31 July 2011

Estetisering av vardagen, del 1: The Loser om Pseudoallvaret

Förolämpa inte min intelligens, brukar man säga, men det svenska pseudoallvaret är värre än så. Det förolämpar alla nivåer inom människan: intellekt, känsloliv, fantasi, humor, plus några till, som vi ännu inte har namn för. Du känner att allt detta grånar och dör inom dig varje gång pseudoallvarets upphovsmän tar dig i nacken och böjer dig ner till sin egen nivå.

Citatet kommer från Håkan Lindgrens utmärkta blogg The Loser. Det är så himla bra sagt. Lindgren har skrivit en arg krönika om otyget han benämner pseudoallvaret. Som jag förstår det är Pseudoallvaret baktung undertext som inte avslöjar något eller visar något utan det rör sig om en billig effekt, att få något att se Existentiellt ut. Detta gör man genom att bygga Stämning, bygga Avgrundsdjup, dallrande blickar. Jag känner mig träffad av detta för jag har en tendens att ibland falla för verk  som kanske just har den här karaktären av att slipa stämningar. Det är så klart inget fel på stämingar egentligen, om dessa artikuleras, om de ges en specifik form. Det Lindgren pekar på är ett slags slö tilltro till att med ett fåtal gester fånga det Existentiella, det där som man knappt kan prata om och som man därför bara kan tassa runt. Det blir helt enkelt så helvetes allvarligt, så helvetes pretentiöst i ett försök att fånga de riktigt stora känslorna. Om en tystnad ska fungera t.ex i en film måste det vara en särskild form av tystnad, inte den av bergmanälskande glin i trettio- eller femtioårsåldern omhuldade arketypen Tystnad, helst illustrerat av djupfokus bild eller i litteraturen korta kryptiska meningar som skapar en cinematisk känsla. Den typen av litteratur eller film som kritiseras här använder sig av det outsagda som en tillflyktsort. Man behöver inte anstränga sig. Med andra ord: det kan bli en form av trist ideologi, som i slutändan ger upphov till verk präglade av vaghet och en simmig blick på "vardagen" (så att man får en känsla av "dovt obehag" --- fantastiskt träffande uttryck för att fånga det här fenomenet). Något Lindgren verkar hävda är att den här inställningen döljer en form av cynism. "Man är ju inte mer än människa" är inte bara något som hopplösa karaktärer kläcker ur sig, utan det fångar en uppgivenhet inför att beskriva, att gestalta. För vad finns det att säga, egentligen? Man är ju bara människa och vardagen lunkar på. Pseudoallvaret stannar ofta i en känsla av otillräcklighet, famlandet görs till estetiskt program. Tänk filmen Flickan, eller just Sånger från andra våningen, eller, för all del - Antichrist (fast kanske von Trier har något slags humor trots allt som gör att han inte kan sorteras hit). Kanske: Man tänker sig, på sina ställen (de ställen som verkligen går in för att fånga Det Medelklassigas Trånga Bur), fastän det också fanns väldigt många scener i den filmen som inte var pseudoallvar överhuvudtaget.

19 July 2011

Det industriella medvetandet och icke-nyttoretorik

Eftersom jag förväntas skriva en avhandling kring tematiken arbete plöjer jag en del akademisk litteratur om ämnet. Och eftersom filosofer varit relativt fåordiga om just detta tema har jag gjort en hel del tvärvetenskapliga utflykter in i den sociologiska och etnologiska litteraturen. Allra roligast är det att läsa lite äldre böcker om relationen mellan arbete och fritid, för att dylikt tenderar att genomgå snabba förändringar. Försöken att på ett försiktigt och vetenskapligt sätt ringa in det moderna livets kulturella förflackning framstår i det historiska ljuset som rätt så ... gulliga:

Vardagslivet bombarderas oupphörligen såväl av industriproduktionens objekt som av dess medvetande. Det handlar inte bara om fritidssysselsättningar som bingo, disco-musik, enarmade banditer, flipper och elektroniska spel - även om dessa särskilt tydligt symboliserar människors "frivilliga" anpassning till industriteknologiskt tänkande. Naturligtvis påverkas också skolutbildningen av det tekniskt rationella tänkande som utmärker modern företagsamhet. Kunskap som inte på något sätt är ekonomiskt nyttig anses otidsenlig.

