst, dvs. avhandling). Det blir intressant. Kanske får jag träffa samma människa som berättar åt mig att jag ska skriva en CV där jag betonar hur positiv och utåtriktad och social jag är. Eller så citerar jag Weil i min CV:

The human is a social animal, and the social is evil. We cannot do anything about it, and yet we cannot accept it if we do not want to lose our souls. Life can thus be nothing but laceration. This world is uninhabitable. And therefore we must escape to the other. But the door is closed. How long we must knock before it opens! In order truly to enter, not to remain on the threshold, one must stop being a social being.

Hej då, jag sticker norrut för att hänga med mygg, böcker och filmstjärnor.

bara härligt!

Från åstranden låter det UNTZ-UNTZ-UNTZ! Fullt ös på the love boat ikväll också, uppenbarligen. En fiskmås kalasar på en halv pommes frites och någon irrar runt bland bänkarna. Nu är det sommar igen, naturens egen multicolorspya som får allt att tippa över i övermäktighet, alla sinnen attackeras och man lämnas inte ifred en enda sekund. En bananfluga simmar i ölen och det kliar överallt. Påträngande blommor och växter sprider sina expansiva odörer och det är grötigt i huvudet, inte en enda tanke där, istället ett två månader långt enformigt surr. Svetten pärlar på fet hud. Man vegeterar. Folk stirrar ohämmat på varandra på gatorna och några vallar trötta och törstiga hundar. Alla låtsas vara uppspelta. Det är ju grillsäsong. Nu är det bara härligt satan! Den enda frågan folk ställer till varandra är när de har semester och när semestern är slut och visst är sommaren alltför kort och hur var vädret där ni var? Bostaden har förvandlats till ett kokande inferno. Till och med möblemanget ångar. Fötterna klibbar på den unkna plastmattan. Man tittar på teve för att härda ut. Fåglarna piper i ett och är det inte fåglarna är det onödigt högljudda bilar och motorcyklar som skräller förbi. Någon slänger glas efter glas i sopcontainern som står nedanför mitt fönster. Man går ut för att man måste, nedför backen på trasiga gatstenar och asfalt som brinner. På stan luktar det urin och ungar slickar i sig rinnig glass och terrasserna svämmar över med folk som steker sig i solen och ägnar sig åt en liten behaglig salongsberusning. Själv är man i samma sits. Råkar bli en smula rund under foten och hasar hem på morgonen och hemma är det ljust och man lägger sig på soffan en stund för att kontemplera livet och alltet. Rummet är kvavt och morgontidningen har redan rasslat in i luckan. Man somnar där på soffan. Det är vämjeligt, det är vad det är. Usch.

Vem är donare?

I fredagens HBL (31.5) skriver Vänsterungas ordförande Li Andersson en intressant kolumn om hur begreppet arbetare används i dagens politiska klimat, speciellt i populistiska resonemang. Andersson resonerar i dialog med en norsk journalist:

De nya skiljelinjerna går mellan de arbetande och de marginaliserade. Den arbetaridentitet som dessa partier förespråkar omfattar alla som livnär sig på arbete, oberoende om de är låginkomsttagare, fabriksarbetare, småföretagare eller företagschefer. Gentemot dessa dygdiga människor skapar man en fiendebild som representeras av flyktingar, kriminella, finansspekulanter, folk som lever på socialskydd, arbetslösa, högutbildade och kulturvänstern. Man skapar en vertikal arbetaridentitet, i stället för en horisontell.

Det är just så här som Sannfinnarnas osaliga blandning av fientlighet mot invandring, grumlig indignation mot kapitalister och försvarande av "vanligt, hederligt folk" byggs upp, en idé om vem som upprätthåller ordning&reda, välfärd och produktivitet i det här landet. Ett mycket intressant, och skrämmande, begrepp om arbete.

I allmänhet är det alltid något riktigt skumt som är på gång då man börjar strida om vem som är de riktiga arbetarna.