Forskningsetik

Ingen nämnd, ingen glömd, men jag har en kort fundering kring olika forskningsenkäter och experiment där människor på olika sätt ombeds reagera på olika typer av påståenden eller bilder (osv.) genom att klicka i en ruta där man antingen väljer det ena eller det andra. När man tänker på forskningsetik tänker man kanske på anonymitet hos respondenterna eller att experimentet inte ska involvera smärta eller annat farligt. Jag börjar klicka in på ett psykologiskt experiment som ett universitet basar för och efter att ha klickat mig igenom några frågor inser jag: men vad i all världen gör det här testet med mig? Genom att klicka i rutorna börjar jag gå med på saker jag finner skumma. Jag funderar på vilket förhållningssätt testet bjuder in till och ja, inte bara bjuder in: jag tvingas fylla i vissa rutor där jag måste träda in i och omfatta ett visst perspektiv (på andra människor och mig själv, testet handlade om psykologiska reaktioner i relation till ett särskilt sätt att förstå andra). Jag uppmuntras att tänka i vissa banor. Kanske dekonstrueras dessa svar i något slags kritisk analys av forskarna där responsen skärskådas och sätts i en samhällelig och kulturell kontext - men icke desto mindre: när jag klickar mig igenom frågorna försätts jag i en som jag ser det etiskt tvivelaktig situation genom att jag dras in i ett sätt att förstå världen som jag skulle bedöma som etiskt betänkligt, till och med oförsvarbart. Att jag i testet uppmanas att inte tänka efter, att helt enkelt så snabbt som möjligt klicka mig igenom och reagera, är det som gör mig än mer bekymrad eftersom att inte tänka efter här betyder att jag uppmanas att automatiskt uppfatta frågorna som rimliga. Och dessutom är testet här beroende av något slags syn på gut reactions, omedelbara reaktioner - men här skulle jag just säga att sådana omedelbara reaktioner kan innebära ett okritiskt och rent av lite farligt förhållningssätt. (Jag vill inte generalisera, det här är mina erfarenheter av just det här testet.)

På testets förstasida står det att ett visst formellt system för forskningsetik godkänt det. Jag är nyfiken på kriterierna i ett sådant system. Nu funderar jag om jag borde få ändan ur vagnen och författa ett brev till den person som ansvarar för detta test.

Moby dick

Vad är grejen med att traggla böcker som egentligen är tråkiga, riktigt långrandiga? Den frågan ställer jag mig ofta, speciellt nu när jag läser Melvilles Moby dick, en tegelsten med lååååånga utredningar om valjakt, valens fysionomi, rörelsemönster och den mytologi som valen figurerar i (ja, det rör sig lite om såna där ramblings som man hittar hos David Foster Wallace som säkert kunde sin Moby dick utan och innan). Parodier, utläggningar och små predikningar om människolivet på bibelskriftsengelska blandas ihop till en enda soppa. Svaret är troligen är att jag har ett hat-kärleksförhållande till tråkighet.

Det är något i den virriga encyklopediska lärdom som strös ut i Moby dick som gör den till en betydligt bättre roman än den skulle vara utan de här mångordiga passagerna. Det är inte så att den överdådiga mängden upplysningar tjänar till att teckna en bild av valfiskets liv som ska få läsaren att luta sig tillbaka på objektiv och distanserad forskning. Snarare verkar samlandet av information, i likhet med själva valjakten, ha en närmast tvångsmässig karaktär och den insikt huvudpersonen ständigt landar i är att kunskapsprojektet inte kan leda nån vart.

Men på vilket sätt undandrar sig valen huvudkaraktärens vilja att veta? Det är något riktigt skumt på gång här och det här försöker jag reda ut för mig själv nu när jag håller på att läsa de sista kapitlen. Moby dick kretsar som alla vet kring valjakt och en kapten på båten Pequod som är fast besluten att ha livet av den val som käkat upp hans ben, den gäckande Moby dick. Öh, fånigt så det förslår. Valjaktens våld beskrivs med torr saklighet, för att i vissa ögonblick stanna upp i något slags poetisk förundran när huvudpersonen omgiven av en ring av småvalar kontemplerar valarnas värld (hmmm!). Tillvägagångssättet beskrivs med nitisk noggrannhet. Samtidigt finns där en annan dimension - det är något av Mörkrets hjärta i valjakten, en berättelse om valjägarnas relation till sig själva (här finns t.ex. en scen där Melville tänker sig vad valarna ser i valjägarna: meningslösa fläckar....). Distansering som blandas med känslomässigt rus - och sen det där återkommande: valen är ett slags existentiellt mysterium, valen "har inget ansikte". (Just det här med ansiktet återkommer flera gånger.) Kunskapsprojektet framställs som lika befängt som erövringsprojektet: en massa valar fångas in för att viktorianer ska få olja till sina lampor men kaptenen ombord är egentligen bara intresserad av en sak och gud vet vad som skulle tillfredsställa hans begär, vad det nu är för begär - det är väl det som är frågan här. Moby dick har öppningar mot alla möjliga håll och det är frestande att säga att romanens tema är valjakt bara i något slags ytlig bemärkelse, men samtidigt innehåller romanen som sagt outsinliga beskrivningar av valjaktens olika skeden.

Huvudkaraktären Ishmael, som är romanens berättare, är nybörjare ombord på valskeppet. Hans egna reaktioner får vi vet väldigt lite om, romanen handlar inte om honom. Det enda vi vet är att han tidigare jobbat i handelsflottan och att han dras till valjakten av något slags romantiska skäl. Den här romantiken späs nog på, snarare än utmanas. Trots eller kanske på grund av sakligheten, och som sagt hur sakligheten plötsligt får ge rum åt olika slags känslomässiga utbrott.

Samma märkliga blandning av distans och uppgörelse med jag-vet-inte-vad finns i beskrivningarna av den kolonialistiska värld som historien är nedsänkt i (romanen skrevs kring år 1851). Ishmael beskriver ömt sin relation till sin närmaste vän Queequeg som får honom att på olika sätt förhålla sig till rasistiska attityder hos sig själv. Men kolonialismens språk finns överallt i boken och används på ett märkligt ironiskt sätt - olika generaliserande omdömen slängs ut men det här har lite tonen av allmänt prat som egentligen inte betyder något för någon (hur ska man förstå det?). Melville, speciellt i sina mest bibliskt inspirerade ögonblick, slänger ofta ut fraser om en enad mänsklighet som enas i sina galenskaper. Valskeppet beskrivs som sin egen värld: där seglar den runt på världens alla hav och träffar som mest på andra skepp (handelsskepp, slavskepp, andra valjägare) men det enda egentliga utbytet där är en och annan historia och kapten Ahabs trägna frågor om den vita valen Moby dick. Besättningen beskrivs för det mesta som en hop självständiga själar som på olika sätt står utanför civilisationens begränsningar.

När jag började läsa Moby dick var jag förvånad över hur lite romanen motsvarade mina fördomar om "rugged machismo". Nu när jag är nästan klar med läsningen skulle jag nog ändå säga att UFF, nog innehåller romanen sin beskärda del av macho-existentialism där det är den tragiska, ensamma, besatta (anti-)hjälten som besjungs. Och det oändliga havet runtomkring. En sak som inte upphör att irritera mig med Moby dick är draget att genom djuren säga något om människans innersta väsen. Detta sker framför allt genom hur valarna beskrivs som svårtydda, monumentala väsen som verkar ruva på nåt slags sanning-bortom-sanningen. Vilken är egentligen den uttryckslösa stumhet som Melville och hans karaktärer anfäktas av?