Men det är helt klart att slutklämman har fog för sig nu också. Sektorer av livet som inte är ekonomiskt nyttiga måste istället bevaras, K-märkas, upphöjas till Kultur eller annars bara sånt som man antagligen i framtiden kan kapitaliserar på. Diskussioner om det effektiva och det ineffektiva är alltid besvärliga och de blir sällan något annat än dåliga. Det visade den kvasidebatt som Svenskt Näringslivs rapport gav upphov till (det avgjort bästa inlägget här). Företrädarna för det Onyttiga uttrycker sig ofta lika endimensionellt som företrädarna för Ekonomin. 1) Alla aktiviteter som i någon bemärkelse är viktiga är samhällsnyttiga på något sätt, direkt ekonomiskt eller indirekt 2) Hårda Värden och Mjuka Värden, vi måste värdera annorlunda, vi måste etablera en solid värdegrund (där man såklart bortser från att värdebegreppet svårligen slits från från sitt ekonomiska ursprung) 3) "Kultur är viktigt för identiteten" 4) Allt som är icke-nyttigt är samhällsomstörtande och Subversivt (kan i värsta fall omvandlas till ett smygstöd till etn ändlöst fritt flödande, kreativ kapitalism som ingenting har att göra med forna tiders mål-medelrationalitet och paternalistisk samhällelig ingenjörskonst 5) .... för sin egen skull (ofta en dimögd frihetsretorik, 'konst för konstens skull').

18 July 2011

New York, ohipsters, urbana hörn

Jag har svårt att koncentrera mig. Jag borde fixa saker, utreda och dona, göra mig av med gammalt skräp, röja upp, frakta saker, lära mig något om hur ekonomiska transaktioner fungerar i USA (vet nån sånt? berätta! är det ekorrskinn som gäller? pärlor? checker? kan man föra över pengar från ett finskt konto till ett amerikanskt konto utan att det kostar skjortan?), hur ska jag lösa problemet med telefoni, fundera på boende. Jag är i allmänhet en ängslig person men inför resor sänker sig oftast ett slött lugn över mig. Också nu. Det reder sig. Därför är det den onödigast tänkbara kunskap om New York som jag inhämtar medelst elektroniskt nät. En kiosk som är så populär så att man kan beskåda hur en människohord ringlar sig i realtid på deras hemsida. Jag läser om broar och syltor och diners och dumplings och munkar och parker och bagels och wi-fi och pannkakor och vegetariska restauranger och en järnvägslinje ovanför marken som har gjorts om till promenadstråk och gömda barer och cupcakes och tacos. Jag har ingen grej med New York, skiter i Carrie och svettiga boxningsgåbbar från förr och teaterkitsch. "Man måste ha bott i New York nån gång." Öh, why? Jag åker dit för att läsa MarxArendtFreud, är jävligt glad för att det verkar vara en fantastisk skola jag ska åka till. Och så reser jag dit för att äta munkar och drömma om poliser som dricker blaskigt kaffe i ödsliga syltor klockan fyra på natten där det spelas top 40 från 1953. New York känns stort och lite skrämmande, inga får att prata med. Jag är inte ett socialt maskineri som kan hantera meet/greet. Jag fumlar och tappar ord, babblar frenetiskt. Har svårt att öppna käften i offentliga sammanhang på hemmafronten ens, i de mest bekanta sammanhangen ens. Men kanske går det att starta på ny kula i ett nytt sammanhang där alla ens tidigare rutiner, vanor och ovanor är uppbrutna. Men jag kan inte låta bli att ha lite blandade känslor. När jag läser om olika stadsdelar snurrar allt kring cool och hip (det låter väldigt dyrt). Min reaktion: men dit vill jag inte åka, skicka mig till Indiana! Jag vill hänga med tanter och farbröder ju, som har levt så länge att de skiter i cool och hip, tanter och farbröder som inte vet vem Vamprie Weekend är ens, tanter och farbröder som inte vet var man hittar de senaste japanska designerfynden. Måste jag lära mig hur man spelar bridge? Det låter hur svårt som helst (jag har en kompis som har berättat). Kommer allt att vara gentrifiering, gentrifiering och allt obehagligt (typ riktiga människor) bortstädat och bortslussat och Sexinthecityhelvete och fucking Starbucks överallt? Wine bars? Coctail lounges? .... Young professionals? - Så klart finns det andra saker i ett myller av den här dimensionen: en dammig bar, en bekant tvättomat, ett tyst hörn, en bibba (finns det gröna läslampor som i filmerna?), roliga hus, urbanitetens socialiteter, olika människor på tunnelbanan, olika kvarter, New York Review of Books, långa promenader, stora parker, kanske en orkester från North Carolina som spelar fiolmusik? Det blir nog bra ändå. Jag kommer nog hem friserad i ett roligt skägg eller porrmustasch ska ni se. Efter fem månader kommer jag att prata som Al Pacino. Sånt.

