Ett eget rum

Virgina Woolf är en benådad författare. Jag har gillat de flesta av hennes böcker: den drömska, repetitiva stilen, hur tillvaron betraktas ur olika perspektiv och hur livets ström träder fram på ett sätt som är glasklart observerande och liksom lite suddigt i kanterna, den skakiga mark, på en och samma gång. Nu har jag läst A Room of One's Own (från 1929) på nytt och jag måste säga att trots att det är en mängd saker som är bra med texten - hennes uppriktiga fråga: vilka villkor präglar skrivandet? är slående - är det något som skaver. Min olust sammanfattas i citatet nedan. Kontexten är att W har provat tanken om en syster till Shakespeare med skrivardrömmar - hon kommer fram till att utifrån den tidens sociala och ekonomiska förtryck av kvinnor låter sig tanken om Den Stora Författaren Ms Shakespeare knappt tänkas:

For genius like Shakespeare's is not born among labouring, uneducated, servile people. It was not born in England among the Saxons and the Britons. It is not born today among the working classes.

I bästa fall menar Woolf att skrivande kräver tid, rum och koncentration - lugn och ro. Detta kräver i sin tur ett sammanhang som ger möjlighet till detta egna rum (vilket också förutsätter att kvinnors skapande inte viftas bort som beskäftigt trams). Tvånget att ställa sig till tjänst för arbete, avlönat eller oavlönat, gör att en person inte kan hänge sig åt det skrivande livet. Men i Woolfs text finns snart sagt inga allmänna ifrågasättanden av varför det är så att vissa hinner och kan skriva, andra inte. Förvisso: hon visar förtjänstfullt hur kvinnors liv begränsats och snävats in och hur skrivande kvinnors liv varit särskilt drabbade om familjen saknade ekonomiska medel. Men några dundrande krav på social rättvisa hittar jag inte i den här texten. Istället finns några antydningar om att litteratur som fastnar i det arbetande livets rytm inte förmår höja sig till den sanningssökande kontemplativa sfären (samtidigt varnar Woolf också för kvinnlig ilska; underordning föder ilska, och litteraturen måste höja sig från den, menar hon). Mångskiftande erfarenhet av det riktiga livet är väsentligt för litteraturen (Woolf talar om författare vars skrivande reflekterar deras liv i hemmet, snarare än i offentligheten). Viktig insikt igen, men hur definierar Woolf dessa för litteraturen livsviktiga erfarenheter som en författare behöver? Igen får jag känslan att hon idealiserar de övre klasserna som reser, rör sig fritt överallt. Att ha ett eget rum är alltså förknippat med att röra sig i andra rum, och här kommer ekonomisk ojämlikhet in i bilden.

För att skriva behöver man utbildning, verkar Woolf tänka, och visst ligger det något i det. Men ändå finner jag mycket få uttalanden om demokratisering av universitet; hon drömmer om vin och mat och tjänare - också för kvinnliga studenter; däremot tar hon kanske inte itu med mera grundläggande frågor om vad det innebär att allas litterära förmågor måste kunna få utvecklas. Hon beklagar att fattiga människor inte har en chans att utveckla någon litterär förmåga. Men där stannar det, som ett tragiskt faktum nästan: intellectual freedom depends on material things. Eller en förhoppning: by hook or by crook, I hope that you will possess yourselves of money enough to travel and to idle, to contemplate the future or the pastof the world.... I det första citatet jag nämnde låter det nästan som om det är kört för arbetarklassen: den är så fast i sin servilitet att någon kreativ ande kan inte spira där. Igenom hela essän finns det en slitning. Den utmynnar nämligen i något som tycks vara en solidaritetsyttring: vi måste utmana våra villkor och tiden är med oss. Men på samma gång förblir det oklart i vad denna solidaritet består: är det solidariteten mellan kvinnor som höjt sig till en sådan nivå att de har potential?

Här finns en skevhet hos Woolf. Hon skriver klokt om litteraturens fördomar om de liv som är värda att skildra, att det intressanta händer på slagfältet, bland män. Woolf - som för övrigt låter en fiktiv berättare komma till tals - skriver uttryckligen att litteraturens uppmärksamhet måste riktas mot andra, nya håll, mot den vardag som enligt de här ingrodda fördomarna inte har något att säga oss om livet, utan bara står för upprepning, slit, sådant som inte lämnar några spår.

Woolf upprepar: man behöver pengar för att skriva. Ett arv dimper ner: perfekt! Nu kan man skriva och behöver inte ägna sig åt ströjobb. Igen, iakttagelsen är riktig. Men vilket slags frigörelse utgör pengarna och vad är det en frigörelse från? Vilket slags dröm är drömmen om (ekonomisk) självständighet och hur artikuleras den drömmen? Dit hinner Woolf inte riktigt i sin text. Kanske är det inget fel med mycket av detta egentligen, det finns mycket annat som fungerar utmärkt, bland annat Woolfs vindlande, lekfullt självprövande och ironiska stil där hon utmanar rådande uppfattningar om manligt och kvinnligt och tar strid med självupptagen manlighet som vill spegla sig själv i Kvinnan.

Men frågan har rotat sig i mig: vad betyder det egna rummet? I dagens HBL finns en intressant artikel om en forskare som skrivit en avhandling om framgångsrika och högt avlönade kvinnor som på olika sätt tagit avstånd från det hektiska arbetslivet, trappat ner, valt en annan väg, självständighet. Forskaren beskriver hur det här kan handla om annat än det som ofta tänks vara det vägande skälet för ett sådant beslut, nämligen att ägna sig mer åt familjen. Här dyker bilden upp: ett eget rum, en annan tid. Hur kan sådana rum skapas? Och vad MENAR vi med sådana rum? (Handlar det om att ta tillbaka kontrollen och i så fall 'kontroll' på vilket sätt?) Vilka sorters samhällsförändringar måste till för att sådant utrymme - för tänkande, skapande, självprövning - inte bara ska bli den lyckligt lottade förunnat? Woolfs fråga är alltså ingalunda föråldrad. Den fortsätter att gnaga: vad betyder pengarna för det egna rummet? Hur betonas självständigheten? Tänk om det inte bara är människor på topposter som vill frigöra sig från det hektiska och hierarkiska arbetslivet? 

Kanske är mina funderingar om essän grundlösa. På tal om det borde jag ta och läsa en annan av Woolfs essäer på nytt, nämligen "Three Guineas", om krig och ja, ekonomi vill jag minnas.

Om ärlighetsdiskursen

Jag gillade Fritjof Sahlströms kolumn i gårdagens HBL om politisk korrekthet; jag vill spinna vidare på den här. I kolumnen beskrivs bra den märkliga bilden om att det finns en utbredd politisk korrekthet som håller locket på och under locket sjuder det spontana, det uppriktiga, allt det där som inte ryms in i PK-moralen. Sahlström skriver mot föreställningen om "att politisk korrekthet bara är yta, och att hur vi egentligen är syns i det okontrollerbara, primitiva och ogenomtänkta." Det här missförståndet är intressant. Utan att just nu gå in och peta i bilden av politisk korrekthet, lägg märke till hur retoriken riktad mot just denna klumpar ihop allt mellan himmel och jord: det okontrollerbara, primitiva, ogenomtänkta, ärliga. Sahlström beskriver risken att genast förutsätta att rasism och fördomar av olika slag uttrycker något "ärligt": bilden av grytan igen, något som kokar under locket, bortom det tillrättalagda, civiliserade, konstlade.

Debatten om näthat har delvis fallit in i de där spåren. Saken ställs emellanåt upp så här (för att förenkla lite): politiskt korrekta mediefeminister kontra män ur de lägre klasserna som vantrivs i mediekulturen och som på ett lite missriktat sätt uttrycker sitt missnöje. [Jonas Thentes text i DN härförleden gick lite i den andan.] Det är här som begreppen läggs på hög: missnöjda män, män som öser ut sin ilska, ursprungliga känslor, okontrollerbara känslor, ogenomtänkta ord, utbrott som avslöjar något om hur det är ställt med samtiden. Männen som kokar av ilska ges med andra ord ett lyster av ursprunglighet, primitivitet, ja - riktiga känslor. Vips har deras hat försetts med ett slags äkthetsetikett som ställs mot den falska, artificiella kulturen. Vad jag menar är egentligen att kulturskribenter ofta glider mellan att gå in i äkthetsbilden (att hatet är så omedelbart att det avslöjar en hel kultur, att det finns en grundläggande, otvivelaktig känsla som kommer till uttryck) och att behandla hat som ett slags symptom, något som i någon bemärkelse kan och bör granskas i ett sammanhang. Att tala om nåt som ett symptom föranleder alltså frågan: symptom på vad då? Ett symptom är ingenting i sig själv, bara i relation till det som det är symptom på, tänker jag mig. (Nu har jag snurrat in mig, Doktor Freud.)