Att ha tur

Igår fick jag besked om att jag ändå sist och slutligen får det där stipendiet jag ansökte om i höstas eftersom någon på samma fakultet frånsagt sig sina pängar (det hade jag inte trott - i dessa tider). Efter en rätt betydande elektronisk korrespondens under årens lopp börjar mejlen mellan ÅA-administrationen och mig kännas väldigt hemtama. Det är konstigt att det löste sig så här. Flera av mina kompisar har ingen finansiering just nu och på nåt sätt känns det orättvist att det för en kan lösa sig så där vips, utan att ha lyft ett finger. Ett mystiskt lotteri och innan jag läste det glädjande mejlet om finansiering höll jag på att skumma en text av den autonoma marxisten Virno som skriver om cynism och opportunism som två egenskaper som göds i arbetslivet (men där det osäkra arbetslivet också kan leda till andra reaktioner): 'we experience at every step of our intelletual labors either the feeling of decimation or the euphoria of being spared....' Och jädrans var det just det jag kände, där och då: the euphoria of being spared. Nu är jag åter i åa-rullorna och besparas en del byråkratiska exerciser, och sen blir det samma rumba om 6 månader. Då har jag förhoppningsvis ett manuskript under armen och två granskare som ska joxa sig genom funderingarna.

Nu kan det bara bli bättre

Den här veckan har runnit nerför bajsrännan.

Avhandlingsskrivandet befinner sig i fasen: snart ger jag upp. Eftersom jag inte har nån finansiering börjar följande tanke poppa upp: kanske det helt enkelt vore bättre, mera ändamålsenligt och smartare att skita i det här projektet och anmäla sig som arbetslös på riktigt, och söka jobb, vilket jobb som helst? Men nej, fan heller. 

Ute är det isande, och jag fryser hela tiden. Jag är 80 år gammal, har dålig blodcirkulation och blir odrägligt gnällig (har t.ex. hunnit citera Descartes' 'tankarna fryser till is....' fem gånger den här veckan...) när temperaturen sjunker. Alltså ja, jag är inte en sån där stoiker som tar motgångar och svårigheter med jämnmod och lugn puls och pragmatisk handlingskraft. Jag jämrar mig, nåjsar och gnäller. "Du borde börja TRÄNA så är du inte så frusen (/bada vinterbad osv.)" fnyser vissa handlingsmänniskor. Men jag VILL inte träna!, morrar jag. På jobbet har vi den lyckliga kombinationen mögligt och kallt. Nåt värmesystem har kraschat och jag har hunnit prova ut mössa inomhus, tre lager+filt och en dag hämtade min kollega Y två (2) element till vårt rum. Som fria och glada själar satt vi (mest jag) och myste i värmeångorna. Igår eftermiddag sitter jag ännu på jobbet. Min kollega har gått hem med ett av sina element under armen. Det andra är kallt och icke-responsivt. Rimfrost på glasögonen, fingrar så stela att de inte längre är tjänliga till att klämma på tangenter. Jag börjar skruva och mixtra, trycka på allt som kan tryckas på och kallt är jävelskapet alltjämt. Jag börjar misstänka att jag genom mitt ovarsamma och ivriga förfarande haft sönder min kollegas fina batteri. Om det är nåt som väcker alla mina neuroser är det att ha sönder andras saker. Nån har visat överjordiskt förtroende för just dig och nu har du denna sak att vårda och förvalta. Och så är du oförsiktig och grejen går sönder. Jag satt alltså i  det kalla och mögliga rummet och nojade över ett bastant föremål som knappast låter sig demoleras av små filosoffingrar. Jag vet inte vad jag har för trauma, men nåt är det.

Idag visar det sig att jag inte haft sönder elementet. Det står och glöder i sitt hörn. Nu kan det bara bli bättre. Och imorgon lär det bli varmare ute.

Vara glad fast du icke har syrenberså i ansiktet läser jag någon citera på fejsbook och precis just så är det.

dirigerar bort

hej spökbloggen! jag lever, tackar som frågar. ingen lust att skriva alls (shit vad är det med lusten att blogga; när jag sitter och värper på andra skriverier ekar det också tomt i blogginspirationen, tankarna stockar sig, allihopa). det är fan så kallt ute och tankarna fryser till is, som Descartes, stackaren, skulle säga. jag har inget vettigt på hjärtat utan tar tillfället i akt att dirigera till andra läsvärda bloggar:
hit
hit
hit
hit
hit
t.ex.

"Do what you love"

Jag låter antagligen som en gnällbox nu, men - "upplyftande" budskap är det farligaste som finns, oavsett om det kommer från Sarasvuo, Oprah eller optimistiska TED-talks där innovativt uppbyggliga teser ringlar fram. Jag tänker på det här medan jag läser en essä på The Jacobin om tanken att man ska älska sitt arbete. Det låter ju bra, tycker man. Att trivas på jobbet. Men att älska sitt jobb förvandlas lätt till ego-projekt där jobbet ska bidra till självförverkligande och personlig utveckling. Artikeln beskriver hur Steve Jobs står och mystalar framför ett gäng nyexaminerade Stanford-studenter. Jobs predikan går ut på att "you got to find what you love". Hur blir detta i själva verket en riktigt otäck uppmaning?

But by portraying Apple as a labor of his individual love, Jobs elided the labor of untold thousands in Apple’s factories, conveniently hidden from sight on the other side of the planet — the very labor that allowed Jobs to actualize his love.

Att älska sitt jobb blir ett privilegium som skapar sina egna skygglappar.  Som det påpekas i essän konstruerar ideologin om arbete som självförverkligande en dualism i jobben: en del jobb pekas ut som kreativa, bra, krävande. Andra jobb ses som repetitiva, intellektuellt icke-utmanande och monotona. Den första typen av jobb har prestige, är välbetalda och erbjuder en mängd förmåner. Den andra typen - dessa jobb vill vi inte tänka på, de lämnas därhän. Det är lätt att se hur onda cirklar uppstår här.

For those forced into unlovable work, it’s a different story. Under the DWYL [Do What You Love] credo, labor that is done out of motives or needs other than love (which is, in fact, most labor) is not only demeaned but erased. As in Jobs’ Stanford speech, unlovable but socially necessary work is banished from the spectrum of consciousness altogether.

Poängen, än en gång: det som verkar som en harmlös självhjälpsramsa bidrar till att osynliggöra de jobb som hamnar utanför normen om arbete som självförverkligande. Det gör att politisk debatt kanske uteblir, att diskussioner om förbättrade arbetsvillkor kanske uteblir (om vissa jobb deklasseras som "jobb för folk utan framtid") osv. Osv. En viktig sak helt allmänt taget skulle vara att på grundläggande sätt synliggöra och utmana skillnaden mellan "jobb som självutvecklande" och jobb som skitjobb, sysselsättning för att man måste, jobb som betalar mat och hyra. Att utmana skillnaden kan vara att ge erkännande åt det kunnande och färdigheter som finns i olika typer av jobb (för att gå emot tanken om att vem som helst kunde utföra dem) och också att för t.ex. akademiker, eller oavlönade praktikplatser (vilket sägs i artikeln) starta en diskussion om arbetsförhållanden. Att betona att ett jobb är meningsfullt ska inte vara en förevändning för att slippa tala om undermåliga anställningar. Att tala om arbete som om det inte alls är frågan om arbete (utan det där identitetsbygget osv.) har alltså många mörka sidor och därför kan det vara viktigt att påminna sig om arbete SOM arbete, lönearbete.

(Ja, jag tänkte liknande saker när jag idag på arbetsförmedlingens hemsida tvingades fylla i några blanketter, CV och annat. Jag började undra hur jag skulle fylla i rutorna om de mål jag själv ställer upp för mig i mitt arbetssökande. Drabbades av en rädsla som är ganska talande: om jag fyller i där att jag vill ha ett jobb där det krävs t.ex. basala former av organisationsförmåga och andra grundläggande färdigheter, kommer de som läser nonsens-blanketten då att tycka att jag som arbetssökande ställer upp fel sorts mål, att med en högskoleexamen är det annorlunda formuleringar som efterfrågas? Jag skrev nu i något BS och lät saken bero.)