16 July 2011

det tråkiga och det hemliga

David Foster Wallace, amerikansk grymt hyllad författare, dog för ett tag sedan. Han lämnade efter sig en oavslutad roman, The Pale King, som trots allt har givits ut i ett skick som åtminstone gör att jag orkar läsa. Hittills är det en rätt så underbar bok. Den handlar om - arbete på skatteverket. Den handlar om arbete - och tristess. Wallace' stil är hyperironiskt slingrig. Här finns känsligt berättade historier om vardagens leda. Men här ryms också hel del skattetekniska redogörelser. Samt beskrivningar av hur man kan vrida på kontorsstela stjärmuskler när man sitter på flyget. I ett kapitel ser sig "författaren" tvungen att redogöra för omständigheterna, speciellt de juridiska, kring bokens sanningsvärde. Kapitlet landar i reflektioner kring varför ingen människa på klotet är speciellt informerad om de förändringar som skedde i beskattningsväsendet under åttiotalet. Ämnet är helt enkelt för tråkigt:
It is impossible to overstate the importance of this feature. Consider, from the Service's perspective, the advantages of the dull, the arcane, the mind-numbingly complex. The IRS was one of the very first government agencies to learn that such qualities help insulate them against public protest and political opposition, and that abstruse dullness is actualy a much more effective shield than is secrecy. For the great disadvantage of secrecy is that it's interesting. People are drawn to secrets, they can't help it. Keep in mind that the period we're talking was only a decade after Watergate. Hade the Service tried to hide or cover up its conflicts and convulsions, some enterprising journalists would have done an exposé that drew a lot of attention and interest and scandalous fuss. But this is not at all what happened. What happened was that much of the high-level policy debate played out for two years in full public view, e.g. in open hearings of the Joint Committee on Taxation, the Senate Treasury Procedures and Statutets Subcommittee, and the IRS's Deputy and Assistant Commissioners' Council. These hearings were collections of anaerobic men in drab suits who spoke in verbless bureaucratese - terms like 'strategic utilization template' and 'revenue vector' in place of 'plan' and 'tax' - and took days just to reach consensus on the order of items for discussion. Even in the financial press, there was hadly any coverage; can you guess why? If not, consider that fact that just about every last transcript, record, study, white paper, code amendment, revenue-ruilng, and procedural memo has been available for public perusal since date of issue. No FOIA filing even required. But not one journalist seems ever to have checked them out, and with good reason: This stuff is solid rock.

Det kan hända att jag är en smula yrkesskadad (haw, haw, haw) men den här romanen om själsdödande men krävande arbete känns angelägen.