Var börja?

Framför allt är det viktigt att skilja mellan det ogenomtänkta och det ärliga. Vi säger saker som är ogenomtänkta hela tiden, och det vore bisarrt att säga att allt detta kan kontrasteras mot det medvetna, ett tänkt tillstånd där vi har kontroll, hejdar oss, sätter spärrar, är återhållsamma och nogsamt väljer formuleringarna. För att ta det här helt kort: när du själv hasplat ur dig något dumt/sårande är inte en lika omedelbar reaktion ofta: jag menade det inte, jag tänkte inte efter! Att något kan sägas vara oreflekterat/spontant/oeftertänksamt betyder inte alls att det är då jag själv kommer till uttryck som mest.  (Och motsvarande gäller om tänkande, förstås.)

Ibland uttrycker en sådan hållning - att det omedelbara är ärligt - en djup cynism och misstänksamhet. Man tänker att vi ständigt och jämt går runt och döljer oss för varandra och sen WHAM-BAM träder vi fram som vi egentligen är, under fasaden, men det är ett slags undantagstillstånd (när vi är berusade/trötta/upprörda) och sen återgår livet till den vanliga förställningsparaden.

Min poäng är att spontaniteten kan vara hur komplex som helst och ärlig är kanske inte alls vad vi skulle säga att en spontan reaktion alltid är. Däremot är det klart att spontana reaktioner säger något om hur det är fatt, ibland avslöjar de oss. Men lika ofta är det helt enkelt svårt att se vad en situation utan spontana reaktioner skulle vara och här står inget särskilt alls på spel (jag kommer in i ett rum där jag tror mig vara ensam, hör ett ljud och hoppar till/ du frågar vad klockan är och jag tittar efter, "fem i fem"). Det finns helt enkelt inte något sådant som Spontaniteten, man menar olika saker med att tala om något som en spontan eller omedelbar reaktion, gör olika kontraster, olika rörelser genom att betona något som spontant/omedelbart/öppet.

Och vad är ärlighet? Vilket moras! Är uppriktighet och ärlighet samma sak? Är uppriktighet samma sak som öppenhet? Är ärlighet alltid gott? Är den alltid sann? Hur förhåller sig detta till medvetet och omedvetet? Nu myllrar det ta mig fan, och det var precis just avsikten. Krylla på, begrepp, det är bra!

Vad diskussionen om näthat och kanske Sannfinländarnas framstötar (hur många gånger upprepas inte ordet "ärlig" i deras retorik?) visar är hur suspekt det blir när två boxar skapas, det medvetna, artificiella, slätstrukna, förställda å ena sidan och det primitiva, ärliga, omedelbara, öppna å den andra sidan. Vad en sådan polarisering ger upphov till: naturligtvis vill man stå på ärlighetens sida, man vill öppna upp den frizon där man kan vara sig själv, spontan och oreflekterad och inte behöver hålla tungan rätt i mun för att inte säga något opassande. Här håller jag med Sahlström: tanken på en sådan frizon kan vara fatal - och lika fatal är den världsbild som ständigt tänker sig att man förväntas/måste tänka på vad man säger och endast i undantagsfall kan slappna av och vara sig själv. 

arendt

Förutom att vara förkyld har jag under de senaste dagarna suttit och gått igenom ett avhandlingskapitel om Arendt. Mitt eget, dessvärre. Det är vindlande text och frågorna blir bara krångligare när jag petar i dom, känns det som. Det är för det mesta roligt. Kom att tänka på att C rekommenderat den här videon. Tittade och berördes. Arendt öppnar på en stockkonservativ linje och man kanske vill stänga av. Gör inte det. Efter att jag blivit irriterad på A (som trots allt ändå säger att filosofin inte måste vara maskulin) blir jag sur på programledaren: hur ska man förstå det att intervjuaren planterar Arendt i fåtöljen mitt emot sig för att genast ställa frågan om inte filosofin är ett maskulint område och hur A (den första damen som varit med i programmet, säger han först av allt) ser på sig själv som kvinna och filosof. Att programledaren är töntig kan kanske också ställas i relation till att så gott som alla lite större verk om Arendt jag stött på antagit att hon måste ha en position till "kvinnofrågan"; hon måste positioneras. Då är det bland annat denna intervju som anförs. Hur ofta frågade folk Jaspers/Heidegger/Marcuse vad han tänkte om emancipationsfrågan? (Sorry har varit inne på det här förut, en grej som verkligen stör mig.)

Min relation till A: hon uttrycker emellanåt riktigt hemska perspektiv men i hennes förhållningssätt i allmänhet finns något jag inte kan låta bli att ta på allvar. Ett anspråk, ett sorts allvar som inte känns pompöst. I den här intervjun ger hon ett vitalt intryck. Vitalt och fundersamt, också modigt. No nonsense. Förutom den jobbiga biten i början (där hennes anti-feministiska sida kommer fram) talar Arendt om varför hon inte ser sig som filosof. Hon talar om antisemitism, judendom och Tyskland. De filosofiska idéerna finns där, men de artikuleras bara i relation till en viss fråga som kommer upp, frågan om vad det betyder att förhålla sig till grupper exempelvis. Intervjun spelades in på 60-talet, strax efter att boken om Eichmann kommit ut. Arendt talar frimodigt om hur det känns att komma på besök till Tyskland och hon uttrycker också ett missnöje med att Tyskland kört in på det gamla spåret, som om ingenting hänt. Den här tråden är uppenbart känslig (Arendt talar om vänner som svikit och vad man alls kan mena med svek) och den lämnas lite hängande, vilket kanske inte förvånar. När boken om rättegången mot Eichmann kommer på tal blir A synligt irriterad över vissa reaktioner som den fött. Hon anser sig ha blivit missförstånd och visar det. // Det som också får det att svindla lite är att det här har gått på TEVE. Arendt och programledaren röker. Arendt ler mest hela tiden men flamsar inte; hon får tala till punkt och programledaren refererar utan att åbäka sig till något så sexigt som en festskrift skriven till en annan professor. Av programledaren ser vi bara en nacke. Ingenting annat än Arendts ansikte syns under hela intervjun. Det är fruktansvärt intensivt att se på, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det här så omvälvande för mig (jag har sett filmen om A, men inte någon intervju), men så är det. (Det är inte alls så att jag plöjt allt vad Arendt skriver och att jag har någon jättebra koll på hela hennes skriftställeri; har dykt ner här och där och rotat för mina egna syften.)

(Höh, jag har inte riktigt fattat att man kan använda Youtube till annat än att titta på gulliga kattvideor.)

No escape no escape

Har varit helt däckad idag. Kroppen säger: hördudu, idag fixar jag inte en enda tanke om avhandling, inledning, skrivprocess, inte ens en tillstymmelse till fundering orkar jag med. Hursomhelst är jag ur stånd att röra en fena. Har legat på skrynklig soffa försjunken i ett böljande bakrus; tittat på hus tittat på sol tittat på träd tittat på skitto fönster tittat på brandvarnare tittat på fläck i taket (kanske skugga) tittat på himmel som går från grå till blå tittat på dammoln tittat på blomma som tappert tappert kämpar för sitt liv. Balkongdörren knäpper till lite nu och då och en gång ringer min namne och frågar om jag vill gå på lunch - det klarar jag absolut inte av. Sover och drömmer om aristokrattant i stort slott som konverserar och jag irrar runt i det massiva. Framåt kvällen slår jag på radion för lite ombyte, lite intryck från omvärlden, röster som bryter av mot stillheten i huvet. Har ljudet så lågt på att jag genast faller i dvala när en humanist talar om Sverige som föregångsland. Vaknar ett par timmar senare till en röst som plötsligt känns som den befinner sig tätt, tätt inpå, invid örat mitt på kudden. Myndiga rösten lägger ut. Det är Mikael Sjöberg som pratar. Han är generaldirektör för Arbetsförmedlingen och uttalar sig ytterst starkt om sitt ansvar som ämbetsman att inte ta ställning politiskt och inte uttala sig varken till eller från. Ni kan höra på't här.

Rilke & Solanas

Så här lär poet-Rilke ha skrivit i ett brev (till en yngre manlig förmåga?) jag stötte på i misstag. Han skriver om den egna generationen (eller vad det nu är som avses) som något slags brytning med det gamla, det är nu förändring är möjlig och denna förändring ska leda till att människor möts på riktigt, bortom det konventionella.

We are actually the first to come to the point of considering objectively and without prejudice the relationship of one individual human being to another, and in our attempts to live such a relationship we have no model before us, and yet there has already come to pass much in the course of time to help us in our timid beginnings.