If we believe that working as a Silicon Valley entrepreneur or a museum publicist or a think-tank acolyte is essential to being true to ourselves — in fact, to loving ourselves — what do we believe about the inner lives and hopes of those who clean hotel rooms and stock shelves at big-box stores? The answer is: nothing.

kön och samförståndets anda

Feminister anklagas ständigt för att vara paranoida, för att inbilla sig, för att överdriva, för att bre på, för att snedvrida verkligheten, för att inte se klart. Framför allt: feminister ses som gnälliga och tjatiga och feminister dissas för att hela tiden hänga upp sig på småsaker. Antifeminister passar gärna på att leverera tips om hur man ser verkligheten klart, illusionslöst och nyktert. Resultatet av allt detta är ofta en synnerligen destruktiv, ofta tjatig, (men ibland viktig), kamp om verkligheten, där folk försöker artikulera Hur Det Är (och ofta: hur det VERKLIGEN är). Det som är destruktivt i det hela är när diskussionen körs in på att ta patent på vad som är sant i den bemärkelsen att sanningssägandet, eller avslöjandet, eller de nyktra tillrättavisande anmärkningarna, i sig kommer att stå i centrum. Samtidigt är sådana diskussioner nödvändiga - vi måste prata om hur det är, och det finns plats för att avslöja och ibland strida om hur saker förhåller sig.

Det som gör saker än mer knepiga är att det finns situationer som på ett visst sätt är extremt oklara, där att tala om betydelsen av kön för just den situationen kommer mer att ha karaktären av "så här ser jag det, lyssna nu, ha lite tålamod med mig nu" än ett rungande "så här ser verkligheten ut". Och då ställs också klarseendet, illusionslösheten, paranoian, rädslan för att komma med något ogrundat på sin spets. Som frågor. Som frestelser. Som funderingar. Som nojor.

De exempel jag tänker på snurrar kring det här med samförstånd i samtal. Det är inte lätt att beskriva vad samförstånd, tyst samförstånd är, än mindre att få korn på vilken roll kön kan spela där. Som G säger: vi är randiga katter. Vi har sällan en entydig roll i ett samtal. Men att förstå sig på arten av samförstånd kan ibland bli ett trängande behov. Samförstånd hur då, på vilka villkor, mellan vem, och vad är det som eventuellt utesluts, tystas ner, blir genant, fånigt, uppseendeväckande eller opassande i ljuset av sådant samförstånd i samtal. Jag tänker på samförstånd av ett kollektivt slag, där människor svajar mellan att gömma sig bakom sina ord och gå upp i en gemensam anda. (Kanske finns det också andra sorters samförstånd som inte alls är problematiska?)

Ibland kan det där samförståndet vara helt uttalat, men ändå ytterst knepigt att ta i tu med, att reagera på (och på ett vettigt sätt). Tänk på hur en förälder pratar med sin vuxna avkomma på det där förtroliga viset. Hon laddar upp med "Ja du vet ju att vi kvinnor....." Vad om den andra inte alls vill identifiera sig med "hur det är med oss kvinnor", eller om det är själva den ton som förtroligheten letar sig till som väcker obehag eller främlingskap? Att avvisa förtrolighet i sådana där situationer riskerar att förstås som att det är den andra personen som avvisas - typ, jag vägrar dela den här förtroligheten med dig.

Jag tänker också på exempel där aspekten kön är outtalad men där det i ett samtal, nu tänker jag på samtal där flera än två deltar, uppstår ett samförstånd om vad vissa saker betyder och hur man ska reagera, och även om det kan vara frågan om extremt banala saker egentligen, kan protester mot detta samförstånd genast få den märkliga rollen av att den person som protesterar avslöjar sig, säger något superpersonligt om sig själv. Jag tänker på ett samtal för ett tag sen. En samling typer pratar om filmer. Olika funderingar om politiska thrillers och annat kommer upp. Helt okej. Sen säger en: "men hörni egentligen är det ju så att vi alla gillar filmer där män klär av sig!" Det som kommentaren åberopar är ett samförstånd av det här slaget: vi är ju alla tjejer här, vi gillar killar, svällande manboobs på film vill vi se allihopa. Och det samförståndet ses inte som det minsta personligt eller så (det här samtalet hade en lätt, förbiswischande ton), utan som ett sånt där normalt strittande vardagsprat. Här tycks det uppstå ett val mellan att gå in i samtalet på just dessa villkor, hålla käften eller så uppstår en helt ny, annorlunda situation (och det är förstås helt öppet hur den utvecklar sig, det kan bli hur bra som helst).

Ett tredje exempel som i än högre grad tangerar det här med paranoia. Du sitter och snackar med folk på baren. Det snarvlas det ena med det tredje, inget speciellt ändå men det är något som du inte kan låta bli att lägga märke till. Samtalet är gemytligt men på något sätt känns det som att folk säger lite vad som helst, men att det är ett visst tonfall som präglar det hela. Du försöker enligt bästa förmåga för dig själv beskriva din egen roll i samtalet och det samförstånd som växt fram i det, och i liknande samtal: där finns något som du skulle beskriva som manligt distanserat [kvinnligt förtroligt men där förtroligheten är skum]. Du försöker sätta fingret på vad som gör att samtalet sker på något slags manligt sätt, att en viss manlighet [kvinnlighet] performeras där. När du pratar med dina kompisar om just sådana samtal säger en del av dem att du fått det där med manlighet [kvinnlighet] fel, det är något annat som präglar samförståndet (t.ex. allmänmänsklig rädsla). Du frågar dig själv om det är du som inbillar dig, och att din kompis ser situationen klarare. Andra håller med dig och säger att jo, visst finns det något av det där med hur manlighet [kvinnlighet] görs och tillsammans försöker ni artikulera och reda ut vad det är och vad som känns illa med det. Du får syn på nya saker men du blir samtidigt rädd att ni just här, då skapar ert alldeles egna samförstånd kring manligt/kvinnligt som riskerar att tippa över i trösterik bekräftelse, att tillsammans gå in i en enda röst, där allt tvivel kväses: SÅ HÄR ÄR DET JUH!!!!

Alltså, det jag vill med de här exemplen är att peka på några situationer där det är långt ifrån lätt att så där helt i allmänhet åberopa ett nyktert, klarsynt perspektiv. Det som gör debatter om Hur Saker Verkligen Är destruktiva är i vissa fall just att de på olika sätt inte uppmärksammar det här slaget av situationer mellan människor där "att se klart", "att föreställa sig saker", "att ängsligt söka bekräftelse på hur man ser" är en del av relationen mellan oss, den rädsla eller den öppenhet som finns mellan människor.

En dimension av diskussioner om hur kön görs och vad kön betyder i våra liv är att helt enkelt lyssna, fråga upp, svara med egna berättelser, egna exempel som går åt samma håll eller ett helt annat håll. Och den kanske mest betydelsefulla dimensionen av alla är hur sådant där samförstånd träder fram i ljuset, eller kanske glöms bort och begravs, just när det börjar råddas till, fuckas upp, när någon börjar bryta upp ett kompakt och för-givet-taget sätt att babbla på.

eftermiddagsluren

Det finns många saker jag håller heliga i mitt liv. En av dom sakerna är att så gott som varje dag ta en lur nån gång på dagen. Den egna soffan (en ruffig och alltmer sjaskig möbel som blivit kvar sen den förra hyresgästen) är en utmärkt skapelse, för ändamålet mycket lämpligt inbjudande. En soffa för stillsam läsning som lätt övergår i sömn medan eldbollen på himlen gör sig allt mindre synlig bakom några fluffiga vintermoln (varför ser molnen speciella ut på vintern?). Det är tredje gången gillt med Ernst Blochs The Principle of Hope. Nu har jag äntligen kommit igång med den, och detta trevolymersmonster växlar mellan att vara skitdåligt (och frustrerande nog på sätt jag har svårt att gestalta i detta tidiga skede) och svindlande briljant, som när DH Lawrence avfärdas som "sentimental penis-poet". Vi får se, vänta och se. Spännande och annorlunda hur som helst, filosofi som tänjer på gränserna i en fri form där reflektionen släpps lös på ett sätt jag ser hos väldigt få filosofer (det här har nästan ingenting med akademisk filosofi att göra). Bloch skriver hittills om att dagdrömma, att önska och att vilja, sträva och begära (han lägger ut psykoanalysens begrepp om viljande och verkar både sympatiskt inställd och kritisk) och han försöker också fånga in nåt slags fundamental framåtriktad vitalitet hos allt som lever, inklusive människan. Bloch kritiserar filosofin för att hamna i essentialism, att beskriva världen på ett statiskt eller tillbakablickande sätt: minervas uggla flyger i skymningen liksom. Hans projekt är lovande. Min sömnighet tilltar av att Jan Jelineks musik figurerar i bakgrunden, musik som liksom inte låter sig skruvas upp, svävar omkring som vadd i rummet, musik utan början och slut, musik som låter som att den alltid funnits till.

dystopisk urbanism

Jag läser en mycket bra text i Guardian av George Monbiot om ett lagförslag som behandlas i det brittiska parlamentet. Lagstiftningen är en förlängning av det som brukar kallas "anti-social behavoir" (vilket ord!), men det nya lagförslaget tar det hela till en helt ny nivå av godtycke och exkluderande (lagförslaget berättigas genom att det anses ge skydd åt de som faller offer för anti-socialt beteende).