14 July 2011

Nick Cave - Bunny Munros död

Jag har lärt mig en mängd vulgära ord på danska. Det har sin historia: i en liten by på Färöarna finns en mack. I macken säljs typ fem olika böcker. Två av dem är danska översättningar av Nick Caves romaner. Att detta är ett tecken att jag borde ta tag i Nick Caves författarskap kunde jag klart uttyda ur denna situation. Bunny Munros död sägs vara inspirerad av Valerie Solanas manifest. Det märks. För det är den halvdöda mannen som går genom snor och spyor för att få ett skjut som vi stiftar bekantskap med i denna råbarkade skrift. Bunny Munro är en skitstövel av rang. Som Nick Cave säger i en intervju: han är en sexgalning som inte är speciellt intresserad av sex. Men hör opp, detta är ingen roman som glorifierar den gulliga losern som hamnat lite fel i livet. Bunny Munro är helt enkelt ett rövhål. Han är dörrförsäljaren vars fantasi huvudsakligen kretsar kring Kylies och Avrils underliv. I början av romanen tar frugan livet av sig. Det enda rationella är att ta den 9-åriga sonen med sig ut på Vägen. A man's gotta do what a man's gotta do. Men undergången lurar i Bunnys ögonvrå. Han har en dålig känsla. Men det finns ju många kroppsdelar som kan erbjuda en stunds distraktion från obehagliga tankar. Det kanske inte låter så, men Bunny Munros död är en rolig bok, en satir som mejar ner myten om "den stackars mannen" (eller som det heter på vacker dansk, stakkels mand). I en typisk scen sitter Bunny i bilen. Ett radioprogram får honom att lystra: Kvinnornas timme! Det är där han snappar upp nyttiga raggningsrepliker som t.ex. "de stjäl barndomen från oss!" Boken är enformig precis som den typ av livsform som beskrivs. Stilen är en underlig skiftning mellan det rasande och det långsamma; en nioårings storögda funderingar kring himlakropparna kontrasteras mot Bunnys skelögda kontemplation kring det kvinnliga könsorganet; det elegiska med det slemmiga (är det två sidor av samma sak enligt Nick Cave? Här finns en oklar punkt kring hur barnet beskrivs - är han ännu en Bunny eller representerar kunskapstörstande Junior något annorlunda?). Läs den finstämda samtidsbetraktelsen Bunny Munros död innan du lägger huvet på lilla kudden och du drömmer garanterat vackra drömmar ... om allas vår apokalyps (eller Nick Caves mustasch). En utmärkt roman för växande ungdom som söker uppbyggelse. Boken demonstrerar ännu en gång det som vanligen döljer sig bakom frasen "en man som älskar kvinnor".

quiet & responsible professional looking for...

Jag försöker göra det omöjliga: hitta ett ställe att bo på i NYC utan att kunna gå och kolla lägenheterna själv (i samband med detta har jag lärt mig begreppet "bondfångeri"). Det blir ingenting, men istället kan jag närstudera diskurser kring samboende och lägenheter. Intressant. Språket som används i jobbannonser och sådana här annonser om att dela lägenhet, well, they give me the creeps. Att framställa sig själv i god dager, närmast som en övermänniska. Ett ord som ständigt nämns i annonserna om samboende är, förutom de obligatoriska åldersrestriktionerna, "responsible". Helst i den fantastiska kombinationen "responsible professional" (och ännu bättre: young, responsible professional motivated person). En gång såg jag någon som beskrev sig själv som ett partydjur - men såklart partajades det "responsibly". Många skryter med att de knappt är hemma för att de jobbar så mycket. 23-åriga CEOs eller inom finansvärlden verksamma ungar deklarerar att de helst vill bo med likasinnade young professionals. De här åldersangivelserna förbryllar mig. Varför skriver folk att de helst delar lägenheten med en (professional!) människa "in their mid-twenties"? Vad är folk rädda för?

Jag funderar på att författa en annons:

Hej alla ni! Jag är en doktorand (icke-business) som behöver sova nånstans. I allm.het hel & ren. Det spelar ingen roll hur och var och sånt, så länge ni är snälla. Med handen på hjärtat kan jag inte påstå att jag själv är solen personifierad men jag brukar fundera på takt och ton & dylikt (har ni Magdalena Ribbing in the usa?). Kan vara lite glömsk men det är menschlisches, allzu menschlisches. Jag röker inte (ännu), ett plus, visst? men om du gör det får du bolma på av hjärtats lust. Jag tycker om att dricka whisky, men inte hela tiden lol :), och så tycker jag om skräpnat också (burp!). Är inte så flink med matlagning men en kastrull vet jag vad är (minimalist cooking är en het trend i NY har jag hört). Helst vill jag bo inpå knuten på mitt uni men jag tycker i och för sig om att åka metro och tåg också. Bara så ni vet: jag är ganska lat och har en grundmurad aversion mot sk. "work-out", så ingen mission från er sida tack! Men jag har oregelbundna regelbundna vanor och är i allmänhet en tyst och försynt person som kan tassa igenom vardagen så att ni knappt märker det. Städning tillhör livets nödvändigheter, om detta är jag medveten, ni har säkert en dammsugare eller så (i USA har man knasiga dammsugare säger ryktet). Jag är intresserad av östeuropeisk film och musik som knappt låter alls (trevligt för dig, trevligt för mig). Jag tänkte ta med mig ett får som sällskap men tog mitt förnuft till fånga. Tyvärr är jag ganska omogen för min ålder och vet inte alls vad jag håller på med i livet (vet ni?). Men det reder väl ut sig på sätt eller annat bara man har en pragmatisk touch ibland. Jag är rädd för: arga hundar, hipsters, stora bugs, Arbetsmarknaden, trasslande byråkrati, Bono. Men navigerar man i riktningen New York kan det väl inte vara förbjudet med ett par tre neuroser, denna Woody Allens stad? Om ni har ett stort marxistiskt bibliotek är det ett +. Hoppas vi ses!!!!

Annonserna för lyxrum i lyxhus garanterar en hel del surrealism. Dessa hus har privata soltak, en doorman på plats klockan runt, gym och butlertjänster. Det kan vara lika märkligt att läsa de vanliga annonserna. Sammansättningar som "natural sunlight" tänjer på lovordsfantasins gränser. Jag försöker orientera mig i lurendrejeriets subtiliteter. Att med versaler skriva THIS IS NOT A FAKE AD JUST TO GET YOU TO LOOK!!! inger exempelvis föga förtroende. Jag blir till och med en smula misstänksam om skumma ord får versal. I en annons har skribenten begränsat sig till det substantiella och formulerat sig som följer:
Please be drama free, working and honest unlike my last two ppl.
Med andra ord: det här är en himla stor stad och jag är kusinen från lande.

10 July 2011

Om kriminalisering av djurrättsrörelsen

Läs det här viktiga blogginlägget som ur olika vinklar analyserar på mycket skumma grunder utförda arresteringar av spanska djurrättsaktivister. Inlägget visar hur en diskurs kring (eko-)terrorism, en diskurs som i praktiken kan förstås som en form av våldsutövande, är ett försök att tysta en politisk rörelse.

7 July 2011

arbete, igen

(Bilden togs av min kompis)
Ibland brukar jag, som alla andra barn i femårsåldern, fundera över vad jag vill bli. Sådana frågor brukar oftast handla om vad ett jobb kräver eller vad som ingår i arbetsuppgifterna. Sådana funderingar handlar i mitt fall sällan om var arbetsplatsen är belägen. En gång pratade jag med en typ som jobbade på en oljeplattform. Om jag minns rätt tog han sig till och från jobbet med helikopter. Det var både jobb utomhus och inomhus. För mig var det nästan som att prata med en astronaut. Jag menar: den här plattformen på bilden finns mitt i havet, i ingenting. Man ser inte land, bara tom horisont, havet som ändrar färg hela tiden, vinden. En fiskebåt eller ett fartyg tar sig från ett ställe till ett annat. En oljeplattform - bara står. Jag undrar hur det är att arbeta på ett sådant ställe.

5 July 2011

idle sea



Eftermiddag på jobbet, knappt en människa i byggnaden, grötgrått ute, svettig äckelkavaj, jag ska gå till stan för att köpa en kam, jag behöver en kam, jag tittar på en gåbb som spelar trumpet på youtube, en annan spelar dragspel, violin, ståbas, en arg fågel, Sune, har bosatt sig utanför mitt hus, kanske är det jag som blir Sunes mat, det är fuktigt i luften varje dag, det luktar fuktig grotta, halvgamla möbler och cirkulerad luft i vår korridor, en gubbe målar husfasaden mittemot, idag har jag inte ont i huvdet, en stillsam bok om alienationen i arbetet och i samhället, nästan-nästan coctailmusik - för dig utgiven.