The girl and the woman, in their new, individual unfolding, will only in passing be imitators of male behavior and misbehavior and repeaters of male professions. After the uncertainty of such transitions, it will become obvious that women were going through the abundance and variation of those (often ridiculous) disguises just so that they could purify their own essential nature and wash out the deforming influences of the other sex. Women, in whom life lingers and dwells more immediately, more fruitfully, and more confidently, must surely have become riper and more human in their depths than light, easygoing man, who is not pulled down beneath the surface of life by the weight of any bodily fruit and who, arrogant and hasty, undervalues what he thinks he loves. This humanity of woman, carried in her womb through all her suffering and humiliation, will come to light when she has stripped off the conventions of mere femaleness in the transformations of her outward status, and those men who do not yet feel it approaching will be astonished by it. Someday (and even now, especially in the countries of northern Europe, trustworthy signs are already speaking and shining), someday there will be girls and women whose name will no longer mean the mere opposite of the male, but something in itself, something that makes one think not of any complement and limit, but only of life and reality: the female human being.

This advance (at first very much against the will of the outdistanced men) will transform the love experience, which is now filled with error, will change it from the ground up, and reshape it into a relationship that is meant to be between one human being and another, no longer one that flows from man to woman. And this more human love (which will fulfill itself with infinite consideration and gentleness, and kindness and clarity in binding and releasing) will resemble what we are now preparing painfully and with great struggle: the love that consists in this: that two solitudes protect and border and greet each other."

Det han säger påminner på ett märkligt sätt om Valerie Solanas' SCUM Manifesto. Solanas skriver om en könsmodell där män gör sig själva overkliga genom att skapa en motsats, den trygga och vårdande kvinnan. Den egna osäkerheten och rädslan upprätthålls och mannen skapar sig själv som "driften", den som är beroende men frihetslängtande, den som behöver och lever av kvinnor som ankare i existensen. En konstruktion som sätts i verket. Enligt min tolkning av Solanas. 

Men grejen med det här citatet är ju att R på riktigt verkar MENA att Kvinnan ska renodlas till nåt slags livgivande essens. Om jag fattar Solanas rätt är det just en sån uppställning som poppar upp i en sexistisk värld där män ömsom föraktar och bekräftar sig själva som varelser som inte kan leva utan den livgivande Kvinnan och hennes närhet till existensen. Ni vet, tanken att det är kvinnor som "tar ner män på jorden", att män BEHÖVER kvinnor för att dom är så .... verkliga. Men det är nåt lurt i brevet, väntanu, hur går det ihop: innan den här passagen skriver poet-Rilke att det är dåligt att genast tänka sig kärlek som ett slags uppgående i en gemensam identitet. Och här i citatet finns en tanke som verkar hänga ihop med det: kvinnor ska bli kvinnor, sitt eget kön, och må inte influeras av det andra könets later. Bakom det konventionellt kvinnliga ska Kvinnan alltså söka sig, mot det Verkliga, tyngden, fertiliteten, Kroppen. Det är alltså Kvinnan som ska förvandlas. Kvinnan: det sant mänskliga och mannen förblir arrogans och lätthet. Det kan ju tyckas att Rilkes uppsåt att komma bort från en komplementär logik där kvinna = icke-man är bra, men den här texten är nog lika obehaglig som den logiken, ett slags existensfilosofisk utvidgning bara. 

Alltså, för att tjata, det läskiga här är ju bland annat hur poet-Rilke essentialiserar kön genom begrepp om det Verkliga. Och så nåt med tonen i det brevet, det undervisande, artikulerade anslaget: en poet skriver till en annan om det här med kärlek, ett visdomsord på vägen, kära kollega: kasta av dig konventionens slöja, och låt dig förundras av Kvinnan! Ett visdomsord om Kvinnan - Förvalta det väl, kära vän.

Fem

Eftersom jag inte orkar tänka mer än en nanosekund åt gången är mina ärenden spaltade i en lista:

1. Jag såg Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering Heights i helgen. Arnold har tidigare gjort Fish Tank och den här filmen var nästan lika bra. Framför allt har Arnold ett öga för naturen: WH består att gyttjiga hedar, susande vind och sträv ljung. Det fanns en hel del mysko saker i berättelsen om besatthet (eller vad det nu är, jag har inte läst boken) men just de där bilderna av naturen var enastående. Råa. Jag tänkte också på de skånska landskapen i Äta sova dö. Ständig vårvinter. Solen skiner nästan aldrig. Frost. Grenar. Lera. Det blåser hela tiden. Hund skäller nånstans. Finns det andra filmer där naturen beskrivs så sinnligt?

2. Häromdagen skolkade jag från jobbet. En tisdag. Vädret surrealistiskt varmt och fullt med människor på stan, kanske andra som skolkat från sina jobb och skolor. Kollektiv eftermiddagsyra. Jag borde skolka från jobbet mera och rulla planlöst på stan.

3. Läser Kung Leopolds vålnad, en bok om Kongo och kolonialism. Låt vara att boken har sina uppenbara brister och töntigt skrivna eller vinklade passager, men gnisslande läsning om en mängd saker jag inte haft en aning om, teknik och kapitalism och ruttenhet. Speciellt bra är boken på att beskriva hur kolonialistiska företag skedde i ett slags halvöppet klimat bland en massa retorik om frihandel och humanitära program. Och om ni inte redan gjort det, läs Conrads Mörkrets hjärta. Läste på nytt för ett tag sen, omskakande grejer; galenskap och apokalyps från mening ett.

4. Jag är REJÄLT trött på att i tidningar läsa om hur klimathotet i själva verket är en "möjlighet" för Finland. Alltså, som om man kunde vända en potentiell katastrof till det bästa helt enkelt genom att satsa rejält på teknologi och innovationer och nya arbetsplatser och ny industri (kärnkraft har faktiskt nämnts i de där artiklarna). Det är naturligtvis bra med ny teknologi, men i den här retoriken finns N-O-L-L tankar på att det eventuellt krävs nåt annat än nytt, nytt, nytt för att undvika en katastrof. I den här retoriken är nämligen den största katastrofen sjunkande tillväxtsiffror för nationen Finland.

5. Ålänning blir finlandssvensk: har märkt att jag börjat lägga mig till med manér som att säga: vasaduatt. Och det kommer spontant, lika spontant som när mina lomhörda släktingar brölar VA?!? Vilken konstig språklig form: vasaduatt. Eller kanske sluddrar folk vasaduatt i Sverige också? Jag tänker ibland att egentligen borde jag bli dialektforskare, det vore kul.

Språk

Häromdan skrev jag här på skrotbloggen ett grinigt inlägg om abstrakta och omöjliga filosofiska förståelser av språk - filosofi där språket förvandlas till enstaka händelser eller akter, att tala är att 'utter words'. Tog så småningom bort inlägget för att, öh, det kanske finns viktigare ting att ägna sig åt än haveristiskt skrivande om analytisk språkfilosofi. Vill här bara säga att jag blev glad åt Arne Toftegaard Pedersens HBL-recension av Julia Tidigs' doktorsavhandling om flerspråkighet i två finlandssvenska författares prosatexter. Det ena som är roligt är att se att en välskriven och initierad doktorsavhandling ges stort utrymme och att det finns recensenter som lyfter fram vetenskaplig litteratur på ett engagerat sätt. Mera sånt, och mera sån vetenskap. Det andra jag blev glad åt är ett citat ur Tidigs' avhandling som fanns med i recensionen: "När jag läser flerspråkigheten i Diktonius prosa står det klart att språk är dynamisk, föränderlig mångfald. Detta är inte något abstrakt utan högst sinnligt och förankrat i våra kroppar, i våra munnar. Språk är både underlighet och underverk, och flerspråkighet är ett sätt på vilket detta kommer till uttryck." Just det här oregerliga, kroppsliga - och relationella, kan man tillägga - är det rätt sällan som blänker fram i en viss typ av steril språkfilosofi. Det som jag grubblat kring sen jag tog bort det förra inlägget är: varför är det så frestande att framställa språk just som något abstrakt, och utifrån nåt slags tvärsäker övertygelse om att DETTA, DETTA, det är SPRÅKET. Vad jag gillar i citatet är hur det problematiserar detdär med vad språk är. Som ju bra litteratur gör. Som bra samtal gör. Som situationer mellan människor gör. Som ett konstigt samhälle gör. Som knepiga relationer gör. Som förundran gör. Vad språkfilosofi behöver (min beställning): mera förundran, mera språkets åbäkighet, mera språket som vi talar i och med och ur och ikring. (Okej det finns sån filosofi också, men också annan, men nu ska jag sluta innan jag hamnar in på haverismens domäner igen.)