The bill would permit injunctions against anyone of 10 or older who "has engaged or threatens to engage in conduct capable of causing nuisance or annoyance to any person". 

Användningen av 'nuisance' och 'annoyance' i lagtext (det står i alla fall så i dokument som används för lagförslaget) är slående. Jag tänker omedelbart på hur man i Finland talat om att tiggare väcker anstöt, skrämmer bort turister, "stör", "väcker obehag" osv. (Och visst finns ju på närmare håll brottsrubriken "förargelseväckande beteende".) Jag tänker också på saker som att sova på en parkbänk, organisationer som delar ut mat till fattiga människor, ungdomar som festar och hänger tillsammans på stan, en demonstration. Allt detta brukar just ses som urbana irritationsmoment, och idealet är, som Monbiot skriver, urbana rum som inte egentligen är rum, för det är inte meningen att möten ska ske där, ingenting utöver det vanliga ska hända, allt ska gå friktionsfritt till. Den aktivitet som passar in i den här bilden av det friktionsfria urbana rummet är naturligtvis shopparen som målinriktat styr stegen mot affärer eller restauranger som garanterat ses som legitima och problemfria urbana utrymmen. Som Monbiot påpekar riktar sig det nämnda lagförslaget till vissa grupper som redan har ett socialt stigma (fattiga, hemlösa, unga, folk med psykiska problem osv.), som redan anses vara "störande". Som det heter i lagförslaget ges det här redskap att handla flexibelt, snabbt och preventivt - "innan det eskalerar...."

Lagförslaget sträcker sig tydligen utanför brottsrubriceringens domäner. Det handlar om "dispersal orders".

These laws will be used to stamp out plurality and difference, to douse the exuberance of youth, to pursue children for the crime of being young and together in a public place, to help turn this nation into a money-making monoculture, controlled, homogenised, lifeless, strifeless and bland. For a government which represents the old and the rich, that must sound like paradise.

Det som är extra skrämmande i det här sammanhanget är hur liknande lagar och förordningar drivs igenom eller planeras i flera länder och städer. Jag har läst om amerikanska städer, bl.a. Los Angeles, som överväger att kriminalisera utdelning av mat åt fattiga och helt nyligen har Spanien infört nya lagar som förbjuder en mängd offentliga yttringar. Och så har vi naturligtvis läst om Rysslands generösa, generösa myndigheter med Putin i spetsen som nu beslutat av tillåta vissa offentliga protester ("som tillåts av inrikesministeriet" - låter betryggande) under OS i Sochi.  

Som tur är verkar det brittiska lagförslaget inte gå igenom. En brittisk politiker säger så här, och det är bra att det finns såna här voices of reason: "Nuisance and annoyance is such an elastic term that, if applied widely, can be open-ended machinery which would catch all sorts of people who really should not be before the courts," - - - Men ja, oavsett om det här går igenom eller inte, tanken som uttrycks i lagförslaget är kuslig: att myndigheter ges svängrum att fälla omdömen om vad som tillhör det dagliga livet i det offentliga rummet och vad som kan klassas som störningar av eller "irritationsmoment" i vardagslivet.

By the way. Känner någon till en historisk översikt över begreppsbildningar kring "anti-social behavior"? En sådan utredning skulle jag vara intresserad av att läsa.

fem

1. Efter två dagar som blodsprutande mensmonstergeysir i sällskapslivets olika formationer drar jag mig tillbaka till Edith Whartons The Age of Innocence som är en oväntat underhållande bok om - sällskapslivet. Och framför allt är det en bok om USA och M O R A L I T E T. Boken beskriver människor som är så inmurade i att framstå som respektabla och anständiga att det enda de verkar i skick till är att rodna klädsamt, avslöjande, plötsligt, förvånat, ilsket. På nästan varje sida beskrivs någon som rodnar, och Wharton trollar fram en imponerande mångskiftande begreppsapparat för att sätta denna kindernas färgläggning på pränt. Denna författare verkar helt besatt av de här vilsna överklasstypernas expressiva kinder. Varför rodnar folk så lite nu?

2. Ett av sällskapslivets formationer: kl 02, utanför City-kebab. Vår kollektivt stillsamt kringflackande kontemplation avbryts av en som kallar sig typen och som med en kebab-påse dinglande i handen funderar fram och tillbaka på om han borde bjuda oss till sin salong. Det hela låter stor stil. Min kompis frågar muntert om han är 'the Dude' och vår nye vän svarar ytterst förorättat att han minsann inte är nån dude - han är en character. Utomordentligt förtjusande, tyckte jag.

3. Ni ska titta på dokumentären The Dubai in Me - en välgjort och otäck film om plats, platslöshet, det artificiella och hur livet blir rotlöst: Dubai blir både en konkret plats, ett hot, en tendens, en hägring, en fantasi, en ominös bild-som-blir-verklig. Jag hängde inte med på alla filosofiska vändningar och var kanske inte bekväm med vissa av betoningarna, men i stort sett var det intressanta saker. I filmen finns en briljant scen som tar google maps ett ytterligare steg. En kamera åker omkring i ett stadslandskap, runt, runt, runt. Som i ett dataspel. Gatorna är nästan öde. Allt ser likadant ut och jag vet inte om det är en virtuell värld eller det riktiga Dubai. Något med den där scenen och hur den slänger mig in i mardröm, kapitalism och stadsplanering. The Dubai in Me tycks på flera olika plan ha påverkats av Blade Runner.

4. Jag lyssnar på övervärldsliga Julianna Barwicks Nepenthe, varv efter varv. Mitt lilla krypin förvandlas till hangar, katedral, grotta. Flummig och pompös och på nåt sätt ändå lågmäld - oemotståndligt.

5. En sak som irriterade mig i dagens HBL är ledaren om hur kyrkan ska fixa sin statistik.  Det är trist att hela tiden läsa om kyrkan utifrån något slags allmänna idéer om "profil". Man hakar upp sig på medlemssiffror och statistik på folk som träder ut ur kyrkan och detta diskuteras t.ex. i termer av katalysatorer och att människor med en svag relation till denna institution "triggas till handling" när man blir påmind om dess existens t.ex. genom värdekonservativa. HBL-journalisten talar om "utlösande faktorer" och att kyrkan i församlingsvalet får "stor synlighet i gatubilden". "I Sverige fungerade motsvarande kampanj som en katalysator för ett utträde när deras kyrkoval ordnades i höstas." Alltså, det här är ett fullständigt cyniskt sätt att prata om kyrkan, och det som stör mig är att den här cynismen är så slentrianmässig, som om det vore helt och hållet självklart att prata om kyrkan på det här sättet, som en organisation vars grundmål består i att behålla och eventuellt locka till sig nya medlemmar. Det är just det oreflekterade i attityden i artikeln som är slående. För egen del tycker jag att det är ganska så rejält absurt att alls försöka diskutera kyrkans relevans om det görs utifrån sådant här språkbruk: "ett gyllene tillfälle för kyrkan att höja den egna profilen i samhällsdebatten." Att kyrkan ska sträva efter att "höja profilen" leder rätt långt tankarna till att försöka plocka poäng, att bevisa sig ovärderlig, att framstå, att framgångsrikt lyckas sälja en viss bild av sig själv. Deprimerande.

arbetslöshetsbloggen

"När du sköter ärendet med arbets- och näringsbyrån på det sätt som byrån förutsätter, kan arbetslöshetsförmån betalas fr.o.m. startdatumet för jobbsökningen, om du i övrigt uppfyller villkoren för att få förmånen."