Samhälleligt arbete

Debatten kring en viss kulturpersons krönika om att hon har städhjälp ibland och skäms en smula över det har rört upp många frågor om betalt och obetalt arbete, om klass och arbete, och dessutom har rätt olika förhållningssätt till städning som arbetsform kommit i dagen. Det som påpekats i debatten är att det ofta blivit så att vissa arbetsuppgifter nästan per automatik jämställts med "arbete för tjänstefolk", som att detta är vad vissa sysslor måste vara, som att städa i någon annans hem. Andra har däremot velat ifrågasätta det slags stadssubventionerade elit som tjänar på RUT-avdraget. I kontrast till detta menar vissa debattörer att man måste kunna diskutera städjobb i hemmen utan att genast börja tjata om tjänstefolk. Sylvia Bjon påminner om att städning är ett nödvändigt arbete och att detta gäller oberoende av vem det utförs. Är det relevant, frågar hon, om man arbetar för sig själv eller andra, om man arbetar för lön eller inte, om det nu är så att vissa former av arbete en gång måste göras:

"I denna kaka av arbete som ska göras i ett samhälle är en hel del hushållsnära, men inte mindre samhälleligt för det. När det rusas efter tillväxt glömmer man ofta att cyklar fortfarande måste repareras och fönster tvättas. Vill man göra det själv så gör man. Men så inser man kanske att det är bättre om man stickar sockor, reviderar företagsbokslut, regisserar en pjäs, gör en bypassoperation eller byter blöjor. Då får någon annan reparera cykeln."

Det som jag fastnade på i det här citatet är att Bjon säger att alla former av nödvändigt arbete, hushållsnära eller inte, är samhälleligt. Jag är nyfiken på vad Bjon menar med det. Tidigare i texten nämns experimentet med bytesekonomi, att jag gör dig en tjänst och du gör mig en tjänst. Menar hon att arbete kan betraktas på detta sätt helt i allmänhet, som något som potentiellt sett vem som helst kan utföra, men att det är viktigt att påminna sig om att vissa typer av arbeten måste göras oberoende av ekonomiska svängningar? Att säga att allt nödvändigt arbete är samhälleligt kan också vara en påminnelse om det osynliga eller osynliggjorda arbetet: att få olika former av arbeten att träda fram just som former av arbete (och t.ex. inte vissa könsbestämda plikter). Speciellt eftersom den politiska diskussionen handlar så mycket om sysselsättning, snarare än det arbete som faktiskt måste göras, är det viktigt att lyfta fram sådant arbete som ofta tas för givet som något som någon måste göra, så länge det inte är jag. (Bjon menar att hushållsavdrag synliggör detta; jag är inte alls så säker; de få som har råd betalar och så är det bra med det?) För det tredje påminner det samhälleligt nödvändiga arbetet om att distinktionen mellan avlönat och oavlönat arbete i vissa avseenden kan vara mindre relevant.

Jag tror jag förstår en del av det här. Dock är det något som, i mina öron, gnisslar i uttrycket "kaka av arbete". Det som stör mig med den metaforen är att den lätt bjuder in till bilden att det finns en viss given arbetsmängd och att denna arbetsmängd låter sig kvantifieras, kanske i syfte att kunna effektiviseras så mycket som möjligt. Att detta är en av kapitalismen omhuldad tendens är glasklart. I kapitalismen blir det på ett annat sätt än i en bytesekonomi viktigt att exakt kunna jämställa en form av arbete med en annan, nämligen genom arbetstid. Vad jag menar är: finns det en risk att man genom att prata om samhällskakan av arbete i smyg sätter lönearbetet som förebild för all form av arbete, så att man sedan kan börja mäta hur mycket arbete som måste utföras "i samhället", i hemmet kanske, så att alla former av ansträngningar kan mätas ur ett kostnadsperspektiv?