Bokparadiset

Förutsättningarna för att det ska bli en bra dag i huvudstaden är ringa. Gråvädret gör den annars också ogästvänligt boxiga stan ännu mindre inbjudande. Axlarna värker och strumporna halkar ner på fötterna: existensen. Den konsert jag hade tänkt gå på avbokas i sista minuten, det ryktas om att artisten, känd för att vara ett s.k. pisshuvu, var så missnöjd med ljudet att han avbokade sin spelning. Hur som helst blir det en ypperlig dag och delvis handlar det om att jag styrt stegen mot en bokhandel som jag läst om i Ny tids reportageserie om boklådor. Antikvariatet ligger på en undanskymd gata bakom granitborgen. Inte direkt ett område jag spontanströvat i och därför har jag heller inte sprungit på butiken ifråga. Genast när jag kommer in i affärn välkomnas jag av den gemytliga mannen bakom disken som frågar om jag varit där förut och eftersom jag inte varit det ger han ett utförligt förslag till hur antikvariatet bäst låter sig utforskas. För det här är ett gigantiskt ställe. Nerför en trappa öppnar sig flera rum med böcker i hyllor och dessutom ett fantasieggande antal volymer nerpackade i boxar. Jag har instruerats om att frimodigt titta i lådorna och det är precis vad jag gör. Det är himla kul att botanisera i de där oändliga kartongerna och hitta lite allt möjligt på en massa olika språk. Känslan att kunna hitta exceptionella fynd i någon av boxarna. När jag matt och genomsvettig efter några dammiga timmar - med några trevliga volymer i nävarna givetvis - går upp igen pratar jag en stund med mannen som jobbar i affären. Det är roligt att prata med honom, framför allt eftersom han har en sån entusiasm för sitt ställe och dess möjligheter, typ universums mest välkomnande plats. För välkommen känner jag mig så snart jag stigit in där. Detta intryck ökar genom att folk pysslar med lite olika saker i den labyrint som lokalerna utgör: några ungar spelar spel, en kollar på sin dator, ett par pratar och tassar omkring och i ett prång längst in sitter en grupp silverrävar och diskuterar på spanska. Soffor, bord och stolar finns lite varstans och mannen bakom disken säger redan inledningsvis att det är fritt fram att hänga och sitta och ta sig tid. Vilket är precis vad folk verkar göra. Det ordnas tydligen mycket evenemang i bokhandeln och det här är nog första gången jag alls tänkt att det kunde vara skoj att bo i Helsingfors (saker som inte är skoj: svindyra hyror, snofsiga ställen, bråttom-bråttom osv.). Innan jag rullar ut ur affärn hinner jag kasta en blick på hunden som ligger på mattan mitt i boden. Den ser ut att stortrivas med livet. Så: om ni är i huvudstaden, ta en titt på detta ställe.

Dessutom var det inte bara den fina bokhandeln som räddade dagen från att ha åkt till stan i oförrättat ärende. Kvällen ägnas åt kringströvande och fabulös barrunda i ett hörn av hesa och jag sitter inte på bussen hem förrän det blir ljust. Missar en buss på grund av nattmat och hinner hänga i Kampen några timmar och slås av en diametralt annorlunda sida av stadsliv än det ovan beskrivna: alla dörrar till det osaliga köpcentret utom en halvhemlig är stängda för natten; vakter patrullerar och i högtalarna säger en myndig röst att bara folk som ska åka buss har rätt att vistas i utrymmet. Meddelandet spelas upp kanske var tjugonde minut. Stämning: att hitta ett eget hörn åt sig här är en utmaning och det som blir tydligt är hur olika former av auktoriteter på ett väldigt uppenbart sätt strävar till att strömlinjeforma rummet så mycket som det bara går. Här ägnas extremt mycket krafter åt att se till att ingen obehörig rymt in. På många ställen har man spärrat av och satt upp olika former av hinder. Även om alla är sömniga är det ändå en lite paranoid känsla i luften. Jag halvsover sittande på golvet med ena ögat på glänt.

u rule the school

Det är sen eftermiddag och jag har just tagit en lur på jobbet (det blir mer och mer elegant: jag slaggar en stund på heltäckningsmattan i mitt arbetsrum som efter flytten är eget; efter 20 minuter börjar lederna knaka, praktiskt.). Går en kort promenad till det nyöppnade caféet med vietnamesiskt snacks, bra. Planen är att sitta och läsa på mitt favorit-KK. Installerar mig i mitt hörn med en lemonad och en bok. Damen som jobbar där pratar stillsamt med en kund. God stämning. In släntrar efter en stund ett gäng killar. De talar svenska. Att det är svenska de pratar är relevant endast eftersom jag har svårt att inte lyssna på vad de säger (jag behärskar finska så pass dåligt att jag sällan börjar smyglyssna på folk spontant). De snackar om sina "pomon" och olika kompisar som gjort karriär och någon har en headhunter till och med grabbat tag i. Fart och fläkt tänker jag och önskar att jag kunde sluta lyssna. Det kan jag inte. Killarna pratar aktier och tekniska prylar och en himlar sig sedan över att en medarbetare täckts ge några filer på en CD-ROM! CD-ROM! Killarna flabbar. Det är en kvinna de pratar om, och det framgår att killarna tycker att de kvinnliga kollegorna är ganska liksom lame. En har varit så jobbig att hon gav en av killarna en KRAM när han verkade upp i varv; helt tyst blev han, enligt egen utsaga. Och sen: en i grabbgänget säger att han tänker gå en grundkurs i kvinnovetenskap på hösten. De andra ba': wtf?!? Han förklarar att han liksom vill smyga in där och höra hur de där berättigar sina konstiga "åsikter". En annan av killarna hojtar: MEN DE BERÄTTIGAR JU ALDRIG NÅT! Sen går de vidare till att diskutera studentpolitiken där de tydligen är aktiva och de talar om något möte där en tjej ställt frågor som hon enligt dem själv tydligt visste svaret på. Det gör hon bara för att information ska nå också sådana som inte själva vågar fråga. Konsensus råder: detta är en förkastlig inställning.

Nu blir jag trött i öronen. Går hem och är så irriterad att jag måste ånga fram ett extra varv runt kvarteret även om den vackra vårkvällen har en något lindrande verkan på mitt humör. Det som provocerar mig är killarnas attityd: den där självsäkerheten, det självklara sättet att ta plats, sättet att mästra; tonfallet som de upprätthåller. Den vardagssexism de spyr ur sig är, befarar jag, vardagssexismen hos framtida ledare. För det är just såna här ambitiösa unga män som är "managermaterial". Framåt framåt.

10 teser om arbete från regeringen Katainen

Jag har läst en rapport från 2012 om arbetslivet som regeringen tagit initiativ till. Rapporten heter "Strategi för utveckling av arbetslivet fram till 2020". Det är intressant läsning, för att uttrycka saken torrt och neutralt (på tal om det intressanta, höh).

1. Arbete och sysselsättning utgör entydiga mål för samhället och individen.
2. Utbildningens mål - inklusive det livslånga lärandet - är att integrera människor i ett flexibelt och föränderligt arbetsliv förankrat i global konkurrens. En vuxenbefolkning som kan reagera snabbt på förändringar är önskvärd. Det finns problemindivider som inte enkelt låter sig integreras i detta arbetsliv med många omställningar och här måste åtgärder sättas in.
3. Välmåendet på arbetsplatserna kan utan vidare diskuteras utifrån en förmodan om att sådant välmående "betalar sig". Välmående i arbetslivet ger ett löfte om ökad produktivitet.
4. Ett övergripande mål är att skapa en positiv attityd till arbete, att skapa grogrunden för en välvillig attityd till arbetslivet och förtroende mellan parter. Det viktigaste är att skapa motivation som får folk att vilja jobba längre. Man talar upprepade gånger om ett "sug" för arbete.
5. Den globala konkurrensen är en utmaning huggen i sten.
6. Produktivitet är förenligt med att det skapas nya jobb. Det är alltså inte så att tekniska rationaliseringar minskar på jobben.
7. Välfärdssamhället ska utvecklas samtidigt som konkurrenskraften ska ökas.
8. Målet är kreativitet och innovationer: arbete ska inte bara upprätthålla utan nytt ska skapas.
9. Att själv vara ansvarig för resultaten vittnar om en positiv förändring i arbetslivet mot självständigt och fritt arbete.
10. Arbetslivet kan beskrivas i termer av nätverk och de yttersta nätverken är globala. De här nätverken ställer ökade krav på samarbete och förtroende.

Kort sagt: vi lever i den bästa av världar där välmående, välfärd, utbildning, lärande å ena sidan, och internationell konkurrens, ekonomisk kris och produktivitetsökning å andra sidan låter sig förenas på ett fruktbart och sömlöst sätt. Mot det bästa arbetslivet i Europa, 2020, hälsar Nationella Socialdemokratiska Samlingspartiet!