Jaha, nu har jag gjort storstilad début på arbetslöshetskassan. Vandrar dit efter ett lyckat morgonkaffe  i port arthur (vi diskuterar vad man INTE ska säga när man kommer till arbetskraftsbyrån, t.ex.: "ja, jag misstänker att det blir mycket spring för mig här jag!"). Som alltid när jag är nervös rusar jag in i fel dörr och tycker att allting är förfärligt knepigt. Går in i rätt och ställer mig i kö för info-luckan, som jag blivit instruerad (av vänner som alla säger olika saker, var och en med sin berättelse om hur man beter sig mest friktionsfritt). Det är mycket människor i farten, alla är tysta och operationssalslamporna i taket sprider en mjuk och varm stämning. Får prata med en snäll dam som bara talar finska. Hon säger att det är bara att knalla hem igen, ta fram bankkoderna och fylla i den inledande blanketten. Doktorand hit eller dit spelar ingen roll. Här ska det sökas arbete, basta. Jag får med mig ett belysande papper där processen kring att anmäla sig arbetslös beskrivs, men tanten har med bläck kryssat över allt som tycks vara väsentligt och understruket med OBS. Glasklart, detta allt.

Så jag traskar hem (det är vinter, ändå trafikerar mini-färjan Förin över ån, jag tar det som ett gott omen och blir på oväntat gott humör) och börjar fylla i min förbannade blankett. Bland annat ska man anmäla sitt yrke. Yrke? Jag läser i listan att man kan vara (alltså jag sitter en lång stund och rullar i listan och filosoferar över arbetets mångskiftande karaktär, abstrakt och konkret arbete och what not, innan jag besinnar mig):

ädelstensslipare,
appreterare,
auktonist,
AVSMAKARE,
baderska,
bokbindare,
bob cat-förare,
dansorkester med åtta medlemmar,
etiketterare
exekutionstjänsteman
FARLEDSMÄSTARE!!!
fångvaktare
fotomodell
golvman
inkasserare
kärnmakare
länsman
makaronimaskinskötare
mjölnare
nisse
nykterhetssekreterare
rappare
rullare
snörmakare
tig-svetsare

Alltså, så poetiska, fantasieggande jobb. Vill ha. Vill vara rullare. Nisse. Golvman. Och det där med arbete, lönearbetets allmänna form i en enda, lång-lång lista, från snörmakare till fotomodell till it-specialist till ortodox präst. Men ja - FILOSOF finns inte med på arbetskraftsbyråns mycket detaljerade lista över yrken.

När jag väl besinnat mig försöker jag systematiskt ta mig igenom fanskapet, ruta för ruta. När jag tycker mig vara klar, efter att ha rut-fantiserat om bagerier, bibliotek och postverk är det dags att sända in. Det är stopp. Allt, nästan, lyser rött, fel, fel, fel. Det är bara att gå igenom allt från början, grina lite, och försöka få det att lysa mindre rött. Klockan är 16.25 och kanske jag hinner läsa lite om kapitalismens trolldom efter de här spektaklen.

litteratur, 2013

Eftersom jag läser så jävligt långsamt blir det inte många böcker lästa på ett år. Men det här året 2013 har varit ett bra bokår. Jag har läst en massa fina saker, men väldigt få nyskrivna böcker, intressant nog. Vet inte varför jag läser så ofantligt lite nyutgiven litteratur. På något vis är jag rädd för att dras med i bokhyper och sånt där stressigt "det här måste du läsa NU". Å andra sidan är risken stor att mycket bra stuff går mig förbi och att saker förblir olästa.

Förra året läste jag en del arbetarlitteratur som visade sig ofantligt sexistisk. Jag hoppas småningom hitta fram till mindre misogyna former av proletärt skrivande från förr, kanske Sara Lidman. Ett av årets finaste läsupplevelser var Marlen Haushofers Väggen (som min favoritlitteraturblogg Bernur för övrigt recenserade häromdagen) - en kuslig bok om hur världen liksom en dag, plötsligt, tar slut.  Jag ska småningom se på filmversionen; är mycket nyfiken på hur en sådan minimalistisk och gåtfull berättelse gör sig på film. Hur hanterar regissören bokens notoriska öppenhet för olika läsningar? (Jag är inte överhuvudtaget skeptiskt inställd till att basera filmer på böcker; jag tyckte t.ex. väldigt mycket om John Hillcoats sätt att ta sig an The Road).

2013 blev väldigt mycket ett Janet Frame-år. Jag tyckte enormt bra om hennes självbiografier, To the Is-land, An Angel at My Table och The Envoy from Mirror City, även om det kanske tappade lite fart på slutet. Dumt nog hittade jag böckerna på svenska och slog till. Det vore så klart bättre att läsa på engelska. Om somrarna läser jag min årliga Knausgård och i år var det dags för del tre. Jag är fortfarande splittrad gällande dessa tegelstenar och Knausgårds projekt satte myror i huvet på mig också denna gång (hans idé om "uppriktighet"). Jag tänker ibland att jag borde läsa mera klassiker. I år läste jag Goethes Faust och kände mig båda obildad (de där satans gammelgrekerna) och inte blev jag speciellt tagen av själatransaktionerna heller, fast det hela slutade i och för sig väldigt suggestivt i något slags proto-kapitalism och vilken Goethes egen inställning här är förblev dunkelt för den här läsaren. Bland nya författarskap hittade jag fram till Clarice Lispector som skriver på ett sätt så att hela vardagslivet sätts i gungning och börjar betyda mycket märkliga saker. En annan livsnödvändig författare som jag upptäckt sent om sider är Flannery O'Connor. Wise Blood är märklig på ett briljant sätt och på något vis berörs jag av hennes både grymma och omedelbara beskrivningar (varje liten ordvändning liksom brinner). Jag återkom dessutom till favoriter som Gombrowicz och Sem-Sandberg. Bland de svenska böcker jag läst i år är nog Andrej Tichys Fält den jag kommer ihåg bäst. Tichys språk gnisslar och hamrar och den bok jag läste - Fält - bygger upp ett slags monumentalt avgrundspanorama men ett sprucket och trasigt sådant. Jag ska läsa hans Sex liter luft vad det lider.

Nu här i yuletider har jag ägnat mig åt den amerikanska, loja överklassen. Efter att ha blivit klar med Henry James har jag börjat läsa Edith Warthons Age of Innocence som verkar vara en lättsam roman om sällskapslivet i New York på 1870-talet där folk (som alla verkar vara nästan-släkt) sitter i operaboxar och dissar varandra för att bryta mot den ena eller andra etikettregeln.

Kom ihåg att låna mycket böcker från biblioteket! Själv brukar jag emellanåt komma att tänka på det som jag hört om stadsbibban här i stan, att man behåller titlar i bokbeståndet utifrån utlåningsstatistiken. Perverst, om man frågar mig. Så schas på er och låna obskyra böcker från biblioteket!

Vilken bok har gjort mest intryck på dig 2013?

åbo & årets slut

jag kommer hem efter en lugn jul på öarna. en tråkig tur med kreis där jag försökte läsa de sista sidorna i henry james' the ambassadors (en bok som rubbar några av mina fördomar om h james) under blåttröttgult neonljus väcker lusten att ge sig ut på barrunda med s. det finns inget bättre än improviserade och snabbt påkomna turer kring stans etablissemang, såna där kvällar där det är helt öppet hur kvällen kommer att utvecklas, om man är ute en timme eller tio. det regnar och jag kommer direkt från båtjäveln med mitt gepäck. vi sitter en stund på linnan pubi där det spelas finsk trollmetall och eino grön. ett par sitter i ett hörn och pratar förtroligt. som alltid beundrar jag de osmakliga interiörerna som gör att jag gillar det här stället. vi går till hannikaisen olutravintola (namnet!) där bartendern just håller på att baxa ut en av sina kunder in i en taxi. på med jackan nu manar hen som en tålmodig dagispedagog och tar den överförfriskade under armen. vi sitter där en timma i en ganska avfolkad sleazekrog (jag uppskattar) och hinner höra samma hemska bit av j karjalainen tre gånger. det regnar fanimig ännu när vi rullar ut därifrån och vi navigerar mot stamstället daily news. vi är inte där ofta men när vi väl är det hittar vi alltid till vårt egna hörn bakom några datorer, två bastanta rör och några trasiga pallar. en trygg zon, som gjord för bra samtal. en gubbe fyller i nåt slags tipskupong och vi pratar vårt över två blaskiga. det regnar när vi går ut, den ena petar den andra i ögat med sitt paraply för nte gången och det är alldeles för tidigt för att gå hem. för att liva upp tillvaron och inte traska fram i gamla spår äventyrar vi oss in i något slags rockbar. jag är inte imponerad riktigt, men det går an. musiken är lite för hög för att man ska orka prata ledigt och klientelet är ganska homogent, unga. men det är för tidigt att gå hem och dessutom kurrar det i magen. vi hinner ännu äta en vegerulle på gringo och där är allt som vanligt. ölen är billig, man sitter obekvämt på sin höga stol och småtrivs och i någon veva spelas det wu tang clan. alltid när det där ögonblicket infaller när wu tang gungar igång med sina gangsterskrönor känner jag mig extra nöjd över att bo i den här stan som om jag fattat rätt har lika många barer per capita som dublin eller hur det nu var. är det nåt som länder åbo till heders är det just detta lilla kuriosum. en sån här kontemplativ runda gör det lättare att starta 2014. gott nytt år!