Det kan exempelvis vara frestande att se bytesekonomi i form av tjänster och gentjänster som en hjälpmotor för "den egentliga ekonomin".  Så här står det på Aikapankkis hemsida (Bjon uppmärksammar fenomenet): "Mitkään työmarkkinat eivät kuitenkaan toimisi ongelmitta, jos lapsia ei olisi opetettu kuiviksi tai kaapista ei löytyisi aamulla puhdasta paitaa." Annars tycks detta initiativ ha många positiva drag, och innehålla kritik av kapitalistiskt lönearbete och en kapitalistisk syn på t.ex. arbetsförmåga och -oförmåga. Men samtidigt tycker man sig nödgad att säga saker som att nyttjandet av tidsbanker i själva verket är bra för "nationalekonomin", som om denna är synonym med "välfärd".

En annan sak jag hänger upp mig på i Bjons kolumn är att hon får det att låta som att det är rätt likgiltigt om arbete är avlönat eller inte. Vissa städar själva och andra betalar för att ägna sig åt att utföra bypassoperationer istället, big deal. Bjon är trött på moraliserande. Genom att kalla arbete "samhälleligt" är det som om Bjon velat neutralisera hela grejen. Arbete som arbete, liksom. På ett sätt förstår jag hur hon tänker. Men i det kapitalistiska samhället är en stor del av det nödvändiga arbetet styrt av vinstmaximerande företag som trålar bemanningsföretag på jakt efter billig arbetskraft som har så lite rättigheter som möjligt. Att säga att en del av de här företagen utför nödvändigt arbete är säkert på sin plats, men att kalla arbetet "samhälleligt" kan vara farligt för att det lätt ger en illusion om att vi lever i den bästa av världar; en fantastisk mix av lönearbete, frivilligarbete och frivilligt hushållsarbete som sammantaget borgar för att var och en gör vad som passar den bäst, stickar sockor eller gör en balansräkning. - Det här rimmar dåligt med snuttarbete, trippelarbete, en kapitaliserad fritid av "upplevelser", karriärism (vill folk det?), arbetslöshet, den ständigt gnagande frågan om vad fan jag borde hålla på med, egentligen, är det här jobbet inte ganska meningslöst, trots allt? Varför är vissa jobb dåligt betalda fast arbetet som utförs är nödvändigt? Visst, formellt sett kan många av oss ägna åt oss vilket jobb som helst, men ändå så återstår det (tyvärr) en mängd saker som gör att relationen mellan arbete och frivilligarbete samt relationen mellan olika arbetsbranscher är långt ifrån problemfri.

Som sagt tror jag nog att det kan finns stora skillnader mellan avlönat och oavlönat arbete. Det som man borde fundera på är hur karaktären av arbete kan förändras genom att det blir en vara eller alternativt en tjänst som börjar likna en vara. Vad innebär det att vissa arbetsuppgifter, som barnpassning och städning, hyrs ut som avlönat arbete? Vad slags relation finns det i dessa arbeten mellan arbetsmässiga och privata relationer till arbetsgivaren? Arbetsförhållanden - hur ofta jobbar man på en arbetsplats, vilken lön har man, hur ser rutinerna ut, vilken relation har man till arbetsplatsen, vilka makthierarkier finns det på jobbet, finns det kollegor som man kan och får prata med om sitt jobb - spelar i allmänhet en helt avgörande roll för vilken roll ett arbete kommer att ha i någons liv. Då tror jag man kan ta så sinsemellan olika jobb som städning, undervisning, vårdarbete, journalistik och forskning som exempel.

Bjon skriver, a propos diskussionen om städande hemma hos Koljonen och på Aftonbladet: "I grund och botten är vi alla städare eftersom vi städar i någon utsträckning, någonstans." Att städa någon timme i sitt eget hus är rätt så annorlunda än att åka från hus till hus och städa hemma hos andra, bland andras privata tillhörigheter, där andra uppställt kraven för hur ens arbete för göras och hur resultatet ska se ut. Visst kan samma verksamheter förekomma både i avlönat arbete och som oavlönade sysslor, men vad jag försöker säga är att sammanhangen är väldigt olika.