Om det intressanta

Jag kan bli irriterad på moraliserande texter om internets (och "samtidens") faror, om hur vi blir ytliga och hur vår uppmärksamhet flackar, att det är viktigt att vara närvarande i stunden snarare än ständigt uppkopplad och tillgänglig. Men en text av det här slaget som jag tycker att träffar målet lite mer än andra är en kolumn - både töntigt och moraliserande skriven, ja tyvärr - i Guardian om hur vår uppmärksamhet ofta riktas mot det som ter sig intressant, och hur sådan intellektuell nyfikenhet framstår som fullständigt intellektuellt respektabelt, till och med som något sunt.

Att vara nyfiken och intresserad, det måste väl vara en bra sak? Att vara intresserad eller intresseväckande, det måste väl vara samma sak som att vara levande och vital? Kanske inte. Själv tycker jag att det här dåliga draget hos mig, att söka mig till det som är intressant, intresseväckande, både förvärras och utmanas genom akademiska studier. Förvärras, eftersom det också finns en okultur i akademin som går ut på att precis vad fan som helst kan behandlas som "intressant" - en intressant tanke, ett intressant mönster, ett intressant spår, en intressant vinkling där gubbe x kombineras med populärkulturfenomen y = nu danser peer reviewern på bordet av iver. Och så rullar det på i evighet utan att någon egentligen tar ställning, men man pratar på det intressantas rätt tillbakalutade och framför allt trevligt opersonliga plan där det inte finns nåt ansvar öht att bekänna sig till ett synsätt. Det enda som spelar roll är att man kan formulera nåt intressant, originellt, påhittigt, kreativt, finurligt, intellektuellt stimulerande - en tanke att bita i, en intellektuell munsbit. Å andra sidan: det här bryts också hela tiden; det intressanta kan avslöja sig som demoniskt, som en förrädisk uppmärksamhet, som ett farligt sug - en ovana. Och det är då diskussioner eller läsning kan ta ett annat spår, bort från det intressanta.

Här skulle jag spinna vidare på något jag tror Weil har sagt (men jag är förbannat gaggig så kan ha fel): så länge man behandlar människor (och böcker etc.) som intressanta finns alltid möjligheten att bli uttråkad, att intresset mättas och falnar, att man måste söka sig till något som väcker ens intresse på nytt, ger en nytändning. Tråkigheten och rastlösheten maskerar sig som intellektuell stimulans och uppfinningsrik kreativitet som hela tiden är beredd till nya spännande språng. Risken är här att människor och litteratur blir ett slags medel för att söka det intressanta, men också något slags märkligt mål-i-sig, allt intressant är bra, allt kreativt är bra, allt som formulerar nåt på ett nytt sätt som kanske bjuder lite trevligt intellektuellt tuggmotstånd är bra. Carlhaglund skriver på twitter att det är 'intressant' att besöka wärtsilä, jag säger att filmen varit 'intressant', berömmet för maten blir 'intressant', boken var 'stimulerande', besöket var 'uppiggande', diskussionen var 'tankeväckande och intressant', arbetsdagen tog en 'intressant' vändning. Problemet är alltså inte det instrumentella, utan den sorts uppmärksamhet som "det intressanta" ger uttryck för. Bekymret är alltså - åtminstone för mig - att den här uppmärsamheten verkar så oskyldig, så fylld av positiv energi. Men utifrån ett annat perspektiv är det tråkigheten som talar hela tiden, även om den ger sig till känna bara ibland, vilket får det att se ut som att tråkighetens brist kan botas genom det som igen erbjuder något intresseväckande. Men poängen är alltså att en sådan brist är obotlig.

Vänstern och Samlingspartiet

Jag läser Fredrik Soncks kolumn i Ny tid om regeringens familjepolitik och det beslut som nyligen fattats om att skära i barnbidragen. Sonck skriver, som alltid, bra och jag håller med honom om nästan allt. Det är en bra och viktig kolumn som kritiserar alternativlöshet och skev logik. Men det här reagerar jag däremot på:

Sammantaget framstår den finländska familjepolitiken som problematisk. Den riskerar inte bara att cementera klassamhället, utan också att försvåra skiftet mot den kunskapsekonomi, med en högutbildad befolkning, som också Samlingspartiet vill ha. Det målet blir svårare att uppnå om fler barn får en onödigt svår start i livet.

Jag håller utan vidare med att familjepolitiken riskerar att förstärka dåliga tendenser och klyftor. Men vad är det här med att försvåra skiftet till kunskapsekonomin? Här tror jag det är skäl att också inom vänstern ifrågasätta Samlingspartiets predikningar om att Finland ska satsa på sin välutbildade befolkning för att skapa en ekonomi som bygger på innovationer. Vad jag vill mena är att den utopin är minst lika beroende av ett klassamhälle som allt annat Samlingspartiet står för. Och framför allt är det ett globalt klassamhälle: en region ska stå för kunskapsekonomin, en annnan för basal industri, förädling av råvaror osv. Jag tror att en viktig uppgift för vänstern skulle vara att gå HÅRT åt det här tankesättet, och inte ge ens det minsta utrymme för eller eftergift åt den samlingspartistiska drömmen om ett Finland som rusar fram mot kunskapsekonomin. Med andra ord: att motivera varför barnfattigdom måste avskaffas bör absolut inte göras genom att åberopa Samlingspartiets egen agenda för hur samhället ska utvecklas. Att gå in i den logiken är redan att ha godkänt ett samhälle där fattigdom utgör en nödvändig del som måste upprätthållas.

Finsk politik och nödvändighet

OK here we go again, ett inlägg jag har skrivit minst fem gånger (och lite på efterkälken är jag nu men efter att ha läst Jutta Urpilainens uttalanden refereras i dagens HBL kanske inte).

Finska politiker håller en ramsa så kär att denna ramsa med vissa små modifikationer återkommer nästan alltid då ett kontroversiellt beslut tas (alltså ett beslut som ifrågasätts, och politiker är väl medvetna om detta). Ordförande Katainen ger sin kommentar till Vänsterförbundets utträde ur regeringen och så här klingar ramsan den här gången:

- Suomen tilanne on niin haastava, että jonkun ne hommat pitää hoitaa. Siitä ei tulisi yhtään mitään, jos kaikki päättäisivät olla käyttämättä oikeuttaan tehdä päätöksiä. Jonkun tässä maassa pitää päätöksiä tehdä, vaikka ne olisivat vaikeita, Katainen sanoi. (referens)

Någon måste ta besluten. Att sitta i regeringen innebär ansvar. Det är viktigt med ansvar i politiken. Ansvar innebär att ta svåra beslut. Någon måste ta svåra beslut. Ansvar är tungt. Någon i det här landet måste fatta besluten. Fastän de är hårda måste någon fatta besluten. Finland befinner sig i ett svårt läge. Om alla skulle låta bli att fatta beslut skulle det bli katastrof minsann.

Ansvarsretoriken förvandlas här, tycker jag, till något allt annat än ansvarsfullt - politiken blir administration och att "bära ansvar" förvandlas till ett retoriskt maktmedel.

Statsministern är dessutom noga med att påpeka: "Kivulias ratkaisu kaikille, hän tyytyi toteamaan." Svårt läge för alla, beslutet är smärtsamt för alla. Ja-a, kanske för vissa mer än andra? Att statsministern säger så här är rent utav ohederligt i ett sammanhang där det väl står ganska klart vem som drabbas av rambesluten ifråga. (HS: "Pääministeri Jyrki Katainen (kok) sanoi keskiviikkoyönä, että päätökset tuntuvat pahalta ja silloin niiden kuuluukin sattua kaikkiin, koska suomalaiset ovat kaikki samassa veneessä.")

Så försvaras politik som leder till att de mest utsatta får det sämre: en vag hänvisning till det allmänna "läget" och att "någon" måste fatta beslut. Det låter alltså som om dessa beslut ramlat ner från himlen och nu är det bara modiga politiker som Jyrki Katainen som vågar axla detta ok som rasat ner på hans axlar. Här har vi en man som stiger upp ut ur de fegas led och ställer sig vid det nationella rodret för att styra in på den smala, men nödvändiga vägen. Som min kompis skriver på FB: En del av det här spektaklet är en statsminister som gör allt för att visa att han kan fatta svåra beslut. Ett slags beslutsamhetsperformance.