Om frihet

På julen hör det till att åka till den konstigaste stan på klotet, Mariehamn. Om en befinner sig där är det obligatoriskt att spendera ett par timmar i det fantastiska bibliotekets läsesal tillsammans med traktens alla original. Jag läser senaste numret av 10-tal som har gurlesk som tema. I tidskriften ingår det en artikel av Aase Berg (om ni inte gjort det redan, läs hennes Uggla) där följande briljanta citat ingår. Sammanhanget är att Berg diskuterar en viss idé om frihet - ja ni vet, beat-poeter, att vara oberoende av andra och att hitta sig själv i sin frihet. Berg skriver så här, mycket ironiskt:

Men vi ska inte glömma att det är synd om männen också, åtminstone litegrann. Om kvinnornas frihet på ett eller annat sätt finns att hämta i ur fångenskapen, så ligger männen risigare till: deras fängelse kallas för frihet och de tror på det själva. 

The Ambassadors

Jag läser, som sagt, Henry James' The Ambassadors. Eftersom jag långsamläser tar det ett himla tag att komma igenom den. Eftersom det är yuletider hinner jag läsa mer än vanligt. Nu förhåller det sig emellertid så att jag inte är världens lämpligaste publik för psykologisk realism: min människokännedom ... är vad den är. Följaktligen framstår James' karaktärer som ett slags utomjordingar som bor på en främmande galax och det är min struliga uppgift som läsare att komma till klarhet gällande den livsform som beskrivs (kanske är det därför jag sugs in i denna överklasskildring?). Detta är nämligen en livsform i vilken den som blir ivrig eller överraskad utropar: "oh, oh, oh!" eller "Ah, ah, ah!" James är som bekant känd för sitt uttrycksfulla språk.

Romanens huvudkaraktär är en medelålders amerikan som lullar runt på Paris' gator (och i rika människors salonger sitter han i något hörn och stirrar på folk): han introspekterar, funderar och konverserar med damer som på bokens sidor beskrivs med epitet som 'wonderful' och 'brilliant' och 'immense' - och så detta ständiga 'beautiful'. Alla damer är himla speciella men inledningsvis försöker huvudpersonen Strether behålla sitt behärskade lugn och för allt i världen presentera sig själv som en typ som kan verka intressant i sällskapslivet. Uppgiften han tror sig stå inför är att släpa hem fästmöns son som tydligen är inblandad i en hemskt komplicerad kärlekshistoria som står mellan honom och Karriären hemmavid. I romanens inledning diskuteras det lite om vad denna karriär går ut på och intressant nog är det viktigt för Strether att arten av släktens affärer inte avslöjas. Så här undviker han att svara på frågan om vad denna business går ut på:

"It's a little thing they make—make better, it appears, than other people can, or than other people, at any rate, do," says Strether. When prompted to explain further, he again equivocates, describing the business as "a manufacture that, if it's only properly looked after, may well be on the way to become a monopoly."

Hemlighetsmakeri är också romanens allmänna tema. Amerikanen tror sig ha en lätt uppgift men han ställs inför dessa emlighetsfulla utlänningar som är immensely charmiga och ungefär på varje sida drabbas Strether av något slags epifani där han tycker sig förstå allt, allt, allt. James leker en hel del med amerikanen som rådvill - och ibland, som i fallet med Strethers Karl Pilkington-liknande kompis, hemlängtande och gnällig - i detta mystiska Europa (men jag vet inte riktigt var självironin börjar och James egna stereotyper tar vid). Så det är det här med sanning. Strether finner sig mitt inne i något slags projekt där Avslöjandet står i centrum men ju längre man läser desto mera oklart blir det vad detta stora Avslöjande - som från början ter sig som ett rent praktiskt medel för att släpa hem odågan junior till amerikat - alls handlar om och vad som förväntas av denna olycksaliga Strether. Denne är en figur som slits mellan pragmatism och ständigt funderande, vill ha klara besked och inga konstigheter men alla han pratar med sätter myror i skallen på honom så att det blir jävligt oklart vad det är för ett slags uppdrag han är skickad att utföra. Han försöker slänga ut menande insinuationer (alla romaner svänger sig med insinuationer hela tiden, oupphörligen) och krokar som interlokutörerna förväntas nappa på: is the relation 'virtuous', 'good', 'innocent', 'disinterested'. Men utlänningarna, de fortsätter att tala i gåtor och hemligheterna staplas på varandra och vår stackars huvudkaraktär bländas av alla dessa perfectly civil men kluriga utlänningar.

- - - Perfekt eskapistisk julläsning om sanningssökande med fnurror på tråden, amerikanska grubblerier och fem tusen olika sätt man kan använda begreppet 'wonderful' och 'charming'. God jul!

Capitalist sorcery

Jag håller på att läsa Philippe Pignarres och Isabelle Stengers Capitalist Sorcery. Hittills är den så bra att ögonen håller på att rulla ur huvet på mig. Hittills i boken beskrivs en hopplöshetens och cynismens anti-politik och det slags retorik som upprätthåller en sådan värld. Däri ingår framför att det att varje form av motstånd eller ifrågasättande ställs mot väggen inför argument som ska få den som ifrågasätter att återgå till den nyktra verkligheten där vissa saker helt enkelt är nödvändigheter och realiteter. Jag fastnar bl.a. för det här citatet:

One of the signs of the power of infernal alternatives (situationer som framställs så att det inte finns något annat val än x och y) is that we have become used to considering the meritocratic ideal of "equality of opportunities" as an end in itself. "If you don't make the most of your opportunities, don't come and complain, you will have got what you deserved..." Elsewhere, even water, once privatised, becomes something one has to deserve. In our spaceship Planet Earth, with its limited resources, there is no pity for jokers, rebels, mutineers - and if there are shortages there is not pity for the excess mouths to feed and the weak. Those who are not needed, surplus to requirements... And as everyone who was born since the 1970's has understood, at school and elsewhere: not to be defined as surplus to requirements is something that has to be deserved.

Mycket substans, och en aning för mycket kanske, men sätter tummen på något viktigt om en olycklig dialektik mellan upptagenheten vid "lika förutsättningar" som ett slags mål i sig och en ständig behovsprövning där människor ska bevisa sig vara förtjänta av olika saker på det ena eller andra viset. Det blir intressant att se om boken förverkligar min förhoppning om att den utmanar olika former av cynism.

tidernas bästa video om filosofi

Det här måste nog vara den roligaste video med en filosof som finns på youtube. Jag förstår inte franska, men ändå är budskapet glasklart här i videon. Deleuze diggar i n t e Ludde W. Notera det glada/diaboliska leendet i slutet. Alltså jag blir så glad av det här, sån där video som får fnisset att liksom välla fram, gång på gång. (Läs transkription här).