En viktig användning av begreppet 'nödvändigt arbete' är som ett slags moralisk påminnelse, nödvändigt arbete i distinktion till onödigt, meningslöst, tärande osv., arbete. Det utesluter inte att nödvändigt arbete kan vara monotont och tråkigt. Är det inte viktigt att uppvärdera arbeten som traditionellt sett värderats lågt? Jo! Att säga att städjobb per definition är en sämre sortens arbete är helt enkelt uttryck för förhållningssätt som jag inte ger mycket för. Men att verkligen ändra förståelsen av ett visst arbete sker, tror jag, inte genom att man påminner sig om att också städandet är en samhällsaktivitet, eller en för samhället nödvändig syssla. Också slavägaren Aristoteles kunde säga att de fria männens kontemplativa och politiska liv är beroende av slavar som fixar hushållen (även om deras arbete så klart inte skulle räknas som samhälleligt). Min poäng är här att begreppet om samhälle oftast genomströmmas av ekonomistiskt tänkande som gör att sådana påminnelser kan bli ganska urvattnade; samhälle som en gemensam ekonomisk angelägenhet. Man tänker sig ofta samhället som något slags entitet som helt enkelt måste reproduceras, och det sker genom arbete (enligt vissa filosofer är det här en relativt modern bild).

Det är av det här skälet som jag inte är helt övertygad av tyngden i slogans som "Jag bidrar till samhällsnyttan oberoende av vad Svenskt Näringsliv säger!" Tanken med detta är att också humanister och annat drägg bidrar till denna Samhällsnytta. Jaha, vi är oxå lönsamma, men på vårt eget vis, grattis, hurra.

En fråga som därför är viktig att ställa sig är vad det är för slags samhällelighet vi talar om här. På ledarsidor talas det titt som tätt om arbete som en samhällelig angelägenhet, men då avses oftast inte samhället som vår delade angelägenhet som människor som har moraliskt ansvar för varandra, arbetande eller ej. Nej - arbete som en samhällsangelägenhet brukar ofta betyda arbete som en aspekt av tillväxt som kan räknas i BNP eller något annat. Ett exempel på det är när företrädare för näringslivet gravallarligt först pekar på marknadsförtroendets roll i skuldkriser, för att sedan säga att det enda som hjälper i en skuldkris är arbete. Ett annat exempel är när fiffiga ekonomer kommer på att sociala förmågor behövs i näringslivet och att ekonomutbildningar därför inte bara kan handla om att stirra på formler:
På Handelshögskolan i Stockholm har det genomförts ett initiativ som syftade till att identifiera näringslivets framtida kompetensbehov och resultatet var tydligt. Näringslivet behöver ansvarstagande individer med kompetens inom konflikthantering och förhandlingsteknik. Det som i den internationella utbildningsdebatten ofta framhålls som nödvändigt är att förstå de olika logiker som råder i samhällets olika sfärer i takt med att globaliseringen letar sig in i snart sagt varje vrå av våra liv. (ref.)
Med andra ord: arbetssamhället har vi hört om förr, arbete som ekonomiskt-nationellt tillväxtprojekt som kan innefatta snart sagt vad som helst så länge det leder till tillväxt och helst mera arbete.

Men finns det någon annan, mera positiv innebörd i arbete som delad samhällsangelägenhet?

1 July 2011

inga pängar för banjon

I dagbladen slog man under stora rubriker upp den rapport av Svenskt Näringsliv där humaniora utpekades som ett fält som determinerar studenterna till arbetslöshet. Därför ska studiestöden till humaniorastudenter sänkas. Nu tar VD:n för svenskt näringsliv tillbaka det mesta. Men så kommer det här:

"Urban Bäckström säger däremot att han är starkt kritisk till det han kallar 'hobbykurser'. Han vill gärna ha en diskussion kring hur de ska fasas ut från högskolor och universitet, kanske med hjälp av att styra anslagen.
– Då tänker jag på banjo, golfspel, Harry Potter och den typen av kurser som kan locka in studenter på högskolan på ett olyckligt sätt."

Tänk på det nästa gång ni går på banjokurs!