Det som naturligtvis följer ur allt detta är att retoriken om svåra lägen och beslut som måste fattas är avsedd att underminera allt mothugg. Då blir det viktigt, tycker jag, att ta ett eller två steg tillbaka och fundera över Katainens retorik.

vår

Känslan av att stiga ut på gatan och världen verkar helt ny, allt börjar på nytt, förundran: efter en afton av dålighetsliv, efter en tid nån annanstans, efter en lång promenad, efter att ha varit sjuk ett par dagar, efter att ha hängt hemma alltför länge, efter att det slutat regna, under helgdagar då nästan inga människor rör sig på stan, under långa eftermiddagar, planlösa förmiddagar, en spontan nattpromenad, att vingla omkring på stan efter ett kafferep i oändlighetens tecken en absurt tidigt morgon när en knappt vaknat. Det bekanta plötsligt i ett nytt ljus, oklart vilket. En kliché: att på nåt underligt vis påminnas om att finnas till. Fånigt som fan men så är det, en form av ut-ur-dvalan.

Idag: evighetsdag på jobbet, ingen eftermiddagslur, vimmelkantig promenad. Biskopsgatan. Det har blivit varmt under dagen. Solen håller på att gå ner. Ungar på gatan. En tonåring härjar med en annan, skriker men plötsligt verkar de vara vänner igen, som om inget hänt. Ett äldre par går arm i arm. Lukten av bildäck på asfalt. En pensionär cyklar mitt på trottoaren. Jag går till den vietnamesiska restaurangen, ett prima ställe. Slår mig ner. Förutom jag är det en gråhårig gentleman där, och med honom, ett barn. Mannen pratar och ser ut som David Lynch, kalufs och allt, fast han pratar med brittisk accent och kanske läspar han lite. De läser tidningen. Han förklarar med hög röst om något som verkar handla om NATO. Don't worry about it, ... I was a soldier once you don't have to worry about it yet. Mannen och den som kanske är dottern läser vidare i vad som tycks vara Iltalehti och flera gånger säger den äldre att man inte ska tro på allt vad man läser. Han lanserar begreppet 'propaganda' för den lilla, kanske nio eller åtta, och hon svarar inget särskilt, hugger i sin efterrätt. Sen pratar de om dödlighet, mannen påminner om det ändliga livet, we're not always here. Efter det kommer den äldre på att han gärna vill läsa högt (if that's ok with you frågar han belevat); han ber barnet fråga damen där borta om det är ok. Jag inser att jag är omtalad eftersom jag just nu är den enda i rummet och nickar. I thought that what a man säger ungen neutralt. That is most definitively a woman, säger David Lynch tvärsäkert. Så börjar han läsa Harry Potter, The Philosopher's Stone. Han läser med emfas. Om drakar och hur man strider mot dem, tror jag. Mitt i läsningen kommer min kompis J in i restaurangen utan att jag riktigt märkt det förrän efter en stund och hen frågar klurigt som hen brukar hur många x maten får på min skala. 5/5 myser jag eftersom jag har ätit en gudomlig skapelse av nudlar och chili och tofu och koriander. Säger hejdå åt J genom mattårarna och snubblar till en diskussion om Antigone som jag lite sömnigt halvdeltar i och är mest nöjd och mätt i magen och så där överväldigad av våren som jag brukar vara.

Exodus

Det händer saker vid den filosofiska institutionen! Vi ska nämligen flytta, helt tillfälligt, ingen vet hur länge, på grund av en rejäl mögelsanering i lokaliteterna. Ett gäng papplådor står radade längs korridoren men först idag börjar jag och min rumskompanjon Y packa ihop våra pinnaler. Genom åren har vårt rum varit lite av ett bombnedslag, mysigt just på grund av de disparata sakerna, det kringströdda kaoset, det motsrävigt oordnade och icke-professionella i Åbo akademis välplanerat standardiserade ark. Det är ett hårt arbete: ett helt universum av skrot (och damm) har ackumulerats sedan 2004. Under dagens lopp gräver Y och jag oss igenom åratal av filosofisk historia (för vi är givetvis eniga om att filosofins historia skrivs i rum x på Åbo akademi, visst?). Alla de där knastertorra artiklarna som man kopierat men aldrig läst. Artiklar om medvetandet, Freud om våld, McDowell,  businessetiska modeller, naturalism, Austin. Guldkorn man glömt: "Let's spit on Hegel", minst tre olika kopior av vissa lysande alster, bäst att spara alla tre. Dessutom har skrotnisse #1 och #2 samlat på sig allt möjligt annat som nu deponeras till skumma förråd eller random sopnedkast. Tidskrifter, uppslagsverk, täcken, små montrar, möbler, glasföremål, några rullar hushållspapper, några byttor, EN BOK AV PAAVO VÄYRYNEN!!, salta kex från 2009, mystiska tyger, icke-fungerande pennor, en tidskrift om hundskötsel, spik, en sejdel av tenn, gamla cd-skivor. Med jämna mellanrum kikar jag upp från min hög, grabbar tag i nån pryl och hojtar till Y: "behöver inte du en sån här mojäng?" Och visst behöver hon. Den MAGNIFIKA känslan när vi grävt oss till botten av vårt nonsensberg och fyllt kartonger med samma nonsensberg. Något slags liminaltillstånd anmäler sig. Uppbrott och karnevalstämning med frusen dajmtårta i det minimala kafferummet och några vandringar fram och tillbaka genom humanistkomplexet där man ska akta sig jävligt noga för att inte i misstag låsa in sig i en anonym korridor. Våra nya kontor är avskalade och inget tjafs har hunnit ansamla sig där. Det är tänkt att jag fr.o.m. imorgon är parkerad i mitt nya neutrala rum, går dit varje dag, skriver som en galning på avhandlingen, blir klar jätte-jättesnart. Att kontoren är belägna i "centrum för livslångt lärande" bådar dock inte gott för min instrumentaliserade attityd. Jag gör vad jag kan för att göra mig hemmastadd bland grå metall, grått bord, grå heltäckningsmatta, tomma ytor. Tidningen Skärgård har sitt kontor nära, kanske kan jag gå dit och snarvla om skärgårdens framtid, förbindelsebåtar, skarvar och skärgårdsentreprenörskap om andan faller på (en gång fick jag en briljant idé som jag tyckte skulle förverkligas i just denna tidskrift, nu borde jag ju hänga redaktionen i hasorna). Y lånar mig en av sina anskrämliga blomruskor (jag har redan hunnit förolämpa flera av blomstren och frågat om de liksom ska ligga ner så där och Y svarar glatt och uppriktigt att bara de får lite vatten så), den ständiga gröna filten är ditforslad och jag skruvar opp värme-elementet till max. HÄR SKA DET SATAN JOBBAS!!! Men först ska jag ta tillfället i akt och sova en liten lur på den gamla soffan, som avskedshyllning till rummet där det prokrastinerats en hel fucking del genom åren.

Det urbana helvetet

Det är lördag förmiddag. Våren har just exploderat, solen brassar på, folk ser glada ut. Jag och min kompis bestämmer oss för en session på stan. Hen är kaffekranttu, jag vill ha pizza. Vi smyger in i ett nyöppnat ställe i centrala Åbo. Mina nöjda vårfunderingar övergår i undergångsreflektion.

Alltså så här. Varför är nästan varje nyöppnat café/bar/matställe en plats så outhärdlig att doktorn skulle behöva skriva ut en och annan pillerburk eller mixtur för att en ska kunna sitta där med frid i sinnet? Stället vi besökte är typiskt. Stor, robust bardisk. Lukten av dyrt specialkaffe. På hyllorna står fanciga flaskor radade. En flaska står färdigt i en burk med is. Personalen ilar omkring och ser stressade eller ironiskt nedlåtande ut. Allting är avskalat, minimalistiskt, planerat, strömlinjeformat, "lite bohemiska" lampor, höga bord, vanliga bord, olika rum. Glasen, besticken, tallrikarna, kopparna - genomtänkta in i minsta detalj. Trendkänsligt så det förslår. Lite ironi på menyn, sofistikerade råvaror. "Rustika" träbord. Matställets namn är ingraverat i barstolarna. Välklädda människor ramlar in genom dörren, familjer, par, kompisar. Städade, ordentliga, respektabla vårfirare. Ljudnivån börjar stiga. Det finns få tyger som fångar upp bullret. I bakgrunden skrålar hemsk lounge-musik som fan själv kalkylkomponerat i sitt lyxhelvete.

Jag tycker om att äta ute. Jag gillar mat, jag gillar mysiga vattenhål, jag gillar att hänga på stan. Det som gör mig ledsen är att Åbo fylls av ställen av just den här typen: opersonliga, dyra, pissnödiga. Ställen som inger en känsla av att bli iakttagen. Ställen som uppmuntrar självmedvetenhet, att visa upp sig på stan. (Tänker på mina månader i New York, hur det var svårt att hitta inrättningar att trivas på.)