(Ett tecken på bloggens förfall, jag har redan varit inne på det här klippet för några år sen. Repetition är lärdomens moder osv.)

det andra

Idag är ingen bra dag. Skriva - går inte. Läsa - går också dåligt. Sitter på stolen och "försöker". Det är dumt; istället borde jag göra något helt annat en sån här struntdag, ge fan i att sitta paralyserad vid skrivbordet och gå ut ur huset. (1) Gå en promenad bort till port arthur, kanske det börjar snöa idag, eller regna, eller båda, låta eftermiddagen bli kväll och gå hem sen. (2) Gå till bibban och låna en diktsamling, läsa dikter i en av de sunkiga, sköna stolarna vid det stora fönstret, titta ut över slottsgatan, taket mittemot, Hamburger börs, se en tant snyta sig omständigt i fåtöljen mittemot. (3) Skriva julbrev till politiska fångar.  T som vet mera om såna saker säger att några rader kan uppskattas mycket av någon som sitter i fängelse. (4) Laga en extremt komplicerad måltid som tar timtal att förbereda och genomföra, slafsa i sig mästerverket sen. (5) Börja skissa på sina memoarer, "livet som jag inte minns det", en bok om alla segelbåtar jag aldrig seglat på och viner som jag glömt att jag druckit. (6) Ringa på hos grannen och fråga hur livet lever där, kanske grannen med den pipande hunden, han som jag har ett spänt förhållande till på grund av ett missförstånd i tvättstugan häromåret; dricka en kopp te i försoningens tecken, prata om världsfrågorna. (7) Sätta in sig i lokalpolitiska frågor och vad det är stadsfullmäktige håller på med för tillfället. (8) Grundstäda hela våningen från hörn till hörn, golv till tak, känna sig nöjd och presterande. (9) Ringa en kompis och fråga om den kommer på kaffe N U omedelbums, om den inte kommer, ringa en annan osv.. (10) Lära sig sticka på nytt; sticka en tröja eller ett monster.

till arbetslöshetskassan

Från och med årsskiftet får jag 98 % säkert en ny titel: arbetslös. Fast jag är ju inte arbetslös i den bemärkelsen att jag skulle behöva sysselsättas med t.ex. lönearbete. Jag har min doktorsavhandling att ro i hamn (och det är en satans rostig och eländigt hålig skorv det är frågan om, så Gud vet att det tar tid) men har ingen finansiering just nu (befinner mig på reservplats för ett stipendium, men i dessa tider betyder det knappast något hoppingivande). Det lustiga är att jag hittills haft tur på olika vis i det där pengaspelet som stipendieansökningar utgör. Det har rasslat behagligt där i utdelningsskedet. Jag har aldrig anmält mig som arbetslös och det känns lite nervöst. För några månader sen borde jag ha travat iväg till arbetskraftsbyrån när jag hade ett glapp mellan finansieringarna, men det blev ogjort på grund av den banala och basala rädslan jag hyser för byråkrati och massivt skyfflande av dokument åt olika håll (något slags Peter Pan-syndrom kanske?). Men nu MÅSTE jag alltså gå dit, ingen möjlighet att baila. Jag har alla möjliga nojor, inte inför själva arbetslösheten, som är vad den är, men inför att t.ex. bli tvungen att ringa upp gamla arbetsgivare från massor av år tillbaka för att tigga till sig ett arbetsintyg eller att på knaggliga finskan i evighet reda ut det här med att jag är doktorand. Nu har man ändrat reglerna så att det är lättare att vara arbetslös doktorand, vilket är bra - vi får se vad det betyder i praktiken. 2014: gröt och potatis för lyx-Lindman. Jag hoppas få nya kritiska insikter om arbetssamhället under mina besök på arbetskraftsbyrån.

grus, gröt, gelé

För tillfället är jag helt och hållet inmurad i mitt skrivande. Kommer inte längre än till pyjamasen om dagarna. Sätter mig vid datorn. Lagar primitiv mat och är återhållsam med kaffet. Och så lyssnar jag på radioprogram från eviga fantastiska WFMU som sänts på nätterna eller under tidig gryning men som jag alltså lyssnar på dagen lång för att komma in i rätt skrivstämning. Ständig natt hemma hos mig. Stilla noisemusik eller utdragen ambient. Musiken är sövande, monoton. De som spelar heter saker som Armchair migraine journey och RRose x Bob Ostertag och gubben som pratar mellan varven har en röst så nattanpassad att jag blir nyfiken på hur han pratar annars, när han druckit fem koppar kaffe för mycket. Men bra är han, nattradiogubben. Ute är det mörkt nästan hela tiden, det är mest någå grått-vitt-brunt som skymtar utanför fönstret mitt, sen orkar jag inte titta mer. Trivs egentligen ypperligt i halvdvalan i ett varmt krypin. Den enda mänskliga kontakten idag består av postgåbbhen som skyfflar in Husis och Nya Åland och trista fönsterkuvert. Innan jag somnar läser jag en bok som ska ta mig så långt från frågor om avhandling och arbetssamhället som möjligt: jag läser Henry James som sida upp & sida ner beskriver folks inre liv och det gör han medelst extra-extra-långa vindlande meningar med många komman i. Hittills har huvudpersonen hunnit a) stå i en hotell-lobby, b) prata med en obekant dam och c) promenera med damen ifråga - och allt detta slussas igenom ett massivt psykologiskt maskineri (på baksidan står det att romanen handlar om en "sordid love affair"). Sover m.a.o. som ett barn. Allt det där strålar samman till en vinterbedövad känsla, och nu ska det bli ändring, imorgon. Imorgon blir det yttervärld och frisk luft och utomhus och other minds och klämma på send-knappen ska jag göra NU - med min vanliga ursäkt: "ja det är ju inte så mycket bättre nu men åtminstone är det lite annorlunda än förra gången, jag ska tänka vidare på det här".

öga för omgivningen

A lägger ut foton på facebook ibland. Varenda jädrans gång blir jag helt paff av hens bilder. Det är något med saker som hen uppmärksammar i sin omgivning, och som hen sen lyckas komponera till bilder, ofta helt enkla mobiltelefonfoton av god kvalitet (jag har frågat). Hen får vardagen att fullständigt e x p l o d e r a inför ögona på en, om det sen är en typ som sitter i en tom buss, ett gäng hundar som umgås sinsemellan och tittar åt samma håll eller en detalj av en pir eller ett par förfallna hus. På en bild finns en bro omgiven av gräs och nånstans i utkanten av bilden slött grått vatten. Betong och gräs. Graffitti. En röd cykel står lutad mot bron. Något med perspektivet i bilden - den är tagen under bron - får det hela att se ut som landskap som finns i drömmar, knivskarpa och på väg att upplösas när som helst. A lyckas ta bilder av vad som helst. Från gummor&höns till urbana landskap. Omedelbart slående är det. Vissa folk önskar man att man kunde fånga in i lasso och med några allvarstyngda ord om konstens framtid etc. få dem att ge ut sitt arbete i form av utställning eller bok.

"att utforska det motsatta könet"

Jag ser Lukas Moodyssons Vi är bäst! på bio. I dessa tider får man ta tillfället i akt och knalla iväg till biografen när det inte är skramligt actionäventyr på programmet. Jag gillar filmen, och är oenig med HBL:s filmrecensent att den är för snäll. Jag blir glad av den och det känns inte suspekt att vara glad (som att filmen skulle ha manipulerat mig). Men en sak stör mig. Efteråt diskuterar jag med min kompis på den där ena väldigt gubbiga men mysiga baren i centrum (det är alltid lite dubbelt att gå dit, jag gör det i alla fall). Filmen handlar om ungar som spelar i punkband. De har just börjat spela och är fulla av glädje och frustration över musiken. Gott och väl. Sen förs ett alltför bekant narrativ in: ungarna blir kära (eller snarare: bestämmer sig för att bli kära), och formatet är: "tjejer blir kära i killar, tjejer strider om killar, killarna splittrar tjejernas gemensamhet". Att det finns en scen där saker tar en lite annan riktning gör det lite bättre, men att ha den här trötta klichén med och fokusera så pass mycket som man gör på den är trist. Det finns inget intressant eller särskilt kritiskt med hur det hela ställs upp. Det går enligt regelböckerna. Redan när jag börjar se scenen vet jag hur den ska sluta, och så där håller det på när ämnet avhandlas.