Vad en Lindman beställer: billiga, simpla, ruffiga, snälla, välkomnande urbana rum utan krångel och - lyssna noga nu - utan koncept och "profilering". Utan varumärken. Utan djuplodande idéer om stället som upplevelse. Jag vill ha hak där en kan försjunka i tillvaron, prata med folk, höra vad folk säger, umgås utan att det känns som en satans teater. Jag vill ha ställen där ALLA (och då menar jag precis alla) är välkomna, utan urskiljning, utan "målgrupp", utan misstänksamma blickar eller smilfinkeri. Och ja, naturligtvis: jag efterlyser ställen som behandlar sina anställda bra och som inte förvandlar folk till stressade vrak. Jag vill ha syltor dit man kan gå och sura för sig själv och kanske få dagen att svänga på sig. Läsa en tidning, läsa en bok, äta en bulle eller en enkel rätt, ta en stillsam öl. Som tur är finns det fortfarande en drös av sådana hål kvar i denna stad (fast en del har försvunnit), och det är något som jag känner stor tacksamhet inför, eftersom sådant utgör en avgörande del av min vardag.

Jag tycker helt enkelt att en stad är bra om den innehåller en mängd öppna och välkomnande matserveringar, caféer och barer som inbjuder till umgänge och spontana möten mellan människor. Spända och pretentiösa inrättningar som det jag beskrev ovan - med akustik där det knappt går att prata, is i luften, krav på €€€ i börsen - gör det urbana livet mycket tråkigare och andefattigare än det kunde vara.

Det om det.

millie&andrea

Projektet består av Andy Stott (som gjort flera GUDOMLIGA plattor, rikta örat mot dem uppmanar jag er å det STRÄNGASTE) och Miles Whitaker från Demdiker stares. Grumligt&vasst på en och samma gång.

Blindheten

En sak som gör den Lindmanska vardagen lite spännande, lite grumligt mystisk, intesålite unheimlich, är att jag titt som tätt råkar in i konstiga situationer. Kanske har det att göra med att jag ser så dåligt (halvblind i praktiken), eller kanske har det att göra med konstitutionen under mössan. (Har antagligen nåjsat om detta förr, dessutom.)

I alla fall: åtminstone någon episod varje dag består av skumt nästan-möte. T.ex. så här: jag hälsar glatt på nån, brölar: HEJ A!!! Det är inte A. Nålåt till tusen. Eller VAR det A? Vänta nu? Hm. DISSAR du mig nu, wtf? Andra dagar: Jag får för mig att någon hälsar på mig och jag försöker klura ut om det var till mig hälsningen var riktad, vem personen är och i vilken anda jag i så fall ska hälsa på den (känner jag liksom dig?). Ibland slingrar sig små samtal där jag fortsättningsvis försöker ta reda på vem det är jag pratar med och hur jag känner den. Ofta blir sånt bara märkligare: ja det är ju du som är god vän till X (person jag träffat en gång 2005). Vid något tillfälle upplöser sig situationen och bitarna faller på plats: ja, just det, en fest för tio år sen, ÅA:s bibliotek, Ålands lyceum, Kerttulin kievari, morjens, kul att ses. En solid grund av identifierande. Såna där möten får en att bli kartograf över sitt eget liv och erkännerkänn, det är lite kul, och lite skrämmande. Men ja, den andra sidan av saken är att jag stup i kvarten framstår som en person som går med näsan i vädret, en riktig superarrogant mallgroda som inte hejar på/går fram till folk jag känner eller är lite bekant med. En irriterande belägenhet. Jag tycker det är viktigt att artigt uppmärksamma människor och så lever jag precis tvärtom. På grund av det här blindstyreriet blir jag extra paranoid; om det är ett ord som kännetecknar mig+det sociala är det obekväm, uppbullat för idel pinsamhet och förstämning - blindhet eller nä, omvärlden är ett mysterium.

I skarven mellan 'var det hen?' och 'äsch fan jag borde ha stannat och pratat' börjar jag grunna på hur jag förhåller mig till andra. (Är det så att jag när en hemlig och fascistoid längtan till formaliserade hälsningskulturer av typen: GODDAG PROFESSOR X, GODDAG FRÖKEN Y, GODDAG MAGISTERN, GODDAG DOKTORAND LINDMAN.) En gång på ett ställe långt från Åbo var jag övertygad, men bara halvt, om att en av mina gamla med-filosofer från studietiden stod och väntade på samma ställe. Kollade förstulet på personen, tolkade tecken. Funderade: ska jag hälsa? Men om det är hen, varför hälsar inte HEN? Ett myller av åskådningsformer och nojande. Så där kan jag hålla på, oupphörligt. Det är enormt fånigt.

Teckentydning i det sociala.

2 månader, 13 dagar

På sistone har det på institutionen uppstått en frenetisk stämning: vi är många som håller på att avsluta avhandlingsarbetet och diskussionerna kretsar kring granskare, avhandlingsspurt och filande på manuskript. I vanliga fall skulle jag förhålla mig lite tveksamt kring frenesi kring arbete men just nu är det precis vad jag behöver. Beslutsamhet i luften. Mål i sikte. Istället för angst: blanketter, versioner, utlåtanden. Det är meningen att jag ska lämna in en text för granskning i slutet av maj. Två typer har preliminärt tackat ja till att granska åbäket. På något sätt känns allt det här lite helt jävla fucking awesomefantastiskt. Jag har kastat bort några år på att helt enkelt mer eller mindre vimsigt rota omkring i böcker och halvskriva på avhandlingen i nåt slags avdomnad grundstämning av oro och panik. Att saker konkretiseras, blir mera handfasta, till och med formella, gör att lite av den overklighetskänsla (kommer jag överhuvudtaget att kunna genomföra projektet? Är det inte bara ett slags fantasi?) som långt präglat min doktorandtid börjar försvinna. Försöker formulera målen för skrivandet: ett resonemang som på nåt sätt kan vara begripligt, varken mer eller mindre. Kapa lösa trådar, vingliga bryggor och ta bort annat krafs. Förenkla, förtydliga, sätta punkt. De följande månaderna ska jag alltså ägna åt att sätta text på pränt, skippa introspektionen, skippa ångest, skippa nojor, skippa kringirrande, skippa slöandet - S K R I V A. På något sätt måste det gå.

Klartext

Plöjer igenom den senaste veckans tidningstorn och som vanligt drabbas jag av en blandning av ångest och förvirring. I lördagens HBL ingår en kort artikel om en rapport som IMF nyligen skramlat ihop om Finlands ekonomi. Artikeln ger sken av att en sådan rapport väger tungt. Reformer av arbetslivet betonas tydligen: pensionsåldern ska höjas och unga ska snabbt ut på arbetsmarknaden. Vi har hört det förr, visst. Men att det här inte bör förstås som helt normala, nödvändiga strukturella reformer framgår tycker jag alldeles utmärkt i perspektivet som följande uttalande (av en IMF-delegations ordförande) ger uttryck för:

- Finlands arbetslöshetssystem är generöst jämfört med många andra länders. Det är allt skäl att se över hur det påverkar tillgången till arbetskraft.

Alltså: systemet i Finland är för bra. Andra länder renodlar arbetskraft som arbetskraft, som utbud och efterfrågan. En vara. Det är Finland väg att gå. Läget för de som jobbar och de som är arbetslösa MÅSTE bli sämre. Vi har inte råd att ha det bra. Vi har inte råd att ha det bra. Det allra viktigaste är en rörlig arbetskraft. Allt som påverkar och begränsar "tillgången till arbetskraft" måste nedmonteras eller reformeras. I samma rapport uppmanar IMF Finland att öka produktiviteten i den offentliga hälsovården. Låt oss gissa att produktivitet inte betyder att folk ska få vård på så goda villkor som möjligt. Utan på samma sätt som gällande arbetskraften ska hälsovården renodlas som vara.

I samma tidning nämns en utredning som talar ett helt annat språk. En utredare har kommit fram till att bärplockarna från Thailand som jobbat i Finland under somrarna arbetat under förhållanden som liknar människohandel. Frågan är här: kommer inte dessa usla och farliga förhållanden nära sådana ideal för arbetsmarknaden som IMF verkar stå för i rapporten? Avreglerad arbetsmarknad, utbud möter efterfrågan med så liten formell friktion som möjligt, arbetskraft som arbetskraft och inga andra aspekter av arbete får vara viktiga.

(Hur tänkte HBL när de valde bild till reportaget? IMF-människan framställs på bilden som Jeanne d'Arc i Carl Dreyers film från 1928: huvet bakåtböjt, lidande/innerligt uttryck, blicken mot himmelen. Ett brungrått gasmoln nederst i bilden markerar flyktigheten hos det världsliga.)

sedernas förfall

Stötte på detta citat. 

"Européer ur medelklassen och uppåt började dagen med en omsorgsfull toalett och påklädning, även om de inte skulle utanför dörren eller arbetade i hemmet. Att gå omkring hemma orakad, i kalsonger och rufsigt hår bara därför att man inte behöver visa upp sig för någon skulle gjort ett mycket dåligt intryck på våra förfäder."

Tänk på det, slashasar. Själv får jag ibland för mig att sådana där kalsong- och rufsdagar ytterligare bidrar till demoralisering, att dagen aldrig tar fart, att skrivandet fastnar och att dag plötsligt blivit kväll utan att jag riktigt märkt hur. Alltså är det omsorgsfull toalett, strykta skjortor och pressveck som gäller i det lindmanska skrivarhushållet, också de dagar då den vidlyftigaste utflykten tar mig till butiken tvärs över gatan. Ja, tänk på Matti Klinge: jag skrider värdigt mellan soffan, datorn och kaffebryggaren. Inga mjukisbyxor så långt ögat kan nå.

люди, люди, люди

Får inte bort den här ur huvet. Cheesybra sovjetåttiotal. Kolla in bildspelet...

Litterärt sömnpiller

Innan läggdags läser jag Henry Fieldings Tom Jones. Den är evighetslång och kanske både den tråkigaste och sämsta bok jag läst. Jag befinner mig på s. 442 och har halva kvar. Ett skäl till varför jag pinar mig med sånt här är att boken är ett utmärkt sömnpiller. Lindman somnar som ett litet barn efter tjugo sidors supertrist läsning. (Och det är inte trist på det där bra sättet utan bara ... trist.) Ett annat skäl är att jag lider av något slags perversion som tvingar mig att läsa igenom böcker jag börjat på, också om de är mer än 800 ss och dåliga. Alltid lär man sig nåt, tänker jag optimistiskt. Det tredje, kanske viktigaste, skälet är att boken ska hjälpa mig att smyga in ord som aqc... acquiesce, wanton, panacea  i den annars också svajiga avhandlingssvengelskan. Alltså helt på riktigt skulle en kul grej vara att liksom sabotera det här med nordbor som träget försöker skriva korrekt akademikerengelska genom att skriva en kockoavhandling på skitdålig efterapning av 1700-talsengelska. Det vore nåt som skulle pigga upp sluttampen på avhandlingsslitet.

Nåväl, Tom Jones. Boken är skriven av Henry Fielding  som jag inte vet nåt om förutom att han i boken uppenbarligen är extremt nöjd med sig själv. En stor del av detta 800-sidorsverk går åt till att Fielding kverulerar med sina samtida kritiker - och det är på nivån bjäbb. Resten av boken består av en ädel kärlekshistoria, lite engelskt landsbygds- och stadsvimmel och sen nåt som jag skulle beskriva som buskis (som inte är det minsta kul; Fieldings paradnummer är folk som slåss). Tom Jones själv är oäktingen som blir utsparkad från sin adoptivfars gods eftersom han ägnat sig åt allt annat än dygdigt leverne, fy. Men den kringirrande Tom Jones har en välvillig (benevolent) natur fastän han då och då faller för en och annan frestelse. Civilisationskritik anno 1750: naturen kontra sederna hos bildat folk (filosofer och teologer är en oändlig källa till lustigheter i romanen) Efter 445 sidor är jag inte särskilt klar över hur Fielding beskriver 'natur'; framför allt verkar det som om vissa människor helt enkelt har en oförstörbar natur (det är oklart vad det är som betonas - att spontant ingripa och hjälpa damer i nöd eller en ursprunglig sexualitet), medan andra är fastväxta i antingen sin egen ruttenhet eller kulturens tvivelaktiga modefenomen - en av skurkarna är en dam som på ett mycket okvinnligt vis (i detta framhärdar förf.) ägnar sig åt militärstrategiskt 'tänkande' som hon har tillägnat sig i dåligt hovsällskap.

Det som gör det mänskligt genomförbart att traggla boken är att det på nåt vis är spännande att se hur Fielding tänker på t.ex. kön (vilket han gör, ofta) och hur det förkapitalistiska engelska samhället gestaltas (romanen kom ut i mitten av sjuttonhundratalet). Det är också lite semiintressant att läsa Fieldings skojande kring samtida uppfattningar om litteraturens väsen, kanske speciellt för att själva romankonsten inte var så etablerad då (och det verkar oklart vilken som tänks vara romanernas publik; kultureliten, bildade män, kvinnor?). Men JESSUS det är en tradig tegelsten.

Men nä, läs inte den här boken.

Nattskiftet

En av de värsta, och bästa, sakerna med det här avhandlingsarbetet är det här med deadlines. Jag är lat. Jag behöver dem. Dag blir till natt och det är bara några timmar kvar tills jag måste skicka in textfan som ska presenteras på seminarium (det brukar ta en vecka att återhämta sig och samla ihop sig själv efter ett sånt seminarium på institutionen). Nu är det natt och nattskift precis som varje år inför den där förskräckliga seminariedeadlinen. Texten slöar i den solkiga rutan och jag vet att det är vissa delar som är helt hopplösa. Börjar korrigera språk, titta på skojiga synonymer och tråckla in ännu en fotnot. Läser onödiga saker på nätet och tittar i morgontidningen som just ramlat in genom postluckan. Bläddrar halvhysteriskt i en bok som jag tänker att ska ge en plötslig inspiration, drunknar i nya tankar som jag skyfflar in i dokumentet. Har under flera veckor gått och liksom hoppats - innerligt, intensivt, ofta, en ständigt puttrande oro - på att det där hopplösa men nödvändiga stället i texten liksom ska mogna fram i huvudet, att gröt ska bli cement och att funderingen ska veckla ut sig genom något slags halvmedvetet idisslande. Det händer naturligtvis aldrig på det sättet. Sen är klockan tre eller fyra eller fem och jag har lyssnat igenom alla skivor i samlingen, snusat på nattluften och bryggt en balja kaffe. Nu nu nu. DET BESVÄRLIGA STÄLLET. Ibland är det just i det ögonblicket, halv sex en onsdagsmorgon som saker slutligen börjar falla på plats: jag skriver i ren desperation och har inte tid att censurera tankarna desto mera, låter det komma, vadsomhelst. Men andra gånger går timmarna och det besvärliga stället är alltjämt stumt. Kaffet svalnar, musiken tystnar, gryningen spricker upp och jag bestämmer mig för att ge upp och gå och sova när jag hör att grannarna en efter en börjar gå på jobb.

Simone Weil

Idag ordnades ett seminarium om Simone Weil i Åbo. Ganska många av de som talade där kommenterade det allvar som kännetecknar Weils filosofi. Jag blev att ruminera kring det där om allvaret. Susan Sontag skrev i tiden en extremt kritisk artikel om Weil och hur folk attraheras av hennes tänkande trots att det är få saker som folk känner igen sig i eller håller med om; det är det extrema som drar, menade Sontag. Hon skriver: "The truths we respect are those born of affliction." Jag tror i och för sig att Sontag kan ha helt rätt i att draget av stränghet och självförnekelse kan utöva en underjordisk dragning till Weil (vars tänkande nog har sådana dimensioner). Men ändå - måste det vara helt fel att påpeka att Weils filosofi inte bara präglas av vad hon skriver utan också hur hon säger saker? Det är mycket hos Weil jag finns märkligt, obegripligt, till och med skrämmande. Hennes betoning och idealisering av avstånd exempelvis. Men ändå skulle jag vilja säga att jag grips av Weils texter, också när jag inte förstår, eller när resonemanget går åt ett obehagligt håll. Det Weil skriver om slår mig som angeläget, nåt jag måste fundera på, befatta mig med. Kanske så här: jag kämpar ofta med att filosofin ter sig som en suspekt verksamhet på grund av den intellektualism som jag tycker att jag hela tiden ramlar in i. Att jag på olika sätt tappar bort den verkliga frågan eller att tankeverksamheten börjar leva sitt eget spöklika liv där begrepp staplas på begrepp. Jag förlorar ständigt kontakten med angelägenheten i filosofin och det filosofiska tänkandet. När jag läser Weil läser jag någon som kämpar, där texterna nästan går sönder. Jag menar inte att det här är den enda formen av filosofiskt allvar (långt ifrån) men att Weil är ett exempel på en filosof där texten etablerar ett tilltal och att den har karaktären av bekännelse snarare än teoribygge eller distanserade klargöranden tycker jag man utan vidare kan säga utan att allvaret i sig fetischeras. Sanningssökande kan verka som ett pompöst ord, men för Weil skulle jag säga att just sanningssökandet är det som präglar texterna och att det är så jag som läsare relaterar mig till det hon säger: att hon ständigt försöker formulera något, söka sig fram till något.

I mars premiärvisas en svensk version av en dansföreställning om Simone Weil. Jag tror att jag ska gå och titta på den, samtidigt som jag av nån anledning är orolig över hur Weils filosofi och liv kommer att gestaltas på scenen, som dans och tal. Vi får se.