Jag och min kompis diskuterar vidare. Uttryckssättet "att bekanta sig med det motsatta könet" nämns. Om det är något som enligt mig innehåller en hel historia av trötta och unkna saker, är det bruket av detta uttryck, "att bekanta sig med det motsatta könet". Man utgår från att det finns något slags grundläggande skillnad som uppdagas i barns möten med Det Motsatta Könet, och att människolivet mer eller mindre går ut på att meditera och gruva sig över denna numinösa skillnad. Vad som händer, i själva verket: i uttryck som "att bekanta sig med det motsatta könet" är det en skillnad som skapas, befästs och upprätthålls. Och framförallt är det en mystifiering av kön och mänskligt liv, en produktion av tvåkönsmodell som lyfts upp som nåt slags metafysisk sanning om livet: manligt och kvinnligt, bara att "utforska". Lusekoftan på, god tur, liksom. Det perspektiv på andra människor som följer av "att utforska det motsatta könet" är att personer egentligen inte är något i sig själva, de är ju ändå bara representanter för den eviga sanningen om Könet. Och att den där jävla metafysiken beskrivs i ett språk som växlar från upptäcktsresa till romantik till "ja men så är ju män/kvinnor, det måste vi kvinnor/män leva med och stå ut med". Kort och gott, pudelns kärna, hallå alla författare/regissörer/andra (om ni inte heter Jelinek och kan hantera det där medelst molotovcoctails): om det är något man ska LÅTA BLI är det att "utforska det motsatta könet". Det gör livet så mycket tråkigare och hemskare än det de facto är.

Ja, redan tanken om "motsatt kön" finner jag ytterst suspekt. Är det helt riktigt på riktigt handen på hjärtat nån som identifierar sig med det där snacket om "det motsatta könet", där ni skulle tycka att sådant prat säger något belysande om hur världen är eller om människorna ni relaterar till i era liv? Man kan också fundera på hur idéerna om två motsatta kön förutsätter en tanke om heterosexualitet (som naturligtvis också förvandlas till en metafysisk regim).

Snabbgoogling på "det motsatta könet": "saker vi inte uppskattar hos det motsatta könet", "Vad attraheras du av hos det motsatta könet?" (alltså monsterfniss: jag ser framför mig nåt slags Frankensteinfigur: det motsatta könet liksom), "klä sig som det motsatta könet", "otillåtet att vara ensam med det motsatta könet", "homosexuell p.g.a dåliga relationer till det motsatta könet?", "Vill prova att vara av det motsatta könet för en dag". Osv. Och den bästa: "kan man vara nära vän med det motsatta könet?" Sen finns det tydligen en bok som heter Myten om det motsatta könet. Låter lovande.

Den finska malligheten

En av de saker som irriterar mig just nu är den finska malligheten och/eller hysterin/överdrivna oron kring de där PISA-undersökningarna. Vilket är perspektivet på skolgång och undervisning här? Åtminstone tycks det handla mer om att konkurrera på den globala marknaden med ett gott utbildningssystem än att enskilda ungar har svårt att skriva&läsa, svårt att fatta skolmatten, att barn är skoltrötta eller känner sig ledsna eller rädda i skolan. Härom sisten talades det om att "motivationen" hos de finska barnen brister. Alltså dags att effektivera motivationen... Den där obsessionen med PISA innehåller ett sånt märkligt synsätt - det är lite intressant att utbildningssystem börjar framställa som värsta tävlingen. En rubrik häromdan i HBL: "Finland tappar mark". Då har man alltså placerat sig aningen lite sämre i de där PISA-mätningarna. Sånt jädrans tjat hela tiden om hur Finland placerar sig i olika mätningar och ett slags huvudlös stolthet om det enligt någå märkliga parametrar (vilka blir helt ointressanta) visar sig att Finland når, som det heter, topplaceringar (gäller det sen korruption eller utbildning eller vad fan det nu är man härjar om).

Om resultaten i PISA-undersökningarna drar igång en diskussion om ojämlikhet i skolorna, resurser, områden, lärarresurser, undervisningens kvalitet osv. är det förvisso bra. Men där är samtidigt lite tragiskt att det är sådana mätningar som får folk att ta problemen på allvar. Om grundtanken hela tiden är att Finlands utbildningssystem är ett slags kapital som ska maximeras, då är det nåt skumt. Och på samma sätt: om politikernas intresse för utbildning framför allt är statistiskt - att städa upp PISA-statistisken - då är det nog något farligt i görningen. [Slår in öppna dörrar, I guess, men hur som helst: motbjudande sätt att tala som får massvis med spaltutrymme.]

tisdagstips

1. Man kan läsa Matias Kaihovirtas text om fattigdom i Arbetarbladet - mycket bra skrivet.
2. Man kan lyssna på true widow, bästa bandet just nu enligt mig.
3. Man kan brygga sig en kopp starkt kaffe.
4. Man kan se gammal film noir, finns hur mycket skatter som helst - såg Odds Against Tomorrow häromdagen, en märklig och bra film som på ytan låter skittråkig men som visade sig vara en pärla (om misogyni och rasism bl.a., och ett ominöst New York).
5. Man kan läsa Flannery O'connor. Jag köpte något slags samlade verk-volym och det visade sig vara en bok som behöver bo i ens bokhylla sådär helt på permanent basis. Läser hennes noveller nu. Gruvligt, konstigt och briljant.
6. Man kan följa med tidningen Arbetaren - bra artiklar om kultur och samhälle, lite som Ny tid, i Sverige (jag gillar tidningens politiska betoning).
7. Om ni träget ska köpa julklappar åt folk, teckna en gåvoprenumeration på någon bra tidskrift! Tidskrifterna lever på smalt underlag och nya prenumeranter behövs. Dessutom finns det bra tidskrifter som Brand, Fronesis, Glänta, Astra, Nya argus, Presens osv.
8. Man kan hoppa på en stadsbuss vilken som helst och se vart man hamnar och promenera hem sen. Det skulle jag vilja göra idag.
9. När jag listade dokumentärfilmer häromdagen glömde jag helt bort en av de finaste dokumentärerna jag sett under de senaste åren. En del av er har säkert sett den. Kovasikajuttu! Se den bums. 

Filmpropagande, del 2

Okej, ibland blir jag som ett litet barn med sånt här systematiserande. Det får sin egen magi. Egentligen borde jag jobba som revisor eller nåt, eller, faktiskt helt på riktigt: mitt drömjobb är att sitta på posten och sortera post. Men nu gällde det film. Jag har fortsatt med min list-mani för att sprida filmens evangelium.
I en lista har jag skrapat ihop filmer som på olika vis ägnar sig att utforska alla möjliga konstiga galaxer (jag menar inte sci-fi) och underliga hörn i det mänskliga medvetandet. Det rör sig om film som är så konstig att den blir briljant. Jag har en grej med sånt där.
I en annan oändligt lång lista har jag ägnat mig åt att böka i film-kanoniserandet. Jag funderar på vilka filmer som anses vara klassiker som jag själv också uppskattat. Det visar sig när jag tänkt på det här att JÖSSES vad mycket film det finns där poängen i stort sett är att det är roligt att se på när modiga män krigar. Öh. Bort med det och rulla ut en icke-krigisk filmklassikerlista! Jag gillar att kolla filmer från olika epoker och det är skoj att hitta nya ingångar till filmens historia.
I en tredje lista samlar jag ihop filmer som inte direkt är klassiker men som gjort ett stort intryck på mig under årens lopp. Sådana som i den lindmanska boken BORDE vara klassiker. Det finns en viss slagsida mot de senaste åren men det är bara för att jag har dåligt minne. Som sagt, filmtips är alltid välkomna!

För övrigt ser jag de här två finurliga farbröderna som de senaste tjugo årens största räddningspatrull i filmvärlden. Om jag skulle få prata med någon regissör om film, är det nog de här två jag skulle vända mig till: jag har fått för mig att de måste ha en massa fint att säga om film (och om arbete, för den delen). Om ni inte redan sett filmer av Dardenne-bröderna: GÖR DET NU! Jag hoppas att bröderna D gör många fler filmer. Jag har säkert sagt det förr, men här finns en moralisk känslighet som jag uppskattar mycket.